Print Friendly, PDF & Email

Det går utför med lussetraditionerna

Av Lussekorrespondenten | 13 December 2019


Foto: BA Lindgren

Pepparkakor, tomtegubbar, manliga lucior och stjärngossar! Lussekorrespondenten irrar runt bland vita särkar och konstaterar att det var bättre förr fast inte för allt för länge sedan.

Plötsligt stannar resenärer från när och fjärran upp med rullväskorna i högsta hugg. Ljuset på huvudstadens centralstation dämpas och i fjärran hörs ljuva stämmor. Se där, ett luciatåg. Kanske det svenskaste vi har. Men vadan detta? Stjärngossarnas strutar är utspökade med glitter och bjärta ljusslingor. Är det påskljus, måhända?

I flödet syns bilder från andra avsteg från den rätta lucialäran. Pepparkaksgubbar, de stoppar man väl i munnen? Och tomtar ska sköta gården. Stjärngossar förresten, vad är det för nymodigheter? Stjärngossarna ska komma på trettondagen, det hör man ju på namnet. Något femtitalspåfund, precis som rockmusiken. Det vet man ju hur det gick.

En stund senare passerar eder utsända korrespondent ytterligare ett luciatåg. Här förefalls ljuskronan bäras av en ung man. Hädelse! Om han inte är student, förstås, då kan det väl som gamla tider ursäktas för att tigga ihop till skolavgifterna. Eller i de militära, där har ju gossarna fått sköta traditionen själva länge nog för att det ska vara förståeligt. Eller kanske etnolog, en av Sveriges första dokumenterade lucior ska ju ha varit en man. Men det var ju tvåhundra år sedan, inte är det vidare traditionellt.

Nej, ett luciatåg ska se ut som det alltid gjort. Det vill säga som det gjorde kring 1940. Innan dess vet man ju inte riktigt vad de höll på med. Och efteråt har allt gått utför.

Nåväl, en tradition står sig i vart fall ohotad. Svenskens oro för luciatraditionernas förfall förblir den samma.

Lussekorrespondenten

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019