Debatt och reflexer


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

539
DEBATT OCH REFLEXER
Smygfinansieringen
genom landstingsbidrag av den
socialdemokratiska organisationen,
Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation, behandlades ingående i
föregående nr. av Sv. T. Reaktionen på socialdemokratiskt håll har
inte uteblivit. Det är uppenbart, att
det var en öm punkt som vidrördes.
Piteå Tidning (s) försöker polemisera:
Det var verkligen ett intressant ”avslöjande”. Först ondgör sig tidskriften över att anslagen hade begärts
efter antalet pensionärer i länet, inte
efter medlemsantalet i pensionärernas
riksorganisation. Sedan görs gällande
att beviljade anslag skall tillfalla riksorganisationen och ge möjligheter att
anställa ”socialdemokratiska ombudsmän”. Nu anställs som bekant de socialdemokratiska ombudsmännen av
socialdemokratiska arbetarpartiet och
partidistrikten. Hur Svensk Tidskrift
kunnat fä föreställningen att partiombudsmännen avlönas av folkpensionä-
rernas organisation framstår som en
olöslig gåta.
Oskulden är förvisso inte alltid
klädsam och minst av allt i detta
fall. Eftersom det finns en konkurrerande folkpensionärsorganisation
till den socialdemokratiska är det
förvisso inte givet, att anslagen till
den socialdemokratiska organisationen skall beräknas efter det
sammanlagda antalet folkpensionärer i ett landstingsområde. Sv. T.
har heller aldrig ett ögonblick trott,
att de ombudsmän – eller skall vi
kalla dem ”åldringsvårdsfritidskonsulenter” – som tack vare
landstingsmedel ställs till den socialdemokratiska pensionärsorganisationens förfogande skall ersätta
de reguljära socialdemokratiska
partiombudsmännen. Men den centralt dirigerade socialdemokratiska
aktionen låter ana, att de kan betraktas som välbehövliga komplement till själva partiorganisationen, givetvis med specialuppgift att
verka bland folkpensionärerna.
Saken är sjuk, därom kan intet
tvivel råda. Och vem kan för Norrlands del döma bättre än kollegan
i Skellefteå, Norra Västerbotten
(fp) , som med instämmande i
Sv. T :s reflexioner skriver:
Obenägenheten – demonstrerad av
majoriteten i Västerbottens landsting
– att låta de för fritidsverksamheten
anslagna medlen fördelas genom studieförbunden är avslöjande. Och
knappt hade beslutet fattats förrän
SFR-distriktet beslutar om att anställa
en ombudsman för pengarna. Mot detta har som framgått av referat flera
lokalavdelningar protesterat.
Det nya skolsystemet
bär i hög grad Stellan Arvidsons
signum, fastslog Gunnar Unger i
ett kritiskt porträtt, där han konstaterade att med dess genomtrumfande slås det sista stora slaget för
bildningens socialisering. lJstergötlands Folkblad (s) tar som så ofta
är fallet till storsläggan och anklagar:
När sådant som Ungers ”porträtt”
kan få plats i denna halvofficiella
partitidskrift förstär man, att högerns
”ytterlighetsståndpunkt” i gyronasiefrägan inte är någon tillfällighet. Det
finns ett reaktionärt bottenskikt i
540
högerpartiet, som längtar tillbaka till
det gamla privilegiesamhällets dagar.
Vad tycker Svenska Dagbladets tongivande kretsar om SvD-medarbetaren
Ungers åsikter? Är det också överdrift
om man betecknar dem som ”högerextremism” och ”ytterlighetsståndpunkter”? Efter alla reaktionära inslag i den konservativa skol- och kulturpolitiken under den senaste tiden
måste högern hållas utanför allt reellt
inflvtande – centralt och lokalt –
på skol- och kulturpolitikens utformning. Därom borde det kunna skapas
något av en nationell samling.
Karlstads-Tidningen (fp) är
mera försiktig men också kritisk:
Hur skulle det vara att vänta och
se? Både enhetsskolan och det nya
gymnasium som skall växa fram är
väl inte enbart av godo, men förutsättningarna för en breddning av vår omtalade bildning är så pass stora, att
det borde vara klokt att avvakta utvecklingen.
Skånska Dagbladet (cp) tar dock
tacksamt tillfället i akt och angriper såväl högerpartiet som Gunnar
Unger och även Sv. T :s redaktion
för ”extremism”:
Det låter sig sägas att dessa tidningar och dessa herrar inte kommer att
ha något att säga till om i ett samlat
oppositionsblock, men saken är nog
inte så enkel. Vi tror inte att de låter
sig tystas.
Cp-organet borde lära något av
det stora visdomsord, som framför
andra brukar användas av cp-ledaren, hr Hedlund: ”Man skall inte
sälja skinnet förrän björnen är
skjuten”. I övrigt torde tidningen
ha rätt: dessa herrar låter sig inte
tystas. I ett läge, där uppenbarligen alla som vågar ha en egen uppfattning om saker och ting betraktas som ”extremister”, finns det
verkligen anledning att tala om
fara å färde för vår svenska demokrati. Det länder högerpartiet till
heder att man inte slutit sig till
mittenpartierna i deras stöd åt
socialdemokratien för att rasera
den svenska lärdomsskolan, som
så länge varit vår stolthet, den kvalitetsgrund utan vilken vårt land
aldrig kunnat hävda sig så som
skett i världen. Nu skall allt detta
bort. Nivelleringen skall sättas i
dess ställe. Men det är sannerligen
inte fråga om att slå vakt om något
privilegierat skikt. Lika möjligheter för alla, bör vara lösenordet. Är
det extremism? Grannländernas
reaktion liksom många gamla radikalers inför gymnasieförslaget borde vara en tankeställare för den
mest inbitne nivellerare. Det nya
skolsystemet kommer knappast att
ha hunnit införas, förrän det blir
dags att börja tänka om. Det är en
den svenska konservatismens angelägnaste uppgifter att utan räddhåga angripa de uppenbara bristerna och plädera för den kvalitetsskola, som genom omständigheternas makt snart åter måste införas.
Tillfällig cp- eller ”mitten”-taktik
får aldrig tillåtas nedtysta den nödvändiga kritiken. Till sist skall det
också erinras om att Sv. T. är varken något hel- eller halvofficiellt
organ för högerpartiet. Den är Sveriges äldsta politiska tidskrift, med
anor från 1870, helt fristående från
varje partiintresse, förfäktande en
social och progressiv konservatism.