Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

432
DEBATT OCH REFLEXER
DEN KONSERVATlYA
STÅNDPUNKTEN
Av fil. stud. CLAES G. RYN
Fil. stud. Claes G. Ryn,
Uppsala, utvecklar i denna
debattartikel vad han uppfattar s om det väsentligaste i
den konservativa ståndpzmkten. Sv. Tidskrift inbjuder
till debatt om författarens teser.
Den i konservatismens tankesfär
hemmastadde har under senare år
kunnat göra en intressant iakttagelse beträffande den förment konservativa opinionen i vårt land:
Många gör anspråk på benämningen konservativ, men allt färre visar
sig vilja försvara de tankar, som
traditionellt utgjort konservatismens kärna. Bakom ordet döljer sig
ej sällan en förkunnelse i upplösning. Den håller på att slita sina
etiska förankringar och är ett offer
för djupnande inre motsägelser.
Vad vi möter är en intellektuellt
paralyserad konservatism. Den tror
sig vara rustad att dämma upp den
framvältrande ideologiska tidvattenvågen, men i själva verket rider
den redan på vågkammen.
Syftet med denna artikel är att
påminna om några av konservatismens bärande tankar och att därmed stimulera till intern konservativ diskussion av intellektuella
grundproblem. Samtidigt söker artikeln ange utgångspunkter för en
kritisk granskning av den i Sverige
förhärskande radikala tendensen.
En ganska fantasilös och rakt på
sak uppläggning har valts för ändamålet. Det är författarens avsikt
att formulera ett antal satser, vill’a
i koncentrat skall återge centrala
moment i konservativt tänkande,
samt att till dessa foga korta kommentarer.
Det finns kanske skäl att varna
läsaren för att av den ytterst kompakta framställningen dra slutsatsen, att konservatismen slui!Ie vara ett slutet dogmsystem. Somliga
har löst beskrivit den som ett temperament, och sanningen ligger
snarare i den riktningen. Dess utmärkande egenskap kan sägas vara
en vilja att besvara och tillämpa
historiens visdom. Vad som nedan
diskuteras är i linje härmed att betrakta som några av de grundläggande approximativa sanningar,
Yilka människan i sitt eviga sökande nått fram till. Innan vi griper
oss an med uppgiften bör kanske
också påpekas, att orden konservatism och konservativ ej är avsedda
att ge en partipolitisk association
utan en idehistorisk.
Den första satsen får alltså följande lydelse:
Konservatism – kristendom
Det är människans mål att söka
utforska och efterleva en högre vilja. Det är i ett bejakande av denna
som hon finner sann värdighet.
Om läsaren här tycker sig skönja en kristen tankegång, är det
fullt förståeligt. Det språk som talas är den kristna etikens. Betyder
då detta, att konservatismen nödvändigt också måste vara kristen?
Det var en förhastad slutsats. Vad
som bör utläsas ur denna formulering om förhållandet konservatism – kristendom är endast, att
den västerländske konservative,
när han yttrar sig i etiska frågor,
i stor utsträckning är hänvisad till
den kristna etikens s p r å k
detta naturligtvis av historiska
skäl.
Nej, formuleringen ”diskvalificerar” inte den irreligiöse som sant
konservativ. En människa kan vara irreligiös men ändå dela den
fördjupade konservatismens grundtanke, att människan inom sig bär
en absolut etisk norm, som höjd
över och oberoende av ögonblickets
värderingar eller den aktuella tidstendensen behåller sin giltighet.
Här ligger själva centrum i den
konservativa åskådningen : Det existerar ett objektivt rätt, ett tveklöst nej till varje antydan om att
det rätta skulle hämta sitt innehåll
ur det mänskliga godtycket eller
maldens diktat; det finns en högre
vilja, som bryter igenom människans evinnerliga egoism, en sista
instans inför vilken hennes handlingar prövas. Denna högre vilJa,
vilken upplevs som en broms på
vårt vanliga expansiva jag, verkar
inom oss med ett mycket bestämt
syfte: fullkomningen av vars och
ens högsta utvecklingsmöjligheter.
Den är den mänskliga naturens
dragning mot sin egen bestämmelse. I alla skiftande valsituationer
drar den oss mot våra i djupaste
mening sanna jag. Den fördunklas
så länge vi förhärdar oss mot den
men låter sig förnimmas allt starkare ju mer vi öppnar oss för den.
433
Låter allt detta en aning abstrakt? Kanske kan då en mycket
konkret fråga vara till hjälp: Känner vi inte alla på oss, att vissa av
våra handlingar gör oss till bättre,
värdigare människor och föder nya
goda handlingar, medan andra
handlingar gör oss till sämre människor?
Etiskt sökande
Om alltså den konservative hävdar, a t t det finns en högre vilja,
eller en absolut etisk norm om vi
så vill, betyder inte detta, att han
gör anspråk på att också fullständigt ha kartlagt den; mindre än
de flesta tror han sig om att sitta
inne med lösningen på tillvarons
gåtor. Vad han säger är endast, att
människan, om hon vill leva ett i
verklig mening civiliserat och lyckligt liv, ständigt måste söka efter
dess innebörd; hon måste söka den
i mänsklighetens moraliska traditioner och i sitt eget inre. J a, av
dessa ansträngningar beror själva
grundförutsättningen för ett gott
liv, nämligen livet självt. När sanning och rätt i människornas medvetande är detsamma som vad var
och en väljer att inlägga i begreppen, är individen utlämnad åt den
starkares godtycke. I relativistens
subjektiva preferenser har människovärdet den bräckligaste av garantier. När vi glömmer den gamla
och mödosamt vunna insikten, att
individen just i sin egenskap av
människa representerar ett oändligt värde, kommer Dachau desto
närmare. Samma resonemang kan
föras om t. ex. frihet och tolerans.
Utan att människan är medveten
om deras sanktionering i den absoluta normen, saknar de varje beständig garanti.
Människan föds ofullkomlig och
” ,,;;~~
434
förblir ofullkomlig. Hon kan au
detta skäl aldrig hoppas skapa nå-
got gudsrike på jorden. Det enda
hon kan sträva efter är att begränsa de negativa verkningarna au sin
ofullkomlighet.
Accepterandet av detta faktum
är inte något som faller sig lätt för
människan. Människan är en njutningslysten och samtidigt fabulerande Yarelse. Hon hänger sig gärna åt storhetsdrömmar och tycker
inte om att påminnas om sin
skröplighet. Hon är en mästare i
att fabricera myter, som kan dölja
eller åtminstone bädda in den obehagliga sanningen. Helt lyckas hon
emellertid aldrig förkväva medvetandet om den egna ofullkomligheten. Det är därför hon skapar myten om det strålande framtidsriket.
Hon medger motvilligt, att hon ä n
så länge är behäftad med vissa
brister – men vänta! Det skall inte alltid behöva vara så här. Trosvisst förkunnar hon den saliggö-
rande formeln: Låt oss bara göra
det kyliga förnuftet till alltings
härskare; låt oss bara avlägsna hotet mot vår ras; låt oss bara erkänna tillvaron som ett materiellt skeende – och vägen till oändliga
mänskliga framsteg ligger öppen.
Förslagen är många men andan
densamma.
Den konservative har genomskå-
dat dessa den mänskliga självförhävelsens skapelser. Han erbjuder
inte guld och gröna skogar utan
den smärtsamma sanningen. Han
vill öppna människornas ögon för
att deras natur pekar hän mot förintelse snarare än perfektion, mot
ondska snarare än godhet, mot
anarki snarare än harmoni. Den
konservative tror på möjligheten
av ett gott liv, men han förstår, att
det kan vinnas, endast om människan inser sin begränsade förmåga
och går vidare därifrån.
Vägen till mänsklig uärdigh~l
går inte över reservationslös utlevelse au människans natur utan
över mödosam kamp mot dess eviga benägenhet för ondska. Vägen
är inte att låta sig regeras au drifter och impulser ulan att styra
dem. Ett ignorerande au denna omständighet leder i längden till en
inre och yttre anarki, som endast
kan kasta människan djupare ned
i ondska och olycka.
Vi konstaterade nyss, att den
konservative när en avsevärd misstro mot den mänskliga karaktären
men att han för den skull inte förfaller till någon nattsvart pessimism. I denna sats talas närmare
om förutsättningen för ett gott liv.
Vi har redan tidigare nämnt, att
sann mänsklig värdighet enligt den
konservative tillfaller människan i
samma mån som hon närmar sig
en högre vilja, och det som behandlas är alltså samtidigt hur
denna process ter sig.
Inga genvägar
Den konservative tänker sig inga
genvägar till det civiliserade livet.
Han har klart för sig, att det förutsätter inget mindre än livslång inre
kamp. Antingen han tror på den
kristna dogmen om arvsynden eller
nöjer sig med att acceptera ondskan som en ofrånkomlig del av
mänskligt liv, vet han, att det lägre
jaget inom människan måste lokaliseras och övervinnas om och om
igen.
Den konservative ser ett behov
av vakthållning mot de olika drifter och begär, som inbördes tävlar
om människans uppmärksamhet,
ty han har lärt, att de till sin natur
är expansiva och att de lätt förvandlar sin ägare från herre till
slav. Han har insett, att kapitulationen under sinnenas nycker är
liktydig med en avhumanisering.
Genom att slappt hänge sig åt allehanda fysiskt-emotionella lustupplevelser markerar individen sin
egen förnedring. Den yttersta följden är alltid: – kaos och förtvivlan. Det är därför den konservative är den förste att ta avstånd från
de röster i hans samtid, som söker
undergräva det andligas överhöghet inom individen. Mot driftsmystikerns dyrkan av det blinda begä-
ret ställer han det genuint
m ä n s k l i g a i människan – förmågan att t y g l a drifter och impulser, förmågan att s t y r a sig
själv.
Den kyliga rationalismen är ett
uttryck för människans aldrig avlägsna hybris och bär inom sig
fröet till hennes degradering. Allt
meningsfullt intellektuellt arbete
är öppet för det som ligger bortom
det logiskt och naturalistiskt omedelbara. Det erkänner intuitionen
och präglas av ödmjukhet.
Påståendet att det strikta logiska
tänkandet skulle vara det enda medel varmed människan kan söka
sanningen möter liten resonans hos
den konservative. Han anar den
kyliga rationalismens rätta väsen.
Vad är den annat än en tjurskallig
förnekelse av allt utom det egna
jaget, ett försök att upprätta den
allsmäktiga människan? Den konservative fruktar denna rationalism, ty han vet, att den binder
människan i sin egen kärlekslösa
sterilitet och trångsyn; den förvandlar henne till en spegelbild av
sig själv och dömer henne till slaveri under siffror och tomma abstraktioner.
435
Rationalismen dogmatisk
Den konservative avslöjar den
kyliga rationalismen som den antiintellektuella förvillelse den är:
Bländad av naturvetenskapens metod gör sig rationalisten blind för
att den mänskliga verkligheten
måste förstås genom annorlunda
beskaffade tankeprocesser än de fysikaliska. Dogmatiskt stympar han
intellekt och inför ett nytt metafysiskt system. Den konservative inser, att sann kunskap i humanistiska ting inte är en produkt av det
stränga, metodiska hopsamlandet
av livlösa data. Den framgår ur en
oerhört mycket subtilare process,
vars enskildheter inte ens alltid är
uppenbara för oss. Inget intellektuellt sökande, värt namnet, kan
vända ryggen åt det faktum, att
det finns en andlig intuition, som
kan nå mycket djupare och vara
mera sant vetenskaplig än någonsin det kyligt rationella resonemanget. Och det kan ej nog betonas: Det finns inte ett spår av
känslomässig överspändhet i denna konservativa övertygelse; här är
inte fråga om någon form av romantiskt svärmeri utan om raka
motsatsen.
Den mänskliga naturen i all sin
svaghet ropar efter stöd i ansträngningarna att utforska och närma
sig den högre viljan. Människan
finner detta stöd i traditionen, i århundradenas samlade visdom, i alla de oräkneliga fingervisningar,
som det historiskt nedärvda erbjuder.
Kontrasten mellan den konservativa inställningen och radikalens
suveräna förakt för det hävdvunna
är skärande. Där den konservative
ser ett oundkängligt stöd för människans sökande efter värdighet,
ser radikalen i sin allvishet endast
ett irriterande sabotage mot mänsk- 436
ligt framåtskridande. Medan den
förre i vetskap om människans
svaghet vänder sig till gångna generationer för vägledning, har den
senare blicken envist riktad mot
framtiden.
Motsättningen mellan konsenaliva och radikaler återspeglas i användningen av vissa ord. Ord som
fördom eller konvention, vilka i
den konservativa vokabulären i allmänhet betecknar något respektabelt, blir i den radikala närmast
skällsord. Vad är då t. ex. en fördom? Den är naturens lösning på
det problemet, att ingen människa
någonsin kan ha fullständig kännedom om de många faktorer, som
bör beaktas vid varje handling hon
utför. Utan fördomar skulle vårt
liv bli ett enda hur? och varför?.
Nu förser oss emellertid fördomarna med en sorts kunskap i andra
hand, en kollektiv visdom, som gör
det möjligt för oss att tänka och
handla utan ständiga paralyserande överväganden. Gångna generationer eller insiktsfullare människor än vi själva har i stor utsträckning stått inför samma problem som vi, och vi utnyttjar deras
erfarenheter i form av olika förutfattade meningar. Utan fördomar
vore varje individ hänvisad till sin
egen privata visdom eller kunskap.
Hans enda vägvisare vore det egna
futtiga förnuftet. Den ”fördomsfria” människan, den inbitne radikalens ideal, är med andra ord inget annat än den okunniga människan.
Onda fördomar
Nu skall emellertid ett viktigt
tillägg göras: Den konservative förnekar givetvis inte, att det finns
onda fördomar, inspirerade av
människans lägre jag. Denna omständighet förleder honom dock
inte till den logiska saltomortalen
att vilja göra rent hus med a Il a
fördomar.
Varje människa är bunden av ett
oskrivet fördrag, som talar om ansvar och förpliktelse inte endast
gentemot dem som lever nu utan
också gentemot dem som är döda
och dem som skall födas (Burke).
Människan äger inte rätt att fatta
sina beslut endast med hänsyn till
det som hon i sitt dagsländeperspektiv uppfattar som den egna tidens krav eller önskemål. Hon
skall alltid komma ihåg, att hon
är förvaltare av ett arv, som skall
föras vidare till kommande generationer.
Det kan i förstone synas en smula egendomligt, att denna mycket
viktiga konservativa tankegång
lämnas utan utförligare kommentar. I själva verket är den ju emellertid bara en slutgiltig formulering av tidigare antydda tankelinjer. Den får i sammanhanget anses
tala för sig själv.
Den utslagsgivande kampen mellan gott och ont försiggår inte i
samhället utan i de enskilda iJl(/ividernas inre. Det är därför omöjligt att medelst sociala manipulationer bygga ett gott samhälle. Atf
bortse från detta faktum är detsamma som att föra till ytan de
dunkla krafter inom människan,
som ständigt hotar att bemäktiga
sig hennes vilja.
Att det är med yttre medel –
aktiv lagstiftning, institutionella
förändringar, utbildning, etc. –
som man skall åstadkomma en
bättre och lyckligare människa är
en föreställning, som möts med
starka reservationer av den konservative. Insikten om den mänskliga naturens potential för ondska
gör honom till motståndare till
varje politisk eller filosofisk
strömning, som resulterar i avrustning av människans inre försvar.
Han känner till, att just under
ytan slumrar lågheten i människan. överflytta uppmärksamheten från självreform till samhällsreform och korruptionsprocessen
tar sin början.
Varje civiliserat samhälle kräver
någon form av klasser. Att söka utplåna de olikheter, som faktiskt
existerar mellan människor i såväl
andligt som fysiskt avseende, att
söka ersätta hierarki och variation
med egalitet och uniformitet är att
förkväva klllillrellt framåtskridande; det är att döda mänsklig gemenskap och att bredda vägen för
tyranni.
Erfarenheten har lärt den konservative, att ett samhälle byggt på
organiskt (dvs. ej i någon naturalistisk mening) framvuxna sociala
grupperingar är det enda som kan
bilda grogrund för kulturella framsteg i ordets rätta bemärkelse. Endast ett sådant samhälle kan bevara det omistliga arvet från gångna generationer och samtidigt erbjuda sunt ledarskap – de två
grundförutsättningarna för civilisatoriska landvinningar. Om den
konservath·e i den komplicerade
klasstrukturen ser ett dynamiskt
kraftfält, där andra endast förmår
se orättvisor, beror det på, att han
inte som andra mäter framsteg
blott i empiriskt påvisbara materiella ting utan främst i andliga
termer.
Det organiskt utbildade klasssamhället är i den konservatives
ögon på samma gång ett uttryck
och ett värn för mänsklig gemenskap. Den osökta känslan för nivå
och distans är för honom inte nå-
got som skiljer människor åt utan
något som sluter dem samman.
437
Han gör gällande, att den naturliga hierarkiska ordningen – vi
möter den på såväl det andliga som
det fysiska området – skapar
samhörighet mellan människor genom att ständigt väcka känslor av
ömsesidigt ansvar och beroende.
Jämlikheten omöjlig
Den konservative har förstått,
att jämlikhetsiden är en abstraktion utan möjligheter till förverkligande. Ett samhälle utan ledarskap kan helt enkelt inte existera.
Vad jämlikhetsivrarna kan åstadkomma är endast ett nytt klassamhälle. Medlemmarna av den naturliga aristokratien – här är ej frå-
ga om bördsaristokrati – berövas
sin ledarställning och införlivas
sorgfälligt med den nivellerade
massan. Deras platser fylls dock
snart av andra, som bättre förmår
utnyttja det nya samhällets vägar
till inflytande. Vad vi får är inte
”det klasslösa samhället” utan ett
urartat, förråat klassamhälle. För
att generalisera och tillspetsa: Medan det organiska klassamhällets
ledare grundar sina positioner på
insikt och moralisk resning, kommer ledarna i ”det klasslösa samhället” att grunda sina på demagogi och makt. Att sedan den effeldiva broms på maktmissbruk,
som de sociala grupperingarna erbjuder, samtidigt förlorar sin betydelse, gör faran för tyranni än mera överhängande. Var i den grå,
jämlika massan finns de som skulle kunna bjuda motstånd?
Nej, problemet för den konservative är inte att utplåna alla sociala olikheter; sådana har alltid
funnits och kommer alltid att finnas. Problemet är att förfina klasssamhället, att i möjligaste mån utplåna dess brister.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner