Print Friendly, PDF & Email

Den riskabla misstron

Av Sten Niklasson | 12 februari 2021



Många som tillbringat Coronakarantänen framför TV-skärmen har säkert avnjutit serier och filmer om agenter från olika underrättelseorgan som konkurrerar med och misstror varandra. Sådan ömsesidig misstänksamhet kan ju tyckas naturlig när det gäller spioner från olika länder. Men märkligt nog skildras ofta fatala samarbetsproblem mellan anställda i organisationer inrättade av samma land. En historisk tillbakablick i det internationella spionagets mörka skrymslen uppenbarar möjliga orsaker till denna företeelse, skriver Sten Niklasson.

En dag i slutet av 1930-talet fick Kim Philby, en charmerande ung man med ett belevat sätt och en oantastlig utbildning från Trinity College i Cambridge, en inbjudan att dricka te på St Ermin´s Hotel i centrala London med en amper dam vid namn Sarah Algeria Marjorie Maxse. Inbjudan visade sig ha förmedlats av försvarsdepartementet. En ingående utfrågning om Philbys bakgrund och ambitioner ledde efter hand till att hans namn lämnades vidare till M.I.5, det brittiska kontraspionaget, som efter kontroll konstaterade att inget förgripligt i den unge mannens bakgrund hittats. Också den biträdande chefen för M.I.6 med ansvar för underrättelseverksamhet utomlands, Valentine Vivian, hade tillfrågats och nämnt att han tjänstgjort i Indien med Philbys far och ”kände familjen”. I det klassamhälle som vid denna tid fortfarande var fast rotat i England var denna upplysning av avgörande betydelse. Philby erbjöds anställning och inledde omedelbart sin karriär med att skapa vänskapband med centralt placerade kollegor.

En av dem var Nicholas Elliott, som också han fått sin utbildning i Cambridge, och som därmed tillhörde den exklusiva grupp i utkanten av den något trådslitna brittiska aristokratin, ur vilken högre tjänstemän rekryterades till utrikes- kolonial- och säkerhetstjänsterna. Medlemmarna i denna klubb kännetecknades av likartade föreställningar om sin omvärld och övertygelsen om sin förutbestämda roll i den.

En viktig person i M.I.6 var en före detta polisofficer med alkoholproblem, som vakade över listorna med namnen på brittiska underrättelseagenter. Philby hade snart under ett antal blöta luncher vunnit sin kollegas förtroende och därmed också tillgång till de känsliga uppgifterna.

Sedan Philby sänts till Washington med uppgift att vara förbindelselänk mellan M.I.6 och CIA,  blev en annan viktig kontakt för honom James Jesus Angleton, som senare skulle bli chef för kontraspionaget vid CIA, och som var redo att utväxla hemligheter med sin brittiske kollega. De var båda stordrinkare och brukade träffas i den berömda ostronbaren Harvey´s, där de tävlade mot varandra, glas mot glas.

Philby ansågs av många vara predestinerad att bekläda chefsposten i M.I.6, som innehades av Sir Stewart Menzies, en person som enligt författaren Ben Macintyres bok A Spy  among Friends (2014) ”ägnade sig åt rävjakt, umgicks med den kungliga familjen, spelade på hästar i Ascot, drack kopiöst och gömde sina hemligheter bakom en bister mustasch.”  Men 1951 upptäcktes genom studier av uppfångade och dekrypterade sovjetiska meddelanden att en av Philbys nära vänner från Cambridge, Donald Maclean, under åratal hade verkat som sovjetisk spion. En av de första att informeras om saken var Philby. Han råkade tillfälligtvis ha en annan Cambridgevän vid namn Guy Burgess inneboende hos sig i Washington och skickade omedelbart denne till London för att varna Maclean. Kort därpå flydde både Burgess och Maclean till Moskva. Skandalen kastade skuggor också på Philby som tvingades avgå. Med stöd från the old  boys’ network  i M.I.6 blev han dock efter en tid återinsatt i tjänst men förflyttad till Beirut med täckmantel som korrespondent för Observer och The Economist. Där träffade han på nytt Elliott, som utnämnts till stationschef i Libanon.

1962 stärktes misstankarna mot Philby. Också hans närmaste vän, Elliott, blev övertygad om att han var dubbelagent i sovjetisk tjänst och insisterade på att bli den som konfronterade Philby för att utverka ett erkännande. Så skedde. Philby tvingades medge att misstankarna var välgrundade. I stället för att arrangera ett anhållande, ett diskret bortförande eller som sista åtgärd en likvidering, lät Elliott förstå att han skulle resa till Afrika under ett par dagar. Mycket tyder på att han därmed avsiktligt lämnade dörren öppen för Philby att fly. Ett skäl kan ha varit att the old boys’ network  skulle ha åtskilligt att förlora på den uppmärksamhet som en rättegång skulle medföra.  

Philby utnyttjade tillfället och gick under jorden. I januari 1963 plockades han upp utanför en bar i centrala Beirut av en diplomatskyltad bil som tog honom till ett sovjetiskt fartyg med destination Odessa. När han ett par dagar senare anlände till Moskva, hälsades han som en hjälte. Det visade sig efterhand att han, ända sedan han lämnat Cambridge, försett sina sovjetiska handledare i KGB med praktiskt taget all relevant information om västlig underrättelseverksamhet som han lyckats inhämta från sina kollegor och vänner.

Philbys egen senare förklaring till sitt förräderi var att han sedan universitetstiden varit besatt av den kommunistiska ideologins överlägsenhet. Men ingenting i utredningen kring hans handlande tydde på att han någonsin faktiskt studerat Marx, varit ideologiskt inriktad eller haft djupare förståelse för de exploaterade klassernas utsatthet. En rad omständigheter visar att han uppnått en slags primitiv njutning  av själva sveket och spänningen i vilseledandet av sin omgivning. Det är sannolikt att detta drag återspeglades i otroheten mot såväl hans nära vänner, som de kvinnor som blev hans hustrur i fyra äktenskap.

Hur hade tre nyckelpersoner i den brittiska administrationen kunnat fortsätta sin landsförrädiska verksamhet i många år, trots övervakning och växande misstankar om brott mot landets säkerhet? Enligt Macintyre är ett svar på frågan att övervakningen av de misstänkta, som sköttes av poliser utan djupare förtrogenhet med underrättelsefrågor, bedrevs slentrianmässigt. De övervakade individerna tillhörde alla den krets inom den brittiska överklassen, där den ömsesidiga tilliten var så stark och odiskutabel att inga mer avancerade övervakningsmetoder ansågs behövliga eller ens acceptabla. Personer ur denna krets kunde visa prov på egensinnighet på gränsen till oansvarighet utan att någon på allvar ifrågasatte deras lojalitet mot landet och kollegorna. De förutsattes helt enkelt avstå från alla handlingar som skulle kunna leda till utstötning från klassgemenskapen.

Ett illustrativt exempel var Philbys spionkollega Maclean som hade ett trassligt privatliv och en förmåga att ofta hamna i knipa. Men han hade ”rätt” accent och bakgrund, och hans ostädade leverne accepterades därför av landets säkerhetstjänst utan strängare disciplinära påföljder. Vid ett tillfälle i Kairo drack han sig berusad, ramponerade inredningen i en våning som tillhörde två kvinnliga  sekreterare vid den amerikanska ambassaden, slet sönder deras underkläder och kastade en stor väggspegel mot badkaret, som gick i bitar. Han skickades hem och tillhölls att besöka en psykiatriker. Men efter en kort tids behandling befordrades Maclean till chef för sektionen för USA-ärenden vid utrikesdepartementet.

Den aningslösa tilltron till klassdisciplin och patriotisk lojalitet som präglade brittiska myndigheter förbyttes efterhand i ett smärtsamt uppvaknande. 1961 uppdagade M.I.6 att en av myndighetens tjänstemän vid namn George Blake var sovjetisk spion, och under flera år hade försett KGB med uppgifter om västliga underrättelseagenter i Östeuropa. Ett år senare befanns marinattachén John Vassal ha överlämnat försvarshemligheter till samma sovjetiska organisation. Ytterligare ett år senare briserade den så kallade Profumoskandalen. Krigsministern i MacMillans regering, John Profumo, visade sig ha haft en kärleksaffär med den nittonåriga modellen Christine Keeler, som i sin tur hade en intim relation med en sovjetisk försvarsattaché som hette Yevgenij Ivanov, vilken misstänktes bedriva spioneri. Skandalen bidrog till MacMillans ohälsa och regeringens fall. Måttet rågades, när drottningens konstrådgivare, Sir Anthony Blunt, 1964 erkände att han spionerat åt Sovjetunionen alltsedan tjugoårsåldern.

En decemberdag i början av 1960-talet dök en egendomlig person upp vid den amerikanska ambassaden i Helsingfors. Han påstod sig vara KGB-officer på hög nivå och ansökte om asyl. Mannen hette Antoly Golitsin och sade sig under förhör veta att det fanns en förrädare i CIA. Han avslöjade vidare att det funnits en grupp om fem personer inom den brittiska underrättelsetjänsten , vilka alla kände varandra, och vilka samtliga rekryterats av Sovjetunionen på 1930-talet. Burgess, Maclean, Blunt och Philby var fyra av dem. Men vem var den femte?

Många inom underrättelseväsendet betvivlade Golitsins trovärdighet. Han antogs överdriva sin kunskap om sovjetiskt spioneri för att öka sitt värde för västländerna. Men Philbys amerikanske lunchkamrat Angelton var övertygad om att ryssen talade sanning och inledde en intensiv jakt på förrädare. Inom CIA skapade detta en ytterst ansträngd atmosfär, i vilken alla misstänkte alla. Saken komplicerades av att Golitsin följts av en annan sovjetisk avhoppare vid namn Yuri Nosenko, som hävdade att mullvaden inom CIA inte existerade. CIA höll Nosenko isolerad under mer än tre år  men kunde trots ändlösa förhör inte avgöra om han, eller kollegan Golitsin, eller möjligen båda, i vilseledande syfte hade ”planterats” av sina arbetsgivare i Sovjetunionen.

Också Peter Wright, en av de mest erfarna ansvariga för kontraspionaget i M.I.5, trodde på Golitsin. Han var övertygad om den femte spionens existens och fokuserade i sina ansträngningar att identifiera denne mystiske person på sin egen chef Roger Hollins och dennes ställföreträdare Graham Mitchell. I fullt medvetande om att utredningen av hans egna chefer kunde få vådliga konsekvenser för hans karriär, placerade Wright utredningsmaterialet i sitt kassaskåp på ett sådant sätt att varje obehörig åtkomst av utomstående skulle märkas. En dag visade sig någon ha rört akterna. Förutom Wright själv hade bara Hollins och Mitchell kombinationen till låset.

Wright placerade en kamera bakom en tvåvägsspegel i Mitchells tjänsterum och genomsökte kontinuerligt dennes papperskorg. Trots många timmars intensivt stirrande på kamerabilder och mödosamt hoppusslande av sönderrivna dokument, hittade han ingenting som definitivt bekräftade hans misstankar.

Golitsin hade också antytt att KGB planerat att likvidera en framstående politiker i väst i syfte att bereda väg för en egen agent. Enligt Wright tydde indicier på att personen ifråga varit ordföranden i det engelska Labourpartiet, Hugh Gaitskell, som hastigt hade avlidit i januari 1963. I sin undersökning av omständigheterna kring Gaitskells död kunde Wright fastställa att dödsorsaken var en hudsjukdom med namnet lupus, samt att Gaitskell vid ett besök på det sovjetiska konsulatet i London innan han blev sjuk, serverats te. Tillsamman med experter på biologiska vapen på försvarsdepartementet spekulerade Wright i att teet kunde ha innehållit ett lupuspreparat. Han fann vidare att Gaitskells efterträdare var Harold Wilson, senare premiärminister, som tidigare varit chef för British Board of Trade och i den kapaciteten många gånger besökt Sovjetunionen. Wrights slutsats av dessa och ett antal likartade förhållanden blev att sex medlemmar av Wilsons första regering samt ett antal labourledamöter i underhuset var sovjetiska agenter.

Det har i efterhand framkommit att KGB fann dessa teorier så obegripligt bisarra att de måste ha sin grund i någon intern brittisk intrig.

Wright skrev mot slutet av sitt liv en självbiografisk bok med namnet Spycatcher. Men han fångade aldrig någon spion. Om omgivningen kring Philby kan sägas ha misslyckats att spåra spioner på grund av överdriven tillit, kan den följande febrila spionjakten sägas ha misslyckats på grund av överdriven misstänksamhet.

Philby solade sig till en början i glansen av sina bedrifter. Han skrev memoarer som 1968 kom ut i England under titeln My Silent War.  De publicerades inte i Sovjetunionen förrän 1980. Som ersättning för den OBE (Order of the British Empire), som han fråntogs 1968, tilldelades han Leninorden, Röda Fanans orden och flera andra sovjetiska utmärkelser samt utnämndes till Sovjetunionens hjälte. Under sina sista år plågades han av depression och ensamhet. Vid sin död 1988 gavs han en ståtlig officiell begravning.

Spionförfattaren John le Carré, som alluderade på Philbyfallet i sin roman Tinker, Tailor, Soldier, Spy  (1974), intervjuade Nicholas Elliot 1986. På frågan om M.I.6 någonsin övervägde att forsla den avslöjade Philby tillbaka till London svarade Elliott:

”Nobody  wanted him in London, old boy”.
”Could you have had him killed?, fortsatte le Carré.
 Svaret blev: ”No, my dear chap, – One of us”.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism