Print Friendly

Den obekväma vägen

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-11!””‘!”‘——–1111!1111—————~~-~
DEN OBEKVÄMA VÄGEN
Av leg. läkaren DAG KNUTSON
SVERIGES läkare ha, i likhet med många andra länders, funnit
tiden vara mogen för skapandet av en codex ethicus medicorum,
avsedd att ge vissa enkla men grundläggande regler för hur
läkaren skall umgås med sin patient, ävensom i någon mån med
sin kollega. En codex, som således strängt begränsar sig till individuella problem, som behandlar relationen mellan individer och
som får sin speciella form på grund av att den ena parten är
läkare och fungerar såsom sådan i förhållande till den andra.
Den utsäger därför av naturliga skäl ingenting om läkarens ställning i eller förhållande till samhället – ett gebit som faller helt
utom ramen för dess uppgift, vilken blir ett samhällsintresse endast
i den mån som den enskilda människans etiska nivå och yrkesmoral utgör ett sådant.
Den kan, om man så vill, också betraktas som ett specialfall av
de allmänna regler på vilka västerlandets kulturutveckling sedan snart tvåtusen år byggts och innebär ett klart erkännande
av fundamentala immateriella värden, vars normgivande betydelse
för mänsklig samlevnad ständigt på nytt bevisas – bland annat
genom de följder, som uppkomma var gång de åsidosättas.
Den har uppställts i några korta teser och givits formen av en
pliktlära, en deontologi. Den stipulerar icke några juridiska eller
kollegiala påföljder för den, som tilläventyrs bryter mot dess bud,
och förlänas därigenom minnesreglernas karaktär. Läkaren skall
i sin gärning minnas att »endast om hos honom stora kunskaper
förenas med vilja att efterkomma de etiska krav, vars bjudande
innebörd läkaryrkets företrädare sedan årtusenden erkänt» kan
han lösa sin höga och svåra uppgift. Och »den frihet och det förtroende, som måste tillkomma honom, ha sin grund lika mycket i
hans personlighet som i hans vetande».
Det anförda kan måhända ge en uppfattning av codex ethicus’
anda och innebörd. Av dess femton punkter, sammanfattade under
benämningen läkarregler, äro väl alla av ungefär lika stor be- 147
~-~—~-~—–~—————
Dag Knutson
tydelse, men tre förtjäna kanske ett särskilt omnämnande. Två
av dem ha varit föremål för en viss debatt – den tredje har en
sammanfattande betydelse och belyser därjämte innebörden av
läkarreglerna i hela dess vidd.
Den första av de punkter, som väckt oro hos förespråkarna för
översåtarnas rätt att dirigera, utsäger att »läkaren skall besinna
sin plikt att skydda och bevara människoliv alltifrån dess tillkomst i moderlivet». Vännerna av vida abortindikationer ha häri
trott sig kunna utläsa en maning till läkarna att vägra sin medverkan vid havandeskaps avbrytande i alla andra fall än dem,
där moderns liv uppenbarligen skulle hotas om havandeskapet
fullföljdes. Auktorerna ha emellertid icke haft denna mening.
Deras ord – besinna – innebär, att läkaren i varje fall skall bevara sin rätt att bedöma och överväga behovet av den begärda
eller redan beviljade åtgärden. Det innebär också, att läkaren skall
medverka till uppkomsten av kloka lagar och att han skall göra
vad på honom ankommer för att ett havandeskaps avbrytande må
kunna undvikas. Varje sådant avbrytande innebär ett nederlag
för konstruktiva krafter- framför allt betyder det ett utsläckande
av liv, vilket i princip icke är läkaren tillåtet.
Den andra punkt varom diskussion stått rör den mångdebatterade tystnadsplikten. »Läkaren skall förutsätta att hans patient
icke önskar ömtåliga personliga förhållanden uppenbarade för
andra. Han skall, försåvitt icke patientens väl annat fordrar,
härom iakttaga tystlåtenhet.» Härmed är icke heller sagt att läkaren skall handla i strid mot sitt lands lagar eller att han skall
undanhålla samhället vad detta för sitt rätta funktionerande oundgängligen behöver veta. Det kan däremot vara sagt, att han skall
pröva givna regler och söka få dem utformade så, att de icke
kränka väsentliga principer och icke försvåra hans arbete. Det
är sagt att han skall besinna, hurusom han är sin patients förtroendeman, till vilken fritt kan och oftast måste talas, om ett
lyckosamt samarbete mellan de två skall kunna komma till stånd.
Dessa två satser måste emellertid – liksom för övrigt de tolv
återstående- ses i ljuset av den femtonde och sista. Den fastslår
att »läkaren må icke medverka i sjukvård där han icke är tillförsäkrad full frihet att handla i enlighet med dessa läkarreglers
bud, och han må icke ens under det allvarligaste hot avvika därifrån». Härigenom etableras ett samband mellan den strängt individualistiska deontologien och samhället också på annat sätt än
det inledningsvis nämnda. Skulle nämligen samhället kränka de
148
Den obekväma vägen
principer, på vilka läkarens codex vilar och till vilka samma samhälle hittills bekänt sig, kan en konfliktsituation inträda. Den bör
inträda i det att läkarvärlden i så fall måste kräva en immateriell
exterritorialrätt för sin verksamhet såsom läkare.
Under andra omständigheter än de nu beskrivna äro läkarreglerna icke revolutionära och bekymren inför deras fastställande
– utan lagrådets med flera instansers hörande – torde kunna
skrinläggas. Att sådana bekymmer överhuvudtaget redovisats, är
emellertid icke helt betydelselöst. Det visar nämligen i hur hög
grad regleringsmentaliteten infekterat vårt samhälle – säkrast
är att fråga först innan man fastställer några regler för sin egen
vandel. Det avslöjar också den djupa olust, som inför principdeklarationer på icke materiella områden i stor utsträckning manifesterar sig i våra dagars Sverige. Kallgrinet som exponent för
motviljan mot att erkänna vissa immateriella värden såsom absoluta och bindande har nämligen skymtat, och tongångar antydande en läkarvärldens självgodhet och sig-särpräglande såsom
ett motiv för läkarreglernas tillkomst ha försports. Uppsatta företrädare för den samhälleliga sjukvårdsadministrationen ha irriterat frågat, varför bestämmelser om läkarnas skyldigheter gentemot samhället saknas. – Efter vad som ovan sagts tarvas väl
knappast några kommentarer till uppfattningar och resonemang,
som egentligen endast avslöja ovana vid, oförmåga eller motvilja
mot att söka den obekväma sanningen i fråga om orsakerna till
samhällets ofullkomligheter.
Läkarförbundet har vid utarbetande av sina läkarregler stimulerats av det arbete, som World Medical Association på detta område nedlagt. Denna sammanslutning i sin tur har inspirerats av
vissa händelser, som på läkarnas verksamhetsfält utspelades strax
före och under det sista världskriget. För mycken hörsamhet gentemot en överhet, som åsidosatte grundläggande etiska principer,
förde efter krigets slut åtskilliga läkare till schavotten eller andra
stränga, ehuru något mindre definitiva straff. Därmed bedömdes
således ifrågavarande principer vara omistliga och troheten mot
dem såsom viktigare än formell lydnad i de fall, där lag eller
direktiv stredo mot samma principer. Den internationella läkarvärlden anslöt sig reservationslöst till denna uppfattning och fann
sig föranlåten att uttrycka den i sin Code of Ethics, som delvis
ligger till grund för de svenska läkarreglerna.
Vid sitt enhälliga fastställande av dessa sanktionerade emellertid
de svenska läkarna icke endast normer, som alltid och allestädes
149
Dag Knutson
av läkarna erkänts. De reagerade också mot en anda av instängd
materialism och ängslig obenägenhet för principuttalanden av för
den talande själv bindande natur, en anda som de icke önskade
anamma för egen del.
Samtidigt med sin codex antogo de sina nya specialistbestämmelser, som med hänsyn till kunskaper och erfarenhet ställa större
krav på den enskilde läkaren än de tidigare gällande och de handlade därmed fullt konsekvent. I översättning till modernt fackligt
språk betyder detta, att kollektivets styrka skall bygga på den
enskildes höga kvalitet. En fackförening av högt skolade medborgare, vilkas verksamhet är av vital betydelse för samhället,
får icke ensidigt intressera sig för rättigheter – mot uppgifter
utåt i samband med dessas tillvaratagande måste svara inre, medlemsuppfostrande och kvalitetsfrämjande. – Ett konstaterande
härav innebär ingenting av självförhävelse, och betyder heller
icke att läkarnas arbete P.laceras i förnäm och upphöjd avskildhet.
Möjligen är det mera komplicerat än mycket annat, eftersom det
till objekt utvalt människan, en ekvation med ett obegränsat antal
av varandra beroende psykiska, somatiska och i någon mån sociala
variabler, som icke låta sig beräkna med hjälp av de fyra räknesätten. Men oavsett detta synes vad nu sagts väl böra gälla i alla
sammanhang och för alla arbetare i rikets vingårdar.
Egentligen är allt detta ganska enkelt och självklart. Men även
om vår tid ställer sig skeptisk till den sokratiska uppfattningen,
att människan gör det rätta i den mån hon har kunskap därom,
bör nedskrivandet av en codex ethicus medicorum icke betraktas
som enbart ett utslag av världsfrånvänd idealism. Charity begins
at home och den som tilläventyrs vill förbättra världen får förmodligen alltjämt börja med sig själv.
150

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism