De intellektuella i politiken


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

197
DE INTELLEKTUELLA I POLITIKEN
Den föreliggande uppsatsen
återger ett föredrag, som professor Gunnar Heckscher höll
i april detta år vid en av University of Texas anordnad
konferens över ämnet ”The
role of the intellectual in politics”. Den svenska versionen
publiceras i Sv. T. med tillstånd av nämnda universitet,
som alltjämt äger copyright.
Frågan om de intellektuellas ställning i politiken tillhör i hög grad
den politiska sociologiens område.
Men i motsats mot vad som är fallet med de flesta andra sociologiska
problem låter den sig knappast i
någon större utsträckning behandlas med kvantitativa metoder. Det
viktiga är egentligen inte att veta
hur många intellektuella som under en viss period sysslar med klart
politiska uppgifter, utan i stället
deras verkliga inflytande på de politiska avgörandena. Vidare är det
ett problem där det är nästan omöjligt att undgå att påverkas av subjektiva värderingar och där tänkandet framför allt måste bygga på
den egna miljön, de egna erfarenAv professor GUNNAR HECKSCHER
heterna och de egna åsikterna.
Inte minst av den anledningen
blir valet av slutsatser till mycket
stor del en fråga om från vilken
sida man vill se sakerna. Den
efterföljande framställningen kan
således inte göra anspråk på någon
som helst vetenskaplig säkerhet,
utan den betingas av de särskilda
utgångspunkter man har, när man
som jag är både aktiv politiker och
statsvetenskapsman. Det kan bara
bli fråga om ett slags essäistisk
skiss, några grundläggande definitioner, några av de problem som
för mig framstår som viktigast och
i viss utsträckning – särskilt i senare delen av uppsatsen – några
mera personliga, subjektiva resonemang.
Vem är intellektuell?
Om vem är det vi egentligen talar?
Eller rättare sagt: vilka kategorier
betraktas i förevarande sammanhang som tillhörande gruppen intellektuella? Skall man begagna en
vid definition eller en mera begränsad? Innan man svarar på sådana
frågor torde det vara nyttigt att
erinra sig vissa bestämda grupper
av ”intellektuella”, som erfarenhetsmässigt har visat sig äga be- 198
tydelse i det politiska livet vid olika
tider och i olika samhällen.
Under medeltiden var frågan
tämligen enkel. Då fanns det egentligen inga andra intellektuella än
de som tillhörde prästerskapet. Det
var inte bara kyrkan som sådan
som utövade stort politiskt inflytande, utan många av dess ledande
män fick ta på sig rent världsliga
uppgifter av allra största betydelse.
Förklaringen är icke svår att finna.
Det lär finnas ett svenskt rådsprotokoll från 1400-talet, där vissa
uppgiftertilldelas ”dem av rådet som
läsa kunna”. Nu var ju visserligen
Sverige på den tiden ett tämligen
underutvecklat land, men går man
ett eller annat hundratal år tillbaka
i tiden torde den situation, som
rådsprotokollet uttrycker, ha varit
karakteristisk för större delen av
Europa. Den givna definitionen
innefattade på det hela taget endast ett antal biskopar och abboter;
övriga rådsmedlemmar kunde inte
läsa. I själva verket var det därför
att kyrkan ensam tillhandahöll
verklig intellektuell utbildning som
dess företrädare kunde utöva så
mycket politiskt inflytande. Den
typ av politiker, som idag representeras av ärkebiskop Makarios
på Cypern, var i medeltidens Sverige rikligt företrädd genom sådana herrar som Jöns Bengtsson
Oxenstierna, Jakob Ulfson och
Gustaf Trolle. Och på andra håll i
Europa var läget ungefär detsamma.
I nutiden har kyrkan i många
länder alltjämt ett betydande politiskt inflytande. Det gäller kyrkan
som sådan och beror på religionens
makt över sinnena. Däremot är det
icke lätt att peka på några konkurrenter till ärkebiskop Makarios, när
det gäller företrädare för den dubbla uppgiften att vara både politisk
och religiös folkledare. Intresset
måste därför främst riktas på andra grupper.
I ett stort antal västerländska
stater har advokaterna varit eller
är alltjämt den dominerande yrkesgruppen bland politikerna. Så är
alltjämt fallet i Förenta Staterna,
och så var det åtminstone fram till
1958 i Frankrike. Också i Storbritannien var juridisk utbildning
länge den vanligaste vägen till underhuset, och detsamma torde gälla flertalet andra länder i det brittiska samväldet. Sverige utgör i
själva verket ett undantag i detta
hänseende. Också i Danmark och
Norge spelar advokaterna mycket
större roll än hos oss.
Läkaryrket var på sin tid starkt
representerat i fransk politik. Det
torde inte finnas många andra
exempel på att detta varit särskilt
vanligt, men å andra sidan visar
bl. a. engelska erfarenheter att lä-
karen har en särskild förmåga att
inge förtroende hos allmänheten
även när han uppträder i politiska
sammanhang. Det är egentligen
förvånande att hans möjligheter i
det hänseendet inte har utnyttjats
mera än vad som skett.
Ett annat yrke, som vid vissa
tider och i vissa länder varit politiskt mycket betydelsefullt, är det
militära. Inte bara i stater som
nyss genomgått en revolution utan
också i andra länder med färska
krigserfarenheter ger militärt rykte
en god grund för den som vill vinna politisk prestige. I många sammanhang har också officerskårerna som sådana kommit att utöva
betydande politisk makt, såsom fallet exempelvis var i Frankrike under tiden närmast före general de
Gaulles makttillträde. Det är vidare uppenbart att officersyrket i de
flesta länder är ett intellektuellt
yrke och att officerarnas politiska
inflytande beror inte bara på ”glamour” utan också på att de förvärvat förmågan att tänka strategiskt
– vilket naturligtvis i hög grad innefattar också politiskt tänkande.
studentopinionen har också vid
vissa tider och på sina håll varit
politiskt betydelsefull. Så är fallet
i många samtida stater. För Sveriges del finns det kanske framför
allt skäl att komma ihåg universitetsstudenternas roll i 1800-talets
skandinavism. Att själva den skandinavistiska rörelsen misslyckades
har i det här sammanhanget mindre betydelse. Klart var”under alla
förhållanden att den gav uttryck
för en studentopinion, som i många
hänseenden framträdde som om
den varit en allmän folkopinion.
I de flesta länder har journalisterna huvudsakligen hållit sig till
det inflytande de kunnat utnyttja
genom sina tidningar utan att själ- 199
va överskrida tröskeln till det parlamentariska livet. Härvidlag är
Sverige ett undantag. Det har alltid
funnits ett betydande antal aktiva
tidningsmän i den svenska riksdagen, och många av våra ledande
politiker har haft och har mer eller
mindre betydande tidningsmannaerfarenhet bakom sig. I själva verket kan man nästan säga att journalisterna i vårt land spelat ungefär samma roll som advokaterna på
andra håll.
En mycket speciell, påtagligt intellektuell grupp utgörs av ämbetsmän i allmän tjänst. I de flesta
länder är det konstitutionellt omöjligt att förena ämbetsmannabefattningar med medlemskap i parlamentet. Denna grundsats kommer
från Storbritannien, där den infördes främst som ett led i strävandena att göra slut på 1700-talets
korruption. Undantagen från denna regel finns egentligen i de nordiska länderna, där det fortfarande
är möjligt för en ämbetsman att
sitta i riksdagen, till och med om
den parlamentariska funktionen
sätter honom i motsatsförhållande
till det statsråd, som företräder
hans förvaltningsgren. Att denna
praxis ibland medfört betydande
svårigheter kan icke bestridas, och
det blir alltmera ovanligt att de
parlamentariska och administrativa uppgifterna förenas, även om
fylkesmannen i Akershus ännu så
länge är oppositionsledare i det
norska stortinget. Men å andra sidan kan ämbetsmännen utöva stort
200
politiskt inflytande också utan att
ha någon parlamentarisk ställning.
I själva verket kan man fråga sig
om inte deras politiska inflytande
är större när de stannar utanför
parlamenten. Åtminstone i länder
där det då och då förekommer regeringsskiften har få ministrar tillräcklig kännedom om alla detaljer
i sin förvaltningsgren för att kunna undgå inflytande från sina egna
ämbetsmäns åsikter, i den mån dessa är bestämda och presenteras
med den rätta kombinationen av
skicklighet och anspråkslöshet.
Slutligen tänker vi naturligtvis
också på universitetslärarna. Hur
liten den gruppen än är, är dess
ställning dock intressant när det
gäller att belysa de allmänna problemen. Redan 1848 fick den första,
mindre framgångsrika gemensamma tyska riksdagen öknamnet ”Das
Professorenparlament”. Idag räcker det att nämna sådana namn
som Ludwig Erhard och Carlo
Schmid för att klargöra att politiskt ledarskap i det fria Tyskland
alltjämt till stor del ligger i akademikernas händer. I viss utsträckning har detsamma gällt om de
nordiska länderna, kanske särskilt
om Finland, där K. J. Ståhlberg var
republikens president och Ragnar
Furuhjelm under lång tid ledare
för svenska folkpartiet. I Storbritannien åter har det inflytande,
som utövas av universitetslärare
– ”dons” – av olika kategorier
starkt vuxit under efterkrigstiden.
Och till och med i Förenta Staterna
var W oodrow Wilson president i
åtta år, medan Paul Douglas idag
är en inflytelserik senator och varit
nämnd som presidentkandidat.
Det är sålunda påtagligt att
många grupper med akademisk
eller eljest intellektuell utbildning
utövar stort politiskt inflytande så
gott som överallt i världen. Mot den
bakgrunden kan man återkomma
till frågan om hur begreppet ”intellektuella” i förevarande sammanhang skall bestämmas. Självfallet
kan det inte vara fråga om någon
allmängiltig definition, men däremot finns det skäl att klara begreppet inför den följande framställningen.
För min del innefattar jag under
begreppet alla, som genom yrkesutbildning och/eller yrkesmässig erfarenhet haft anledning att studera
politiken som sådan eller något eller flera av de huvudsakliga områden till vilka politikens sakfrå-
gor hör. Detta betyder att man innefattar dem som haft förmånen
av formlig intellektuell utbildning,
oavsett om de förvärvat någon
verklig intelligent förståelse när
det gäller de politiska problemen.
Å andra sijlan utesluter bestämningen ett stort antal personer, som
kan ha förvärvat en sådan intelligent förståelse, fastän de vunnit
den uteslutande genom praktisk
politisk erfarenhet och icke dessförinnan särskilt utbildat sig för
ändamålet. Bestämningen bör emellertid kunna ha sitt värde under
förutsättning att den yrkesmässiga
utbildning eller erfarenhet det är
fråga om varit inriktad på att utveckla förmågan av kritisk analys,
så att den kan tillämpas på något
eller några bestämda problemkomplex som aktualiseras vid
maktutövningen i moderna samhällen.
Olikhet mellan samhällen
Med utgångspunkt från en sådan
bestämning kan man övergå till en
annan, lika viktig fråga. Det är den
som gäller olikheterna mellan olika
slags samhällen i fråga om de intellektuellas ställning och uppgifter.
Den mest påtagliga skillnaden
finns mellan utvecklade och underutvecklade länder. Det är nämligen
påtagligt att de intellektuellas roll
i hög grad påverkas av i vilken utsträckning intellektuella färdigheter är spridda bland de icke-intellektuella. Eller, för att uttrycka det
mera konkret: där ”mannen på gatan” (eller i byn) är åtminstone
någorlunda i stånd att bemästra de
politiska problemens intellektuella
sida, där han har förmågan att läsa
inte bara tidningar utan också böcker, där behöver han mycket mindre hjälp av de intellektuella än vad
som eljest är fallet. Vi får därvid
inte dölja för oss att det finns åtskilliga folk i världen där förhållandena i detta hänseende alltjämt
är ungefär likartade med dem som
rådde i medeltidens Europa. Där
den allmänna utbildningsnivån är
låg växer sålunda den yrkesmässigt
201
intellektuella befolkningsgruppens
roll i proportion till de växande
komplikationer, som inträder för
samhället i fråga.
I högt utvecklade västerländska
samhällen kan de som är ”intelligenta utan att vara intellektuella”,
exempelvis inom bondebefolkningen, fackföreningsrörelsen o. s. v.,
framgångsrikt konkurrera på det
politiska området. Deras inställning
färgas ofta av djup misstro mot de
yrkesmässigt intellektuella. I underutvecklade samhällen kan därernot de som är ”intellektuella utan
att vara intelligenta” utöva ett inflytande som vida överstiger deras
egentliga förmåga.
Men skillnaden gäller inte bara
utvecklade och underutvecklade
samhällen. Det finns också en skillnad mellan stater som nyss vunnit
sitt oberoende och sådana som har
en mera fast politisk tradition.
Man måste kornrna ihåg, att det
ingalunda är säkert att nybildade
stater bygger på en underutvecklad
samhällsstruktur. Från mellankrigstiden kan man nämna Polens,
Tjeckoslovakiens, Finlands och de
baltiska staternas exempel. Det visade sig där att även om den nya
staten vilade på en tämligen väl utvecklad samhällsordning ledde likväl själva det förhållandet att den
utgjorde en ny politisk enhet till
att man i större grad var hänvisad
till de intellektuella när det gällde
att fylla de många ledande ställningar som plötsligt uppstod.
Också om man begränsar sig till
202
stater med en fast konstitutionell
byggnad, grundade på ett väl utvecklat samhälle, finner man alltjämt betydande olikheter. Detta beror till stor del på nationella traditioner. Låt oss återigen tänka på
prästerskapets roll i de europeiska
länderna för några hundra år sedan! Att bli präst eller ”klerk” var
den enkle mannens väg till en erkänd ställning i samhället. Återigen kan man nämna ärkebiskop
Makarios som belysande exempel
på ett läge som eljest är tämligen
ovanligt i Europa nu för tiden.
Likväl skapade själva det historiska faktum som utgjordes av ”klerkernas” roll så gott som överallt
en tradition av aktning för de intellektuella och en vana att anförtro dem viktiga samhällsfunktioner. Intet europeiskt land har brutit med denna tradition, också om
den kanske förblivit särskilt stark
i Tyskland.
Som motpol brukar vi tala om
Förenta Staterna. Den amerikanska
allmänheten är traditionellt mycket
misstänksam mot ”egg-heads”. Detta gällde under pionjärtiden, men
det gäller också idag. Jag tänker
i detta sammanhang ofta på min
kollega statskunskapsprofessorn
Charles Merriam, som kandiderade
till befattningen som mayor i Chicago. Hans motkandidat, som egentligen inte hade några kvalifikationer alls, lyckades vinna valet genom att alltid beteckna Merriam
som ”the Prof”. Väljarna i Chicago
föredrog uppenbarligen praktiskt
taget vem som helst under förutsättning att han inte var professor.
Å andra sidan har denna tendens
inte ens i Förenta Staterna alltid
haft avgörande betydelse, såsom
framgår bl. a. av Woodrow Wilsons
helt motsatta erfarenhet.
Det förefaller troligt att den
nämnda amerikanska inställningen
är på väg att modifieras för närvarande. Å andra sidan börjar den
antagligen samtidigt att öva inflytande på en betydande del av den
europeiska opinionen. skillnaderna
på båda sidor om Atlanten är så-
lunda i avtagande, men de har
långt ifrån försvunnit. I Tyskland
är ”Herr Professor” alltjämt en
hederstitel och inte – som i Chicago – ett skällsord i politiken,
och varannan tysk politiker är vad
som i Förenta Staterna skulle betecknas som ”egg-head”. Dessutom
kan man återigen erinra om det
brittiska exemplet. I själva verket
består ju vad man i England kallar
”the Establishment” till sin huvuddel av vad amerikanerna skulle
kalla intellektuella, ehuru med det
tilläggsvillkoret att vederbörande
skall ha förvärvat sin utbildning
vid de ”rätta” skolorna och universiteten.
De intellektuellas funktion
Om man sålunda antar att de intellektuella spelar en roll i det politiska livet i praktiskt taget alla
samhällen kommer man till nästa
fråga. Vad är i verkligheten deras
funktion, och vad bör den vara?
Bör de ha möjlighet att spela en
politiskt ledande roll, skall de vara
tänkare som utpekar en väg långt
bortom den man har att följa inom
den nära framtiden, eller skall de
framför allt göra sig gällande som
experter, som ställer sina kunskaper till förfogande åt dem som är
aktivt sysselsatta med att träffa
politiska avgöranden?
Det får väl antas vara en tämligen godtagen sats att politik är en
fråga om makt och att den politiska
vetenskapens uppgift är att studera
olika sätt att utöva makt. Men det
finns också en annan fråga som
inte alldeles saknar betydelse, nämligen i vilket syfte politisk makt
eftersträvas. En populär uppfattning är att politikerna egentligen
syftar till att öka sin personliga
prestige. Detta är förmodligen alltjämt riktigt i viss utsträckning, så-
som det uppenbarligen var på 1700-
talet i både Storbritannien och Sverige. Ett annat syfte av erkänd betydelse är gruppintresset; organiserade eller formlösa grupper försö-
ker genom sina representanter eller genom försiktig utpressning
förmå de politiska myndigheterna
att handla enligt deras önskningar,
rimligtvis i medlemmarnas ekonomiska eller andra intressen. slutligen har man att tänka på Edmund
Burkes definition på ett parti, som
indirekt innefattar en bestämd syn
på politiken. Ett parti, menar Edmund Burke, är en grupp människor som förenat sig för att främja
det allmänna intresset i enlighet
203
med vissa grundsatser om vilka de
är överens.
Till större eller mindre del kommer alla dessa syften uppenbarligen
in i bilden, men det finns betydande åsiktsskillnader i fråga om deras inbördes vikt och betydelse.
Lika uppenbart är att åsikterna om
de intellektuellas roll i politiken
växlar i enlighet härmed.
Det moderna samhällets utveckling gör det alltmera nödvändigt att
utnyttja experter för att få fram de
grundläggande fakta som är nödvändiga som underlag för politiska
beslut. Även beslutens verkställighet överlämnas i stor utsträckning
åt experterna. Dessas specialkunskaper utnyttjas exempelvis varje
gång en ämbetsman skaffar fram
grundläggande fakta åt sin politiske chef. Å andra sidan blir det
mer och mer uppenbart att politikerna också måste ha betydande
självständig kännedom om fakta,
om de skall kunna vara någonting
annat än verktyg åt sina egna ämbetsmän. Under krigsåren växtede
intellektuellas roll i flertalet länder. På det ena eller andra sättet
befanns de utöva oerhörd makt,
ofta med stor framgång. Man kan
säga att Franklin Roosevelts och
John F. Kennedys ”hjärntruster”
på sätt och viss utgjorde försök att
tillämpa dessa metoder från krigsperioderna även under fredliga förhållanden. Huruvida metoden var
framgångsrik eller ej är något varom meningarna torde vara tämligen delade. Man bör emellertid
204
också komma ihåg att specialkunskaper i stor utsträckning förvärvas av människor som aldrig fått
någon formlig intellektuell utbildning. Verkliga kroppsarbetare som
Ernest Bevin i England har varit
framgångsrika, mycket oberoende
och mycket kunniga regeringsmedlemmar. Ett annat viktigt faktum
är att i Europa – till skillnad från
vad som är fallet i Förenta Staterna – fackföreningsledare så gott
som undantagslöst är människor
som själva vuxit fram ur arbetarrörelsen och som fått föga eller
ingen utbildning. Mycket ofta kan
ledare av den typen efter någon tid
förvärva fullt ut lika mycket kunskaper och insikt som experterna
och förvisa de senare till tämligen
underordnade uppgifter.
Ideologerna har naturligtvis så
gott’ som utan undantag varit intellektuella. Åtskilliga av dem misslyckades i sin livstid med att utöva
verk’mg makt men blev på längre
sikt· både mäktigare och mera betydel~~fulla än samtida med en erkänd 11osition i den politiskt ledande eliten. Edmund Burke och Karl
Marx är exempel på detta slags intellektuella. Men det finns också
andrfu’ iPå den motsatta sidan kan
man•·· n:imna Lenin och Masaryk,
som föirenade de båda uppgifterna
som i(l(Jologer och stora politiska
ledare~qåven samtiden torde komma, atb uppvisa exempel på båda
typerna;
~Svåiigheterna när det gäller att
skiljail~ellan olika uppgifter för
de intellektuella kan kanske bäst
belysas om man nämner ett par
exempel. På ena sidan har man
personer av typen Dean Acheson,
som började som rena experter men
så småningom aspirerade på att betraktas som statsmän. Å andra sidan har man universitetsstudenterna och deras organisationer, som
ibland har svårt att bestämma om
de skall begränsa sin verksamhet
till den egna utbildningen och dithörande ”studentproblem” eller ta
en mera aktiv del i den politiska
utvecklingen och de politiska
stridsfrågorna. Just nu har denna
fråga för dem särskild aktualitet
i de nya länderna, men den är inte
okänd på annat håll heller. Sålunda tar många studenter och studentorganisationer livlig del i försöken att lösa Förenta Staternas
rasproblem. Detta är uppenbarligen av ideologiska skäl. Den omedelbara orsaken är en känsla av
ansvar. Ideologisk övertygelse likaväl som expertens sakkunskap skapar en önskan att direkt påverka
den samhälleliga utvecklingen oberoende av följderna för var och en
personligen av att på detta sätt
själv gå över till det politiska handlingsområdet.
Skall man försöka få någon ordning på dessa sinsemellan föga
överensstämmande iakttagelser
tycks den enda möjliga slutsatsen
bli, att de intellektuellas roll till
stor del beror på vilken inställning
till politiken som är förhärskande
och som kan betraktas som godtagr~–
t’
f
~ ~~::;å~0~!~e:ä:•::he:!:~~ael::
r skall den ses ur en vidare synpunkt? Om man fortfarande betraktar ideologiernas roll som betydande i de politiska partierna
och följaktligen också i politiken
som helhet, då finns det större behov av intellektuella där själva de
politiska avgörandena skall träffas. Utgår man å andra sidan från
att det i huvudsak råder enighet
när det gäller grundläggande ideologiska ståndpunkter och betraktar
politiska frågor som spörsmål av
väsentligen teknisk natur – ja, då
behövs de intellektuella egentligen
mest som experter, kanske också
för att på ett oskadligt sätt reflektera över det förflutnas och framtidens ideologier.
För min del vägrar jag att godta
det senare antagandet. J ag tror inte
på att ideologiska konflikter är nå-
got som tillhör det förflutna. Inte
heller är jag beredd att ge efter på
kravet på intellektuell ärlighet –
vilket innefattar något mera än
bara personlig omutlighet och hederlighet- i politiken. Och jag är
övertygad om att det endast är genom deltagande i själva de politiska
avgörandena som den intellektuelle
kan få möjlighet exempelvis att arbeta för bevarandet av sådana för
samhället grundläggande principer
som pacta sunt servanda, som eljest
är på väg att bli glömda. Den intellektuelle som nöjer sig med att
delta i en ideologisk debatt riskerar att ingen lyssnar på honom.
205
Den som noJer sig med att vara
expert riskerar att bli utnyttjad
för syften som han djupt ogillar.
I båda fallen blir resultatet därför
ofta besvikelse och bitterhet.
Komplikationer
Men vare sig de intellektuella är
framgångsrika eller ej vid fullgö-
randet av sina uppgifter möte de
ändå en rad problem som är tämligen olika dem som gäller andra
som uppträder på den politiska
vädjobanan. Vare sig han är intelligent eller inte kan den intellektuelle sällan förbli okomplicerad,
och komplikationerna för med sig
bestämda och allvarliga risker.
De västerländska staternas styrelsesätt är den representativa demokratien, och vi betraktar detta
som på det hela taget det bästa
politiska system som hittills har
uppfunnits. Men den intellektuelle
är vanligen som person inte representativ. Den grundläggande skillnaden mellan hans inställning och
hans väljares kan döljas, men den
kan praktiskt taget aldrig avlägsnas. Plötsligt befinner han sig i ett
läge, där hans inställning inte harmonierar med de egna meningsfrändernas.
Detta problem skärps ytterligare
därigenom att i många samtida
samhällen finns en tendens till vad
som skulle kunna betecknas som
av jämlikhetskravet betingad antiintellektualism. Det finns i själva
verket många människor som betraktar vanan att tänka nästan som
206
en last. Är det inte så, menar de, att
en hederlig medborgare inte behö-
ver någonting annat än sin instinkt
för att skilja mellan vad som är
rätt och vad som är fel? Och visar
inte den, som håller på analys och
omsorgsfullt registrerar nyansskillnader, därigenom att det är nå-
got fel med hans instinkt och således också med hans hederlighet?
Vi har sagt att förmågan av kritisk analys är ett karakteristiskt
drag hos den intellektuelle. Den
kan vara utomordentligt nyttig,
men den kan också skapa förakt
för den politiska verkligheten. Det
händer ibland att den intellektuelles kritiska inställning gör honom
ovillig att se frågorna ur synpunkten av de avgöranden som skall
träffas och sålunda gör honom ansvarslös. Denna inställning är särskilt vanlig, och kanske också
minst farlig, bland sådana intellektuella som begränsar sin politiska
verksamhet till att delta i den
offentliga debatten, i pressen och
annorstädes.
Vanan att analysera problemen
drar också andra svårigheter med
sig. Den intellektuelle misstänks
ofta för att tillhöra vad man ibland
kallar ”Kerensky-typen”, som håller på att resonera fram och tillbaka ända tills det blir för sent att
handla. Otvivelaktigt ligger det
ibland ett betydande sanningselement i denna anklagelse. Men också när den framförs utan verklig
grund är den ägnad att skapa förakt för de intellektuellas verksamhet i det politiska livet, där avgö-
randen alltid måste träffas och ofta
måste träffas mycket snabbt.
Med dessa problem sammanhänger också ett annat. Det brukar
ofta sägas att det i politiken inte är
nog att ha rätt; man måste också
ha rätt vid rätt tidpunkt. En fara
för de intellektuella är att de kan
ha rätt ”för tidigt”. Därför att de
är vana vid att analysera, därför
att de ser problemen på lång sikt,
kan deras tankar ibland ha kommit betydligt längre än till vad som
ännu hunnit bli aktuellt och därför
förefalla helt verklighetsfrämmande.
Det är uppenbart att politiken
har en viss dragningskraft, ofta
stark dragningskraft på den intellektuelle. Men vilket pris är han
villig att betala för att tillfredsställa sin önskan? Detta kan vara en
samvetsfråga. Förenklingar erfordras ständigt i det politiska arbetet.
Hur långt kan den intellektuelle
förväntas gå på vägen till det vulgära? Han kan komma att gå för
långt – eller han kanske inte går
tillräckligt långt. Det är inte lätt
att finna den nödvändiga medelvägen mellan å ena sidan intellektuellt ohederliga schematiseringar
och å andra sidan överdriven noggrannhet.
Sålunda anklagas den intellektuelle ideligen för att vara alltför
”elever”. I sin bok ”La trahison des
clercs” talar Julien Benda huvudsakligen om intellektuella med
andra uppgifter än direkt deltagan- ’··
Ifi$de i politiken. Men oavsett detta
1· · låter sig knappast förnekas att det
l,ligger en betydande sanning i hans
påstående, att intellektuella både
under mellankrigstiden och därefter alltför ofta underlåtit att fullgöra vad man haft rätt att vänta
av dem när det gäller moraliskt
mod och beredvillighet att sätta sig
till motvärn mot dagens makthavare. För att inte verka alltför speciell blir den intellektuelle ibland
så cynisk att hans bidrag till de
politiska avgörandena, vare sig han
ger dem som expert eller som aktiv
politiker, blir nästan värdelösa.
Naturligtvis finns det också andra egenheter i den intellektuelles
utrustning, om man tänker på hans
egenskap av politisk varelse. Somliga politiker verkar som om de
alltjämt vore ordförande i en gymnasieförening. Andra är så fastlåsta
vid sin ungdoms tankar att de inte
märkt att de älskade gamla teorierna hänförde sig till ett helt annat
samhälle än samtidens och i själva
verket sedan länge ersatts av nya
analyser och teorier. Några av dem
207
bekajas av den intoleranta allvetenhet som utmärkte gamla tiders professorer; och det finns andra som
är benägna att dra sig tillbaka i ett
skyddande skal av ironi. Det bör
likväl konstateras att just dessa
negativa drag visserligen ofta kan
verka irriterande men i allmänhet
inte behöver förhindra vederbörande från att uppnå högst betydande
framgång.
Som en typiskt intellektuell i politiken måste jag sluta med ett
frågetecken. Det finns intet definitivt svar på frågan vad som är den
rätta uppgiften för de intellektuella
i det politiska livet – eller om det
finns ett sådant svar tycks det åtminstone vara omöjligt att bestämma. Vad man behövde för att
nå klarhet skulle kanske vara en
hel serie noggranna ”case-studies”
från olika länder och samhällstyper, avseende människor med olika
personliga drag. Eller kanske det
allra bästa skulle vara en serie riktigt bra politiska romaner. Tyvärr
tycks den genren vara i utdöende
– om man undantar Allen Drury.