Den bortglömde Coolidge

Amity Schlaes
Coolidge
HarperCollins 2013

Under arbetet med sitt litterära genombrott, The Forgotten Man: A New History of the Great Depression, stötte författaren Amity Schlaes ideligen på en och samme referensperson – Calvin Coolidge, USA: s 30: e president mellan åren 1923 och 1929. Resultatet av hans ständiga närvaro blev en ny bok, en historia om en mästerlig politisk ledare, som därefter aktivt glömts bort i den progressiva, amerikanska berättelsen.

Enligt Schlaes levde familjen Coolidge under den skuldsattes förbannelse. 1849 sattes jordbrukaren Oliver Coolidge i fängelse i Windsor County, Vermont, då han var skyldig sin granne 24,23 dollar. Händelsen var en skam, en avlägsen kusin, Carlos Coolidge, var ju samtidigt Vermonts guvernör. En del av tvisten rörde en gård på toppen av en grön kulle, kallad Plymouth Notch, ägd och stoiskt försvarad av Olivers bror. Det var på denna kulle som John Calvin Coolidge, Jr, föddes på nationaldagen den 4 juli 1872.

Den blyge och mycket tystlåtne unge mannens livsval styrdes indirekt av hans far, jordbrukaren, småföretagaren och lokalpolitikern, John Calvin, Sr. Med praktiskt exempel visade han på de omständigheter den unge Coolidge senare skulle streta med som nykläckt advokat – bondens och företagarens ständiga kamp mot lagstiftarnas klåfingriga petande. Att det blev republikanerna var självklart, det var sekelskifte, mitt i partiets storhetstid sedan Abraham Lincolns dagar. Dock, den unge Calvin Coolidges personliga erfarenheter gick stick i stäv med den sittande presidenten Theodore Roosevelts progressiva republikanism.

Alla i hans närhet baxnade när Silent Cal beslutade sig för politikens bana. Han tvingade sig till att bryta med sin natur och började tala offentligt. Den som framför allt lättade på hans tunga var Grace Goodhue, en utåtriktad ung kvinna från Burlington, som uppenbarligen såg något i den blyge rödtoppen. Hon rätade till hans slips, tog hans hand och visade in honom in i de större salongerna. Coolidge skulle aldrig bli bekväm i de offentliga sammanhangen och många i den sociala eliten funderade över hur en så skygg man kunde bli USA: s president.

I Boston fanns det prominenta Coolidges och han gick den långa vägen via Massachusetts representanthus, som borgmästare i Northampton, ledamot i och senare ordförandeskap i delstatssenaten. Hans nationella genombrott kom med polisstrejken i Boston 1919. Poliskommissionären vägrade att låta sina anställda bilda en fackförening. Det var inte så enkelt som enbart en fackförbundsovänlig åtgärd, bland ledargestalterna fanns de mest korrupta bland dem som var satta att upprätthålla lagen. Stadens ledning vägrade att låta sig hållas som gisslan och de blev uppbackade av Massachusetts guvernör, Calvin Coolidge. Det var han som uppmanade dem att göra sig av med hela poliskåren, över 3 000 man, och istället bygga upp en ny från grunden. Coolidge ställde delstatens National Guard till förfogande och 1920 hade staden det som idag är det moderna Boston Police Department. USA följde händelserna i den amerikanska revolutionens vagga med häpnad och så gjorde även det republikanska partiets nationella valkommitté.

Inför presidentvalet 1920 hade Calvin Coolidge planerat sin egen kandidatur, men partiet gick istället på den mera tillgänglige senatorn från Ohio, Warren G Harding. Harding och hans vicepresidentkandidat Coolidge fann varandra trots stora skillnader i person. De gick till val med en märklig slogan – Back To Normalcy. USA efter första världskriget var utmattat, en genomreglerad och skuldsatt krigsekonomi med kroniskt hög arbetslöshet. Den av stroke drabbade president Woodrow Wilson hade inte ens skrivit på freden med Tyskland. Harding blev den ende som besegrade Franklin D Roosevelt (vicepresidentkandidat) i ett presidentval, dessutom med god marginal, 404 mot 127 elektorsröster.

Republikanerna vann också majoriteterna i kongressens båda kamrar, en position de behöll hela 1920-talet. Hardings administration rullade tillbaka byråkratin i USA. Skatterna sänktes, statliga företag som bildats för krigsindustrin såldes och regleringar försvann. Calvin Coolidge hade särskilt ansvar för den processen. Däremot var han inte ansvarig för president Hardings slappa personalpolicy. Administrationen drogs med korruption och den generöse Harding hade svårt att sätta ner foten. Han avled plötsligt i San Francisco den 2 augusti 1923. Calvin Coolidge fick beskedet hemma i Plymouth Notch. Hans far, som var notarius publicus i trakten, svor in honom i skenet av en fotogenlampa. Sedan gick han och lade sig igen.

It’s the Economy, Stupid – Clinton-administrationen vilseledande slogan sju decennier senare, var en realitet från första dagen med president Calvin Coolidge. För första gången serverar Amity Schlaes detaljerna bakom Silent Cal’s stora reformarbete. Varje fredag under hösten 1923 mötte presidenten sin budgetchef, Herbert Mayhew Lord, alltid punktligt, exakt en timme innan det rutinmässiga veckoslutsmötet med regeringen klockan 10.30. Det var inte mycket tid de förmådde spendera på det Coolidge ansåg vara det mest avgörande för hans administration, en betydligt mindre budget. Han var alltid medveten om tiden, en effektiv man som undvek banketter för att spara tid åt sitt jobb och sin vila. Han påtalade alltid sparsamhet och effektivitet för sina medarbetare.

Under hans första budgetår skars den federala budgeten från 3,2 till 3 miljarder dollar. Men det stannade inte vid detta. Coolidge instruerade sin finansminister, Andrew W Mellon, att skriva en bok om låga skatters välsignelse. Resultatet, Taxation: The People’s Business, är unik, den enda skriven av en sittande US Secretary of the Treasury.

Calvin Coolidges administration var antagligen den flitigaste i amerikansk historia. En karikatyr i Schlaes bok visar ett representanthus badande i papper från Silent Cal. Under högen kommenterar en representant till en annan: But when he speaks, he says a mouthful. Han nötte ner motståndet tills demokrater försökte övertrumfa republikaner i jakten på finansiellt slöseri. Det federala skattetaket, som Harding sänkte från hela 73 procent 1921 till 58 procent, pressade nu Coolidge ner till 25 % redan 1925. Det amerikanska folket tackade med att börja spendera och förverkliga sina drömmar. The Roaring 20’s, det glada 20-talet, och The Jazz Age, var inte enbart häftiga etiketter på efterkrigstidens lyckliga dagar, det var resultatet av en medveten ekonomisk reformpolitik signerad Calvin Coolidge. Det är under hans tid som USA blev världens finansiella nav, det USA vi älskar att hata. Nu föds massbilismen, kylskåpet, tvättmaskinen, grammofonen och radion blev vart hushålls egendom. Amerikanerna slog klackarna i taket på lönnkrogarna, Hollywood slog alla kassarekord, det hade blivit lätt att leva.

Givetvis uppskattade inte alla detta. J Edgar Hoover, FBI: s chef, var frustrerad över Coolidges ovilja att samarbeta. Presidenten kunde bara inte förstå vad FBI, tillhörande finansdepartementet, hade att göra med annat än federala skattebrott. När en armékapten vid namn Dwight D Eisenhower 1927 reste i bilkaravan över USA för att promota behovet av nya vägar, gjorde han det i första hand sponsrad av biltillverkare. Samtidigt, genom att deklarera luften ovanför USA som fri, öppnade Coolidge för en explosion inom trafikflyget. Kommunikation stod högt på hans agenda och radion blev ett viktigt verktyg för honom. Han trivdes bakom mikrofonen, ensam med sig själv och sin röst. Hans många radiotal var inga retoriska mästerverk, de var mera en monolog till folket, där han förklarade sin politik. Calvin Coolidge blev en av de mest populära presidenterna USA haft. Han återvaldes 1924 med dunder och brak under parollen Keep It Cool With Coolidge.

Han hade en ekonomiminister vid namn Herbert Hoover. Hoover kom från den progressiva sidan av det republikanska partiet, hade arbetat för Theodore Roosevelt och även med Woodrow Wilson. Hoover närde ingen respekt hos Coolidge, som kallade honom för The Wonder Kid, eftersom han alltid hade idéer om allting. I sex år har han kommit med sina förslag, kommenterade Coolidge senare. Ingen av dem var bra. Hoover tog chansen när Coolidge 1927 meddelade att han inte sökte en andra period som president. Han var av den åsikten att man inte skulle sitta på maktens stolar för länge. Det amerikanska folket hade vid det här laget vant sig vid republikansk politik och gav Hoover en rungande valseger. På så sätt blev han den ende president som gått direkt från en ministerpost till Vita huset.

Calvin Coolidge lämnade en federal stat i balans, slimmad och skuldfri, med överskott i kassan. När han vandrade ut ur Vita huset den 4 mars 1929, var det till ett välmående och exalterat Amerika, där få var utan arbete och där man blickade fram mot 1930-talet med tillförsikt. Visst, det talades om den överhettade marknaden, att mycket av de nya affärer som skapats under Coolidges tid var övervärderade, men det fanns ingen tvekan hos den avgående presidenten att inte marknaden skulle fixa det. Det var deras natur, deras logik, det var i vart fall inte den federala statens uppgift att göra det åt dem. Amity Shlaes spekulerar i att kanske skulle Coolidge ha ifrågasatt centralbankens, Federal Reserves, räntesänkningar i skuggan av hans skattereformer och de goda tiderna. Men det var hans politiska åsikt att han som president inte var satt tala om för centralbanken vad de skulle göra.

Efter Coolidge blev det John Maynard Keynes och offentlig konsumtion för hela slanten. Antagligen är det därför han misshandlats så svårt i historien. Det skall vara progressivitet i minnenas finsalonger, med Roosevelt, Wilson, Hoover, Roosevelt igen och så Truman och Johnson. Coolidge är bara en liten slatt mellan Hardings korruption och Hoovers misslyckande. Den ende som försökt återupprätta Coolidges minne var Ronald Reagan, som talade väl om honom och åter hängde upp hans porträtt i Vita huset.

Det var aldrig den överhettade ekonomin som var problemet efter kraschen på Wall Street i slutet av oktober 1929. Kraschen var ett resultat av Federal Reserves manipuleringar av räntor, resten var politikens ansvar. Först ut, president Herbert Hoover, som manade industrin till fortsatt höga löner som kompensation, med än fler konkurser och friställningar som resultat. För varje progressiv åtgärd Hoover genomdrev i en panikslagen kongress, cementerades depressionen ytterligare. Marknaden var snärjd. Presidentvalet 1932 liknade mycket valet 2008. Franklin D Roosevelt gick till val kritiserande Hoover på goda grunder, bara för att som president fortsätta och ytterligare fördjupa den av Hoover instiftade vägen. USA:s 1930-tal dominerades helt av den stora depressionen. Det glada 1920-talet blev till en absurd, falsk tid, själva skulden till arbetslöshet och fattigdom.

Därför är Amity Shlaes bok om Calvin Coolidge viktig. I dessa tider behövs det nya sanningar. Läs Shlaes Coolidge, läs den innan hennes The Forgotten Man och få hela sambandet klart för er.

Torbjörn Kvist driver den militärhistoriska bloggen Krigshistoria.