Print Friendly

Den fromma revolutionen

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN FROMMA REVOLUTIONEN
Av docent BERNDT GUSTAFSSON
SEDAN gammalt har den puritanska revolutionen 1640-1660 varit ett tvisteämne bland engelska historieforskare. På sistone har
debatten blossat upp på nytt, sedan den unge Oxfordhistorikern
Hugh Redwald Trevor-Roper, specialist på så skilda ämnen som
ärkebiskop Land och Adolf Hitler, gjort spelöppningen i en orädd
artikel i tidskriften History today, där han sökt ställa alla hittills
rådande uppfattningar på huvudet.
Denna debatt är i hög grad ägnad att tilldra sig uppmärksamhet
långt utanför Storbritanniens gränser. Den har djup principiell innebörd och berör frågan om historietolkning och historiesyn; den
puritanska revolutionen är dessutom en av världshistoriens märkligaste omvälvningar. Det var en revolution, som misslyckades, men
den fick inte desto mindre för England bestående följder: i det
kaotiska skeendet växte de fria kyrkobildningar fram, som alltsedan dess givit det religiösa livet i den engelsktalande världen
dess särprägel.
Varför misslyckades revolutionen, frågar sig Trevor-Roper, och
svaret blir: därför att man inte hade något verkligt positivt alternativ till den stuartska tidens centralisering av makten. Hela den
stora revolutionen var en protest i blindo, inte av grupper, som
befann sig på framryckning, socialt, ekonomiskt och politiskt, som
tidigare ofta påståtts, utan av grupper, som förlorat i makt och inflytande genom den stuartska politiken, vilken ökat hovets och den
statliga förvaltningsapparatens maktställning. Det var framför allt
fallet med den engelska lantadeln, enligt Trevor-Ropers uppfattning.
Den uppfattning han drar i härnad mot är nästan klassisk i
engelsk historieforskning, utformad av den store Richard Henry
Tawney. Det är en uppfattning, som kan sägas vila på tre förutsättningar: Max Webers religionssociologiska sammanställande av
puritanism och kapitalism, antagandet att de »kapitalistiska» och
puritanska grupperna i samhället mellan 1540 och 1640 oavbrutet
stigit uppåt i ekonomiskt hänseende och slutligen antagandet att
221
:. \.. ‘
————————————-
Berndt Gustafsson
lågadeln varit indragen i denna utveckling mot ))kapitalistisk» företagaranda.
Det var enligt Tawney den uppåtstigande bourgeoisien, som
gjorde uppror mot allt som hämmade dess ekonomiska expansion,
och även lågadeln införde »kapitalistiska» principer vid sina agrara
företag; lågadeln skulle enligt Tawney ha blivit en lantlig gren av
bourgeoisien, på stark ekonomisk framryckning även den, medan
den verkliga aristokratien gick starkt tillbaka i ekonomiskt hänseende.
Tawneys mest glänsande utläggning av denna sin socialhistoriskt
banbrytande tes torde vara hans artikel »The Rise of the Gentry)),
i Econ. Rist. Rev. 1941. Hans ekonomiskt-historiska betraktelsesätt
har utförts ytterligare av Christopher Hill och Edmund Dell, som
i ett arbete 1950 med den för problemets ställning i engelsk historisk debatt kännetecknande titeln »The Good Old Cause» anlagt
mera marxistiska synpunkter på utvecklingen och utgått från en
allmän klasskampsteori. Den ekonomiska makten gick under åren
1640 till 1660 över från den halvfeodala aristokratien till bourgeoisien, både den på landet och den i städerna. Det var en klasskamp, menar Hill och Dell, där de ekonomiskt svagare stödde
kungen och i likhet med Laud och strafford kämpade för den
gamla feodala ordningen, medan den uppåtsträvande bourgeoisien
och industriföretagarna kämpade för parlamentet och för större
ekonomisk och religiös frihet. I norra och västra England dominerade folkgrupper, som levde i ekonomiskt betryck, delvis i ren
misär, och det var här kungen hade sitt starkaste stöd; i London
och i östra England, liksom i Norfolk, hade däremot parlamentet
sitt egentliga stöd.
Denna uppfattning har bland annat haft den skenbara fördelen,
att den bringat hela denna kaotiska utveckling under en formel.
