Print Friendly

De bedrägliga förhoppningarnas år 1955

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DE BEDRÄGLIGA FÖRHOPPNINGARNAs ÅR: 1955
Av professor TORVALD HöJER
ÅRET 1954 lyktades under intryck av trenne sak- och händelsekomplex, vilka skulle komma att i mycket sätta sin prägel även
på 1955. De voro slutkampen om ratificeringen av Parisavtalen
rörande det västeuropeiska försvarssystemet, den nya ryska ledarkretsens fortsatta »freds»-offensiv samt den starka spänningen i
Fjärran östern.
Parisfördragen hade vid själva årsskiftet efter dramatiska omkastningar, som livligt demonstrerade den franska nationalförsamlingens bristande ansvarskänsla, omsider med minimal majoritet
passerat det blindskär, som denna församlings beslut om Frankrikes ratifikation utgjorde. Motsvarande avgörande i Parissenaten
kom ej till stånd förrän i slutet av mars. Då hade under tiden
samma beslut fattats för Västtysklands vidkommande av dc båda
kamrarna i Bonn. Det avtal om Saars framtid, vilket påtvingats
Adenauer av Mendes-France såsom förutsättning för det övriga
fördragsverket, hade till en tid synts vara nära att bryta enigheten
inom regeringskoalitionen i Bonn och sålunda hota själva ratifikationen. Men när dd kom till ett avgörande, räckte kanslerns auktoritet till för att frampressa en majoritet för ratifikation av 263
röster mot 202 – en skarp kontrast mot de blott 27 överskjutande
ja-rösterna i den vida manstarkare nationalförsamlingen i Paris.
I början av maj trädde så äntligen Parisfördragen i kraft. Västtyskland hade uppnått suveränitet, tio år efter sammanbrottet,
och upptogs såsom medlem av Atlantpakten. Den så länge omstridda
och på olika håll motarbetade tyska återupprustning, som var
avsedd att mot österns väpnade massor fylla det militära tomrummet i Europas hjärta, kunde äntligen taga sin början. Den långa
och energiska ryska motkampanjen hade definitivt strandat, trots
att den hade kunnat nyttja två förnämliga trumfkort i spelet,
nämligen tyskarnas spontana strävan efter återförening med Östtyskland och den egendomliga tröghetstendens i fransk politik,
6
De bedrägliga förhoppningarnas år: 1955
som envist försökte att ännu 1954-55 se hotet mot Frankrikes
nationella säkerhet och existens i Tyskland och inte i Ryssland.
En betydelsefull milstolpe i efterkrigshistorien hade sålunda passerats, även om det skulle visa sig, att igångsättandet av uppställningen av de tolv tyska divisionerna kom att kräva åtskilligt längre
tid, än man på åtskilliga håll torde ha föreställt sig.
Redan vid årets ingång hade man sannolikt i Moskva gjort klart
för sig, att Parisavtalens ratificering knappast längre kunde hindras
eller ens nämnvärt fördröjas. Den ryska politiken visade sig ha
resurser för ett omfattande och delvis framgångsrikt spel även i
ett läge, som sålunda ur en väsentlig synpunkt hade avsevärt försämrats. De första aktionerna kommo att gälla två stater i själva
den europeiska övergångszonen, Österrike och Jugoslavien. Redan i
mars inbjöds Wienregeringen att i Moskva diskutera ett statsfördrag, som skulle ordna Österrikes ställning oberoende av den tyska
frågans vidare öden. De förhandlingar, som förbundskanslern Raab
förde i Moskva, ledde till enighet, och deras resultat godtogs även
av Västmakterna. Resultatet blev, att Österrike skulle utrymmas
av alla ockupationsmakterna och såsom fri stat intaga en neutral
ställning erinrande om Schweiz’.
Motiveringen för denna ryska manöver är rätt lätt att finna.
Visserligen var det den ryska omedgörligheten och ingenting annat,
som dittills hade hindrat en uppgörelse i den österrikiska frågan.
Men erfarenheten visar till övermått, att det blott behövs, att
Moskva något lättar på sin envetenhet i någon oavgjord fråga,
för att det hos en inte ringa del av världsopinionen skall kunna
påräkna samma good-will – eller ännu större! – som om det hela
tiden hade fört en resonabel och positiv politik. Österrikes neutralisering innebar vidare rent militärt, att Atlantpaktsstaterna gingo
miste om den direkta landförbindelsen via Brenner mellan Sydtyskland och den norditalienska slätten. Slutligen – och sannolikt
viktigast – var Österrikes evakuering och återförening till priset
av neutralisering ett utmärkt prejudikat att peka på i det allt
intensivare spelet om den västtyska opinionen.
I maj besökte Sovjets två ledande politiker, regeringschefen Bulganin och partisekreteraren Krusjtjev, Belgrad. Resan måste i mycket ha karaktär av Canossafärd efter Stalins hårda politik mot den
uppstudsige Tito. Såtillvida kunde den tänkas medföra en viss prestigeförlust för Moskva på Balkan och över huvud taget bland satellitfolken. Men när den ryska ledningen tog denna risk, när den
7
Torvald Höjer
t. o. m. i Belgrad öppet vidgick, att misstag begåtts på ryska sida
-låt vara av den likviderade Berija! -liksom att varje kommunistisk stat hade rätt att själv utstaka sin väg till socialismen, då
visste man i Moskva, att spelet var väl värt insatserna. statsbesöket
i Belgrad och de förklaringar, som därvid avgåvos, inneburo att
åtskillig misstro mot Tito väcktes i Amerika, att Balkanpakten
mellan Jugoslavien, Grekland och Turkiet åtminstone i militärt
hänseende så gott som lamslogs och att Titos benägenhet ytterligare
markerades för den ur den västerländska säkerhetens och frihetens
synpunkt ganska värdelösa tredje ståndpunkt, där han kunde finna
sådana ledstjärnor och föregångsmän av olika grader som panditen
Nehru och överste Nasser. Belgrads förbindelser med New Delhi
och Kairo ha också under året märkbart intensifierats, samtidigt
som åtskilliga misshälligheter uppstått rörande den amerikanska
insynen i användningen av Förenta staternas militärhjälp till
Jugoslavien.
Även en annan försvagning av Atlantpaktsstaternas position i
östra Medelhavet torde åtminstone indirekt sammanhänga med den
framgångsrika ryska fredsoffensiven. Åtminstone har man svårt att
annorlunda än genom en missriktad känsla av minskad fara eller
större trygghet förklara, att den grekiska regeringen ansåg sig ha
råd till den onödiga och meningslösa konflikten med Storbritannien
och Turkiet om det efter utrymningen av Suez strategiskt så betydelsefulla Cyperns framtida ställning. Det gäller här ett område,
som efter antiken aldrig tillhört Grekland och vars befolkning, om
den lämnats åt sina egna överväganden, troligen ej skulle ha haft
svårt att finna sig till rätta med någon rimlig status inom det brittiska samväldet.
Sedan i början av maj Parisfördragen äntligen bragts i hamn,
fann Västmakternas ledning stunden inne att taga fasta på de nya
ryska signalerna genom en inbjudan till den fyrmaktskonferens på
allra högsta nivå, som åtskillig tid hade föresvävat Winston Churchill men i \Vashington ansetts mindre opportun, så länge som den
tyska upprustningen ej var i princip klar. Nu gällde det att övertyga både de egna folken – ej minst det engelska inför det omedelbart förestående underhusvalet – och den fria världsopinionen om
att Västmakternas ledare ej vore mindre benägna för fred och
samförstånd än de nya männen i Moskva med deras stundom nästan
groteska gester av fridsamhet och god vilja. Inbjudan accepterades
av Sovjet och fyrmaktskonferensen utlystes till Geneve i mitten
av juli.
8
De bedrägliga förhoppningarnas år: 1955
Vad som föresvävat Churchill var en intim konferens med förtroligt tankeutbyte, utan fastlåst dagordning och utan störande
publicitet. Genevemötet 1955 blev någonting helt annat. Själva konferenserna blevo av särdeles formell art, och publiciteten blev den
högsta, som den moderna världspressen över huvud taget är i stånd
att prestera. I sak uppnåddes veterligen i Geneve ingenting som
helst, utan alla kontroversiella frågor hänskötos till ett för oktober
beramat utrikesministermöte. Behållningen – om en sådan fanns
– skulle därför helt inskränka sig till den hjärtliga och välvilliga
stämningen statsledarna emellan – »Geneveandan» som slagordet
skulle lyda. Här visade sig Västern ha ett mycket högt trumfkort
i presidenten Eisenhowers naturliga mänsklighet och välvilliga umgängesformer och hans nästan oväntade förmåga att ge övertygande
och anslående uttryck åt ett uppriktigt fredspatos. Tack vare detta
blev mötet ej alls den odelade ryska propagandaframgång, som
man på sina håll hade befarat. Presidentens framträdande som
konferensens obestridda centralfigur gjorde emellertid, att hans
allvarliga sjukdom och åtminstone temporära försvinnande ur
världshändelsernas mitt ett par månader senare innebar en ännu
allvarligare förlust för Förenta Staterna och deras allierade, än de
annars skulle ha gjort.
Det kan ej råda någon tvekan om att Genevemötet, ackompanjerat av ryska kungörelser – givetvis helt okontrollerbara – om
en viss reduktion av Sovjets väpnade styrkor, drev upp den stora
västerländska allmänhetens fredsförhoppningar och allmänna optimism till en dittills oanad höjd. Här har nyss betonats den alldeles
klara förbindelsen mellan dessa förhoppningar och vissa symtom
av förminskad sammanhållning inom västblocket. Ännu klarare
framstår sammanhanget mellan fredsdrömmarna och den påtagligt
växande obenägenheten bland Atlantpaktsstaterna, illustrerad i en
rad fall, att nu längre fullfölja den militära återupprustningen i
hittills avsedd takt, vare sig det sedan var fråga om rustningsanslag
eller om personliga offer i form av lång övningstid. Motståndet
mot de hittills allmänt accepterade rustningsbördorna växte snabbt
inom hela den västliga världen.
Den omlagda ryska politiken med ty åtföljande avspänningspropaganda hade sålunda givit en mycket vacker avkastning i fråga
om minskad sammanhållning och nedsatt såväl andlig som rent
militär försvarsberedskap på motsidan, utan att detta behövt betalas med några egentliga eftergifter i sak å rysk sida. Så mycket
intressantare är då, att denna så framgångsrika taktik redan under
9
Torvald Höjer
hösten åter började övergivas i viss utsträckning. Särskilt klart
framträdde detta vid utrikesministermötet i Geneve i oktobernovember. Detta slutade med ett fullständigt fiasko över hela linjen
till följd av Molotovs absoluta vägran att gå med på någon som
helst eftergift i fråga om vare sig Tysklands återförening, de europeiska säkerhetsproblemen eller ens det eftersträvade ökade andliga
och materiella utbytet mellan de båda maktblocken. Denna ryska
omedgörlighet kläddes nu knappast ens i några avdämpande yttre
former utan framstod ohöljd. De på västmaktshåll, särskilt av
Eden, gjorda försöken att förbinda den tyska återföreningen med
skapandet av en neutral zon mellan öst och Väst till skydd för
Ryssland, lämnades helt obeaktade av Molotov. En särskilt reklamerad frukt av »Geneveandan» hade varit den förbättrade umgängestonen mellan öst och Väst eller, mera konkret uttryckt, ryssarnas förbättrade hyfs i det internationella umgänget. Men denna
vinning gjordes till stor del åter ogjord under hösten, och regressen
kulminerade i Krusjtjevs utfall mot Amerika och England inför
förvånade men till synes tacksamma sydasiatiska åhörarmassor
under hans och Bulganins egenartade triumffärd genom Indien
och Burma i december.
Viktigare var emellertid Moskvas nya, rent offensiva politik i
den för maktbalansen så betydelsefulla Mellersta östern. Här hade
Washington och London under året äntligen lyckats fullborda sin
länge beramade eardon sanitaire längs Sovjetunionens sydgräns
genom Iraks och Persiens anslutning till den med Västmakterna
förbundna konstellationen Turkiet-Pakistan. Rysslands dramatiska
motdrag blev en omfattande leverans av krigsmateriel till den
egyptiska diktaturregimen, åtföljd av motsvarande närmanden till
Nassers stallbröder i Saudi-Arabien och Syrien. Därjämte samverkade Sovjetblocket i Förenta nationerna med arabstaterna i dessas
statutvidriga försök att draga Frankrikes algeriska vanskligheter
– rättsligt sett alldeles klart en inre fransk angelägenhet – inför
generalförsamlingen.
Under senhösten spred sig en allvarlig ängslan för att Moskva i
själva verket eftersträvade att med sitt stöd åt den egyptiska chauvinismen sätta den eldfängda Mellersta östern i full brand, sedan
Ryssland i Geneve förvissat sig om att det ej behövde befara ett
preventivkrig i Europa från amerikansk sida. Alldeles oavsett, om
så långtgående farhågor voro berättigade eller ej, gav händelseutvecklingen kring östra Medelhavet under hösten ett starkt intryck av att den anglosaxiska diplomatin blivit överrumplad och
lO
….
De bedrägliga förhoppningarnas år: 1955
överlistad på ett av sina klassiska arbetsfält. Intrycket förstärkes,
om man besinnar, att till den ryska framstöten i Egypten och till
oron på Cypern även måste läggas, att de stora amerikanska militära investeringarna i Franska Nordafrika under 1955 gjorts i viss
mån problematiska genom den häftiga inre oron i dessa länder, en
oro för vars utveckling varken Moskva eller överste Nasser torde
stå främmande.
Årets första månader dominerades i väsentlig mån av oron för att
fientligheterna mellan de bägge kinesiska regeringarna skulle kunna
utvidgas till ett storkrig. Det var därvid fråga om Pekingregeringens
uppenbara angreppsförberedelser mot de av Tjiang-Kai-sjek alltjämt innehavda öarna strax utanför Sydkinas kust. Ett angrepp
mot dessa öar kunde lätt tolkas som första fasen i ett anfallskrig
mot själva Formosa, som ju stod under amerikanskt skydd. De interna överläggningarna i Washington under årets första del äro
ännu ej kända, men åtskilligt tyder på att vissa personer i framskjuten ställning voro beredda att sätta in Förenta staternas hela
makt och prestige på att skydda de hotade öpositionerna och bevara
Nationalist-Kina från ett nytt bakslag. Presidenten Eisenhower själv
synes ej ha varit helt villig att taga riskerna av en sådan politik. Om
denna tolkning av förloppet är riktig, kan väl endast framtiden
visa, om det var presidenten eller de mer aktivistiska bland hans
militära rådgivare, som på längre sikt hade rätt.
Resultatet blev nu, att några mindre öar uppgåvos, men att de
viktigaste, Matsu och Quemoy, stannade i nationalisternas händer,
dock utan formlig amerikansk garanti. Denna garanti omfattade
nämligen endast själva Formosa och Pescadorerna.
Förvecklingarna kring Formosasundet visade ännu en gång klyftan i bedömningen av de kinesiska spörsmålen mellan U. S. A. och
dess främsta europeiska bundsförvanter och ställde åter i bjärt belysning de egendomliga och verklighetsfrämmande föreställningarna i London om att något väsentligt skulle kunna vinnas genom
en mjuk politik mot Pekingjuntan.
Den akuta krisen i Formosasundet ebbade så småningom ut, när
kommunisternas väntade attack på de återstående öställningarna
uteblev. Under årets senare del kom det t. o. m. till direkta diplomatiska förhandlingar mellan Washington och Peking. De ha hittills varit resultatlösa men torde dock kunna fattas som ett tecken
på att den amerikanska regeringen närmar sig ett beslut att erkänna fait accompli på Kinas fastland, dock utan att uppgiva sin
11
.A;…_.. f ‘·’
—- ·- ————
{
Torvald Höjer
täckning av Tjiangs välde på Formosa. Den även av England antydda lösningen med »två Kina», av vilka det ena vore identiskt
med Formosa, skulle därmed närma sig sitt förverkligande.
En sådan utveckling skulle aktualisera frågan om Kinas röst i
FN, ett problem som mot årets slut ändå bragtes i förgrunden genom Tjiangs veto mot det s. k. Yttre Mongoliets inval. Om denna
manöver, som det ett slag såg ut, skulle ha medfört att hela invalsfrågan ännu en gång fallit, hade väl Nationalist-Kinas ställning i
folkförbundet blivit ohållbar. När nu emellertid resultatet blev ett
fullständigt omotiverat ryskt veto mot en så stark invalsaspirant
som Japan, torde situationen bliva mindre spänd, allra helst som
ingen torde kunna bestrida, att vetot mot den särdeles dubiösa
mongoliska statsbildningen – om man nu ens kan på allvar tala
om en sådan – stod i den allra bästa överensstämmelse med FN: s
statuter, förutsatt att dessa äro avsedda att tillämpas i fortsättningen.
Den andra stora stridsfrågan i Fjärran östern, Korea, har under
1955 knappast undergått någon annan förändring än att kommunisternas missaktning för vapenstilleståndsbestämmelserna framträtt om möjligt ännu bjärtare än förut.
I några av de ledande staternas inrikespolitik äro att anteckna
tilldragelser av världspolitisk betydelse. I vad mån Malenkovs avgång i februari som rysk regeringschef och ersättande med dubbelstjärnan Bulganin-Krusjtjev tillhör dessa händelser eller blott är
av intern betydelse, torde ingen ännu kunna med visshet avgöra.
I England medförde våren den mer än 80-årige Churchills länge
väntade avgång och ersättning med Eden samt den ombildade konservativa regeringens stora seger vid de nya underhusvalen. Förväntningarna på en stabil och handlingskraftig konservativ regim
ha emellertid knappast i allo infriats under det senare halvåret.
De nya ekonomiska vanskligheterna under hösten inneburo i
mångas ögon ett bakslag för finansministern Butlers ditintills så
framgångsrika och i valpropagandan särskilt reklamerade politik.
De långa uppskoven med kabinettets ytterligare ombildning tolkades på sina håll som uttryck för en viss obeslutsamhet och bristande kraft hos den nye regeringschefen. Och händelseutvecklingen
i Mellersta östern mot årets utgång gjorde regeringen och särskilt
just dess chef till föremål för allvarlig kritik ej endast från oppositionens sida. Man gick t. o. m. så långt, att pressuppgifter om Edens
förestående avgång måste direkt dementeras.
12
1.
‘ :
-..~.·
De bedrägliga förhoppningarnas år: 1955
I Amerika har situationen dominerats av det förestående presidentvalet, sedan Eisenhowers hjärtattack plötsligt klargjorde, att
det ej endast var fråga om ett triumfatoriskt återval av presidenten,
vars folkkärhet annars nått nya höjder i och med Genevemötet Då
Eisenhower tidigast i februari kan väntas taga ställning till omvalsfrågan, är det än så länge meningslöst att spekulera över eventuella republikanska kandidater. Bland demokraterna synes vid
årsskiftet Adlai Stevenson klart leda fältet, ehuru vissa medtävlare
såsom guvernörerna Harriman i New York, Lausche i Ohio och
Williams i Michigan samt möjligen även senator Kefauver knappast sakna alla chanser, om Stevenson ej skulle lyckas bli nominerad i en av de första nomineringarna.
Västerns politiska sorgebarn är- såsom alltid men 1955 kanske
i ännu högre grad än vanligt – Frankrike. Vid årets ingång befann sig »kometen» Mendes-France i snabbt sjunkande. Avvecklingen av Frankrikes indokinesiska välde kunde knappast i längden
framstå som en statsmannabragd av högre dignitet, och konseljpresidentens anspråksfulla later och publikfrieri gingo de deputerade på nerverna. I februari var tiden ute för det första experimentet Mendes-France. Han efterträddes av sin partivän och tidigare finans- och utrikesminister Edgar Faure i spetsen för en mera
högerbetonad regering. Resultatet blev bl. a. en bitter personlig
schism mellan de båda radikala ledarna. Mendes-France började
förbereda sin come-back genom att sätta sig i besittning av den
radikala partiapparaten, stödd på en galvaniserad politisk mumie
som den gamle Herriot och på den forne Miinchenmannen Daladier,
känd även som nederlagets försvarsminister från 1939-1940.
Faure hade att kämpa med två svår- eller olösliga problem, som
han hade ärvt från tidigare regeringar. Det ena var Saarfrågan,
där tidpunkten nu obönhörligen nalkades att avveckla det försök
till lösning i fransk-imperialistisk riktning, som man i strid med
förblivande nationella fakta sökt skapa i virrvarret omedelbart
efter 1945 års tyska sammanbrott och vars grundvalar ännu Mendes-France sökt rädda i förhandlingarna om Parisavtalen hösten
1944. Tack vare särskilt utrikesministern Pinays – över huvud
taget en av de vederhäftigaste bland efterkrigstidens franska politiker -realistisk-koncilianta hållning lyckades man utan omedelbart men för de tysk-franska förbindelserna passera den påfrestning, som det innebar, att Saars väljare med väldig majoritet förkastade den »europeiska» lösning, som Mendes-France velat på-
tvinga dem, fastän han i övrigt under sin korta regeringstid gjort
13
‘·
—- — ———–·
r i. •
…. w
{
Torvald Höjer
allt, som stod i hans makt, för att hindra Europatankens förverkligande.
Långt vanskligare var det nordafrikanska frågekomplexet, där
Faure också otvivelaktigt till följd av sin regerings bristande enhetlighet visade åtskillig tvekan och osäkerhet. Resultatet av 1955
års utveckling inom dessa allt oroligare länder var avtal med Tunis
och Marocko, i bägge fallen innebärande början till slutet för det
franska protektoratet. Algeriet återstod, med stigande inre oro och
förhållandena komplicerade av detta territoriums status som del
av det franska moderlandet.
Mot årets slut lutade även kabinettet Faure allt tydligare mot
sitt fall. Mendes-France’s anhängare satte till alla klutar för att
återföra denne orolige och föga förtroendeväckande politiske kon·
dottiär av jakobinskt snitt till makten. När Faure störtades vid
månadsskiftet november–december, besvarade han emellertid nationalförsamlingens beslut med den första kammarupplösningen
sedan Mae Mahons dagar. Det var ett hugg mot Mendes-France,
vars valförberedelser ännu ej voro på långt när färdiga. Som sådant
lyckades draget också, men i övrigt innebura valen den 2 januari
1956 en svår desillusion för fransk borgerlighet och Frankrikes
vänner. Splittringen mellan de båda radikala partiledarna hindrade
den breda mellanpartikoalition, som 1951 hade hållit ytterlighetspartierna tillbaka vid mandatfördelningen. Nu däremot kunde kommunisterna utan att öka sin andel av valmännen öka sitt mandatantal från omkring 100 till 150. Och i spektrums andra ända blev
det ej som väntat Pinays moderata höger, som tog arvet från det
sönderfallande gaullistblocket, utan den rent ansvarslöse demagogen Poujade, som alldeles oväntat vann 50 mandat. Tredjedelen
av väljarna hade sålunda röstat med partier, som intaga en rent
negativ och illojal hållning till den franska staten. En solid regeringsbildning synes så gott som omöjlig, om ej alla moderata partier, från Pinay till socialdemokraterna, försonas och begrava trätan
mellan Faure och Mendes-France. Som olycksbådande men ännu
dock knappast troligt alternativ framstår möjligheten av en ny
folkfront, där Mendes-France kan få tillfredsställa sin maktlystnad
och fåfänga genom att spela en roll i stil med Hugenbergs och
Papens vid 1933 års tyska regeringsbildning.
Vid sidan av den franska förvirringen tedde sig ordningen och
disciplinen i Adenauers Tyskland så mycket mer intrycksfulla.
Emellertid saknades under 1955 ej oroväckande symtom inom ett
par av de mindre tyska koalitionspartierna, vilka tillsammans med
14
1.
1:
–………~————-…..—-~~~·-·· ” ….
De bedrägliga förhoppningarnU3 år: 1955
den 80-årige kanslerns allvarliga sjukdom under hösten ge anledning till åtskillig oro för den ej alltför avlägsna framtid, då regeringstömmarna ej längre kunna vila i Adenauers fasta och härsklystna händer.
Året 1955 har i samband med sommarens Genevemöte »på högsta
nivå» uppvisat de kanske ljusaste framtidsförhoppningar, som den
fria mänskligheten vågat hysa efter den första efterkrigsperiodens
fruktansvärda besvikelser på det internationella området. Redan
tidigare hade vid även mycket svaga skenbara tecken på större
samförståndsvilja i Moskva den västeuropeiska opinionen visat en
förbluffande godtrogenhet och optimism. Den hade också ådagalagt en märklig benägenhet att låta denna illa underbyggda optimism få inverka på den militära och politiska planeringen av Västerlandets trygghet. De sakligt värdelösa yttre samförståndsallyrer,
som den ryska ledningen skyltade med i Geneve, drevo denna egenhet i de västeuropeiska länderna – i viss mån även i Amerika –
till en ojämförlig höjdpunkt.
Höstens och förvinterns händelseutveckling ådagalade med en
väl även för renodlade pessimister oväntad snabbhet, att samförståndsviljan i Moskva helt och hållet stannade vid allyrerna och
att även dessa snart fingo falla. Inga som helst eftergifter i sak
visade sig uppnåeliga, inte ens när det gällde så oskyldiga ting som
vissa gläntningar på järnridån. I säkerhetsfrågan liksom i det för
Europas framtid så avgörande tyska återföreningsproblemet framträdde samma absoluta omedgörlighet på rysk sida, denna må sedan bottna i ett verkligt slutgiltigt beslut att inte göra några eftergifter eller vara betingad av taktiska spekulationer och avse att
framtvinga för Västern ödesdigra eftergifter i andra avseenden. Att
ingen sinnesändring inträtt, att målsättningen på lång sikt är oförändrad och att Moskvas »new look» varit uteslutande taktiskt betingad, torde efter de senaste månadernas händelser vara uppenbart
för envar, som är villig att låta sig ledas endast av fakta och inte
av önsketänkande.
Även det ur nordisk synpunkt i och för sig så utomordentligt
glädjande återlämnandet av Porkala till Finland passar i detta
schema. Utrymningen av en bas, som till följd av den tekniska utvecklingen förlorat mycket, kanske det mesta, av sin militära betydelse, har erbjudit en ypperlig propagandatillgång, allra helst
när Porkala på ett sakligt alldeles vilseledande sätt kan framställas
som en motsvarighet till de amerikanska militära installationerna
2- 563441 Svensk Tidskrift 1956 15
::.,.
; l
Torvald Höjer
hos Förenta staternas skyddsbehövande västeuropeiska bundsförvanter.
Det borde efter de nu gjorda erfarenheterna stå klart för Västerlandets stater, att faran alltjämt är överhängande och att den i
själva verket endast ytterligare vuxit till följd av ryssarnas taktiska
vinster i denna senaste fas av det kalla kriget. Enda utsikten till
räddning är alltjämt densamma som 1948 eller 1950: politisk sammanhållning och snabb, effektiv upprustning. I sistnämnda hänseende måste det vara fråga om b ä g g e slagen av vapen, om de
konventionella lika väl som om de nya och fasaväckande, vilka
kärnfysiken olyckligtvis ställt till mänsklighetens förfogande. Försummas de sistnämnda, ja, då är spelet definitivt förlorat. Negligeras åter de militära försvarsmedlen av konventionell typ, kommer
man lätt att stå hjälplös inför en motståndare, som förfogar över
mångfaldig överlägsenhet i detta hänseende och förstår att till
fullo draga nytta av de moraliska och psykologiska hämningar,
vilka skulle göra det svårt eller omöjligt för de civiliserade nationerna att spela ut sin överlägsenhet i atom- och vätebomber mot
en angripare, som själv ej redan tillgripit dessa ohyggliga stridsmedel utan angrepe med politiska och militära stridsmedel av
hävdvunnet slag i krig av typen Korea.
I ett läge, där alla förhoppningar om en verklig fredlig samlevnad
mellan öst och Väst visat sig bedrägliga och där det kalla kriget
i dess många och skiftande former står som det troliga framtidsperspektivet för all den framtid, som idag låter sig överskåda, är
situationen ej minst riskfylld för de stater, vilka valt att ställa sig
utanför den fria världens stora försvarsorganisation. stärkande
och modernisering av riksförsvaret och dess utrustande även med
sådana vapen, som vi själva instinktivt rygga tillbaka för att nyttja
ens till nödvärn, är vad läget idag kräver. Det är i detta läge, som
Sveriges ansvariga regering väljer att för en obetydlig besparing i
en överbalanserad budget inställa de repetitionsövningar, utan vilka
en betydande del av vår försvarsmakt inte kan omedelbart användas
i en akut krigssituation.
16

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner