Det sjunde skolåret


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SJUNDE
SKOLÅRET
DET torde fortfarande finnas en benägenhet bland svenskar att
överskatta vår folkbildning. Särskilt de, som ej kommit i kontakt
med gemene man i något främmande land och därför sakna möjlighet att anställa direkta jämförelser, ha i allmänhet den livligaste föreställning om den höga bildningsnivån i vårt eget land
och analfabetismens utbredning i andra länder. Turistande främlingars för oss så smickrande intervjuuttalanden, vilka registrerats som vore de frukten av grundliga undersökningar och ej
framstammats av artighet, ha bidragit att upprätthålla denna
föreställningsvärld. Att fransmän och engelsmän veta så litet om
Stockholm och Oslo, medan vi ha hört så mycket talas om Paris
och London, har gjort oss än mer fallna för självbeundran.
I alltför hög grad har diskussionen på senare tid om den svenska
folkskolan byggt på dylika pösande uppfattningar. Tidpunkten
torde vara inne att till fromma för sakligheten i debatten något
dämpa självförhävelsen. Rätta förhållandet är, att den svenska
allmänbildningen för närvarande ingalunda alls står särdeles högt
vare sig absolut – d:r Cederblads beväringsundersökningart –
eller relativt, d. v. s. i jämförelse med de central- eller västeuropeiska staterna. Detta gäller kunskapsmåttet; om den bildning,
som kan avläsas i allmän hyfsning, skola vi trots de oförnekliga
förbättringarna på sistone tala tyst. Att en del personer utan
högre utbildning i vår i många hänseende storartade frivilliga
bildningsrörelse eller annorledes förvärvat sig de aktningsvärdaste kunskaper, är visserligen en källa till nationell stolthet, men
frågan rör här icke undantagen utan regeln.
Tages den allmänna skolplikten till måttstock, finnes icke heller
därutinnan numera orsak till självförhävelse. Den sjuåriga folkskolan är genomförd i bl. a. Norge, Danmark, Holland, Frankrike
och England; i Tyskland är folkskolan åttaårig, vartill i de flesta
gamla riksstater komma fortsättningsskolor ända upp till 18 års
ålder, i Österrike – t. o. m. i det fattiga Tyrolen – är den åttaåriga skolan införd, i Schweiz’ kantoner växlar folkskolan mellan
77
Det sjunde siwlåret
sju- och nioårig med ett par tre års fortsättningsskoleplikt i vissa
större kantoner, i Förenta staterna är folkskolan i de flesta
unionsstater åttaårig o. s. v. Känt är vidare, att nya statsbildningar som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien trots statsfinansiella svårigheter vidtagit storstilade ansträngningar att
lyita upp sin folkbildning till västeuropeisk nivå. (Ovanstående
uppgifter, i vilka detaljer måste förbigås, stödja sig främst på
det 1931 utgivna arbetet »Skolväsendet i tio länder».)
Dessa summariska jämförelseuppgifter ge visserligen den svenska folkskolan en kanske något sämre ställning än den rättmätigt
förtjänar, eftersom vårt land har en obligatorisk fortsättningsskola, medan vissa stater med sjuårig folkskola endast ha frivillig
fortsättningsskola. Men den ger icke längre det svenska folkskoleväsendet någon tätplats, såvitt jämförelsen ej avser Östeuropas,
Balkans och vissa Sydeuropas stater.
I detta ligger självfallet ingen kritik av den svenska folkskollärarkåren, som tvärtom i stort sett förtjänar högsta vitsord för
nit och redlighet i rikets tjänst. Ej heller förbises de väsentliga
framsteg, som vårt folkskoleväsen icke minst på landsbygden
gjort efter senaste reformer. Ännu mindre kan man lämna utan
beaktande, att de stora avstånden och många milen i vårt land
försvårat en ändamålsenlig, icke alltför kostsam tillbyggnad av
vår nuvarande folkskola.
Det nyligen framlagda betänkandet angående införandet av en
obligatorisk sjuårig folkskola har aktualiserat ovanstående reflexioner. Med en tioårig övergångstid föreslår denna kommittes
majoritet utvidgning av skolplikten med ytterligare ett år. Den
ende bonderepresentanten, folkpartiets ledare hr Anderson i Rasjön, har velat låta övergången till sjuårig skola ske genom kommunernas frivilliga initiativ och avstyrker på grund därav förslaget. Hr Anderson bekänner sig personligen som en vän av utvidgad undervisning men har låtit sin medfödda försiktighet
fälla utslaget i valet mellan obligatoriskt och frivilligt förfarande.
Hur resonlig en sådan ståndpunkt som reservantens än kan
synas, måste det dock djupare sett bjuda emot att motsätta sig
den föreslagna reformen. Särskilt måste detta vara fallet, om
man har en mera realistisk än romantisk uppfattning av den
svenska folkbildningens standard. Men även åtskilliga andra
praktiska och principiella synpunkter tala i samma riktning.
Hit hör först det osannolika i att den frivilliga övergången till
78
Det sjunde skolåret
sjuårig folkskola skulle åtminstone inom den närmaste tiden leda
till någon allmännare efterföljd. Ånnu ha nämligen icke alla
städer gjort en dylik frivillig påbyggnad av den obligatoriska
sexåriga skolan, och på landsbygden förekommer sjuårsskolan
endast för 16 procent av samtliga barn, därav den övervägande
delen i det tätbebyggda Skåne. Reformen underlättas vidare just
nu i högsta grad av de indragningar av skolor, som bli en följd
av det sjunkande barnantalet. De uppkommande överskotten av
skolbyggnader och lärare kunna därvid rationellt tagas i bruk,
och med olika klassindelningar möjliggöres en smidig anpassning
efter i kommunerna förekommande skolformer samt skolhus- och
lärareresurser. Kostnaderna ha för statsverket beräknats till omkring två milj. kr. och för kommunerna till omkring en milj., en
summa som man blott för några år sedan icke tillnärmelsevis
kunde räkna med som tillräcklig för denna skolreform. Bland
tidens alla dyrbara reformprojekt synes denna utgift höra till
både de billigaste och mest välmotiverade. Det kan vara på sin
plats att för jämförelsens skull framhålla, att den lilla tillfälliga
löneförbättringen åt lärarna av år 1929 kostar statsverket årligen
nära 6 milj. kr.
Det har under senare år från olika håll, icke minst från lantmän i riksdagen, klagats över att folkskolan lämnat alltför svag
kunskap i modersmålet och räkning. Otvivelaktigt tord-e denna
anmärkning vara befogad och uppenbarligen har det berett skolan svårigheter att utom allt det myckna nya kunskapsstoffet
medhinna en grundligare undervisning i dessa elementära ämnen.
Kommittens majoritet har också haft en känsla härav, när den
föreslagit att det nya skolåret borde utnyttjas till att i skolkursen infoga en vidgad undervisning i modersmålet och räkning.
Huruvida kommitten i detta hänseende gått tillräckligt energiskt
fram må här lämnas därhän, likaså frågan huruvida det icke vore
möjligt, i synnerhet för flickornas del, att utnyttja skoltidens förlängning till mera praktisk undervisning. Tydligt är i vart fall,
att det sjunde skolåret i olika hänseenden öppnar möjligheter att
reparera påtagliga brister i den nuvarande sexåriga folkskolan
utan att därför de uppställda kunskapsmåtten behöva sänkas. Ju
mer det sjunde skolåret utnyttjas för att stärka de elementära
kunskapsfordringarna eller ge eleverna tillfälle till praktisk handledning, desto större utsikter finnas att avväpna den nu framförda
kritiken mot den »teoretiska» undervisningens alltför breda ut- 79
Det sjunde skolåret
rymme och desto större gagn skulle folkskolan skänka eleverna,
när de gå ut i livet.
Det rationella i det sjunde skolåret ligger även däri, att ett
fortsättningsskoloår ersättes med ett helt skolår. I våra dagar
torde ofta de största besvärligheter möta fjortonåringar i deras
sökande efter lämpligt arbete, och fortsättningsskoleplikten kan
härvid lägga binder i vägen för förvärv av anställning. Ofta
torde fjortonåringarna tvingas stanna i föräldrahemmet utan att
ha annan sysselsättning än de få veckornas besök i fortsättningsskolan. Att det under sådana förbållanden vore bättre att under
detta år låta dem stanna i skolans vård och under dess fostran
än att låta dem slå dank måste som normalfallligga i öppen dag:
dels blir undervisningen i folkskolan mera givande än fortsättningsskolekursen till följd av utsträckningen av undervisningstiden, och dels torde barnens regelbundna skolgång från upp·
fastringssynpunkt innebära en verklig lättnad för många föräldrar under dessa barnens brytningsår. Huruvida fortsättningsskolan efter det sjunde skolårets införande skulle kunna helt
slopas, d. v. s. även det andra fortsättningsskoloåret indragas, blir
säkerligen föremål för delade meningar. Aterigen ledes tanken
över till det idealiska i att åtminstone den manliga ungdomen
kunde vid mognare ålder, helst uti tjugoårsåldern, erhålla en allmän repetitionskurs i modersmålet och räkning jämte en elementär kurs i samhällskunskap, men när denna gamla tanke senast
framfördes i riksdagen, år 1933, samlade den intet intresse vare
sig från bonde- eller arbetarehålL Så välbehövlig och alltmer
uppburen, som fortsättningsskolans praktiska kurs för flickor är,
skulle åtminstone dess slopande te sig som ett förhastat steg, då
det innebure en destruktion av ett av vårt allmänna skolväsens
värdefullaste inslag.
Det mest bärande i den sjuåriga skolan måste sökas i dess tendens att åstadkomma likhet mellan landsbygden och städerna.
Det måste utgöra den rimligaste av alla fordringar, att folkskoleundervisningen så långt sig göra låter skall vara en och densamma
i hela landet. Samhällsutvecklingen måste ha kommit in på fel
spår, om landsbygden skall ställas i särklass i undervisningshän·
seende och dess barn få sämre konkurrensmöjligheter än städernas
blott därför att rikedomen anhopats eller beskattas i städerna, –
denna rikedom är delvis en produkt av landsbygdsbefolkningens
svett och möda. Sedan staten övertagit den allra största delen av
80
Det sjunde skolåret
folkskolekostnaderna och landskommunernas i allmänhet svagare
ekonomiska bärkraft därför ej som tidigare kan åberopas som
motiv till upprätthållandet av en nivåskillnad, måste det vara
man frestas säga ett rättfärdighetskrav, att staten företar en så-
dan utjämning mellan landsbygd och städer, att folkskoleundervisningen i princip göres likartad. Visserligen kan ej ens det
sjunde skolårets införande härvid åstadkomma full paritet, då
folkrikare samfälligheter fortfarande ha större resurser att skapa
högre skolformer och bättre fortbildningsmöjligheter, men det
betecknar ett uppnåeligt minimiprogram. Och landsbygdens ungdom utgör både flertalet och kärnan av landets ungdom.
Vi äro visst icke främmande för att varje utvidgning av skoltiden kan uppfattas som ett nytt tvång eller en onödig börda. En
utsträckning av skolplikten kan tynga en barnrik statkarlsfamilj
eller ett fattigt småbrukarhem; jordbrukare, som behöva barnens
hjälp i sitt arbete på gården, kunna tvingas leja arbetskraft, vilket eljest kunnat undvikas. Med de olika åtgöranden till de barnrika familjernas stödjande, som böra bli resultatet av den nu inledda positiva befolkningspolitiken, borde särskilda skolbidrag
till familjer kunna inskränkas till ett minimum, därest man icke
helt vill avlasta föräldrarnas ansvar på stat och kommun. Vad
jordbrukarna beträffar, iir det utan underskattning av deras svå-
righeter ofrånkomligt, att det övervägande antalet av dem både
har råd att hålla sina barn i skolan ett sjunde år och säkerligen
av hjärtat önskar dem en så god skolunderbyggnad som möjligt.
Generellt måste i varje fall gälla, att det icke bör innebära större
svårigheter för de nu »barnbegränsade» hemmen att hålla t. ex.
tre barn i skola i sju år än för de barnrika familjerna hittills att
hålla t. ex. fem barn i skola i sex år. Så länge det rör sig om en
fri elementär undervisning inom rimliga gränser, kan dessutom
icke utan rätt mot föräldrarnas ofta snäva synpunkter uppställas
det allmännas intresse att skänka ungdomen den bästa utrustning
för kommande insatser i samhällsarbetet
Frågan om det sjunde skolåret framstår främst som en lands.
bygdsfräga. Ä ven om det sjunde skolåret för enskilda familjeförsörjare kan vara ovälkommet, föreligger det skäl att insätta
det i ett vidare socialt sammanhang. Rationaliseringen inom
jordbruket har lett till att detta numera ej i samma utsträckning
som tidigare har behov av arbetskraft på vintern. För det första
innebär detta, att en jordbrukareson lättare kan avvaras från
81
Det sjunde skolåret
hemmet under vintern, skolans egentliga tid, än på sommaren, då
ingen skolgång förekommer. För det andra har denna olika fördelning av arbetskraftsbehovet lett till svårigheter för t. ex.
drängar att kunna erhålla sysselsättning året runt, enär jordbrukarna ofta numera anställa en dräng blott för sommaren och
början av hösten. Detta har framkallat en förut okänd säsongarbetslöshet inom jordbruket, i synnerhet å sådana orter, där icke
annat arbete såsom skogshuggning under den döda säsongen står
till buds. Något motgift mot denna framtids säsongarbetslöshet
har ej upptäckts. Från totalsynpunkt vore det en stor fördel, om
folkskolan kunde bereda ytterligare en årskull sysselsättning
för att därmed vintertid minska konkurrensen om de fåtaliga
platserna inom jordbruket. Det sjunde skolåret skulle härigenom
kunna verka i arbetsutjämnande riktning, indirekt hjälpande
många fattiga hem, i vilka en äldre pojke eljest finge gå arbetslös, eller också lindrande kommunernas arbetslöshetskostnader.
Om det sjunde skolåret gäller ej mindre än om andra skolreformer, att det såvitt möjligt bör införas varsamt och utan att riva
upp någon strid med en föräldraopinion. Genom den företagna
tioåriga övergångstiden har delvis sörjts för en mjuk övergång,
och om landsbygdens speciella förhållanden i vidaste utsträckning
beaktas, torde mycket av den instinktiva oviljan mot varje utvidgning av den misstrodda skolbyråkratiens makt kunna avvärjas. Skulle det obligatoriska sjunde skolåret nu bli verklighet,
torde dess utfall i levande livet icke osannolikt omstämma kritiken. En lång erfarenhet från folkundervisningens historia lär,
att samtliga större folkskolereformer på sin tid ofta ytterst häftigt och misstänksamt bekämpats men att de snart accepterats av
den allmänna opinionen med föjld att deras upphävande efteråt
icke ifrågasatts. Ytterst ha föräldrarnas intresse för sina barn
och det allmännas intresse för en god ungdomsfostran trots alla
missnöjesyttringar visat sig sammanfalla.
Väl är det sant, att skoltidens längd ej ensamt bestämmer värdet av skolans fostran. Lärarnas ansvarskänsla och den anda,
vari undervisningen ledes, äro lika viktiga. Men meJ den omsorg, som vårt land under befolkningskrisens tid ägnar den decimerade ungdomen, måste det för alla te sig angeläget att skänka
denna en utbildning, som vi förut ej haft råd till. Det måste vara
ett bärigt samhällsprogram att söka höja kvaliteten, när de
kvantitativa åtgärderna visat sig mer eller mindre fruktlösa.
82