Trevor-Roper, som särskilt granskat lågadelns ställning under tiden före den puritanska revolutionen, i arbetet »The Gentry 1540-
1640» (1953), menar nu, att Tawney och också hans efterföljare
byggt på ett material, som varit alltför ensidigt. Tawney har sysslat med sådana familjer, som ursprungligen egentligen inte hört
till den jordägande och jordbrukande befolkningen utan innehaft
statliga ämbeten. Denna grupp fick sin ställning starkt förbättrad:
den stuartska politiken med .dess centralisering och utvidgning av
ämbetsmannaväldet gav dem ökad makt. De placerade sin förmögenhet i jordegendomar, och jorden gick i allt större utsträckning över
från landsbygdens lågadel till dessa ämbetsmän, hovdignitärer och
222
\ .
.:
Den fromma revolutionen
administratörer. I norra Wales förklarade hela lågadeln sig fullkomligt ruinerad. I Staffordshire såldes enligt Trevor-Roper mellan
1600 och 1660 hälften av jorden till personer inom denna ekonomiskt starkt expanderande grupp.
Lågadelns chans var fram till 1630 att få ämbeten, och de första
årtiondena av 1600-talet var det fullkomlig jakt efter ämbeten.
Denna »scramble for office» hejdades på 1630-talet av Karl I:s
sparsamhetsiver, vilken gick ut även över hovet och administrationen, och lågadeln utvandrade nu i stort antal till Nordamerika
och annorstädes. I detta läger fanns åtskilliga puritaner, och TrevarRoper ställer in den gamla weberska tesen om sparandel som puritansk dygd i ett helt nytt sammanhang: puritanismen med dess
stränghet var mera sällan de ambitiösa företagarnas men så mycket
oftare de ruinerades religion. De förra sparade av sitt överflöd och
för att kunna investera, de senare sparade för att överhuvud få
debet och kredit att gå ihop. Inom den fattiga lågadeln var man
moraliskt uppbragt över hovets och ämbetsmannavärldens lyx och
överflöd, en värld från vilken lågadeln var utestängd, ehuru den
själv faktiskt fick bidra till dess underhåll. I sådana grupper var
den puritanska moralen socialt meningsfylld.
Den cromwellska familjens ställning kan härvid tjäna som typmönster. Oliver Cromwell tillhörde en släkt, som en gång varit
företrädd vid hovet; som systersons sonson till ingen mindre än
Henrik VIII:s skrupelfrie och machiavelliske kansler Thomas Cromwell kunde han i sin släkt se bärare av gamla fina hovtraditioner.
Släkten hade emellertid fått sin ställning kringskuren och blivit
helt hänvisad till sina lantegendomar. I Olivers ungdom tvingades
familjen sälja sitt stora gods i Huntingdonshire till en förmögen
ämbetsmannafamilj.
För lågadeln blev enligt denna uppfattning 1630-talet särskilt
ödesdigert, därför att vägen till ämbeten stängdes. Deras krav gick
nu i stort sett ut på en återgång till förhållandena före stuartarna,
en decentralisering av administrationen och den ekonomiska makten, samt större frihet, politiskt, ekonomiskt, religiöst.
Independenterna och Oliver Cromwell återupplivade Elisabets
politik, med patriarkaliskt styrelseskick, en anakronism och en
arkaism, sammanfattar Trevor-Roper. Det var därför deri puritanska revolutionen misslyckades.
Den väsentliga invändningen mot Trevor-Ropers bild av den puritanska revolutionen som en den lantliga lågadelns protest mot utvecklingen under stuartarna, en utveckling, som ledde till ökad
223
Berndt Gustafsson
makt för ämbetsmannaadeln och hovkretsarna, är att London spelade en minst lika viktig roll i revolutionen som den lantliga lågadeln. Trevor-Roper vidhåller trots detta sin tes; London understödde visserligen Pym så länge det var frågan om en nationell
revolt mot kungen, men när Pym i slutet av år 1641 drevs över till
parlamentets vänstra flygel, förblev staden envist konservativ och
den gick över till den radikala sidan genom en ren kupp, som
ställde staden under radikal kontroll. Så snart kriget var över valdes i London en rojalistisk Lord Mayor.
Vad Trevor-Roper förbiser är emellertid inte minst de kyrkliga
förhållandena i London. Den religiösa utvecklingen i staden stöder
snarare Tawneys tes än Trevor-Ropers. Redan C. H. Firth framhöll,
att motståndet mot de högkyrkliga strävandena var starkast just i
London, där företagaranda och religiösa frihetskrav gick hand i
hand.
Det hindrar inte, att Trevor-Ropers tes förefaller stämma väl
överens med den religiösa utvecklingen i landsorten. Undertecknad
har för ledande religiösa independenter funnit något liknande:
deras ideal var Elisabets tid, då kyrkan var ett rent statsorgan och
då biskoparna mera var medtjänare än förmän och överordnade.
Det är under biskopar som Laud och Wren, som de independentiska idealen börjar vinna verklig spridning. Utvecklingen efter
Elisabet gick i riktning mot biskopsmaktens stärkande. Under
Jacob I slog den uppfattningen igenom på anglikanskt håll, att
biskoparna hade sitt ämbete jure divino, och biskoparna hade nu
inte längre enbart rent prästerliga funktioner. Redan Barlowe hade
tillskrivit episkopatet nya funktioner, framför allt att vara övervakare över både präster och lekmän, ifråga om kult och lära. Framför allt blev Laud bärare av denna strävan mot stärkt biskopsmakt,
och härmed förbands de nya liturgiska kraven. Den stärkta biskopsmalden innefattade också liturgisk uniformitet, och de visitationer,
som Laud och Wren företog vid mitten av 1630-talet och som gick
i denna anda, framkallade en våldsam puritansk förbittring. En
stor skara präster gick i landsflykt. De hade dittills varit konformister, men drevs nu över på en nonkonformistisk linje. Många
av dem fann sig bättre tillrätta i Holland; en av dem, William
Bridge, en av de kända fem independentiska bröderna i Westminstersynoden 1643-1649, menade i en predikan 1642 strax efter sin
återkomst från Holland, att den religiösa splittringen var betydligt
mindre i Holland därför att där inte fanns någon biskopsmyndighet
Independenterna gick på denna linje och önskade en statskyrka
224
Den fromma revolutionen
utan episkopal övervakning av präster och församlingar. De förnekade, att Kristus skulle ha utrusfat de olika ämbetena i kyrkan
med makt att regera kyrkan; ämbetena gick inte att återföra på
Kristi ställning som kyrkans huvud. Ja, de förnekade rentav
apostlaämbetets förekomst i urkyrkan. Apostlar hade funnits, men
de hade inte haft något som helst ämbete i kyrkan, ingen myndighet. Elisabettidens predikande och medtjänande episkopat fick nå-
got av fromhetens glans över sig, medan biskopar som Laud och
Wren betraktades som härsklystna prelater.
De förebråelser, som från puritanskt håll riktades även mot Laud
för världsligt väsende och ytlig fåfänga, var emellertid mera föranledda av det rykte Jakob I:s biskopar åsamkat episkopatet. Laud
var vida överlägsen dessa jakt- och hovparties älskande biskopar
både ifråga om duglighet och ifråga om fromhet. Det begynnande
1600-talets engelska biskopstyp, med namn som Abbott, beryktad
för att vid en jakt 1621 ha råkat döda en skogvaktare, framkallade
puritanernas djupa indignation. Han fick visserligen kungens absolution, då denne ansåg, att »en ängel kunde ha råkat ut för detsamma», men hela denna biskopstyp var ny och stötande för de
fromma i landet, inte minst för många präster och många lågadliga lekmän, vilka såg biskopsämbeten bortskänkas som ett slags
extrainkomst åt höviska personer av god börd, medan de själva
såg sig utestängda från alla höga ämbeten.
Även vad gällde den religiösa ordningen i landet var därför tiden
före stuartarna den idyll, man frammanade. Denna idyll gick ej
att erövra åter utan allvarliga ingrepp i traditionen; biskoparna
måste helt försvinna. Nya ideer bröt fram, men det bärande var
hela tiden protesten mot den stuartska tidens biskopar.
Splittringen var emellertid alltför stor för att en återgång till ett
system, som passat för mera okomplicerade förhållanden, skulle
vara möjlig; även vad gällde de kyrkliga förhållandena kämpade
man därför snarast för en anakronism. Splittringen gick ej att
hejda.
Den puritanska revolutionen syftade därför långa stycken mera
bakåt än framåt. Den framstegsanda, som vanligen förbindes med
kapitalismens uppkomst, stod många puritaner vid 1600-talets mitt
främmande inför. Det var för stora grupper först när revolutionen
misslyckats och de själva genom det nya kyrkotvånget utestängts
från offentliga tjänster och ämbeten, som fromheten förbands med
företagarandan. Det historiska materialet kräver onekligen, att både
Max Webers och R. H. Tawneys teser grundligt överarbetas.
16- 563444 Svensk Tidskrift 1956 225

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner