Debatt och reflex

418
DEBATT OCH REFLEXER
VAR FINNS FIENDEN?
Av fil. kand. HENR/C VON SCHWERIN
Den svenska konservatismen har oändligt mycket mera gemensamt med betydande
grupper inom socialdemokratin än med den extrema liberalismen. Det finns inte nå-
gon gemensam huvudfiende
för borgerligheten. Den s. k.
MbS-ideologin är en ren trossak och har ingenting med
modern verklighetsanalys att
skaffa. Fil. kand. Henric von
Schwerin kommer i denna artikel fram till, att borgerlig
samling mot socialdemokratin långt ifrån kan vara det
väsentliga målet för en konservativ politik. Professor
Erik Anners menar dock i ett
svar, att »lokvänstern» är isolerad. Den nu s.k. intellektuella vänstern skulle därför i
en trepartisamverkan vara
dömd till maktlöshet.
Det är rätt vanligt i den svenska
politiska diskussionen, att man utpekar en bestämd fiende mot vilken alla krafter måste koncentreras. Bara fienden blir slagen, så
kommer allt att bli bättre: missförhållandena kommer att försvinna och nya friska krafter att dra
in i ett vanvårdat kanslihus.
Men låt oss se ett ögonblick på
läget sådant det verkligen är: den
utpekade, som skall nedkämpas, är
socialdemokratin. Krafterna, som
måste enas, är de borgerliga partierna. Ty det är den borgerliga
splittringen som har möjliggjort
det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Och följaktligen måste
splittringen övervinnas.
Det hela låter ju alltsammans
mycket enkelt. Men är det i själva
verket så enkelt? Är det ens självklart?
En politisk motståndare, som
man vill rikta alla krafter mot,
måste företräda en värdeskala och
en målsättning, som man helt ogillar. Och de krafter som skall enas
måste ha värden gemensamma, vilka man gillar. Det måste följaktligen, från konservativt håll, kunna
bevisas, att socialdemokratin utgör
konservatismens motpol, samt att
konservatismen i sin grundåskådning står liberalismen och de inom
centern företrädda värderingarna
så nära, att eventuella meningsskiljaktigheter framstår som ovä-
sentliga i förhållande till den gemensamma motsatsställningen till
socialdemokratin.
Den ”atomistiska” liberalismen
Rent historiskt sett framträdde
konservatismen som motoffensiven
mot franska revolutionens liberala
ideer. Dessa uppbars först och
främst av en renodlad individualism. Man rörde sig blott med två
begrepp: staten och den enskilde.
Folket uppfattades blott som summan av de inom ett visst område
bosatta människorna, staten som
det redskap vilket skulle reglera
samlevnaden dessa människor
emellan. Konservativa tänkare tog
avstånd från denna samhällssyn,
som de kallade ”atomistisk”. I
stället hävdade de människornas
samhörighet med inom samhället
organiskt framvuxna mellanmakter, och kom härigenom i motsättning till den liberala dualism, som
blott räknade med staten och individen.
Medan liberalismen hävdade individens absoluta dominans och
därför ville begränsa statens uppgifter till det minsta möjliga, hävdade konservatismen, mot bakgrund av uppfattningen om nationen som en historiskt framvuxen realitet och ett väsentligt
värde i utvecklingen, att staten fö-
reträder nationens enhet och kontinuitet gentemot eventuella centrifugala krafter hos de olika samhällsgrupperna.
Medan liberalismen utgår från
individernas, d. v. s. massans ensambestämmanderätt i statslivet,
företräder konservatismen i anslutning till sin uppfattning om den
naturliga jämvikten mellan den enskilde, mellanmakterna och staten
ett slags konstitutionell balanslära,
som väl ytterst går tillbaka på
Montesquieus maktfördelningsteorier. Under tidigare skeden tog sig
denna förkärlek för den politiska
balansen uttryck i författningar,
där kungamakt och riksdagsmakt
vägde jämt mot varandra. Under
senare år har man sökt uppnå en
liknande jämvikt genom att ha- 419
lansera riksdagsmakten mot ett
folkomröstningsinstitut. Den förkärlek för den schweiziska författningen, som lagts i dagen av hö-
gerpolitiker som bl. a. Jarl Hjalmarson och den framlidne Elis Hå-
stad, står alltså i full samklang med
klassiska konservativa grundtankar.
I äldre konservatism talade man
gärna om ”kronan Sverige”, om
riket, vars fördel vägde tyngre än
klass- och privatintressen. Detta
synsätt har fått bestämma den
svenska högerns inställning i försvarsfrågan. Och det låg bakom
Lindmanregeringens initiativ till
statsengagement i de norrländska
malmgruvorna och den konservativa insatsen för en lagstiftning
mot vanhävd av jord och skog.
Om man nu jämför denna grundinställning med å ena sidan liberalismen, å andra sidan de åsikter,
som modern svensk socialdemokrati ger uttryck för, kommer man
fram till för den politiska debatten
av i dag rätt chockerande slutsatser.
Redan Rickard Lindström skrev
omkring 1930, att man inom
svensk socialdemokrati kunde räkna de alltjämt troende marxisterna på fingrarna. Ernst Wigforss,
som ansetts företräda sitt partis
vänsterflygel, kallade samlingen av
sina tal och artiklar ”Från klasskamp till samverkan”. Arthur Engberg yttrade vid ett tillfälle, att socialdemokratin borde utveckla sig
från ett klassparti till ett riksparti.
Socialdemokratin understryker ”det
allmännas” betydelse i samhällslivet på ett sätt, som ibland kan
komma äldre konservativa talesätt
om riksintressets primat snubblande nära.
Mellan konservatism och socialism har det visserligen förekommit en grundläggande skillnad så-
420
tillvida, som konservatismen begrundat statens eller de sociala gemenskapernas betydelse med att
framhålla deras uppgift som den
enskildes rättsskydd, medan socialismen stundom rört sig med ett
renodlat kollektivistiskt betraktelsesätt, som den ytterst ärvt från
liberalismen. Enligt denna handlar
ledamöterna av en parlamentarisk
församling å folkets vägnar. Man
sätter likhetstecken mellan de få
och de många, mellan de valda och
väljarna. Det kommunistiska systemet i Sovjetunionen sätter likhetstecken mellan staten och folket:
statsorganen handlar å folkets vägnar. Det förstatligade näringslivet
”ägs” av folket och ”förvaltas” å
dess vägnar av funktionärerna.
Detta är en lek med äganderättsbegreppet, som kommunismen likaledes ärvt från liberalismen. I
det gamla bondesamhället fanns
det ett konkret psykologiskt förhållande mellan ägaren och egendomen. Bonden både ägde och förvaltade gården. Den var ett med
honom. Men äganderätten uppfattades samtidigt som en förpliktelse – ”det är inte bonden, som
äger gården, det är gården, som
äger bonden”, som en finlandssvensk diktare uttryckt förhållandet: bonden hade erhållit sin egendom av tidigare släktled, och han
skulle i sinom tid lämna den oförkränkt i arv åt nästa. I det högkapitalistiska samhället administreras storföretagen och koncernerna av en teknokratstab, som –
formellt – handlar å ägarnas vägnar. Men ägarna, de många aktieinnehavarna, har sällan något inflytande över denna förvaltning.
Kommunismens förstatligade nä-
ringsliv skymtar i förlängningen
av den högkapitalistiska jättekoncernen: hela närligslivet är ett
enda storbolag, och statsförvaltningen har övertagit den administrativa personalens roll i den
kapitalistiska trusten.
Modus vivendi mellan staten och den
enskilde
Svensk socialdemokrati torde emellertid ha genomskådat denna yttersta konsekvens av det betraktelsesätt, som man tagit i arv från
liberalismen; till och med Wigforss har gång på gång framhållit
statssocialismens vådor. Man strä-
var därför efter ett modus vivendi
mellan staten och den enskildes initiativ på det ekonomiska fältet, låt
vara att man väl ännu inte riktigt
funnit melodin.
Om vi nu betraktar den svenska
liberalismen av i dag kan vi utan
vidare fastställa, att dess individualistiska grundval är lika fast som
förut. Ur den har spirat en nästan
total revolt mot alla för den mänskliga gemenskapen väsentliga värden. Man går så långt, att man vill
upplösa sådana band som den personliga troheten. Den uppsaliensiske akademikern Armas Lappalainens artikelserie i Dagens Nyheter om ”Trolöshetens filosofi” är
på denna punkt lika betecknande
som de applåder han erhållit från
den svenska liberalismens filosofiska orakel professor Ingmar Hedenius. Man hävdar utan omsvep,
att svek mot inte bara ideer utan
även personliga vänner är ett naturligt uttryck för människans
fortsatta frigörelse. Troheten mot
en ide, likväl som fasthållandet vid
en personlig vänskap, kan tvinga
en människa att lägga band på sig.
Detta tvång måste hon befrias från.
Att den yttersta politiska konsekvensen av denna extremistiska individualism närmast blir raka motsatsen och i vår tid redan förverkligats i Mao Tse-tungs Kina – där
ingen längre torde behöva, eller
våga, känna sig tyngd av några
krav, som personliga lojaliteter
ställer – tycks man ännu ej ha
upptäckt.
Det råder väl inget tvivel om,
att svensk konservatism har oändligt mycket mera gemensamt med
betydande grupper inom socialdemokratin än med den extrema liberalism i vars förlängning – sedan må man väsnas om fria aborter eller om frihet i största allmänhet hur mycket man vill: det har
diktatursträvare gjort i alla tider
– det teknokratiska robotsamhället ändå obönhörligt avtecknar sig
som det kanske omänskligaste hot
vårt fria samhälle någonsin kommer att ställas inför, ett iskallt
överhets- och övervakningssamhälle, där inte längre polis Paulus
Bergström tar uppviglaren mot
Åkarpslagen i hampan för att släpa
in honom i byhäktet, men där Sveriges Radio vakar i etern och Expressen slår larm på jorden.
Visst finns det inom socialdemokratin, och främst bland dess intellektuella, grupper som starkt infekterats av liberal propaganda,
som är tjusade av hoppet om att få
höra till framtidens ”nya klass”
inom statsförvaltning och opinionsbildande media, och som samtidigt
genom pacifistorganisationerna idkar nära samröre med kommunisterna. Men denna strömning är
dessbättre alltjämt i hopplös minoritet inom partiet. Skulle de liberala trolöshetsideerna vinna vidare spridning inom socialdemokratin, skulle det bl. a. innebära
dödsstöten mot den solidaritetsmoral, som bär upp svensk fackföreningsrörelse. Och det råder ingen
tvekan om att denna solidaritetsmoral har åtskilligt gemensamt
med de värden, som ännu hävdas
i vida konservativa kretsar.
421
Visst förefinns i dagspolitiken en
mängd åsiktsskillnader mellan hö-
gern och socialdemokratin. skattepolitiken har utgjort ett kärt tvisteämne. Striden om ATP har väl
ytterst varit en fråga om vem som
skall förvalta de kapitalanhopningar, om vilkas nödvändighet i och
för sig man varit rätt ense. Men
bortser man från dagspolitikens av
taktiska hänsyn betingade spel är
det dock uppelibart, att en borgerlig samling mot socialdemokratin
som det väsentliga målet för konservativ politik inte alls framstår
som någonting självklart utifrån
konservativa synpunkter: den skulle tvärtom kunna leda till att krafter, som i själva verket står konservatismen allra fjärmast, finge
än större inflytande i svenskt samhällsliv än de – dessvärre – redan har.
Obetydlig skillnad ”arbetarklassborgare”
Därtill kommer, att den sociala
strukturomvandlingen i vårt land
på inget sätt motiverar en uppdelning i två politiska läger. Den s. k.
MbS-ideologin bygger enbart på en
enda föreställning, nämligen att
brittisk 1800-talsparlamentarism
skulle vara det lyckligaste och ändamålsenligaste av alla statsskick,
och att allt måste läggas tillrätta
för att ett parlamentariskt system
skall kunna arbeta på det sätt som
förebilden anger. Denna föreställning är givetvis en ren trossak och
har ingenting med modern verklighetsanalys att skaffa. I själva
verket har ju skillnaderna mellan
arbetarklass och borgare blivit allt
obetydligare: någon helt klar gränslinje finns helt enkelt inte längre.
Inte blott inkomstmässigt utan
även i fråga om levnadsvanor håller en utjämning på att äga rum,
422
som leder fram till ett helt nytt
samhällsmönster. Den moderna
tekniken tenderar dessutom mot
produktionsformer, som minskar
antalet arbetare i gängse mening
till förmån för växande grupper av
tjänsteutförare. Utifrån en nationell värdering är denna utveckling
blott att hälsa med tillfredsställelse, och det kan då ej heller vara
följdriktigt att söka driva fram ett
politiskt system, vilket bara är ägnat att konservera de klasskomplex, som ej längre har fotfäste i
det levande samhället.
Mot denna bakgrund förefaller
det, som om tiden håller på att
mogna för en revision av de gamla
föreställningarna om en borgerlighetens huvudfiende. Frågan är, om
inte själva begreppet borgerlighet
lika väl som begreppet arbetarklass
börjar bli moget för inleverering
till ett museum för antik politisk
rekvisita.
SAMVERKAN NÖDVÄNDIG
På en punkt – men också bara
en – kan jag oförbehållsamt instämma med Henric von Schwerin:
själva begreppen borgerlighet och
arbetarklass är mogna för avskrivning. De representerar en intressemotsättning i ett numera passerat
utvecklingsstadium. Att använda
dem betyder att bidraga till att bevara en politisk gränsdragning, som
inte längre är naturlig.
Däremot har jag en helt annan
åsikt än von Schwerin om konsekvenserna av det förhållandet att
konservatismen har oändligt mycket mera gemensamt med betydande grupper inom socialdemokratin
än med den extrema liberalismen.
von Schwerin menar att detta är
ett argument mot en trepartisamverkan inom den demokratiska
oppositionen med sikte på ett skifte
i regeringsmakten i enlighet med
parlamentarismens principer. En
sådan samling skulle enligt honom
»kunna leda till att krafter, som
i själva verket står konservatismen
allra fjärmast, finge än större inflytande i svenskt samhällsliv än
de- dessvärre- redan har».
Jag föreställer mig nämligen att
von Schwerin högeligen överskattar den faktiska politiska betydelse,
som denna extrema liberalism har.
Det är riktigt att vi i detta land
liksom i åtskilliga andra
jämförliga länder – har företrädare för en till nihilism urartad liberalism. Denna s. k. intellektuella vänster, mångenstädes
kallas den för enkelhetens skull för
»tokvänstern», är enligt min tro
mera ett intressant idehistoriskt
fenomen än en politisk maktfaktor
av större relevans. Fenomenet är
förklarligt; vårt välståndssamhälle
bygger på ideer och institutioner,
som har sina rötter i det gamla
fattigsamhället Urgamla moraloch rättsföreställningar, som i en
gången tid fyllt nödvändiga fridsskapande och samordnande funktioner, och som människorna måste
anpassa sig till om de ville överleva, ställs då under intensiv debatt. Vi befinner oss i en svår och
smärtsam process av omprövning
och nyorientering i ett nytt läge,
där historiska erfarenheter är till
ringa hjälp. Nu har t. ex. Armas
Lappalainen drivit sin omprövning
av moralen så långt att han hävdar
att vi inte bör ha någon moral alls
utan följa ögonblickets impulser.
För min del finner jag hans debattinlägg värdefulla; de har nämligen
snabbt gjort klart att hans väg kan
vi omöjligen gå. Ty den vägen leder
– som von Schwerin påpekar –
rakt in i ett förmyndarsamhälle av
ohyggligaste slag.
Det faktum, att hrr Lappalainen,
Hedenius och andra av liknande
mening bereds ett stort utrymme i
vissa pressorgan liksom i radio och
TV betyder dock inte att deras filosofi omfattas av någon mera talrik
opinion. Tvärtom är det väl så att
alla någorlunda vettiga människor
inom alla partier, kommunisterna
inte undantagna, känner sig ha
mera gemensamt med varandra än
OM debattkonst
423
med »tokvänstern». Och dessa människor kan förmodas vara i solid
majoritet inte bara inom högern
och socialdemokratien, utan också
inom folkpartiet och centerpartiet.
I en trepartisamverkan skulle
därför den s. k. intellektuella vänstern vara dömd till samma maktlöshet som fåtalet reaktionära –
d. v. s. ekonomiskt och socialpolitiskt ultraliberala – inom högerpartiet.
Vad motiveringarna för en trepartisamverkan inom den demokratiska oppositionen beträffar kan
jag nöj a mig med att hänvisa till
Nils Andrens artikel i detta häfte
– liksom till ledarartikeln.
Erik Anners.
Det skall villigt medgivas, ja t.o.m. understrykas, att tidningar
och politiker av alla färger utan undantag efter omständigheterna
sätta sig över det ärliga, förutsättningslösa andliga arbetets resultat; icke blott liberal behandling av t.ex. vaccinations- och nykterhetsproblemen utan även det slag av argumentering, som stundom
möter från högerhåll exempelvis i ekonomiska frågor, äro härvid
endast alltför belysande. Men ingen som med oförvillad blick har
följt politikens och publicistikens utveckling hos oss under de senaste årtiondena skall djärvas bestrida, att socialdemokraterna varit banbrytare för hela denna kulturfördärvande tendens, lika visst
som de fortfarande äro många hästlängder framom sina medtävlare i taktiken att behandla alla frågor som partifrågor, alla människor efter deras politiska ståndpunkt och alla meningsbyten som
ägnade att föras enligt den primitiva demokratiens polemiska metoder.
Svensk Tidskrift 1915