Print Friendly, PDF & Email

Därför behöver Sverige en borgerlig regering – nu

Av Magnus Dahl | 8 maj 2020



I januari 2019 förklarade Centerns och Liberalernas ledning att de var ”beredda att släppa fram Stefan Löfven som statsminister” efter att S, MP, C och L enats om ett 73-punktsprogram. C och L hade ”fått skarpa löften om sänkta skatter på jobb och företag, reformerade turordningsregler, liberalare arbetsrätt och friare hyressättning”. C- och L-ledarna fick regeringsbildningen att låta som om det endast handlade om vem som skulle ha statsministerposten. Men så var naturligtvis aldrig fallet, skriver Magnus Dahl.

S-MP-regeringen skulle enligt Annie Lööf ”föra centerpolitik”. Detta vittnade lika mycket om överskattning av det egna politiska geniet som underskattning av de båda maktpartierna S och MP.

C och L fick visserligen löften om att få igenom några av sina programpunkter, men gav MP friåret och flygskatten samt lovade att stödja S förslag om en ”familjevecka” trots att arbetskraftsutbudet borde stimuleras.

I själva verket gav C och L bort hela regeringsmakten inklusive utnämnings- och utredningsmakten, vilket möjliggjort fortsatt politisering och socialdemokratisering av vad som ska vara en oberoende kår av landshövdingar, generaldirektörer, ambassadörer och andra myndighetschefer.

Regeringsmakten ger privilegiet att sätta dagordningen för den politiska debatten och problemformuleringen, initiativrätten till ny lagstiftning liksom rätten att styra landet med hjälp av drygt 200 politiskt tillsatta tjänstemän och flera tusen statstjänstemän, makten att ensam fatta 10.000-tals beslut varje år och rätten att representera Sverige nationellt och internationellt liksom att i hög grad utforma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Självfallet använder S och MP hela regeringsapparaten till att främja sin egen politik och egna prioriteringar. Något annat vore orimligt att vänta sig. Det är därför S och MP så gärna önskar behålla regeringsmakten, även om det sker till priset av några beska piller som ännu ligger kvar att svälja.

C och L motiverade sitt stöd till S-MP-regeringen med att ”ytterkantspartierna” V och SD skulle hållas borta från politiskt inflytande. Det visade sig vara kontraproduktivt när just dessa partier i början av 2020 tillsammans med M och KD klargjorde att de tillsammans har majoritet i riksdagen och sköt några av de 73 punkterna i sank. Därmed hade Januariöverenskommelsen i praktiken fallit och den politiska kartan ritats om.

Ingen mandatperiod går utan någon form av kris som påverkar regeringens politiska handlingsutrymme. Ur såväl medicinsk som ekonomisk synvinkel är Coronakrisen den värsta som drabbat världen under efterkrigstiden. S och MP är inte sena att nyttja den för egna syften.

Som statsminister i Magdalena Anderssons regering har Stefan Löfven sett såväl de egna förtroendesiffrorna som S opinionssiffror stiga, medan stödet ligger lågt för regeringspartnern MP och sjunker för stödpartierna C och L.

Regeringens hantering av krisen har tydligt visat att det är S som styr landet och utformar de krispaket som presenteras, medan C och L genom sina ekonomisk-politiska talespersoner framstår som lydiga knähundar drabbade av Stockholmssyndromet hos den som tagits som gisslan.

I våra grannländer Danmark och Norge har regeringarna presenterat massiva stödpaket till näringslivet, medan den svenska regeringen drar benen efter sig. S och MP har uppenbarligen vittrat morgonluft för såväl socialistisk retorik som en näringslivsfientlig hållning. Magdalena Andersson talar om möjligt statligt ägande i företag som räddas av staten ur en kris som de inte själva orsakat, och om att hon behöver spara statens pengar för att kunna betala löner till offentliganställda i december, som om inte dessa löner betalas i skatt bland annat av de företag som överlever krisen.

Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) tvingades visserligen ta tillbaka sin kritik mot ”brist på finansiell buffert” i företag, men hans påstående visade att han inte förstår företagens villkor. Till detta kommer hans bisarra uttalande om att alla börsnoterade företag bör slopa utdelningen, vilket skulle drabba offentliga och privata pensioner, forskningsanslag från privata och offentliga stiftelser samt strypa investeringar.

Om S- och MP-regeringen ska ansvara för återstarten av Sverige måste vi dessvärre räkna med en rad initiativ till ökad statlig styrning av näringslivet, krav på statligt ägande och högre skatter på kapital och investeringar. Kampen mot rikedom är alltid viktigare för V, S och MP än kampen mot fattigdom.

Regeringsinnehavet i kristid riskerar att ytterligare öka stödet för V, S och MP. I värsta fall kan dessa få egen riksdagsmajoritet i valet 2022, särskilt om L åker ur riksdagen till följd av sin olyckliga roll under mandatperioden.

Det finns emellertid ett alternativ som moderatledaren Ulf Kristersson snarast möjligt bör ta initiativ till. Precis som Annie Lööf nyligen gav honom en klapp på huvudet bör han ge henne en klapp på axeln och inbjuda till bildandet av en borgerlig regering tillsammans med L och KD, grundad på en långsiktig överenskommelse med SD om huvuddragen i den ekonomiska politiken. Det skulle befria C och L ur den gisslan de hålls i av S och MP.

Argumentet att C och SD inte kan samarbeta med varandra har fallit lika mycket som löftet att C aldrig skulle stödja en S-ledd regering. C och SD har ju stora historiska likheter, sprungna ur landsbygden och båda med traditioner av isolationism och protektionism. Partierna har i praktiken redan samarbetat i utskott och under partiledaröverläggningar.

Den politiska samhörigheten är stor mellan M, C, KD och L. Då bör det vara lätt att svälja förtreten över snedsprånget från C och L. Det skulle dessutom ge C chansen att låta Annie Lööf som finansminister genomföra en politik som leder till tillväxtfrämjande strukturreformer, inte minst inom bostads- och arbetsmarknaderna. Och L-ledaren Nyamko Sabuni kan lämna den politiska exil hon stannat i sedan hon blev partiledare.

Det är bara en borgerlig regering som kan föra borgerlig politik. En borgerlig regering behövs därför nu för att kunna stärka Sveriges näringsliv, konkurrenskraft och välstånd.

Magnus Dahl är Jur kand och företagare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019