Print Friendly

Den kommunala indelningen

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN KOMMUNALA INDELNINGEN
OCH DEN KOMMUNALA SJÄLVSTYRELSEN.
Av riksdagsmannen, hemmansägaren GUNNAR PERSSON, Falla
DET för samhället så eminent betydelsefulla förvaltningssystem,
som har sina rättsregler utformade i kommunallagarna, ligger nu
kan man säga i stöpsleven. staten har framför allt under de senaste årtiondena utbyggt socialvården och folkskoleväsendet på
ett alltmer tyngande, svåröverskådligt och kostsamt sätt. Kommunerna med i olika avseenden högst varierande finansiella resurser ha ej kunnat ensamma bära denna ständigt ökade belastning, varför staten har, särskilt i fråga om skolväsendet, fått på-
taga sig en allt större del. Därmed måste som en naturlig följd
staten också bli under olika former kontrollerande och medbestämmande.
På grund av många kommuners väsentligt olika geografiska
och ekonomiska struktur med synnerligen varierande skatteunderlag, måste den kommunala skattebelastningen bli mycket
ojämn. Särskilt i de stora norrländska landskommunerna med
gles bebyggelse och förhållandevis få och små skatteobjekt, men
på grund av kommunernas storlek kostsam organisation och förvaltning blir det kommunala skattetrycket ofta mycket betungande. staten träder då emellan med skatteutjämningsbidrag
till ofta mycket avsevärda belopp – 1938 uppgick den sammanlagda summan av skatteutjämningsbidrag till omkring 15,020,000
kronor, – men den slutliga skattebelastningen blir i många fall
ändå mycket kännbar. Någon om än svag tröst må ju ligga i att
nettoskattebelastningen tidigare, innan man hade så kraftiga
skattelindringsbidrag, som nu är fallet, var väsentligt hårdare.
I Norrbottens län, där man i dessa avseende har det svårast,
hade 1938 Karl Gustavs kommun ·toppbelastningen med ett sammanlagt kommunalt utdebiteringsbehov av 47:79 pr skattekrona
och med kr. 26:- i skattelindringsbidrag och således en nettobelastning av kr. 21: 79. Den i samma län lindrigast belastade kom- 307
=
Gunnar Persson
munen Jukkasjärvi hade ett totalt utdebiteringsbehov av kr. 12:90
med 0: 27 i skattelindringsbidrag och alltså kr. 12: 63 som nettobelastning. Den därnäst lindrigast belastade kommunen Nederluleå hade ett totalt utdebiteringsbehov av 19: 30, ett skattelindringsbidrag av 3: 79 och en nettobelastning av kr. 15: 81. Mellan dessa tal och Karl Gustavs förut nämnda maximital ligger
den kommunala skattebelastningen för Norbottens läns övriga 22
kommuner. I södra och mellersta delarna av landet torde det
sammanlagda kommunala skattetrycket hålla sig mellan 9 och
13 kr. för den stora mängden av kommuner, – relativt sällan
under 9 men i rätt stort antal fall över 13 – och ej så sällan går
det upp till de siffror som äro vanliga för stora delar av Norrland.
En strävan från dessa hårt belastade kommuners och kommunrepresentanters sida att på staten överflytta en mera väsentlig
del av kommunernas utgiftsbörda är därför förklarlig. Men man
blundar därvid ofta för konsekvenserna i den mån dessa måste
komma att gå ut över den kommunala självstyrelsen. Ty det är
ju uppenbart, att det inte går att låta förvaltningen av olika kommunala uppgifter och besluten om förekommande utgifter ske
lokalt ute i kommunerna men låta staten betala kostnaderna.
A andra sidan riktas kritik mot skatteutjämningsförfarandet,
därför att det ger möjlighet för kommunerna till manipulationer
med utgiftsstater, för att därmed komma i åtnjutande av skatteutjämningsbidrag. Särskilt genom att på något eller några få år
koncentrera stora för ett kommande tidsskede förutsebara utgifter
etc. kan man låta staten få taga nästan hela kostnaden för stora
utgiftskrävande anordningar. Att konstruera sådana regler för
skatteutjämningsförfarandet att antydda manipulationer elimineras så mycket att utjämningsförfarandet kan i stort sett fungera
tillfredsställande, torde ej vara en olöslig uppgift. Att ernå fullständig säkerhet i detta avseende torde dock ej vara möjligt.
De stora tungskötta norrlandskommunerna med relativt svagt
skatteunderlag och därmed sammanhörande nu antydda svårigheter ha sin motsats i de många dvärgkommunerna i vissa av
landets södra och mellersta delar. Det är särskilt i stora delar
av Västergötland, Gotland och Öland, men överhuvud å de stora
slättbygderna, som de små kommunerna finnas. – Till följd av
bristen på goda skatteobjekt och en ofta ensartad ekonomisk struktur, sakna de erforderlig elasticitet mot förekommande påfrestningar. Uttaxeringen blir i dessa kommuner ofta hög, och omhän- 308
Den kommunala indelningen
dertagandet av en enda familj kan för en sådan kommun medföra
en märkbart ökad skattehöjning. I dessa små kommuner blir det
också ej sällan svårt att finna lämpliga personer för de kommunala uppdragens skötande, vartill kommer att förvaltningsärendenas ringa antal icke ger befattningshavare erforderlig träning.
Dessa de små kommunernas svårigheter har man velat komma
ifrån genom den form för samverkan, som bildandet av kommunalförbund utgör. Av denna möjlighet ha ju också en del små-
kommuner begagnat sig, men tyvärr i allt för ringa utsträckning.
Denna form har knappast blivit populär, säkerligen mest beroende
på nedärvd konservatism i betraktandet av de gamla sockengrän-·
serna såsom historiskt och naturligt givna gränser för den kommunala samhörigheten. I stället för en rationell omorganisation
av de kommunala förvaltningsområdena har man oftast funnit
det mera bekvämt och sympatiskt att påkalla statens mellankomst för lättande av kommunernas ekonomiska bördor utan att
göra sig klart de konsekvenser, en sådan utveckling i det långa
loppet måste medföra.
Från annat håll har man strävat till att avveckla den kommunala förvaltningen för att i stället låta statens förvaltningssfär
växa ut och gri[Ja över det hela. Den utvecklingslinjen har motiverats med att vården av dem, som äro oförmögna att sörja för
sig själva, blir mera likformig och av högre standard, om staten
i stället för de många kommunerna ombesörjer den. Man vill
också göra gällande att denna vård kan förbilligas, när den koncentreras på stora centralt belägna anstalter. Detta kan vara
sanning – men med en viss nödvändig modifikation. Att man
på mycket små vårdanstalter icke kan, särskilt för vissa speciella
fall, åstadkomma så kvalificerad vård som på större är riktigt,
likaså att driften på de mycket små anstalterna blir onödigt dyr.
Men lika sant är också att driften på de mycket stora anstalterna
blir tung och dyrbar. Erfarenheten synes ha visat att det härvidlag finnes ett visst optimum, som i allmänhet ligger vid de medelstora eller något större kommunernas behov av vårdplatser. För
att organisatoriskt ernå möjlighet till god och ekonomisk skötsel
av kommunerna nu åliggande uppgifter erfordras ingen centralisering i stor stil, endast en rationell anpassning inom kommunernas egen verksamhetssfär till för nuvarande behov mera ändamålsenliga förvaltningsområden.
För året föreligger en riksdagsmotion med yrkande om utred- 309
..~
Gunnar Persson
ning rörande sammanslagning av skoldistrikt till större förvaltningsenheter. Svårigheterna att i de mycket små skoldistrikten
kunna på ett rationellt sätt organisera undervisningen i folkskolan äro allmänt kända. Vidare föreligger en motion om utredning
avseende möjlighet att åstadkomma en ändrad kommunal indelning i riktning mot större förvaltningsenheter. Motioner i sådant
syfte ha framförts även tidigare år. Som ovan sagts måste det
erkännas, att mycket talar för att frågan om åstadkommande av
för nuvarande kommunala arbetsuppgifter bättre avpassade förvaltningsområden tages upp till utredning och omprövning. Utredningar härom torde också pågå. I centrum för utredningsarbetet stå socialvårdskommitten och kommunalskatteberedningen, vilkas utredningsdirektiv delvis skära varandra. Betänkligheterna mot att den kommunala indelningen J)å det sättet rullas upp beror närmast på den erfarenhet man har om hur svårt
det visat sig vara att hålla måtta vid även välmotiverade reformer. Det nu närmast liggande exemplet har man i den senaste
omregleringen av vägdistrikten för några år sedan, då en viss
byråkrati med sina speciella synpunkter och räknestickor firade
en stor triumf, under åsidosättande av praktiskt förstånd och erfarenhet på området.
Även denna organisation står nu åter under omprövning efter
det kommunalskatteberedningen den 10 okt. förra året hos Kungl.
Maj :t hemställde om utredning rörande möjligheten och lämpligheten av den allmänna väghållningens överflyttande till staten,
en utredningsbeställning som regeringen redan den 25 november
effektuerade. Sedan efter den förstnämnda byråkratiseringen av
vägväsendet de kommunala ombudens medverkan i realiteten blivit i det närmaste betydelselös, torde de invändningar och det
motstånd, som tidigare rests mot vägväsendets förstatligande, ha
i hög grad försvagats. Många vägmän från skilda delar av landet anse emellertid, att den lilla rest av inflytande för kommunernas vägombud, som under vissa förhållanden kan finnas kvar,
ändock har så stort värde, att ett förstatligande av vägväsendet
bör så vitt möjligt avvisas. Hur denna fråga än kommer att lösas,
ligger den dock något vid sidan av det problemkomplex, som här
diskuteras, ty vägdistrikten ha sin särskilda begränsade uppgift
utom ramen för det egenliga kommunala arbetet.
En begränsad omorganisation i form av kommunalgränsernas
anpassande efter nya folkmängdsförhållanden m. m. möter emel- 310
Den kommunala indelningen
lertid motstånd å ena sidan från formkonservativa kommunalmän, som ej vilja acceptera någon förändring i kommunernas
yttre gestaltning. A andra sidan vill man söka lösningen som
i ett enkelt räkneproblem antingen med stora schablonmässigt
tillformade förvaltningsenheter, eller så att de gamla gränserna
lämnas orubbade, men deras innehåll av förvaltningsuppgifter
överföres till den statliga administrationen.
En sådan överflyttning och centralisering till staten måste gå
förödande ut över vad vi betraktat som grundläggande led i det
medborgerliga livets växt i vårt samhälle. I det kommunala arbetet har samlats för allmänna angelägenheter intresserade och.
begåvade personer, som där fått skolning och erfarenhet för
olika uppgifter i samhällets tjänst. Hur ofta ha ej män, som
gjort värdefulla och hedrande insatser i den svenska riksdagens
arbete, fått sin medborgerliga skolning och träning väsentligen
i det kommunala arbetet. För lantmännen har det väl ansetts
vara nästan det enda möjliga eller i vart fall det mest naturliga
och riktiga att vägen till riksdagen skulle gå över de kommunala uppdragen och arbetsuppgifterna. I viss grad har detsamma gällt om sena tiders arbetarerepresentanter även om dessa
nog oftast fått sin första träning och tjänat sina sporrar i det
politiska och fackliga föreningslivet. Utan tvivel har det också
varit en betydande styrka och för riksdagens verklighetssinne välgörande att dess ledamöter i så stor utsträckning varit förtrogna
med de olika problem man haft att brottas med i det kommunala
livet.
A andra sidan skall ingalunda förnekas att riksdagsmännens
starka förankring i kommunerna även haft sina avigsidor. Icke
·så sällan har det hänt att kommunernas ekonomiska intressen
vägt tyngre än riksintresset vid avgörandet av vissa frågor och
försvårat en lösning efter rationella linjer. Att bringa hemkommunen eller hemkommunerna en present har ofta betraktats som
en folkrepresentants plikt före andra plikter, och nog har man
ibland i andra kammaren fått intrycket, att dess ledamöter haft
kommunaltröjan närmast livet. Men detta är ett pris, man måst
betala för den insikt, erfarenhet och förvaltningskunnighet som
riksdagen fått sig till godo från det kommunala livet och som
utan tvivel varit värd sitt pris många gånger om.
Vid ett övervägande av den kommunala självstyrelsens såväl
negativa som positiva värden kan man inte ölunda för vissa för- 311
.. · st
Gunnar Persson
hållanden, som särskilt under senare år på sina håll framträtt.
Gudmundrå är ett skolexempel på dålig allmänanda; ett sådant
kommunalt styrelsesätt måste, om det bredde ut sig och inte sanerades, upplösa och förinta den kommunala självstyrelsen. Å ven
om så flagranta missbruk av majoritetens och dess ledares maktställning knappast har full motsvarighet annorstädes, så är det
dock visst att liknande tendenser förekomma i icke obetydlig utsträckning. Det skulle ju också vara för bra att vara sant, om
inte i landets mer än 2,500 kommuner det på sina håll skulle förekomma missförhållanden i styrelse och förvaltning. Men vad som
på senare tid framträtt av oegentlighet och maktmissbruk har
onekligen varit något oroande. A andra sidan förekommer i stor
utsträckning fullt justa förhållanden i kommuner med nya majoriteter utan större erfarenhet och vana vid det kommunala arbetet, där man under hänsyn till olika intressen och åskådningar
söker tillvarataga den kunnighet och goda vilja, som minoriteten
förfogar över, och i gott samarbete söker att hålla det kommunala livet fritt från osunda utväxter. Man får hoppas att den
andan skall visa sig som den starkare och bli bärande för framtiden.
I den mån så ej är fallet, måste det skapas betryggande hinder
mot självsvåld och maktmissbruk. Det föreligger vid årets riksdag ett par motioner i detta syfte. Den ena avsåg utredning rö-
rande möjligheterna att i kommunallagarna införa rätt till kommunal minoritetsrevision, men har redan avstyrkts av konstitutionsutskottet och avslagits av riksdagen, under åberopande av
den kommunala självstyrelsens princip och med hänvisning till
en riksdagsskrivelse från 1937 med begärd utredning om en mera
effektiv kommunal revision och en förbättrad organisation av den
kommunala medelsförvaltningen. Den andra motionen begär utredning om sådana ändringar i kommunallagarna att tillsättning
av kommunala tjänster må kunna i större utsträckning än nu är
fallet underkastas prövning i besvärsväg och därigenom garantier
skapas för att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn
tages till förtjänst och skicklighet. Att avvisa dessa och liknande förslag under åberopande till den kommunala självstyrelsens princip är en billig men föga lycklig konservatism, liktydig
med att konservera missförhållanden på detta område. På den
vägen går det icke att befästa den kommunala självstyrelsen. Att
under sträng uppmärksamhet söka hålla denna fri från oarter och
312
Den kommunala indelningen
missbildningar måste vara det säkraste sättet att göra den livsduglig för framtiden.
Det har av denna ofullständiga översikt framgått, att de kommunala institutionerna och förvaltningsformernas framtida gestaltning – kanske också deras vara eller icke vara – äro under
en oviss omprövning. Lösningen av det kommunala problemkomplexet kan sökas efter olika huvudlinjer. Antingen efter den statliga centraliseringens linje med den nu kommunala förvaltningen inpassad i statsbyråkratiens form, i vilken många vilja se
den mest rationella ordningen. Eller också kan den sökas efter
den folkliga självstyrelsens linje för att genom de med de lokala·
förhållandena nära förtrogna kommunrepresentanternas aktiva
medverkan ernå en smidigare och mera praktisk förvaltning. Den
förra, den centraliserande linjen, förutsätter en maktfullkomlig
statsledning. Den andra linjen hör samman med det demokratiska
styrelsesättet, bygger på samma principer och har i grund och botten samma svårigheter att brottas med. Kunna dessa svårigheter
bemästras, d. v. s. om demokratien är mäktig att fostra sig själv
till tukt och goda medborgarseder, då torde ingen tvekan råda
om, att den kommunala självstyrelsens linje icke blott är den som
bäst överensstämmer med svenskt kynne utan även ger de bästa
förutsättningarna för en på detta samhällsområde tillfredsställande ordning.
313
.: m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism