Print Friendly

Det militära underrättelseväsen – det i Frankrike och Tyskland inför andra världskriget

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET MILITÄRA UNDERRÄTTELSEVÄSENDET I FRANI(RIKE OCH TYSKLAND
INFÖR ANDRA VÄRLDSKRIGET
Av major LENNART VON HEIJNE
UNDER hänvisning till en tidigare artikel1 ligger det nära till
hands att framställa frågan, hur det kunde komma sig, att den tyska
offensiven på västfronten i maj 1940 blev en sådan överraskning.
Där stodo dock uppmarscherade mot varandra sedan krigets början
i september 1939 tre stormaktsarmeer, vartill kommo de båda neutrala Belgien och Holland. I samtliga berörda lämler hade, får man
väl antaga, underrättelseväsendet sedan länge varit i fullt pådrag.
Ehuru material för ett mera fullständigt klarläggande av förhållandena inom ifrågavarande område ännu icke blivit åtkomligt och
kanske aldrig blir det, skall dock här göras ett försök att något belysa hithörande med ledning av en del hittills tillgänglig litteratur.
Inom denna märkas särskilt tvenne under senare åren utkomna arbeten om den militära underrättelsetjänsten nämligen från franska
sidan: General Gauche, Le Deuxieme Bureau au travail, Paris 1953,
och på den tyska: Paul Leverkuehn, German Military Intelligence,
New-York 1954. Härtill kan läggas beträffande Tyskland den
engelske journalisten Ian Golvins bok: Chief of Intelligence, London
1951, vars värde för denna studie dock knappast motsvaras av författarens imponerande källförteckning. Rörande underrättelseväsendet i England, Belgien och Holland synas f. n. i litteraturen
inga uppgifter av betydelse föreligga. Härvid må även hänvisas till
de båda sistnämnda ländernas allmänna neutralitetspolitik och därmed motiverade vägran till fullständigare militärt samarbete med
Västmakterna, vilket dock icke helt uteslutit dylikt mellan de olika
makternas underrättelseorganisationer.
General Gauche, som under åren närmast före krigsutbrottet och
första krigsåret var chef för Deuxieme Bureau (underrättelseväsen- 1 Sv. Tidskr. 1954 sid. 400: :.Västmakternas försvarsplaner i Belgien och Holland 1939-40.:.
213
‘-.
~~~ – ·————-~—……–
-[ \.. ..
..• .#1 : .~
Lennart von Heijne
det) inom franska generalstaben, redogör relativt utförligt för de
underrättelser, som anskaffades genom hans byrå och för av denna
gjorda bedömanden och slutsatser. Han behandlar endast Tyskland
och berör icke t. ex. Italien eller de skandinaviska länderna, vilka
dock under åtminstone första krigshalvåret säkerligen tillhörde byråns spaningsområde. Ehuru Gauche icke direkt utsäger detta, synes det som om så stor del av tillgängliga resurser insatts för spaning mot Tyskland att några krafter av betydelse ej kunde avses
för verksamhet åt andra håll. Beträffande sättet för anskaffaodet
av uppgifter anger han oförbehållsamt alla öppna vägar såsom offentliga tryck, reglementen, tidningspress, officiella resor osv., men
i fråga om de hemliga källorna är han helt förtegen och hänvisar
i förekommande fall endast till den under honom även lydande
»Service des renseignements» (SR), vars organisation och arbetssätt dock på intet sätt blottas.
Den tyske författaren Leverkuehn1 däremot behandlar mindre de
uppgifter man erhöll beträffande de främmande staternas militära
förhållanden etc. men redogör i stället till synes öppet för den tyska
militära underrättelsetjänstens organisation och arbetssätt för att
anskaffa uppgifter.
Frankrike.
Gauche anför att Deuxieme Bureau hade före kriget kunnat helt
följa och klarlägga Tysklands upprustning samt lämna en på det
hela taget riktig bild av dess krigsorganisation. siegfriedlinjen var,
så långt densamma vid krigsutbrottet var färdig, helt utspanad både
i fråga om principer och detaljer. Efter det polska fälttåget ansåg
man sig hava fått full klarhet beträffande den aktuella tyska stridstaktiken.
På ett område torde dock underrättelseväsendet icke hava riktigt
lyckats, nämligen ifråga om de tyska luftburna trupperna. Detta
är så mycket märkligare som utbildning av dylika började i Tyskland redan flera år före krigsutbrottet. — Inom Västmakterna synas
taktiskt användbara luftburna trupper icke stått till förfogande
förrän efter något krigsår.- Den tyske generalen v. Choltitz anger
1
Dr Paul Leverkuehn började som aktiv tysk officer före första världskriget
och kom redan då in i underrättelsetjänsten. Efter kriget utbildade han sig till
jurist, vistades i åratal i USA, återinträdde som reservofficer vid andra världskrigets början och tjänstgjorde även därunder inom underrättelseväsendet. Efter
kriget i processerna i Niirnberg mot högsta krigsledningen och i Hamburg mot
fältmarskalk Manstein var han en av försvarsadvokaterna.
214
Det militära underrättelseväsendet i Frankrike och Tyskland
i sin bok »Soldat unter Soldatem, Zurich 1951, att för utbildning
tillluftburen trupp uttogos ett par infanteriregementen, vilkas manskap icke var utvalt på annat sätt än som vanliga värnpliktiga.
(Ch. själv var bataljonschef vid ett dylikt förband.) Under intensiva övningar utstuderades lämplig taktik för de olika uppdrag, vartill dessa trupper på den tiden ansågos böra användas såsom tagandet av flygfält, broförbindelser, vissa slag av befästningar osv.
Vid den tjeckoslovakiska krisen hösten 1938 (Miinchen) tillhörde
Ch. med sin bataljon den arme, som i händelse av krig skulle från
Schlesien inbryta i Tjeckoslovakiet, och i de luftburna truppernas
uppgift ingick just att taga vissa befästningar och flygfält. Allt härför var noga förberett både i fråga om utspanandet av målen och
lämpliga förövningar. Då sedan Sudetlandet besattes utan strid,
kunde tyskarna på platsen genomspela och komplettera sin avsedda
»luftburna» taktik. Det bör nu framhållas i fråga om de tyska luftburna trupperna: Det rörde sig om bl. a. hela infanteriregementen
sammansatta, som förut sagts, av vanliga värnpliktiga. Under flera
år före kriget bedrevas övningar med dessa relativt stora truppförband. Så kommo de nyssnämnda tillämpningsövningarna i det, som
man får antaga, icke överallt vänligt stämda Tjeckoslovakiet. Trots
allt detta synes intet påtagligt hava kommit till Västmakternas
kännedom rörande den tyska förmågan med dylika trupper. Detta
bestyrkes också av de lyckade insatser dessa kunde göra i väster
den 10 maj 1940 (första offensivdagen).
Gauche framhåller att under det första krigshalvåret mötte det
betydande svårigheter att få noggrannare kännedom om den tyska
grupperingen. Spaning genom fiendens front var på grund av den
effektiva bevakningen knappast möjlig på annat sätt än medelst
någon slags våldsam rekognoscering. Vid den kanske viktigaste delen av gränsen var detta uteslutet, så länge Belgien och Holland
voro neutrala, och inför den starka siegfriedlinjen stod ej mycket
att hämta. Rapporter från SR :s agenter bakom tyska fronten kunde
taga flera dagar för att nå sina första bestämmelseorter i allierat
eller neutralt land, och under tiden kunna de mången gång förlora
sin aktualitet. Utspaning via operationsorder el. dyl. inom staber
etc. var nära nog utsiktslös på grund av tyskarnas stränga disciplin
i fråga om allt hithörande. Gauche erkänner, att trots den på det
hela taget fullständiga kännedomen om den tyska armen i väster
beträffande organisation, materiel, taktik etc. samt den genom ett
flertal inkomna underrättelser vunna vetskapen om att tiden omkring 10 maj skulle bli kritisk, så utsattes vid offensiven, när den
215
… .,.l
….
Lennart von Heijne
verkligen kom (10 maj), Västmakterna för tvenne överraskningar,
båda av avgörande natur. Den ena var de tyska luftburna truppernas insatser vid uppbrylandet inifrån av Festung Holland och tagandet av övergångar över Maas och Albert-kanalen i närheten av
Liege. Den andra var att huvudstöten riktades med pansartrupper
genom Ardennerna. Särskilt beträffande detta senare dock rätt
stora företag, som ansättningen av operationen genom Ardennerna
innebar, torde det ur synpunkten Västmakternas spaning få anses
vara ett bevis på gott tyskt stabsarbete, att i samband med oundgängliga förberedelser, ordergivningar etc. det icke har kunnat på-
visas någon läcka, varigenom avgörande uppgifter till fiendesidan
i tid kunnat sippra.
Gauches omdöme om det tyska anfallet 1940 lyder ordagrant: »Le plan
allemand est d’une puissante simplicite. Par sa conception et son execution, il temoigne de la part du Haut commandement allemand d’une extraordinaire audace, d’une connaissance approfondie des faiblesses de l’adversaire et, pour tout dire, d’une grande maitrise dans la direction des
operations.»
Västmakternas spaning mot de skandinaviska länderna i fredstid och under det första krigshalvåret synes åtminstone beträffande
viktiga militärgeografiska förhållanden hava varit ganska ofullständig.
Ett par hithörande exempel må anföras, dock mera som kuriosa: Reynaud uppger i sin bok »La France a sauve l’Europe», Paris 1947, att då
han som konseljpresident vid ett särskilt kabinettssammanträde den 12
april 1940 angående eventuell operation mot Narvik till den närvarande
överbefälhavaren general Gamelin ställde frågan om »den elektrifierade
delen av malmbanan Luleå-Narvik låg på svenska eller norska sidan»!
G. sade sig icke kunna svara därpå! Den bristande kännedomen å engelsk
sida om klimatförhållanden m. m. omkring Narvik, då trupp ditsändes i
april-maj 1940, framgår tydligt av engelska befälhavares rapporter. Ändock hade den nordskandinaviska kalotten sedan flera år viss militär aktualitet. – Att sedan efter nederlaget i Frankrike underrättelseväsendet
hos Västmakterna upprustades till en hög ståndpunkt tillhör ett tidsskede,
som ligger utanför denna redogörelse. –
Tyskland.
Då riksvärnet i början av 1921 efterträdde den gamla armen bildades inom krigsministeriet en »Abwehrsection» för studium av
främmande länders miltära förhållanden. Personalen utgjordes till
en början av endast ett fåtal officerare utan för hithörande effektivare arbeten erforderlig teknisk utrustning. Men organisationen
216
\_
.:
Det militära underrättelseväsendet i Frankrike och Tyskland
fick växa med ökade uppgifter. Bland dessa märktes spaning inom
främmande länder, intensivare motarbetande av dessas hithörande
verksamhet i Tyskland, förberedelser för diverse kupper i krigstid,
osv. Den officiella benämningen på denna avdelning inom Krigsministeriet växlade i den mån organisationen utvidgades, men i dagligt tal behölls ordet »Abwehr» som kollektiv benämning för allt
hithörande underställt högsta militärmyndigheten. Under åren före
Hitler hade Abwehr visserligen letts av skickliga officerare, men de
till förfogande ställda medlen voro ännu för små, – före 1933 enl.
Leverkuehn endast l miljon mark per år- för att några fullständigare resultat skulle nås.
I slutet av år 1934 blev den då 47-årige kommendör senare amiral Canuris chef för Abwehr. Detta visade sig vara ett lyckokast. Under hans skickliga ledning utvecklades Abwehr till en stor organisation berörande så gott som alla områden av militär betydelse.! Här
kan endast i korthet antydas några inom Abwehr uppsatta eller genom detsamma kontrollerade organ.
I den mån rustningsanslagen på 1930-talet ökades kunde Abwehr
upprätta och utveckla laboratorier, verkstäder, utbildningscentra
osv. berörande bl. a. den materiel såsom radio, sprängämnen, pass
och andra handlingar etc., som erfordrades för i främmande land
arbetande personal. Den direkta utspaningen av det militärt värdefulla i utlandet skedde i regel genom i resp. länder redan i fredstid utplacerade agenter. På lämpliga platser inom eller utom Tyskland organiserades underavdelningar och rapportsamlingsställen.
Personalens utväljande, förseende med utrustning, ordnandet av
rapportvägar, som kunde fungera även i krigstid, m. m., fordrade
mycket arbete. Allt detta är ju vanligt ABC för all dylik verksamhet
1 Wilhelm Canuris (1887-1945) tillhörde som ung sjöofficer under första
världskriget amiral Spees kryssareskader, var en av de få som undkom från sjö-
striden vid Falklandsöarna, lyckades taga sig över till Spanien, tjänstgjorde där
i det tyska underrättelseväsendet, återvände så till Tyskland och förde 1918 som
fartygschef u-båt i Medelhavet, kvarstod i tjänst efter kriget, användes vid förberedelserna till den tyska hjälpen under spanska inbördeskriget, vilket senare
för honom medförde mycken good will hos Franco.
Den maktlystne Himmler med Gestapo såg i det snabbt växande och skickligt
ledda Abwehr en svår konkurrent. Då våren 1944 en olyckshändelse inträffade
inom Abwehr (en tjänsteman vid dess avdelning i Istanbul hoppade av) lyckades Himmler så uppblåsa händelsen inför Hitler att Ganaris fick avgå. Efter
attentatet 20 juli 1944 anklagades C. för delaktighet i planerna och för att hava
utlämnat hemligheter till fienden. Han försvarade sig med stor skicklighet, blev
icke överbevisad och gav aldrig något erkännande. Detta hjälpte dock ej, utan i
april 1945 blev han dödad.
217
{
Lennart von Heijne
inom alla länders krigsmakter, men resultaten bero oftast på skickligheten hos ledningen och den »på fältet» arbetande personalen.
Den tyska organisationen härvidlag synes före krigsutbrottet och
under de första krigsåren hava fungerat tillfredsställande. Det må
i detta sammanhang framhållas de värdefulla och lättillgängliga
källor i hithörande, som utgöras av vissa länders offentliga litteratur såsom tidningspress, parlamentstryck e. dyl. Samma kan
stundom gälla programhandlingar, ritningar etc. för materiel, fasta
försvarsanordningar osv. vilket allt ur arbetssynpunkt måste utlämnas till leverantörer. – Av visst intresse är även uppgiften i v. Papen: Memoirs, London 1952, att tyskarna kände lösningen till alla
berörda länders (stridande och neutrala) för Tyskland aktuella
chiffrar med undantag för vissa engelska och amerikanska. –
Till Abwehrs verksamhetsområde hörde även det viktiga motarbetandet av fientlig spaning inom Tyskland. En redogörelse här för
detta arbete skulle föra för långt. Efter Hitlers makttillträde blevo
samröre och åtföljande motsättningar med Himmlers Gestapo oundvikliga. Canaris arbetade dock hela tiden på att få en bestämd skillnad mellan Abwehr och Gestapo.
Föremål för den tyska spaningen var i första hand Polen, därefter Frankrike så Balticum och Ryssland, med vilket senare land
dock viss vänskaplig förbindelse tillsvidare upprätthölls, dessutom
tillkommo Balkan och Främre Orienten. Mot de skandinaviska länderna bedrevs enligt Leverkuehn ända till krigsutbrottet icke någon
annan spaning än i största allmänhet. Rapportvägar för agenter arbetande på annat håll kunde emellertid ofta med fördel läggas genom neutrala länder. Särskilt gällde detta Belgien och Holland. Mot
England fick på Hitlers order ända till 1936 intet företagas. Efterhand utsträcktes spaningen även till övriga länder.
Beträffande den tyska fronten mot öster må här endast anföras
att genom Abwehrs försorg var den polska armens organisation,
mobilisering, uppmarsch etc. vid krigsutbrottet känd i alla erforderliga delar. I gengäld funno sedan tyskarna av i Polen tagna militära arkiv att polackernas kännedom om tyska krigsmakten var
lika fullständig.
Fronten i väster. Under den kritiska tiden närmast före krigsutbrottet 1939 gjordes för de skandinaviska länderna, närmast för
övervakning av skeppsfarten på Nordsjön, fullt pådrag av härför
avsedda agenter och förberedda rapportvägar. Särskild uppmärksamhet ägnades hamnarna Bergen, Stavanger, Kristiansand, Oslo,
Göteborg, Skagen. Hithörande organisation visade sig efter krigs- 218
Det militära underrättelseväsendet i Frankrike och Tyskland
utbrottet fungera säkert och snabbt. Först i slutet av februari 1940,
då de definitiva förberedelserna för eventuellt anfall mot Danmark
och Norge blevo aktuella, fick Abwehr order om fullständigare spaning inom nämnda länder. Denna kunde då tack vare Abwehrs goda
organisation omedelbart igångsättas och utfördes till stor del av
folk, som redan befunno sig i resp. land. De härför avsedda rapportlinjerna bestodo proven. Så gott som samtliga vidtagna och icke
vidtagna försvarsanordningar kunde i tid inrapporteras.
Spaningen mot Holland, Belgien och Frankrike var vid krigsutbrottet väl organiserad och utbyggd. Ett par exempel härå må anföras:
Ländernas permanenta befästningar voro till praktiskt taget alla
viktigare delar kända. Beträffande Maginotlinjen hade tyskarna haft
hjälp bl. a. av tillmötesgående leverantörer till de franska försvarsarbetena, dessutom fick man kontroll på sina tidigare uppgifter genom i Tjeckoslovakiet och senare i Polen tagna planer, vilka dessa
länder för sina egna befästningsarbeten fått från Frankrike.
För de till inledningsdragen för majoffensiven 1940 hörande anfallen med luftburen trupp voro beträffande Rotterdam (Hollands
vid tidpunkten i fråga militära centrum) tagandet av bl. a. flygplatsen Waalhaven och närliggande viktiga broar över Lek samt i Belgien tagandet av det bekanta fortet Eben Emael jämte vissa övergånger över Maas och Albertkanalen mål av största vikt. Utspaningen mot dessa hade varit så fullständig, att de för själva anfallen avsedda truppförbanden kunde i god tid förövas mot likartade målkopior inne i hemlandet. De i och för sig ganska våghalsiga
företagen lyckades också. – De båda stridande parternas ingående
kännedom före kriget om Siegfried- resp. Maginotlinjen samt om de
belgiska och holländska fästningarna bestyrker än en gång den
gamla satsen att permanenta befästningar mycket snart bliva, alldeles frånsett deras allmänna sträckning, väl kända även i fråga
om militärt viktigare detaljer. –
Spaningen mot England kunde aldrig riktigt lyckas bl. a. enär
landet genom sitt läge var alltför lättbevakat. Försöken att använda
Irländska republiken som utgångsbas ledde icke till några resultat
av betydelse.
Leverkuehn, som personligen var bekant med Canaris och genom
sitt arbete i Abwehr kunde följa en stor del av hans verksamhet,
framhåller att Canaris hade en särskild förmåga att ingiva absolut
förtroende hos sina underlydande, detta icke minst genom att vid
iråkade svårigheter hålla dem om ryggen så långt möjligt var. Ca- 219
-···—·————————–
Lennart von Heijne
naris var själv ärlig samt fordrade både ärlighet tillbaka och att
Abwehr skulle arbeta enligt då ännu gällande folkrätt och godtagna
lagar för krigföringen. Leverkuehn tillägger, att utan dylika grundsatser skulle det icke hava varit möjligt att skapa och hålla ihop
en så effektiv organisation, som Abwehr visade sig vara.
Canaris, som på sin utsatta post självfallet fick fiender och avundsmän, synes i många stycken hava varit en gåtfull personlighet.
Att han var motståndare till både Hitlers krigspolitik och Gestapos
ofta grymma arbetssätt är allmänt omvittnat. Det synes ock vara
otvivelaktigt, att i vissa fall genom Abwehr obehöriga uppgifter under olika syften utlämnats till fienden. Så anses hava skett 1940
omedelbart innan de då förestående anfallen mot Danmark-Norge
resp. Belgien-Holland. Leverkuehn uppger, att i fråga om de båda
sistnämnda länderna skulle detta hava gjorts helt på eget bevåg
genom en till oppositionen mot Hitler ansluten officer inom Abwehr.
Denne satsade på att underrättelsen om beslutade överfall på neutrala länder borde väcka en sådan världsopinion att Hitler bleve betänksam, och därigenom möjligheter kunna yppas för någon slags
fredlig uppgörelse. Colvin antyder att beträffande Danmark-Norge
skulle liknande förhållanden hava rått. Men detta att blotta allfallsoperationer kort före dessas igångsättande hade kunnat kosta
tusentals tyska soldaters liv t. ex. genom sänkning av fartygstransporter osv. Ett dylikt tilltag lär numera kunna bedömas på olika
sätt. Är månne förräderi rätt benämning? Leverkuehn anser det vara
ytterst osannolikt, att Canaris hade någon som helst delaktighet i
dessa saker. Huru därmed förhållit sig blir väl aldrig klarlagt.
Den i början av denna redogörelse ställda frågan torde i viss mån
kunna besvaras med att begynnelseframgångarna våren 1940 till en
ej ringa del berodde på att inför kriget var underrättelseväsendet
utåt och icke minst övervakningen inom landet å tyska sidan bättre
och effektivare än hos länderna i väster. Detta omdöme kan knappast ändras genom de många mer eller mindre sanna legenderna,
vilka dessutom kanske ej sällan igångsatts av den propaganda, som
avser att förringa ett sakkunnigt och legalt »Abwehrarbete».
220

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner