Print Friendly

Det tyska Amerika

Av Daniel Bergström | 24 augusti 2018



Donald Trump är bara en av nästan 50 miljoner amerikaner med tysk härstamning. Kanske mer än någon annan nationalitet har tyskamerikanerna i grunden format USA. Det som uppfattas som kärnan i den amerikanska kulturen har i många fall tyska, inte engelska, rötter, menar Daniel Bergström.

Det tyska verbet ”hauen” betyder ”hugga” och är också etymologiskt besläktat med detta svenska ord. En ”Hauer” är en person som hugger och en ”Eisenhauer” följaktligen en järngruvarbetare. År 1741 utvandrade Hans Nikolaus Eisenhauer tillsammans med sin familj från dåvarande Nassau-Saarbrücken till Amerika. Överfarten från Rotterdam blev dramatisk; utanför Delawareflodens mynning gick fartyget på grund på en sandbank och många drunknande. Hans Eisenhauser och hans familj överlevde dock skeppsbrottet och slog sig ner i Pennsylvania. Drygt tvåhundra år senare förde Hans Eisenhauers sonsons sonson Dwight, med den lätt anglifierade efternamnsformen Eisenhower, överbefäl över de amerikanska styrkor som i slutet av mars 1945 besatte Saarbrücken.

Som bekant blev Dwight ”Ike” Eisenhower så småningom president och fick ge namn åt 50-talets gyllene och av framtidstro präglade Eisenhowerera. Donald Trump är således inte den förste amerikanske presidenten med tyskt påbrå. Trump har sina utländska rötter på relativt nära håll: hans farfar Friedrich Trump invandrade från Kallstadt i Pfalz så sent som 1885.

Namnlikheten mellan ”Kallstadt” och Värmlands residensstad möjliggjorde för Trump, eller kanske snarare hans spökskrivare Tony Schwartz, att i den bästsäljande memoarboken ”Art of the Deal” från 1987 påstå att han härstammade från Sverige i stället för Tyskland. Antagligen rörde det sig inte om svårtartad glömska eller brist på intresse från Trumps sida, utan om affärsmässiga överväganden: en stor del av hans hyresgäster på Manhattan tillhörde New Yorks talrika Ashkenazi-judiska minoritet, och han befarade med eller utan skäl att dessa skulle reagera negativt om de fick reda på att han hade tyskt påbrå.

Att Trumps förfäder skulle ha burit namnformen ”Drumpf”, som ofta har påståtts i media, sannolikt för att förlöjliga presidenten, är dock inte belagt. Faktum är att ”Drumpf” inte förekommer som efternamn på tyska.
Donald Trump är sannerligen inte särskilt ensam bland sina landsmän om sin härstamning. Enligt den amerikanska konstitutionen ska det genomföras folkräkning vart tionde år. Den första gjordes 1790 och sen den senaste 2010. Till skillnad från i Sverige, där sådana frågor trots vår formella bekännelse till mångkulturalism (eller kanske just därför) skulle vara nästan otänkbara och sannolikt olagliga, får alla amerikaner själva ange inte bara sin ”ras” och sin etnicitet (begrepp med olika betydelse i USA) utan också sitt nationella ursprung (”ancestry”). ”German-American” är, med 44 miljoner, det mest talrika självrapporterade nationella ursprunget bland amerikaner idag, och helt överlägset talrikast bland vita så kallade non-Hispanics. Resultatet från 2010 års folkräkning får nog i och för sig tas med en nypa salt med hänsyn till att relativt få självidentifierat sig som ”English-American” eller ”British-American”, trots att mycket talar för att dessa ursprung möjligen är ännu vanligare. De flesta amerikaner av avlägset engelskt, det vill säga kolonialt, ursprung verkar numera föredrar att ange att det har ”American ancestry”, vilket infördes som valbart alternativt för första gången i folkräkningen 2000. Med tiden bleknar minnet av en härstamning någon annanstans ifrån och det nya landet blir hem i djupaste tänkbara mening; det stämmer dock till eftertanke i dagens migrationsdebatt att detta verkar ta mer än tvåhundra år.

De olika nationella ursprungen fördelar sig för övrigt över USA enligt de historiska bosättningsvågorna: engelskamerikaner är legio i New England och längs östkusten i övrigt, skotsk-irländare i Södern och tyskar framför allt i Mellanvänstern, tillsammans med tjecker och polacker. Schulz, Schmidt, Muller, Schweiker och Keller med flera är typiska namn i Cleveland, Milwaukee och Chicago.

Tyskland enades som bekant sent. De tyska kunga- och furstendömena som fanns dessförinnan hade endast i liten utsträckning rest på haven. Till skillnad från många länder, inklusive Sverige, har Tyskland därför aldrig haft några kolonier i Amerika (om man inte räknar det tyskbaltiska hertigdömet Kurlands kortlivade försök att kolonisera Tobago i Karibien på 1600-talet).

Trots detta anlände de första tyskarna anlände tidigt och manstarkt till det som idag är USA. Den relativa religiösa friheten i de amerikanska kolonierna drog till sig framför allt lågkyrkliga protestanter från norra och mellersta Tyskland. I kväkarnas religiöst toleranta Pennsylvania lever bl.a. allt sedan 1600-talet de grupper som på engelska kallas Pennsylvania Dutch (trots att de inte har något med Nederländerna att göra, fastmera är de ”Deutsch”). Dessa pennsylvaniatyskar är till största delen lutheraner, men bland dem finns också olika reformerta och puritanska sekter som mennoniter, anabaptier och amishfolket.

Ännu mer talrika är tyskarna i Texas, i synnerhet i den norra delen av staten dit tyskarna anlände under 1800-talet. En populär rätt i texasköket är så kallad ”chicken fried steak”, en utbankad kalv- eller nötbiff som inte har mer med kyckling att göra än att den är panerad och friterad på samma sätt som kyckling traditionellt anrättas i den amerikanska Södern. Med europeiska ögon sett är det helt enkelt – en schnitzel.

En mycket spridd myt, kallad ”the Muhlenberg Legend”, ger vid handen att tyska så när blev officiellt språk i den unga amerikanska republiken. Det stämmer dock inte riktigt. Faktum är att mytens kärna av sanning är mycket blygsam. 1794 hade kongressen att ta ställning till en medborgarmotion om att landets lagar skulle översättas till tyska. Med rösterna 41-42 beslutade representanthuset mot att ta upp motionen till behandling. Den avgörande rösten fälldes av talmannen Frederick Muhlenberg, andra generationens tysk invandrare från Pennsylvania. Han ansåg att det nya landet, sin mångfald till trots, behövde en gemensam kulturell bas och att denna bas bara kunde utgöras av den anglosaxiska majoritetskulturen. Det var enligt hans mening bättre att de tyska invandrarna direkt lärde sig engelska och blev amerikaner.

I detta hänseende kan Frederick Muhlenberg anses stå modell för amerikatyskarnas integration i USA, som nästa överallt (med undantag för de nämnda Pennsylvania Dutch) gått snabbt. I gengäld har den tyska kulturen satt vissa tydliga spår i den amerikanska majoritetskulturen.

En idéhistoriker kan nämna flera exempel på sådana spår. Ett är den amerikanska kulturens hjärtliga och sympatiska kärlek till alkohol i allmänhet och öl i synnerhet. Den amerikanska bryggarkulturen, med tyngdpunkt just i Mellanvästern, är ett arv från många sekel av frejdigt öldrickande i Centraleuropa. Så är också den ljusa lagerölen, en tysk uppfinning, ohotat vanligast och populärast i USA. Att den amerikanska lagern är extra ljus och utan beska sägs ha att göra med att landet lärde sig dricka blask i form av root beer och liknande under förbudstiden, och är alltså inget som tyskarna kan lastas för.

Det var också bland tyskarna i USA som motståndet mot alkoholförbudet på 20-talet var som hätskast. I detta hänseende stod Mellanvästerns under 1800-talet inflyttade tyskar, tjecker och polacker i motsatsförhållande till de mer puritanska anglosaxarna. Alkoholförbudets ivrigaste anhängare fanns i New England och i Södern (Ku Klux Klan samlades runt sekelskiftet kring de tre principerna vit överhöghet-antikatolicism-spritförbud).

En viss allmän frimodighet och levnadsglädje verkar amerikaner också dela med tyskar. Detta drag kan knappast komma från de svartklädda pilgrimerna i Massachusetts. Många är de som har konstaterat att Tyskland är Europas USA: störst, starkast och i sina sämsta stunder en smula vulgärt. Kanske kan man även uppfatta den amerikanska expansionslustan, viljan att bli större och bättre, som liggande i linje med det tyska kynnet?

På ytan har den tyska kulturen i USA haft motvind under 1900-talet, föga förvånande i ljuset av geopolitiken. Under första världskriget fick många företeelser med namn som kunde kopplas till Tyskland bytte namn. Det var till exempel på som det som tidigare alltid kallats ”Frankfurter” fick namnet ”hot dog”. Bisarra, men synbarligen sanna, historier berättar om hur taxar sparkades och stampades ihjäl på gatorna, därför att taxen förknippades med fienden. Det är inte utan att man påminns om hur, under det senaste Irakkriget, ”french fries” på sina håll fick byta namn till ”freedom fries” på grund av vrede över Frankrikes vägran att stödja det angloamerikanska krigsföretaget mot Irak. Stanforduniversitet i Kalifornien som utan att i övrigt ha någon tysk koppling allt sedan sitt grundande haft som motto ”Die Luft der Freiheit weht” (det vill säga ”frihetens vind blåser”), ett citat av den schweiziske reformatorn Ulrich von Hutten, slutade under samma krig använda sig av sitt motto. Antalet tyskspråkiga dagstidningar, liksom antalet skolor där undervisningen hölls på tyska, sjönk kraftigt efter första världskriget. 1917 beräknades inte färre än sex procent av de amerikanska skolbarnen undervisas helt på tyska. 1919 förbjöd många stater, bland dem staterna med störst tysk befolkning i Mellanvästern, användandet av andra språk än engelska i skolorna. Udden var inte, som idag när liknande förslag luftas, riktad mot spanskan utan mot tyskan.

Trots andra världskriget synes vinden delvis ha vänt. Idag är USA:s tyskar, som nästan alla amerikaner, stolta över sin härkomst. I städer över hela landet anordnas oktoberfester och tyska kulturdagar då deltagarna frossar i frakturstil, billiga lederhosen och ännu billigare bratwurst. Detta är dock föga mer än den typ av härstamningskitsch som också yttrar sig i värdshus i Tudorstil i New Englands hamnstäder, med namn som ”Ye Olde Inn”; någon verklig, mer djupgående tysk identitet avspeglar det knappast. Till skillnad från vissa nationella minoriteter har tyskarnas integration varit nästan total. Inte ens en miljon amerikaner talar idag tyska hemma och språket, som från 1600-talet till första världskriget USA:s näst vanligaste språk efter engelska, har sedan andra världskriget halkat långt ned på listan.

Skälen till denna grundliga assimilation är nog flera, varav alla redan antytts. De två världskrigen gjorde naturligtvis patriotiska tyskamerikaner mer benägna än annars att tala engelska och i övrigt distansera sig från sitt ursprung. Kanske har en viss kongenialitet mellan tyskt och amerikanskt kynne gjort mötet mellan kulturerna ovanligt smärtfritt. Och kanske, som sagt, är mycket av det som vi idag uppfattar som amerikanskt egentligen tyskt.

Det är kanske inte alldeles för drastiskt att påstå att den kulturella klangbottnen i USA är tysk, tryfferad med det engelska språket och engelska koloniala anor. Och visst är det då lustigt att tänka att England inte skulle vara England, utan ett Irland, om det inte vore för en ”tysk” invasion, närmare bestämt de germanska angelsaxarna invasion av romersk-keltiska Britannien på 400-talet. 600 år därefter kom som bekant nästa invasion, den normandiska, vilket tillförde den avgörande ingrediensen i det engelska.

Dessa förvirrade reflektioner kan – möjligen – stämma till eftertanke för de som, i likhet med Trump, är bekymrade över den anglosaxiska kulturens undergång.

Är Donald Trump en typisk representant för tyskamerikanerna? Ja och nej. Han är till exempel nykterist, vilket ingen äkta ölfryntlig amerikatysk värd namnet är. Hans påstådda utrikespolitiska isolationism delar dock drag med den isolationism som de tyska lutheranerna i Mellanvästern stod för under världskriget. Och mest av allt kanske hans synnerligen generiska amerikanism är tysk. Kärnan i det amerikansk är ett vagt definierat framgångs- och expansionsetos, övertygelsen att man har en moralisk skyldighet att vara sin egen lyckas smed och göra det mesta av den lott som tilldelats en. Antagligen kommer detta grunddrag inte förändras. Det Amerikas tyskar mer än något annat utmärkt sig för är en förmåga att anpassa sig till och bidra till denna amerikanska urinstinkt.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism