Print Friendly

Det brittiska underhusvalet 1951

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET BRITTISI(A
UNDERHUSVALET 1951
Av docenten NILS ANDREN
UNDERHUSVALET i Storbritannien 1951 blev i högre grad än
någon tidigare valstrid en renodlad uppgörelse mellan de konservativa tories och labourpartiet. Att så skulle bli fallet antyddes
redan av partiernas kandidatnomineringar. De konservativa –
med sedvanliga stödgrupper under olika beteckningar – ställde
upp 617 kandidater. Samma antal framfördes även av labour. De
åtta valkretsar, som tories lämnade utan egna kandidater, låg
samtliga i England, Wales och Skottland.
Labour åter avstod från strid i åtta av de 12 nordirländska valkretsarna. I tre av dessa framträdde irländska nationalister under
olika beteckningar som de konservatia »ulsterunionisternas» huvudmotståndare, medan i en fjärde »lrish Labour», också det ett
parti med förankring i Dublin, tillfogade de konservativa deras
enda mandatförlust i valet.
Liberalerna, som 1950 ställde upp 475 kandidater- av vilka 319
inte fick en åttondel av de avgivna rösterna i respektive valkretsar och förlorade sina valdepositioner (på 150 pund) – förde
fram blott 109 kandidater, flertalet i engelska stads- och landsbygdsvalkretsar. Relativt sett var de dock bäst företrädda i Wales’
och skottlands landsbygdsvalkretsar, i vilka de även erövrade fyra
av sina sex mandat. Kommunisterna hade 1950 ställt upp 100 kandidater men rönt ett svidande bakslag. De förlorade båda sina 1945
valda representanter, och alla kandidater utom tre förlorade sina
depositioner. Vid valet 1951 ställde de inte upp mer än 10 kandidater.
Av de återstående 23 kandidaterna representerade tre det oberoende arbetarpartiet (I.L.P.), som efter att ha avträtt från scenen
1950 nu kom tillbaka. Fyra kandidater företrädde, såsom redan
antytts, olika antibrittiska grupper på Nordirland, två var walesiska och två skotska »nationalister». De tolv återstående var partilösa.
151
Nils Andren
översikten visar, att av de sammanlagt 1376 kandidaterna 1234
företrädde de båda stora partierna. Å ven den följande uppgörelsen
vid valurnorna blev i högre grad än någonsin tidigare en strid
mellan labour och tories. Av de rent brittiska smågrupperna fick
endast liberalerna representanter invalda i underhuset. Dessutom
invaldes tre irländare. Hur valen under de sista 28 åren allt mer
blivit renodlade uppgörelser mellan de två stora partierna framgår av följande tabell (l) över de tre största partiernas procentuella andel av de avgivna rösterna vid sex valtillfällen sedan 1923.
Tabell 1. De konservativas, labours och liberalernas procentuella andel
i de avgivna rösterna vid sex val 1923-1951.
(Uppgifterna för 1923-35 enligt The Times House of Commons 1935, för 1945-51
ur The Economist, 3/11 1951.)
Valår
l Kons.1
l Lab.
l Lib.
l Kons.+ Lab.
1923 …………. 38,1 30,5 29,6 68,6
1929 …………. 38,2 37,1 23,4 75,3
1935 …………. 52,9 38 6,5 90,9
1945 •………… 39,7 48,8 9,1 88,5
1950 …………. 43,4 46,2 9,1 89,6
1951 • • • • • • • o • • • • • 48 48,7 2,5 96,7
1 Häri inräknas med de konservativa lierade grupper.
Det brittiska majoritetsvalsystemet förstorar som bekant skillnaden mellan små och stora partier. Koncentrationen till de båda
stora partierna i underhuset har därför, som tabell 2 visar, blivit
långt större än i väljarkåren.
Tabell 2. De konservativas, labours och liberalernas procentuella andel
i underhusmandaten efter sex val 1923-51.
(Inom parentes anges antalet erövrade mandat.)
Valår
l
Kons.
l
Lab.
l
Lib. lKons.+ Lab.l Underhusets
medlemsantal
1923……. 42,1 (259) 31,0 (191) 25,2 (155) 73,2 (450) 615
1929……. 42,8 (260) 46,7 (287) 9,6 (59) 88,9 (547) 615
1935 ……. 70,1 (431) 25,0 (154) 3,4 (21) 95,1 (585) 615
1945……. 33,1 (212) 62,2 (398) 1,9 (12) 95,3 (610) 640
1950……. 47,7 (298) 50,4 (315) 1,4 ( 9) 98,1 (613) 625
1951 ……. 51,4 (321) 47,2 (295) 0,9 ( 6) 98,6 (616) 625
152
. :
Det brittiska underhusvalet 1951
Utvecklingen mot koncentration av väljarna till de två huvudpartierna har nu gått så långt att Storbritannien håller på att få
vad det alltid förmodats ha haft men i realiteten nästan aldrig kunnat uppvisa – ett renodlat tvåpartisystem. Påståendet kan förefalla tillspetsat, ty i själva verket har tvåpartiprincipen – Hans
Majestäts regering mot Hans Majestäts opposition – alltid varit
den dominerande. Men en blick på landets partihistoria visar inte
desto mindre, att den i praktiken har varit i hög grad modifierad
av smärre, mer eller mindre varaktiga politiska kombinationers
mellankomst. Här må endast erinras om den irländska gruppens
betydelse under större delen av 1800-talet och början av 1900-talet
och om labours framväxt under vårt eget århundrade.
Orsakerna till den nuvarande tvåpartigrupperingens tillkomst
är på ett sätt uppenbara men samtidigt ogripbara. Det är lätt att
påpeka en hel rad av faktorer, som lett till arbetarpartiets frammarsch och liberalernas nedgång. Men det är omöjligt att göra en
ens tillnärmelsevis exakt bestämning av dessa faktorers inbördes
sammanhang och betydelse. Det sagda må tjäna som en varning
att följande försök att schematiskt skissera orsakssammanhangen
måhända bör tas med en nypa salt.
Det liberala partiet upplevde sin sista storhetstid under årtiondet före 1914. Den liberala regeringen under Campbell-Bannerman
och Asquith genomförde en rad reformer, som inledde Storbritanniens förvandling till en modern social välfärdsstat. Den drivande
kraften bakom reformerna var dock icke regeringens chefer utan
Lloyd George, som även drev fram den konstitutionella konflikt,
vilken ledde till överhusets vingklippning 1911. Lloyd George stod
på sitt partis vänsterflygel. Han var »radikal» och stod som sådan
i en viss motsättning till sitt partis moderatare eller rent av mera
konservativt präglade element. Också andra omständigheter, som
här icke kan beröras, blottade sprickor i den mäktiga liberala fasaden. Hur allvarliga dessa var är svårt att säga, ty den avgörande
schism, som splittrade partiet, utlöstes mer av personliga än sakpolitiska faktorer. År 1916, under brinnande krig, undanträngde
Lloyd George med konservativ hjälp sin chef Asquith från premiärministerposten, och schismen mellan den förorättade Asquith
och hans vänner å ena sidan samt Lloyd George å den andra fördjupades under de följande åren till den grad, att den efter kriget
nära nog allsmäktige premiärministern, åter stödd av sina kon- 153
Nils Andren
servativa koalitionsbröder, vid 1918 års val nästan helt kunde utestänga den liberala gruppen kring Asquith från underhuset.
De försök som gjordes att försona de båda rivaliserande liberala
grupperna blev, främst på grund av Lloyd Georges hållning, endast
sporadiskt framgångsrika. Hela denna konflikt, och inte minst
Lloyd Georges fasthållande vid koalitionen under åren närmast
efter kriget, berövade liberalerna de möjligheter som de eljest
kunde ha haft att framträda som ett slagkraftigt vänsterparti under mellankrigsåren. Detta blev ödesdigert, ty det gav redan 1918
labour, vars frammarsch gynnats av den sociala och ekonomiska
utvecklingen under kriget, tillfälle att framträda som det ledande
»reformpartiet» i brittisk politik- en ställning som det sedan dess
behållit och tack vare sin allians med den fackliga arbetarrörelsen
och sin överlägsna organisation ytterligare befäst.
Därmed var- kan man i varje fall säga efteråt- liberalernas
öde i grund och botten beseglat. Ställt mellan två mäktiga partier,
inbördes splittrat, kom det liberala partiet efter hand att allt
starkare drabbas av det brittiska majoritetsvalsystemets påtagliga
fientlighet mot mellanpartier. Hur detta skedde har redan visats i
tabell l och 2.
Det liberala partiet har sedan länge upphört att vara ett regeringsdugligt parti. Det kan icke uppträda som en rival till labour
och tories om regeringsmakten. Ur denna synvinkel är det konservativa slagordet vid de båda sista valen »a vote for the Liberals
is a vote wasted» fullt riktigt. Därmed är dock icke sagt, att de
liberalas valinsatser under de sista valen varit betydelselösa. Ar
1945 vann labour 69 valkretsar, i vilka de sammanlagda konservativa och liberala rösterna översteg labours. Några av dessa skulle
sannolikt ha erövrats av de konservativa, om liberalerna icke deltagit. Den liberala interventionen 1945 kan dock icke ha påverkat
valutgången i stort, ty även om de konservativa fått samtliga 69
mandat, vilket är helt orimligt, skulle labour likväl ha fått över
20 röster mer än varje annan tänkbar kombination. Däremot avgjorde liberalerna genom sitt ställningstagande sannolikt valutgången 1950 och även 1951. Efter 1950 års knappa labourseger
beräknades det, att de konservativa, om liberalerna avstått från
sin ur partiets egen synpunkt fåfänga massintervention, kunde
ha vunnit ytterligare 17 mandat och med 315 underhusmedlemmar
blivit det största partiet. Det har även framhållits, att liberalerna
var ytterst nära att sin ringa styrka till trots bli tungan på vågen.
Det hade blott krävts, att partiet i fem valkretsar erövrat ytterli- 154
Det brittiska underhusvalet 1951
gare sammanlagt 853 röster för att partiställningen skulle ha blivit 310 labour mot 303 konservativa med 9 liberaler som underhusets vågmästare. Mot bakgrunden av dessa siffror ter sig liberalernas förhoppningar att 1951 bli en utslagsgivande faktor fullt
begripliga.
Valet krossade dock alla sådana drömmar. I och för sig säger
det icke så mycket att liberalernas andel i elektoratet sjunkit, ty
nedgången berodde till icke ringa del på att partiet, vist av skadan, 1951 ställde upp långt färre kandidater än 1950. Trots detta
förlorade 66 av partiets 109 kandidater sin valdeposition. Det är
även att märka, att tillbakagången är av en långt större storleksordning än vad som svarar mot den minskade insatsen i form av
nominerade kandidater. Trots att liberalerna 1951 i stort sett begränsade sig till de ur deras synpunkt gynnsammaste kretsarna,
var det genomsnittliga antalet röster, som varje liberal kandidat
attraherade, icke väsentligt större 1951 än 1950:
Tabell 3. Liberala kandidater och röster 1935-51.
Ar lAntal nominerade lkandidater
Antal röster
lRöster/kandidater
1935 ………….. 161 1440 316 8 946
1945 ………….. 307 2 239 668 7 295
1950 ………….. 475 2 621 551 5 519
1951 ………….. 109 730 551 6 702
Siffrorna är som antytts icke helt jämförbara. Skall man kunna
bilda sig en föreställning om de liberala kandidaternas genomsnittliga slagkraft 1950 och 1951, måste man begränsa sig till de valkretsar, där liberalerna deltog vid båda valtillfällena. Från dessa
104 valkretsar bör även dras sådana, där de konservativa 1951
(men icke 1950) avstod från att framföra egna kandidater och
därigenom gav liberalerna ett betydande rösttillskott. I de fem valkretsar det gäller fick de liberala kandidaterna 1951113 285 röster
mot blott 52 787 år 1950.
I de 99 valkretsar som sålunda kan jämföras med varandra fick
liberalerna 1950 en utdelning av 800121 röster men 1951 blott
590 564. Antalet röster per kandidat sjönk alltså i själva verket från
8 082 till 5 955.
Siffrorna visar, att många av de liberala väljarna från år 1950
måste ha avfallit också i de valkretsar, där partiet 1951 hade egna
kandidater. Vart har de gåtU Ett exakt svar på frågan kan inte
11- 523443 Svensk Tidskrift 1952 155
‘·’ J
——–~~–~~· —–~-
Nils Andren
ges, men en jämförelse mellan siffrorna från de båda valen kan
ge en viss ledning. I de valkretsar, där endast tories och labour
ställde upp både 1950 och 1951, kan man konstatera en konservativ
vinst i förhållande tilllabour på 0,92 procent (labour minskade och
de konservativa ökade med 0,46 procent). Denna siffra torde i stort
sett representera den allmänna förskjutningen från labour till
tories. I de kretsar, där alla tre partierna ställde upp vid båda
valen, ökades de konservativas röstsiffra i förhållande till labours
med 2,41 procent. Om den allmänna förskjutningen mot höger i
dessa valkretsar var i stort sett densamma som i de kretsar, där vid
båda valen endast tories och labour hade kandidater, skulle ungefär
1,5 procent av den konservativa ökningen hänföra sig till f. d. liberaler. I de valkretsar, där liberalerna avstod från att ställa upp
egna kandidater 1951, blev den konservativa nettoökningen i förhållande till labour däremot betydligt större, eller 3,59 procent. Här
skulle, enligt samma bedömningsgrund, de konservativa ha vunnit
över 2,5 procent tack vare tidigare liberala väljare.
Valdeltagandet var något lägre 1951 än 1950. Vid 1950 års val
nåddes den högsta siffra som brittisk valhistoria kan uppvisa, 84
procent. Följande år hade den sjunkit något, till 82,6 procent. Det
är rimligt att förmoda, att nedgången till icke ringa del berodde på
att färre liberaler deltog 1951 än 1950, dvs. att ett antal väljare
som 1951 röstat liberalt avstod från att delta, när de saknade egna
kandidater. Det är även sannolikt, att vissa tidigare liberala väljare även i sådana valkretsar, där det 1951 alltjämt fanns liberala
kandidater, påverkades av motgången 1950 och de dystra valutsikterna och därför avstod från att rösta. Minskningen i procentuellt
valdeltagande var nämligen störst i de kretsar där liberalerna dragit sig tillbaka 1951, och den var större i de valkretsar där alla tre
partierna uppträdde än där blott två kandidater deltog i valstriden
såväl1950 som 1951 (2,02, 1,30 respektive 0,72 procent).
De anförda siffrorna är naturligtvis delvis ganska osäkra, och
de slutsatser som utifrån dem kan dras beträffande liberalernas
betydelse för valutgången ännu osäkrare. I Economist’s valanalys
3/111951 uttrycks en förmodan, att de f. d. liberala väljarna i kretsar, som 1951 saknade liberala kandidater, till 15 procent avstod,
till 55 procent röstade med de konservativa och till10 procent med
labour. Där liberala kandidater fanns vid båda tillfällena, förblev
omkring 70 procent trogna, medan 20 procent gick till de konservativa och 10 procent till labour. Siffran »omkring 70 procent» stämmer ganska väl med den ovan redovisade undersökningen av det
156
Det brittiska underhusvalet 1951
liberala valdeltagandet i jämförliga kretsar, som såväl 1950 som
1951 hade liberala kandidater. Enligt denna undersökning skulle
procenttalet bli drygt 73.
En undersökning av valresultatet i de kretsar där liberalerna
1951 avstod från att framföra egna kandidater kan ge en mera
påtaglig bild av liberalernas betydelse för valutgången. Den visar,
att inte mindre än 17 av de 22 mandat, som de konservativa tog
från labour, erövrades i sådana valkretsar. Av de 17 mandaten
skulle, att döma av en jämförelse mellan de båda valen, högst tre
och möjligen endast ett ha erövrats, om liberalerna icke dragit sig
tillbaka. Av de återstående fem mandaten, vilka togs i strid med
både liberaler och labour, skulle knappast mer än tre ha erövrats,
om inte det liberala valdeltagandet minskat. Också labour skulle
förmodligen icke ha lyckats erövra mer än ett av de två mandat,
som de nu tog från liberalerna. Det bör dock även förutsättas, att
liberalerna icke, såsom skedde, med konservativt stöd skulle kunnat
beröva labour valkretsen Bolton West. Om inte liberalerna, därtill
nödda och tvungna, dragit sig tillbaka från 366 valkretsar, kunde
sålunda valresultatet mycket väl ha blivit: labour 310, konservativa 304, liberaler 8 och irländare 3, dvs. praktiskt taget dödläge.
Möjligen är denna beräkning väl gynnsam för de båda borgerliga
partierna. Om labour fått ytterligare ett eller två mandat skulle
dock parlamentets arbetsduglighet inte blivit större. Antingen
skulle ett absolut dödläge ha uppstått (311 mot 311) eller också hade
labour fått två rösters majoritet över tories och liberaler. I samtliga tre tänkta fall kunde de tre irländarna ha blivit utslagsgivande!
Det anförda är blott en teoretisk spekulation, som dock bör vara
av ett visst värde för att belysa liberalernas nyckelställning i
dagens – eller gårdagens – läge mellan de båda huvudpartierna.
De konservativa tog, som nämnt väsentligen med liberal hjälp, 22
valkretsar, och liberalerna lyckades tack vare konservativt stöd
erövra en. Eftersom ju liberalerna samtidigt förlorade två mandat
tilllabour och två till de konservativa, som dock förlorade ett till
»lrish Labour», blev slutresultatet, att de konservativa med 321
mandat förfogar över en majoritet av 17 röster (16 sedan en konservativ talman valts) över varje tänkbar kombination av motståndare och 26 (25) rösters majoritet över huvudmotståndarpartiet, om
liberalerna skulle hålla sig undan.
På grund av labourrösternas starka koncentration till vissa valkretsar, framförallt kolgruvdistrikten, fick de konservativa majo-.
157
Nils Andren
ritet i underhuset trots att de fick färre röster i hela landet än
labour. Partiernas procentuella andel av de avgivna rösterna har
redovisats i tabell l. Röstsiffrorna var för labour 13 948 385 och för
tories 13 724 418. Siffrorna är dock icke direkt jämförbara, eftersom
de konservativa vann fyra mandat på Nordirland utan valstrid.
Liberalerna fick 730 551 röster och kommunisterna 21640. övriga
partier och oberoende kandidater samlade 177 329 röster.

Liberalernas betydelse för valutgången speglar en annan, långt
viktigare faktor i den brittiska partibilden, nämligen den för närvarande mycket ringa rörligheten inom väljarkåren. Det förefaller, som om det vore nödvändigt att revidera den traditionella
bilden av de brittiska väljarna, enligt vilken de är uppdelade i två ·
(tidtals tre) huvudgrupper, mellan vilka står en rörlig del, som
kan uppgå till 5, 10 eller 15 procent och som går än till det ena,
än till det andra partiet.
De omständigheter, under vilka labour gick till val, kunde knappast ha varit ogynnsammare för partiet. Labour hade i 20 månader
bildat en ytterst svag regering, vars parlamentariska stöd var så
knappt, att endast en utomordentlig partidisciplin kunde avvärja
voteringsnederlag i underhuset. (Hur stark denna disciplin var,
visas bäst av att regeringen under det 1950 valda parlamentets livstid inte led mer än fem nederlag, alla på tämligen obetydliga frå-
gor.) Vid valtillfället rådde allmänt kända motsättningar inom
partiet (konflikten Bevan-Attlee), vilka var så allvarliga, att det
då inte föreföll att vara enbart önsketänkande från oppositionens
sida, som låg bakom de livliga spekulationerna kring en möjlig
partisplittring. Inrikespolitiskt var ministären påtagligt förbrukad. Den hade redan före 1950 års val praktiskt taget helt genomfört det stora reformprogram, på vilket det valts fem år tidigare,
och någon egentlig programförnyelse hade icke ägt rum. Landets
finansiella läge, som 1950 utvecklat sig tämligen gynnsamt, undergick på sommaren och hösten 1951 en våldsam försämring. Utrikespolitiskt hade britterna drabbats av svåra motgångar och prestigeförluster.
Trots detta visade valet, att labour fortfarande i stort sett åtnjöt sina väljares förtroende – eller åtminstone deras stöd. slutsatsen ligger snubblande nära, att labour numera har ett orubbligt stöd från huvuddelen av de väljare, som partiet betraktar som
sina naturliga anhängare, arbetarna. Konklusionen vinner stöd i
158
Det brittiska underhusvalet 1951
det sista årtiondets starka ökning av de fackligt organiserade arbetarnas anslutning till labourpartiet. Från 1931 till 1951 ökades
denna från två till fem miljoner, eller med 150 procent. Samtidigt
steg antalet röstberättigade från 30 till 34,5 miljoner, dvs. endast
med 15 procent. En annan illustration tilllabours starka grepp om
arbetarna lämnas i en undersökning av de politiska sympatiernas
fördelning mellan de två stora partierna i en valkrets vid 1950 års
val. Undersökningen gjordes i en medelstor stadsvalkrets, där
labour fick ungefär två tredjedelar av de avgivna rösterna. Den
visade, att 64 procent av partiets fasta anhängare kom från arbetarklassen. Motsvarande siffra var för de konservativa 22 procent.
En slutsats förefaller given. Eftersom labour under så ytterst
ogynnsamma förhållanden alltjämt förmår attrahera flera väljare
än sina motståndare, har partiet en utomordentligt stark ställning
inför nästa val. Endast en splittring inom partiet eller ett överväldigande lyckosamt konservativt regemente torde kunna beröva
partiet segern. Sannolikheten av en partisplittring förefaller just
nu inte stor. Labour fick betala dyra lärpengar efter schismen 1931
och bör rimligtvis göra allt för att undvika en upprepning av
denna i någon form.
För de konservativa ter sig därför läget på lång sikt föga uppmuntrande. Trots att motståndarna bokstavligen överväldigats av
svårigheter och trots att det konservativa partiet bakom sig har
vad en objektiv iakttagare karakteriserat som den mest fulländade
partiapparat ett brittiskt parti någonsin förfogat över, lyckades
de icke vinna en övertygande valseger. De ytterligare väljarreserver, som de konservativa kan mobilisera, är sannolikt icke stora.
Ett visst rösttillskott vid ett kommande val kan visserligen komma
från de decimerade liberala väljarskarorna av år 1951, men de är
för små för att bli av någon som helst reell betydelse. Om liberalerna vid valet förra året trätt tillbaka i samtliga kretsar, där
labour nu vann med en minoritet av samtliga avgivna röster och
om alla liberala röster tillfallit de konservativa, skulle den konservativa vinsten ha uppgått till14 mandat. Och om tories fått ungefär så stor procent av de liberala rösterna som de fick i de kretsar,
där liberalerna faktiskt drog sig tillbaka 1951, skulle vinsten knappast ha överstigit ett halvt dussin. Inte heller är det troligt, att en
aktivering av den passiva delen av de valberättigade, 1950 16 procent, 195117,4 procent, skulle ge de konservativa nya hjälptrupper
vid valurnorna (bortsett från att ett väsentligt högre valdeltagande
än vid de båda sista underhusvalen knappast är sannolikt). Sanno- 159
Nils Andren
likt skulle flertalet av de mest trögmobiliserade väljarna rösta
labour, icke konservativt.
Men bilden har även en annan sida, som möjligen kan erbjuda de
konservativa vissa ljuspunkter. Det är möjligt, att tillfälliga omständigheter kan ha spelat in och gjort den »naturliga» högersvängningen av partipendeln särskilt liten 1951. På konservativt
håll har det gjorts gällande, att den (inofficiella) labourpropagandans utmålande av Churchill som en krigshetsare eller i varje fall
en för fredens bevarande farlig person påverkat många väljare,
som annars kunde ha röstat konservativt. Häri har man bl. a. sökt
förklaringen till den markanta nedgång för de konservativa under
veckorna före valet, vilken blottades av opinionsundersökningarna.
Förklaringen kan naturligtvis innehålla en viss kärna av sanning,
men det förefaller inte troligt, att den är uttömmande. Labours ansvariga ledare tog öppet avstånd från krigshetsarpropagandan,
och detta bör rimligtvis ha minskat dess effekt. Snarare är det väl
så, att varje parti, som inte haft väntad framgång eller lidit en
motgång i ett val, försöker finna en förklaring, som icke innebär
ett medgivande att partiet i själva verket är svagare än det räknat
med. Labour har ofta klagat över att tories vid tidigare val försökt dupera väljarna med ett skrämskott i valkampanjens elfte
timme, en s. k. »election bogey». De bäst kända exemplen härpå är
»The Red Letter» vid 1924 års val, som skulle ha givit väljarna intrycket av att labour vore kommunistiskt anstucket, och »The
Post Office Scare» 1931, enligt vilket en labourseger skulle ha utgjort ett hot mot småspararnas depositioner i postsparbanken.
Det sagda är icke ett försök att helt frånkänna vare sig labours
»bogey» 1951 eller de konservativas vid tidigare tillfällen, nämnda
och onämnda, all betydelse. Men deras vikt får sannolikt icke överdrivas. Vad de konservativas nedgång – enligt opinionsundersökningarna före valet – beträffar, är dessa snarare ett uttryck för
att många missbelåtna labourväljare, när det kritiska ögonblicket
nalkades, bortsåg från mer eller mindre tillfälliga missnöjesanledningar och gav sitt stöd åt det parti till vilket de av traditionsskäl
eller sociala hänsyn känt sig knutna. Samma företeelse kunde för
övrigt även iakttas före 1950 års val, då någon mera uppmärksammad »election bogey» icke förekom.
En annan faktor än tillfälliga företeelser under valkampanjen
torde däremot vara av större vikt vid ett försök att bedöma de konservativas utsikter att på lång sikt konkurrera med labour. Vid
samtliga efterkrigsval har en stor del av labourpropagandan varit
160
—————-~————–~~.L——————
Det brittiska underhusvalet 1951
inriktad på att utmåla de konservativa som ett »arbetslöshetsparti»,
i grund och botten mycket svalt gentemot alla sociala reformer.
Det har säkert varit en slagkraftig propaganda, ty både 1920- och
1930-talet, då Storbritannien var hårt drabbat av arbetslöshet, dominerades nästan helt av konservativa eller konservativt präglade
regeringar. »Ask your dad», uppmanade labour 1950 de nya generationerna av väljare, som själva inte kom ihåg mellankrigstiden.
Och i 1951 års valmanifest hette det bl. a.: »Jämför Storbritannien
under mellankrigsåren med Storbritannien av i dag! Då hade vi
massarbetslöshet, massfruktan, masselände. Nu har vi full sysselsättning. Då led miljoner under fruktan och brist. Nu har vi social
säkerhet för alla, män, kvinnor och barn.»
När de konservativa nu åter kommit till makten, har de tillfälle
att bevisa, att de missförhållanden, varmed labourpropagandan
försökt skrämma de brittiska väljarna, icke är en oundviklig följd
av en konservativ regim. Om de under t. ex. fyra eller fem års tid
förmår vidmakthålla full sysselsättning och social säkerhet, är det
kanske möjligt, att jordmånen för den del av labourpropagandan
som sysslar med att utmåla mellankrigsårens förhållanden, förlorar en del av sin slagkraft.
Att de konservativa lika väl som labour är angelägna att undvika arbetslöshet och att bereda folket största möjliga trygghet
är så självklart, att det inte behöver påpekas. Intet demokratiskt
parti, som för sin maktställning är beroende av stora väljargrupper
inom samtliga samhällsklasser, kan ha en annan politisk målsättning. Men det är därför inte givet, att tories helt kommer att lyckas
i sina ansträngningar att göra det omöjligt att identifiera deras
politik med mellankrigstidens missförhållanden. Storbritanniens
svaga ekonomi och inte minst de dryga krav, som upprustningen
ställer på landets alltmera uppenbart begränsade resurser, har redan nu gjort vissa åtstramningar nödvändiga. Dessa har bl. a.
hotat det statliga hälsovårdsväsendet, labours och framför allt
Bevans speciella skötebarn. Den omständigheten att inskränkningarna planerats och delvis inletts redan före regeringsskiftet är
ingen garanti för att labour skall avstå från att ge sina motståndare skulden för dem. Å ven om de i dag kommer ihåg sin roll, kan
de mycket väl ha glömt den om fyra eller fem år. Då kan de också
räkna med att många väljare har glömt den. Redan nu har det från
labourhåll gjorts gällande, att det konservativa talet om att Storbritannien befinner sig i en allvarlig kris är överdrivet (detsamma
sades också under 1931 års kris), och i arbetarpartiets huvudorgan
161
… ,;
Nils Andren
Daily I-Ierald har det rent av gjorts gällande, att landets ekonomiska läge före valet i själva verket varit ganska gott. Partitaktiskt kan dylika uttalanden väl förklaras. Kan svårigheterna vid
tories’ makttillträde nedvärderas, är det också lätt att förringa deras positiva insatser.

I det föregående har två tendenser i brittiskt partiliv särskilt
understrukits. Den ena är den uppenbart påtagliga återgången till
tvåpartisystemet. Den andra är den ännu så länge mindre uppenbara men dock tydligt skönjbara tendensen till en permanent
övervikt för ett och samma parti. Utgångspunkten för det följande
resonemanget är att denna tendens är en påtaglig realitet. Det bör
dock framhållas att utgångspunkten delvis är hypotetisk, och de
följande konklusionerna måste därför omgärdas med alla tänkbara reservationer. Hur rörligt det brittiska elektoratet kan tänkas
bli i framtiden beror på alltför många faktorer för att några bestämda slutsatser skall vara möjliga. Tendensen vid de tre sista
valen är dock så påtaglig, att den måste bli en avgörande faktor
vid en allmän bedömning av den sannolika utvecklingen.
Är den valda utgångspunkten riktig, måste den leda till en revidering av den traditionella bilden av tvåpartisystemets funktionssätt i Storbritannien. I en brittisk konservativ tidskrift (Tory
Challenge, febr. 1952) har det framhållits, att nationen är uppdelad
efter farliga linjer och att partigruppering och klassindelning
måste skiljas från varandra, om landets traditionella politiska
system skall kunna överleva. Det är utan tvivel en naturlig reaktion inom ett parti, som – trots att det på grund av valsystemets, framför allt valkretsindelningens, slumpartade verkningssätt befinner sig i regeringsställning – är medvetet om, att dess
ställning håller på att undergrävas. Detta behöver dock inte innebära, att anmärkningen är oriktig. Om partiväsendet helt låses fast
vid landets ekonomiska och sociala struktur måste, i det långa loppet, resultatet bli att det parti, som representerar industriarbetarna
under en mycket lång period, kommer att bli praktiskt taget permanent innehavare av makten. Vad detta innebär, har vi en viss
erfarenhet av i Sverige. Utan att här gå in på frågan om en dylik
utveckling är olycklig eller ej, måste det konstateras, att den i
Storbritannien måste leda till en helt ny metodik för det politiska
spelet.
Med en i detta sammanhang svårundviklig generalisering kan
162
Det brittiska underhusvalet 1951
detta spel i sin hittills traditionella form karakteriseras på följande
sätt. Två stora partier har dominerat och tack vare elektoratets
rörlighet och – ibland – ett tredje partis mellankomst, omväxlat
vid makten. Detta gäller i stort sett även om den av konservativ
dominans präglade mellankrigsperioden. Efter upplösningen 1922
av Lloyd Georges liberal-konservativa koalition satt en konservativ regering till kort efter valet år 1923, då den förlorade sin majoritet. Den första labourministären trädde i dess ställe men måste
redan efter 1924 års val träda tillbaka för de gamla maktinnehavarna, som satt kvar till1929, då ett nytt rollbyte skedde mellan
tories och labour. År 1931 kom en ny scenväxling. En koalitionsregering kom till makten för att bemästra den ekonomiska krisen
men förvandlades snart till en tämligen renodlat konservativ regering, som fick sitt mandat bekräftat eller förnyat 1935. Kriget
framtvingade 1939-40 en ny koalition. Omedelbart före valet 1945
efterträddes denna av en rent konservativ regering, som efter
valet fick vika för labour. De täta skiftena mellan de båda dominerande partierna har bidragit både till politikens »förnyelse» –
när ett parti förbrukat sina ideer och sitt program har motståndaren ryckt in i dess ställe- och i viss mån även till att det parti,
som suttit vid makten, icke känt sig så säkert i sadeln, att det vågat
missbruka sin makt. Den ständiga kritiken av regeringens åtgärder och vetskapen om att oppositionen snabbt kan förvandlas
till regering har – åtminstone i princip – tvingat oppositionen
att inrikta sig på att utforma hållbara alternativ till de delar av
regeringspolitiken, som den angripit. Därmed är dock icke sagt, att
oppositionspartiet, vare sig det varit labour eller tories, alltid avhållit sig från taktiskt betingad, s. k. oansvarig kritik.
Hela detta system kommer i farozonen, om elektoratets rörlighet
minskas. Detta behöver förvisso inte innebära, att opinionens pendling med relativt korta mellanrum mellan de båda huvudpartierna
kommer att upphöra. Men pendelslagen mot höger, som blivit allt
kortare, kan komma att bli så korta, att de icke överskrider den kritiska punkt, som markerar, att ett partiskifte skall äga rum. Verkligt långtgående förändringar kommer inte att betingas av opinionsförändringar, förorsakade av yttre, aktuella händelser, utan
av förskjutningar i hela samhällsstrukturen. Därmed skulle storbritauniens politiska liv glida över i former, som mera liknar
exempelvis Sveriges än de traditionella brittiska – trots olikheterna i valsystem och partistruktur. Oppositionens roll skulle bli
den permanente kritikerns, och politiska förändringar och poli- 163
~–~-~————————
Nils Andren
tikens nödvändiga förnyelse i stor utsträckning bli beroende på
uppgörelser icke inom valmanskåren eller parlamentet utan inom
regeringspartiet självt.
Därmed skulle en tredje fas inledas i den brittiska parlamentarismens utveckling. Den första, som omfattar 1700-talet och en del
av 1800-talet, kännetecknades av relativt svaga partiband och en
icke obetydlig rörlighet inom parlamentet. Partiskiften kunde
komma till stånd efter en opinionssvängning inom själva underhuset. Den andra fasen, omfattande den återstående delen av 1800-
talet och 1900-talet fram till vår egen tid, har utmärkts av att
systemskiften i regel utlösts av opinionssvängningar, som berott på
väljarkårens reaktion inför yttre händelser. Under den tredje fasen,
vars konturer skymtar i de sista valresultaten, skulle de allmänna
valen alltjämt bli av avgörande betydelse för regeringens partifärg, men partiskiftena bli färre, eftersom valresultaten främst
skulle dikteras av samhällets sociala struktur, icke av opinionens
reaktioner inför yttre händelser.
164

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism