Debatt
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r ——————–~-W’~—~——————————~’1
64
DEBATT
SAMVERKANsDEBATTEN
Jag har med intresse tagit del av
Uno Murrays reflektioner men finner
det nödvändigt att kommentera några
av hans synpunkter på min artikel –
”Samverkan till seger”.
Uno Murray är beredd underkänna
mina valstatistiska undersökningar
om mandatfördelning vid valen 1960/
1962 i en tänkt situation av borgerlig
samverkan och han gör det främst
genom att hänvisa till att jag lämnat
åt sidan de ”politiska realiteterna”.
Så lätt får man kanske dock inte
göra det för sig. Min artikel var inte
ett försök att analysera borgerlighetens politik, utan fastmer att visa att
opposition lönar sig. Andra har på ett
utomordentligt sätt (bl. a. i Svensk
Tidskrift nr 10/1963) gjort den politiska analysen. Men Uno Murray lämnar alldeles åt sidan den politiska realiteten att- borgerlig politik 1960/1962
inte lönade sig – och att de borgerliga partierna dessa bägge val skulle
fått andrakammarmajoritet vid pdnktvis samverkan.
Den politiska realiteten är alltså att
utebliven samverkan drabbat de borgerliga partierna, och att etablerad
samverkan inför 1964/1968 års val kan
stärka de borgerliga partiernas ställning.
Det måste från den utgångspunkten
vara fel att kalla dessa valstatistiska
funderingar för lek – det är väl så
i stället att det är en bittert allvarlig
situation som framtvingat artikeln.
Uno Murrays inlägg har ytterligare
stärkt mig i övertygelsen att det är
absolut nödvändigt att så agera att de
borgerliga väljarna (verkliga och presumtiva) redan före ett val kan skönja
regimskifte och mandatmajoritet, och
att detta faktum (kunskapen om segermöjligheten) är det utan varje tvivel
väsentligaste för ökad arbetsinsats och
intresserat väljarstöd.
De beräknade mandatsiffrorna vid
valet 1962 (om detta varit riksdagsval) med en förkrossande mandatövervikt för socialdemokraterna, viftar Uno Murray bort med det, med
förlov sagt, svaga argumentet att kommunal- och riksdagsval visar alltför
stora olikheter för att kunna jämföras.
Men just de siffrorna – och de olustiga perspektiv de frammanar inför
höstens val, har varit och är, drivkraften för mitt agerande i frågan.
Göran Astrand
64
DEBATT
SAMVERKANsDEBATTEN
Jag har med intresse tagit del av
Uno Murrays reflektioner men finner
det nödvändigt att kommentera några
av hans synpunkter på min artikel –
”Samverkan till seger”.
Uno Murray är beredd underkänna
mina valstatistiska undersökningar
om mandatfördelning vid valen 1960/
1962 i en tänkt situation av borgerlig
samverkan och han gör det främst
genom att hänvisa till att jag lämnat
åt sidan de ”politiska realiteterna”.
Så lätt får man kanske dock inte
göra det för sig. Min artikel var inte
ett försök att analysera borgerlighetens politik, utan fastmer att visa att
opposition lönar sig. Andra har på ett
utomordentligt sätt (bl. a. i Svensk
Tidskrift nr 10/1963) gjort den politiska analysen. Men Uno Murray lämnar alldeles åt sidan den politiska realiteten att- borgerlig politik 1960/1962
inte lönade sig – och att de borgerliga partierna dessa bägge val skulle
fått andrakammarmajoritet vid pdnktvis samverkan.
Den politiska realiteten är alltså att
utebliven samverkan drabbat de borgerliga partierna, och att etablerad
samverkan inför 1964/1968 års val kan
stärka de borgerliga partiernas ställning.
Det måste från den utgångspunkten
vara fel att kalla dessa valstatistiska
funderingar för lek – det är väl så
i stället att det är en bittert allvarlig
situation som framtvingat artikeln.
Uno Murrays inlägg har ytterligare
stärkt mig i övertygelsen att det är
absolut nödvändigt att så agera att de
borgerliga väljarna (verkliga och presumtiva) redan före ett val kan skönja
regimskifte och mandatmajoritet, och
att detta faktum (kunskapen om segermöjligheten) är det utan varje tvivel
väsentligaste för ökad arbetsinsats och
intresserat väljarstöd.
De beräknade mandatsiffrorna vid
valet 1962 (om detta varit riksdagsval) med en förkrossande mandatövervikt för socialdemokraterna, viftar Uno Murray bort med det, med
förlov sagt, svaga argumentet att kommunal- och riksdagsval visar alltför
stora olikheter för att kunna jämföras.
Men just de siffrorna – och de olustiga perspektiv de frammanar inför
höstens val, har varit och är, drivkraften för mitt agerande i frågan.
Göran Astrand