Debatt och reflexer
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
513
DEBATT OCH REFLEXER
ALKOHOLISMEN SOM SJUKDOM
Med. dr Gustaf Myhrman ger
i detta inlägg några kritiska
kommentarer med anledning
av fil. lic. Leif Carlssons artikel ”Äreminne över motboken” i SvT nr 8!67.
Det förefaller mig som om Leif
Carlsson, trots många kritiska synpunkter på Svante Nyeanders arbete ”Svenskarna och spriten”, delar några av de många felaktiga
uppfattningar som råder på detta
område. Det torde vara angeläget
att dessa uppfattningar inte får stå
oemotsagda.
Jag börjar med att citera Carlssons referat av Nyeanders invändningar mot att alkoholismen betraktas som en sjukdom (s. 385,
ytterspalten):
”Det är i dessa sammanhang hans
spänstigt ironiska skrivsätt kommer bäst till sin rätt, som när han
på tal om hypoteserna att alkoholismen skulle vara en ’psykisk
sjukdom’ frågar varför denna sjukdom måste vara ’tiofaldigt vanligare bland sjömän, restauranganställda och handelsresande än bland
trädgårdsarbetare och folkskollä-
rare’. På den tiden ’det gick an’ brukade även biskopar supa sig under bordet, erinrar han; och frågar
om det faktum att alkoholism –
ännu så länge- är så relativt ovanAv med. dr GUSTAF MYHRMAN
lig bland kvinnor skall tolkas så
att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil med färgblindhet.”
Med all aktning för det spänstigt
ironiska skrivsättet måste man säga
att det anförda utgör en härva av
felaktigheter.
Varje sjukdomsfall – sjukdomen må sedan etiketteras som ”psykisk” eller ”organisk” – utgör resultatet av många olika krafters
spel, konstitutionella faktorer och
miljöfaktorer. ”Det postulerade
sjukdomsanslaget” – om det nu
bör postuleras även i fråga om alkoholism – hindrar inte att sjukdomen kan visa högst växlande frekvens hos de båda könen, hos olika
åldrar, yrken, socialgrupper eller
hela folk alltefter miljöns beskaffenhet: seder och bruk, lagstiftning,
ekonomiska förhållanden, tillgång
till alkoholhaltiga drycker osv. När
det gäller alkoholismen är säkerligen dessa yttre förhållanden de viktigaste.
När det påpekas, att alkoholismen än så länge är relativt ovanlig bland kvinnor, utgör detta just
en illustration till de yttre förhållandenas betydelse och förutsätter
inte alls ”att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil
med färgblindhet” (som f. ö. inte
är någon sjukdom). Att även biskopar kunde supa sig under bordet i en äldre tid med grövre umgängesformer har däremot ingenting att göra med frågan om alkoL.
514
holismen som sjukdom. Ett ohyfsat drickande är nämligen inte liktydigt med alkoholism.
Missbruk och alkoholism
Detta är en rätt viktig punkt ! Åtskilligt av den ovilja, som folk
emellanåt kan visa mot att alkoholister betraktas som sjuka människor, betingas just därav att man
inte skiljer på missbruk och alkoholism. Missbruk kan vara tillfälligt eller emellanåt återkommande
(låt hoppas att detta gällde de nycanderska biskoparna !) utan att
alkoholism, alkoholsjukdom, föreligger. Sjukdom är det fråga om
när giftberoendet etablerat sig och
den fortgående, destruktiva process
inletts som om den inte kan hejdas leder till kroppsligt, själsligt
och socialt förfall.
En rätt vanlig missuppfattning
är att alkoholismens rubricering
som sjukdom är någon form av
barmhärtighet, ett beskäftigt sätt
att komma med hartassen. Leif
Carlsson tycks dela denna mening
(s. 386, yttre spalten):
”Nycander har säkert sett något
centralt, när han betonar, att ’den
medicinskt-psykiatriska diagnosen
är det profana samhällets lösning
av försoningsproblemet. Den avlyfter en moralisk skuldbörda och ger
ett visst skydd mot egna och andras förebråelser.’
Så är. det nog.”
Nej, så är det nog inte! Jag tror
att både Nycander och Carlsson
misstar sig på denna punkt. Denvidgade förståelse för alkoholism och
andra former av giftberoende som
den nutida medicinen har kommit
fram till är ett led i samma utveckling, som förut ägt rum beträffande mentalsjukdomarna. Vi finner
det ovärdigt ett kultursamhälle att
bestraffa mentalsjuka. Man tänker
närmast med förfäran på de hemska lidanden som undertidernaslopp
tillfogats sjuka människor, som
skulle kureras för sina förvillelser
eller bestraffas för lagöverträdelser som de begått under inflytande av sin sjukdom.
”Den moderna attityden”
Man möter emellanåt, kanske också i Leif Carlssons artikel, uppfattningen att alkoholismen allltingen
är ett socialt eller ett medicinskt
problem. Svagheten i den i seklets
början tongivande uppfattningen
låg enligt min mening däri, att de
sociala aspekterna fick dominera.
Samhällsproblemet fick skymma
bort den sjuka människans problem, man tillgodosåg samhällets
intresse men lämnade alkoholisten
åt sitt öde så länge han inte överskred vissa gränser. När man nu
till Nyeanders och andras förargel- ~
se ropar på medicinsk vård, inne~
bär detta att alkoholisten som en 1
sjuk och hjälpbehövande medbor- l
gare observeras, man kräver något
mer än tillrättavisningar, varningar, internering.
”Men det viktiga är,” skriver Leif
Carlsson, ”att det samtidigt finna
läkare och forskare som tar avstånd
från tendensen, försöker påvisa det
lösliga, det bokstavligen kvacksalvarmässiga i den moderna attityden. De har svårt att göra sig hörda, just därför att deras ord ter
sig som ett hårt. tal. Därför är det
viktigt att hjälpa dem att bli hör- ··.:1····
da och förstådda.” Jag vet inte vad
det är för läkare och forskare som
Leif Carlsson åsyftar. Men som representant för den ”lösliga” och
”bokstavligen kvacksalvarmlissiga” ~
moderna attityden känner jag mig
i mycket gott sällskap med ett mycket stort antal läkare och forskare
i hela .världen.
DEBATT OCH REFLEXER
ALKOHOLISMEN SOM SJUKDOM
Med. dr Gustaf Myhrman ger
i detta inlägg några kritiska
kommentarer med anledning
av fil. lic. Leif Carlssons artikel ”Äreminne över motboken” i SvT nr 8!67.
Det förefaller mig som om Leif
Carlsson, trots många kritiska synpunkter på Svante Nyeanders arbete ”Svenskarna och spriten”, delar några av de många felaktiga
uppfattningar som råder på detta
område. Det torde vara angeläget
att dessa uppfattningar inte får stå
oemotsagda.
Jag börjar med att citera Carlssons referat av Nyeanders invändningar mot att alkoholismen betraktas som en sjukdom (s. 385,
ytterspalten):
”Det är i dessa sammanhang hans
spänstigt ironiska skrivsätt kommer bäst till sin rätt, som när han
på tal om hypoteserna att alkoholismen skulle vara en ’psykisk
sjukdom’ frågar varför denna sjukdom måste vara ’tiofaldigt vanligare bland sjömän, restauranganställda och handelsresande än bland
trädgårdsarbetare och folkskollä-
rare’. På den tiden ’det gick an’ brukade även biskopar supa sig under bordet, erinrar han; och frågar
om det faktum att alkoholism –
ännu så länge- är så relativt ovanAv med. dr GUSTAF MYHRMAN
lig bland kvinnor skall tolkas så
att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil med färgblindhet.”
Med all aktning för det spänstigt
ironiska skrivsättet måste man säga
att det anförda utgör en härva av
felaktigheter.
Varje sjukdomsfall – sjukdomen må sedan etiketteras som ”psykisk” eller ”organisk” – utgör resultatet av många olika krafters
spel, konstitutionella faktorer och
miljöfaktorer. ”Det postulerade
sjukdomsanslaget” – om det nu
bör postuleras även i fråga om alkoholism – hindrar inte att sjukdomen kan visa högst växlande frekvens hos de båda könen, hos olika
åldrar, yrken, socialgrupper eller
hela folk alltefter miljöns beskaffenhet: seder och bruk, lagstiftning,
ekonomiska förhållanden, tillgång
till alkoholhaltiga drycker osv. När
det gäller alkoholismen är säkerligen dessa yttre förhållanden de viktigaste.
När det påpekas, att alkoholismen än så länge är relativt ovanlig bland kvinnor, utgör detta just
en illustration till de yttre förhållandenas betydelse och förutsätter
inte alls ”att det postulerade sjukdomsanlaget är könsbundet i stil
med färgblindhet” (som f. ö. inte
är någon sjukdom). Att även biskopar kunde supa sig under bordet i en äldre tid med grövre umgängesformer har däremot ingenting att göra med frågan om alkoL.
514
holismen som sjukdom. Ett ohyfsat drickande är nämligen inte liktydigt med alkoholism.
Missbruk och alkoholism
Detta är en rätt viktig punkt ! Åtskilligt av den ovilja, som folk
emellanåt kan visa mot att alkoholister betraktas som sjuka människor, betingas just därav att man
inte skiljer på missbruk och alkoholism. Missbruk kan vara tillfälligt eller emellanåt återkommande
(låt hoppas att detta gällde de nycanderska biskoparna !) utan att
alkoholism, alkoholsjukdom, föreligger. Sjukdom är det fråga om
när giftberoendet etablerat sig och
den fortgående, destruktiva process
inletts som om den inte kan hejdas leder till kroppsligt, själsligt
och socialt förfall.
En rätt vanlig missuppfattning
är att alkoholismens rubricering
som sjukdom är någon form av
barmhärtighet, ett beskäftigt sätt
att komma med hartassen. Leif
Carlsson tycks dela denna mening
(s. 386, yttre spalten):
”Nycander har säkert sett något
centralt, när han betonar, att ’den
medicinskt-psykiatriska diagnosen
är det profana samhällets lösning
av försoningsproblemet. Den avlyfter en moralisk skuldbörda och ger
ett visst skydd mot egna och andras förebråelser.’
Så är. det nog.”
Nej, så är det nog inte! Jag tror
att både Nycander och Carlsson
misstar sig på denna punkt. Denvidgade förståelse för alkoholism och
andra former av giftberoende som
den nutida medicinen har kommit
fram till är ett led i samma utveckling, som förut ägt rum beträffande mentalsjukdomarna. Vi finner
det ovärdigt ett kultursamhälle att
bestraffa mentalsjuka. Man tänker
närmast med förfäran på de hemska lidanden som undertidernaslopp
tillfogats sjuka människor, som
skulle kureras för sina förvillelser
eller bestraffas för lagöverträdelser som de begått under inflytande av sin sjukdom.
”Den moderna attityden”
Man möter emellanåt, kanske också i Leif Carlssons artikel, uppfattningen att alkoholismen allltingen
är ett socialt eller ett medicinskt
problem. Svagheten i den i seklets
början tongivande uppfattningen
låg enligt min mening däri, att de
sociala aspekterna fick dominera.
Samhällsproblemet fick skymma
bort den sjuka människans problem, man tillgodosåg samhällets
intresse men lämnade alkoholisten
åt sitt öde så länge han inte överskred vissa gränser. När man nu
till Nyeanders och andras förargel- ~
se ropar på medicinsk vård, inne~
bär detta att alkoholisten som en 1
sjuk och hjälpbehövande medbor- l
gare observeras, man kräver något
mer än tillrättavisningar, varningar, internering.
”Men det viktiga är,” skriver Leif
Carlsson, ”att det samtidigt finna
läkare och forskare som tar avstånd
från tendensen, försöker påvisa det
lösliga, det bokstavligen kvacksalvarmässiga i den moderna attityden. De har svårt att göra sig hörda, just därför att deras ord ter
sig som ett hårt. tal. Därför är det
viktigt att hjälpa dem att bli hör- ··.:1····
da och förstådda.” Jag vet inte vad
det är för läkare och forskare som
Leif Carlsson åsyftar. Men som representant för den ”lösliga” och
”bokstavligen kvacksalvarmlissiga” ~
moderna attityden känner jag mig
i mycket gott sällskap med ett mycket stort antal läkare och forskare
i hela .världen.