Demokratisk kapitalbildning


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEMOKRATISK KAPITALBILDNING
DIREKTÖR AxEL IVEROTH i Sveriges
Industriförbund gjorde för kort tid
sedan ett uttalande om kapitalbildningen under 60-talet. Han framhöll bl. a. att det finns mycket som
tyder på att ökningstakten i företagssparandet kornmer att bli långsammare än under 50-talet. En faktor som kornmer att verka dämpande på företagssparandet är den
ökade internationella konkurrens
vi nu har att vänta. Denna kornmer
att framtvinga lägre vinstmarginaler för många företag, vilket är detsamma som en inkomstöverföring
från företagen till hushållen. Eftersom hushållens sparkvot sannolikt
är lägre än företagens kan resultatet bli en total sparanderninskning.
En relativ minskning av det totala sparandet till följd av den nedgång i företagssparandet, som 60-
talet förmodligen kornmer att föra
med sig, kan undgås endast om
hushållssparandet ochfeller det
offentliga sparandet ökar.
Direktör lveroth sade sig för sin
del vara mindre pessimistisk än
många andra beträffande möjligheterna att öka hushållens sparande och ansåg att det snarare
Av civilekonom CARL LEISSNER
finns mycket som tyder på att hushållssparandet kan kornrna att öka
helt av sig självt. Då konsumenterna tillgodosett sitt behov av konsurnentkapitalvaror, framför allt
bilar och TV-apparater, är det mycket möjligt att preferenserna kornrner att förskjutas dithän, att man
sätter som nästa mål att öka sitt
sparande. Det är tänkbart, att
denna inställningsförändring kan
kornrna att ske mycket hastigt och
bli av genomgripande karaktär.
Detta ökade sparande kornmer inte
endast att ta formen av egnahemsoch försäkringssparande utan man
kornmer säkert också att vilja ha
ett eget bankkonto och en egen
aktieportfölj.
Direktör lveroths uttalande kan
utgöra en lämplig utgångspunkt för
några reflexioner kring kapitalbildnings- och kapitalförsörjningsproblemen. Vad inträffar vid en
relativ nedgång i det totala sparandet? Hur stor är sannolikheten för
en spontan ökning av hushållssparandet? Vilka möjligheter finns
det att stimulera hushållssparandet? Vad inträffar om minskningen
av företagssparandet kornpenseras
genom ökning av det offentliga spa- 406
randet och ej hushållssparandet?
Vilken form av kapitalbildning är
mest önskvärd ur social och demokratisk synpunkt?
En reell minskning av det totala
sparandet, dvs. en utökning av
konsumtionen på bekostnad av investeringsverksamheten, måste resultera i en avsaktning i det ekonomiska framåtskridandet. Om
däremot investeringsverksamheten
upprätthålles i oförändrad omfattning även om det monetära sparandet minskar, måste detta leda till
ökad inflation. I och för sig finns
det väl mer att säga om en minskning av företagssparandel som ej
uppvägs av ökat hushållssparande
ochfeller offentligt sparande men i
detta sammanhang kan det räcka
att konstatera, att varken lägre
framstegstakt eller ökad inflation
framstår som något eftersträvansvärt.
Utsikterna att hushållssparandet
ökar spontant kan naturligtvis bedömas olika. Direktör Iveroth menar att utsikterna härför är ganska
ljusa. Sedan man nu i stor utsträckning tillgodosett behoven av
vissa konsumentkapitalvaror kan
det bli aktuellt att skaffa ett sparkapital. Möjligheten av en sådan
utveckling kan väl inte uteslutas.
Det finns emellertid skäl att erinra
om de mycket stora motivförskjutningar, som måste ha ägt rum hos
spararna under bara några decennier.
Före det sociala genombrottet
var de allra flesta hänvisade till att
lösa sina trygghetsproblem genom
enskilt sparande. Fattigvården utgjorde då samhällets enda skydd
mot svält och köld för den som
stod utan inkomst på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller ålderdom. Endast ett sparkapital kunde
ge några garantier mot en standardsänkning ner till ett absolut
minimum vid tillfälliga eller varaktiga inkomstbortfall. Trygghetsbehovet utgör säkerligen alltjämt
en beaktansvärd drivfjäder till enskilt sparande men det ligger i sakens natur att det inte kan verka
med tillnärmelsevis samma styrka
som tidigare.
Spararrdet har mycket större betydelse för den som är sin egen
företagare än för en anställd. Företagaren är i hög grad beroende av
möjligheterna att genom sparande
skaffa medel till rörelsens konsolidering och utvidgning. För honom
är detta kanske den säkraste vägen
till bättre inkomster. För den anställde, som numera vanligen räknar med att han i framtiden får
större inkomst och i varje fall kommer i åtnjutande av de regelbundet
återkommande generella lönehöjningarna, måste situationen te sig
helt annorlunda. Att _spara en del
av den nutida, lägre arbetsinkomsten för att dryga ut den framtida,
högre med avkastningen från ett
sparkapital torde mången finna en
smula långsökt.
strukturförändringarna inom nä-
ringslivet, främst jordbruket och
handeln, medför att antalet företagare minskar i förhållande till antalet anställda. Enligt taxeringsstatistiken minskade antalet företagare per l 000 yrkesverksamma
från 186 till 142 mellan 1943 och
1959. Det förefaller sannolikt att
denna utveckling i och för sig verkar sänkande på hushållssparandet.
Hushållssparandets omfattning i
framtiden blir därför i växande
grad beroende av sparbenägenheten
hos löntagarna. Avgörande blir de
förändringar som konsumtionsbehoven och sparmotiven kan komma
att undergå.
Vad konsumtionsbehoven beträffar kan man inte bortse från att
nya behov kan dyka upp mycket
snabbt och göra sig gällande med
stor styrka. Man behöver inte gå
så långt som att räkna med möjligheten att det kan uppstå ett
mode att företa rymdfärder för nö-
jes skull. Medelhavsvillor och jordenruntkryssningar utgör måhända
mer närliggande exempel på sådant
som kanske snart nog kan bli föremål för allmän efterfrågan.
Å andra sidan är det inte omöjligt att många som fått sin ekonomi ansträngd på grund av väl
b.ög konsumtionsstandard eller i
samband med anskaffning av diverse prestige- och standardhö-
jande attribut, känner behov av ett
. förhållande till inkomsten avpasmt sparkapital. Skulle det plötsligt
~li modernt med solid ekonomi och
1tt när som helst kunna lägga upp
)0 000 – men visligen inte göra
407
det – så kunde ökningen i hushållssparandet naturligtvis bli mycket påtaglig.
Vår kännedom om löntagarnas
sparmotiv tycks vara mycket bristfällig. Som de viktigaste kan man
kanske mer gissningsvis ange dels
olika former av målsparande, kanske främst med inriktning på eget
hem, dels ett kvarstående trygghetsbehov, dels en längtan efter
den handlingsfrihet och det större
mått av självrespekt och självförtroende, som de flesta förknippar
med ett förmögenhetsinnehav, dels
ock – i förekommande fall – en
önskan att kunna lämna något
efter sig till barnen.
Här skall inte göras något försök
att ange på vilka sätt och i vilken
omfattning sparaodet påverkas av
skatteförhållandena och penningvärdets utveckling, då detta är frå-
gor som behandlats många gånger
förr. Det räcker att framhålla att
sambanden mellan sparande, skatter och penningvärde uppenbarligen är så starka att utformningen
av skatte- och penningpolitiken
blir av avgörande betydelse för hushållssparandets framtid.
Om det förhåller sig som direktör Iveroth anser sannolikt, nämligen att vi har att emotse en relativ minskning av företagssparandet, så måste hushållssparandet
ochfeller det offentliga sparaodet
öka, såvida en sänkning av framstegstakten ochfeller ökad inflation
skall kunna undvikas. Om hushållssparandet inte ökar spontant
408
kan man välja mellan att påverka
människorna att öka sitt sparande
eller att höja det offentliga sparandet. Det kan vara lämpligt att först
försöka belysa konsekvenserna av
ett större offentligt sparande och
därefter ta upp möjligheterna att
påverka hushållssparandet.
Professor Ivar Sundbom framlade i våras en artikel betitlad:
»Har konkurrensen en framtid?»
(Ekonomisk Revy 1961: 4, s. 264).
Han kom där även in på frågan om
enskild kontra offentlig förmögenhetsbildning. Enligt hans uppfattning är politisk demokrati tänkbar
endast i ett samhälle med fri ekonomi, vilket förutsätter privat
äganderätt och fri konkurrens.
Existerande fel och brister hos den
fria ekonomin måste övervinnas
genom att systemet utvecklas och
förbättras. »Resignerar man däremot inför svårigheterna och byter
ut ett gott ideal mot ett allt sämre,
avstår man snart även från tron
på människornas förmåga att
själva gestalta samhällsekonomin
efter sunda normer. Till slut accepteras läran om att människan är en
viljelös naturprodukt, som icke har
något annat val än att finna sig i
en determinerad utveckling mot ett
ekonomiskt system, som i allt betyder maktfördelningens motsats.»
Det är fullt avsiktligt som konsekvenserna av ökat offentligt sparande här belyses med hjälp av
Sundboms ord. Det kommer att invändas att ett dylikt tillstånd inte
eftersträvas av någon. Något sådant
har heller inte påståtts. Men det
kan inte uteslutas att om man sö-
ker lösa dagens och morgondagens
kapitalbildningsproblem genom att
ytterligare öka det offentliga spararrdet så vidmakthåller man en
kumulativ process som kommer att
leda fram till ett sådant sluttillstånd. Det förefaller som åtgärder
vidtagna i syfte att öka det offentliga spararrdet i regel också orsakar minskning av hushålls- och
företagssparandet, varför effekten
på det totala spararrdet blir mindre
än beräknat, vilket i sin tur föranleder ytterligare åtgärder för att
öka det offentliga spararrdet osv.
Till en del sammanhänger det kanske med att det ofta anses nödvändigt att åtgärder för att öka det
offentliga spararrdet -vilka alltid
tar formen av »inkomstförstärkningar» och aldrig av utgiftsbegränsningar – kombineras med
åtgärder som har till syfte att i
större eller mindre utsträckning
kompensera olika grupper för verkningarna av de förstnämnda åtgärderna. Detta att ökningen av det
offentliga spararrdet sammankopplas med en ökning av olika inkomstöverföringar tycks i sin tur
ha till följd att motståndet mot den
pågående utvecklingen blir mer och
mer uppluckrat.
Vad beträffar möjligheterna att
påverka människorna till ökat sparande så är det naturligt att intresset koncentrerar sig till olika
skattereformer. Man bör ha rätt att
räkna med att den skattskyldiges
sparvilja ökar avsevärt om han har
möjlighet att undanta sparade belopp från beskattning och att intresset att vidmakthålla en förmö-
genhet blir större ju lindrigare kapitalet och kapitalinkomsten beskattas.
Att genomföra så omfattande
skattefrihet för hushållssparandet
att man på det sättet tryggar kapitaltillväxten är måhända förenat
med svårigheter av såväl skatteteknisk som statsfinansiell natur. Om
det krävs för att bevara fri ekonomi och politisk demokrati måste
svårigheterna likväl övervinnas.
Reglerna för skattefriheten måste
vara utformade på sådant sätt att
fördelningen av förmögenhetsökningen i samhället blir så jämn och
rättvis som möjligt. Härigenom
elimineras också den egendomslöshet som förklarar så mycket av
den avoghet som råder mot den fria
ekonomin.
Allt talar för att dagens och morgondagens kapitalbildningsproblem
endast kan lösas genom samhällets
409
medverkan. De avgöranden som
samhället träffar i frågan, bl. a. på
det skattepolitiska området, får genomgripande återverkningar på
hela samhällsutvecklingen. Det
måste därför vara synnerligen angeläget att det skapas klarhet angå-
ende olika tänkbara lösningar och
vilka konsekvenser de drar med
sig.
Det kanske kan hävdas att kapitalförsörjningsproblemet kommit i
det läget att det förtjänar att bli
föremål för offentlig utredning. På
sätt och vis måste det vara lika viktigt att finna den bästa lösningen
av detta problem som det en gång
var att lösa arbetslöshetsproblemet.
Här i landet brukar man ju berömma sig av de bidrag som
lämnats när det gällt att bemästra sysselsättningsbristen. Varför skulle man inte kunna ha
samma ambitioner när det gäller
frågan om kapitalförsörjningen.
Ytterst gäller det ju dock att finna
den rätta avvägningen mellan statliga och enskilda insatser.