Den moderata försvarspolitiken vid vägs ände?

2012 var inget gott år för det svenska försvaret – problem med rekrytering, för lågt budgettillskott, uppskjutna materialbeställningar och rapporter om svag försvarskapacitet visade detta. För att råda bot på detta måste Moderaterna prioritera frågan – bland annat genom att åter ta upp diskussionen om NATO, skriver Erik Hafström.

Under 2012 återfinns ett antal händelser som visar att det svenska försvaret är i kraftig obalans. Det gäller uppskjutna materialbeställningar, behov av höjd försvarsbudget, rekryteringsläget och förmågan att försvara oss under en längre tid.

Ett försvar i ekonomisk balans har nåtts genom att förre försvarsministern sköt upp ett antal viktiga materialprojekt på framtiden. Under 2012 ligger 27 materialprojekt på regeringens bord för 9 miljarder. En del har beslutats, andra återstår. Dessutom finns behov att från 2015 ersätta äldre material för totalt 25 miljarder enligt ÖB. Om försvarsminister Karin Enström med oförändrade försvarsramar skall ha ett försvar som såväl nationellt som internationellt klarar sin uppgift har hon en mycket svår uppgift, ja en nästan omöjlig uppgift.

Försvarets nya personalförsörjningssystem brottas med stora svårigheter. Tillströmningen har varit mindre än väntat och avgångarna efter genomgången grundläggande utbildning högre än beräknat. Försvarshögskolans chef är orolig för hur Försvarsmakten ska kunna få de officerare som behövs i framtiden. ”Sedan jag började som chef 2009 har vi aldrig haft färre sökanden än i år. Med bara 375 ansökningar är urvalet begränsat”. En mycket besvärande befälsbrist tornar upp sig vid horisonten.

Symboliskt nog vid övergången till ett nytt år talar ÖB Sverker Göransson klarspråk. Enligt ÖB är det svenska försvaret är så nedmonterat att vi klarar försvar mot ett begränsat mål i ungefär en vecka, inte mer. Har den moderata försvarspolitiken kommit till vägs ände? En nyorientering fordras.

Solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska säkerhetspolitiken. I den slås det fast att Sverige båda skall kunna ge och ta emot militär hjälp om en kris drabbar Sverige eller närområdet. Men för att den skall bli trovärdig fordras tre F: Förband, Förberedelse och Förankring.

I den nyligen utkomna rapporten ”Kan vi försvara oss?” från Kungliga Krigsvetenskapsakademien visas på ett övertygande sätt att bristen på förband för att lösa försvarsuppgiften ” har medfört att vi idag inom alla stridskrafter har för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp”.

Vad gäller förberedelse för att stödja angripna stater eller ta emot hjälp är detta tydligen inte en prioriterad uppgift för försvarsmakten. Enligt ÖB har försvarsmakten begärt att få göra förberedelser på plats samt att öva med marktrupp i Baltikum men fått nej av regeringen. Generalmajor Karlis Neretnieks är än mer tydlig ”Vår förmåga att kunna ge och ta emot militär j hjälp är nästan obefintlig idag”.

Det tredje F:et, den politiska förankringen av deklarationen saknas i hög utsträckning. Säg solidaritetsdeklaration och en även politiskt intresserad medborgare kommer att se ut som ett frågetecken. Mycket begränsade försök görs av de politiska partierna att informera om solidaritetsdeklarationen, och utan den kunskapen är nog få svenskar beredda att exempelvis militärt försvara någon av de baltiska staterna vid en krissituation i Östersjöområdet.

Den ensidigt deklarerade solidaritetsdeklarationen brister således till stor del i samtliga led och därmed brister även grunden för vår säkerhetspolitik. Det finns all anledning för Sverige att hitta säkrare garantier och allianser.
Naturligt är därför se på hur Sveriges samarbete med NATO har förändrats. Sveriges partnerskap är mer utvecklat än flera ordinarie NATO-medlemmar. Är det inte dags att ta steget fullt ut och begära medlemskap?

Det fordrar naturligtvis att Moderaterna vågar driva denna linje och inte hänvisa till att Socialdemokraterna inte är beredda att acceptera ett NATO-medlemskap. För hur kan man nå ett politiskt mål om man inte ens vågar diskutera det?
Inför NATO-mötet i Chicago i maj 2012 skrev Reinfeldt, Bildt och Enström ”Vi ser hur ett nytt NATO växer fram. En säkerhetsorganisation som inte längre fokuserar på sitt eget försvar utan som allt oftare deltar som internationell krishanterare under FN-mandat. I och med denna utveckling avdramatiseras också Sveriges förhållande till NATO”.

Men bör vi nu inte ställa kravet att NATO-medlemskap bör utredas med tanke på en förändrad omvärld? Framförallt med hänsyn till vad som sker i Ryssland. Den omfattande militära upprustningen är ett led i att återskapa en förlorad stormaktsposition. Att åtminstone göra som Finland och genomföra en förutsättningslös utvärdering av ett NATO-medlemskap. Riksdagsman Göran Pettersson(M) berörde frågan i motionen Förutseende Försvarsplanering (2011) ”Det finns därför anledning att från ett myndighetsperspektiv inom ramen för dessa studier (försvarsmaktens perspektivstudier) även belysa vad konsekvenserna av en svensk anslutning till NATO skulle få för försvarsmaktens utformning” En utmärkt uppgift för den nu sittande försvarsberedningen.

Försvarsfrågorna är alltför lågt prioriterade inom Moderaterna. Cecilia Widegren försöker på olika sätt informera och samla försvarsengagerade moderater och framförallt göra försvarsberedningens arbete mer transparent och öppet för påverkan. Det räcker tyvärr inte när den moderata partiledningen i så hög grad är ointresserad av försvarets utveckling, vad det får kosta och hur ett trovärdigt svenskt försvar skall kunna byggas upp. Statsminister Fredrik Reinfeldt bör personligen engagera sig i försvarspolitiken och därigenom bidra till ett trovärdigt framtida svenskt försvar.

Erik Hafström är reservofficer, försvarsdebattör och lokalpolitiskt aktiv moderat.