Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 2 juni 1939.
Neutralite- Under de senaste veckorna har Sverige definitivt valt
tens väg. neutralitetens väg. Både från engelsk och från tysk sida
ha ansträngningar till närmanden gjorts. Hudsons visit i Stockholm
stod visserligen främst och officiellt i sammanhang med engelska
strävanden att äRtallkomma en ur engelsk synpunkt förmånligare
balans i handeln med Sverige. .Men avsikten torde också ha varit att
sondera möjligheterna för västmakterna att vinna Sverige för sin
inringningspolitik eller sitt s. k freusblock; lika sannolikt torde vara,
att ue;;;;a ;;onueringar i Stockholm omedelbart givit negativt utslag.
Och från ‘l’yskland kom, i anslutning till Hitlers senaste riksdagstal, ·
det viintade erbjudanuet om en non-aggressionspakt. Ä ven om begreppet non-aggressionspakt ej involverar en allians, skulle ingåendet av
en dylik iinuock ha framstått som ett avsteg från Sveriges tidigare
opakteralle neutralitet. I lyckligt funna ordalag, Rom av pressuttalandena att döma uppenbarligen senterats i Berlin, ha Sverige, Norge
och Finland avböjt det tyska erbjudandet. Det finns anledning att
tro, att RvenRke ministern i Berlin inlagt stor förtjänst vid det lyckliga avslutandet av de tysk-svenska avtalsförhandlingarna. Sverige
har därmed både tagit avstånd från att engagera sig för någon västmakternas allianspolitik och sagt nej till ett särskilt neutralitetsavtal
med ‘l’yskland och diirmcd axelmakterna. Vårt land har klart och
oförtydbart deklarerat sin vilja att oberoende av avtal stå neutralt
mot bägge dc nuvarande maktgrupperna, blott hänvisande till sina
obrottRligt fredliga syften och den makt bakom ordet, som försvarskrafterna kunna ställa.
Det visade sig emellertid, att det nordiska utrikespolitiska samarbetet, som striingt taget oavbrutet fullföljts alltsedan världskrigets
utbrott och därefter manifesterats särskilt i folkförbundet, ej stod
rycken inför det tyska erbjudandet. Såväl Danmark som Finland
tvekade inför det tyska erbjudandet; medan Finland dock till sist
·slöt upp vid Sveriges och Norges sida, föredrog Danmark att bryta
sig ut och ensamt acceptera ‘l’ysklands förslag. DanmarleR läge är
det ojämförligt mest utsatta; landet har dessutom sitt sönderjylländska gränRproblem och sin stora export till Tyskland. Ingen missförstår därför Danmarks bevekelsegrunder, helst med tanke på briickligheten hos den försvarsbarriiir, som det nästan lättsinnigt sorglösa
StauningRka Danmark håller sig med; non-aggressionspakten har tydligen tänkts ersiitta, vad Danmark underlåtit att självt skapa av
trygghet. .Men man beklagar icke desto mindre, att den nordiska
fronten ej kunnat hålla, när det gällt att utforma ett gemensamt
neutralitetssystem i det nya viiduspolitiska läget. Och man frågar
sig dessutom, om värdet av det projekterade non-aggressionsavtalet
är så stort att det uppväger svagheten i Danmarks isolerade uppträdande. Ger avtalet någon garanti för okränkbarheten av de danska
331
25- 3~388. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
intressena i Sönderjylland, och kan Danmark utan tvekan binda sig
vid ett långfristigt avtan Det sannolika torde vara, att tvekan inför
avtalet långtifrån varit obefintlig i Danmark.
Så otvetydigt som Sverige nu deklarerat sin neutralitetspolitik
– uppenbarligen utan allvarligare invändningar från något partis
sida – måste kvarstannandet i N. F. numera te sig som en tvetydighet. Professor Bagge har i en uppmärksammad artikel i N. D. A.
tagit upp till dryftande N. F.-problemet, sådant detta nu kan fixeras,
och hans slutsatser ha gått i den riktningen, att det nuvarande folkförbundet borde för tillfället avvecklas, varvid endast de till Geneve
centraliserade internationella organisationerna borde bevaras, enär
det måste ligga i ett framtida internationellt samarbetes intresse att
dessa ej spolieras utan få »övervintra». Ingen än så folkförbundsvänlig svensk torde numera känna sig chockerad av hr Bagges
propos, ty folkförbundet är för tillfället ungefär i samma självupplösningstillstånd som den heliga alliansen var för hundra år sedan.
Folkförbundet har endast kunnat förlänga sitt liv genom att förtrampa det. Varje försök att reaktivisera förbundet genom att exempelvis galvanisera art. 16 måste för ögonblicket vara liktydigt med
en självstympning. När rådsmötet icke ens kunde ena sig om ett uttalande, som skulle ha betygat dess förståelse för att Ålandsöarnas
befästande vore ett även för N. F. önskligt led i en nordisk neutralitetspolitik, har botten nåtts. Rådets utslag hänvisar både i form
och sak de båda nordiska småstaterna till att själva handla. Den
självansvarets neutralitetspolitik, som därmed proklamerats för små-
staternas del, är den polära motsatsen till de kollektiva principer,
varpå N. F. ursprungligen byggdes.
Åland och När frågan om Ålandsöarnas befästande för ett år sedan
Sovjet. övergick från ett diskussionsämne i försvarsintresserade
kretsar till att bli föremål för de ansvariga utrikesledningarnas praktiska överväganden, föreställde sig säkerligen ingen att den skulle
råka ut för så många stötestenar som sedermera skett. Visserligen
visste man, att frågan skulle passera riksdagarna i Sverige och Finland, det åländska landstinget, Ålandskonventionens signatärmakter,
folkförbundsrådet samt Sovjetryssland, som icke är – eller inbjudits
att bli – signatärmakt men däremot väl strandägare vid Östersjön. I en värld, som präglas av nävrättens renässans i det mellanfolkliga umgänget, måste denna omständliga procedur rörande ett
för två neutrala länder gemensamt, mot inget annat land riktat försvarsintresse te sig ganska otidsenlig. Men i enlighet med nordisk
uppfattning om traktaters helgd respekterades processordningen.
Inom utrikesledningarna trodde man uppenbarligen på möjligheten
att undgå alla blindskären, i tillit till att syftet med denna nordiska
försvarsangelägenhet ej behövde missförstås av opinionen inom de
bägge direkt intresserade staterna eller utanför dessa.
Sedan frågan nu under ungefär ett år varit anhängiggjord, har
händelseutvecklingen dramatiskt förtätats. Först hade det svenska
332
Dagens frågor
utrikesdepartementet, understött av utrikesnämnden, att förmå Finland att godtaga en sådan utformning av försvarsplanen, som tillgodosåg både Sveriges och Ålandsbefolkningens rimliga intressen.
Nästa fas var framträdandet i Sverige av kretsar, som slösat energi
på att misstänkliggöra Sveriges och Finlands motiv för den gemensamma försvarsplanen och därigenom uppnått effekten att i denna
oroliga tid i stället för att främja sammanhållningen i Norden
grumla denna. Den tredje svårigheten var att övervinna de missnöjeskänslor, som behärska Ålandsbefolkningens majoritet i avseende å tillämpningen av självstyrelselagen; detta problem är visserligen i första hand en inre finländsk nationalitetsfråga men dess
rättvisa lösning måste även i detta sammanhang på det livligaste
intressera Sverige. Det fjiirde hindret befarades bli en obeniigenhet·
från tysk sida att godkänna en sådan ändring av Alandskonventionen, som skulle frånhända Tyskland en möjlighet att vid en stormaktskonflikt utbygga de strategiska positionerna till att även innesluta den försvarslösa åländska ögruppen; dessa farhågor visade sig
emellertid obefogade. Den femte etappen var folkförbundsrådets
möte, inför vars utslag ingen större oro dock lär ha hysts, efter de försäkringar som de svenska och finska regeringarna tidigare uppenbarligen emottagit från de intresserade makterna inklusive Litvinovs
Sovjetryssland; stor blev därför förvåningen, när rådet efter långa
överläggningar föll till föga för det Molotovska Sovjetrysslands veto.
Den sjätte tablån var Molotovs tal den 31 maj, då han bl. a. ville
urgera att Ryssland skulle ha större intresse av att aktivt medverka
vid ögruppens eventuella befästande än Sverige och därför uppenbarligen kommer att bereda stockholmsplanens genomförande svårigheter. Den sjunde akten handlar om känsligheten bland de »ideologiska» socialdemokraterna i Sverige för Sovjetrysslands överraskande hållning, varigenom ett nytt motstånd uppväckts mot försvarsplanens utförande på förut tänkt sätt. Den åttonde akten iir
regeringens beslut den 2 juni att återtaga propositionen om stockholmsplanen och efter de förutsedda förhandlingarna nied Sovjet
hänskjuta frågan till en urtima riksdag. På slutakten och ridåfallet
i denna politiska härva får man vänta ännu en tid.
Det har under de senaste dagarna hörts mycket förnumstigt tal
om att alla de ovan antydda hindren bäst skulle ådagalägga, hur
vanskligt ögruppens befästande vore; enligt denna mening borde befästningsplanen överges, i varje fall om Sovjet skulle behaga vidhålla sitt motstånd. Detta konkluderande synes oss, korteligen sagt,
lika orealistiskt som nationellt föga ansvarskännande. Intet har visat
Alanelsöarnas farofyllda liige vid en världskonflikt bättre än den stora
vikt, som Ryssland tillmätt befästningsplanen. När Molotov sagt att
Ålandsöarna skulle kunna utnyttjas som bas för Finska vikens spärrande, måste den slutsatsen därav dragas, att den största risk föreligger för att ögruppen i händelse av en stormaktskonflikt skulle bli
målet för de närmast intresserade stora östersjömakternas kapplöpning. J u mera försvarslösa öarna ligga, desto större blir frestelsen
333
Dagens frågor
för makterna att genom en snabb raid söka förekomma varandra.
För Sverige och Finland är det härvid lika allvarligt, om den ena
eller andra makten skulle lyckas i sitt uppsåt. För Sverige och Finland – för att ej tala om Alanelsbefolkningen – är det ett lika vitalt
intresse, att den åländska bryggan mellan länderna blir intakt och
spärrar Bottniska viken, det svensk-finska innanhavet, för endera
maktgruppens krigsfartyg och u-båtar. Vill man konsekvent vidmakthålla den neutralitetsständpunkt, som de bägge grannländerna
intagit, när de avböjde det tyska erbjudandet av en non-aggressionspakt, måste tanken på befästandet och det gemensamma försvaret
av Aland därför fullföljas. Och något ideologiskt ställningstagande
till den nuvarande maktgrupperingen i Europa eller vissa makters
eventuella önskemål beträffande ögruppen kan inte förlikas med
noten till Tyskland vid besvarandet av dess erbjudande om nonaggressionspakten.
Utvecklingen under dc senaste veckorna har med andra ord givit
dem rätt, som från början i befästningsplanen sett ett trängande nordiskt försvars- och neutralitetskrav. Den har visat vikten av sammanhållning i Norden, till undvikande av att Finland eljest skulle
kunna frestas liera sig med någon stormakt för att få dess mäktiga
hjälp att häva Alanelsögruppens försvarslöshetstillstånd. Det kan
endast beklagas, att förhandlingarna med Finland om befästandet ej
påbörjades redan vid en sådan tidpunkt, då Alanelsfrågan ännu ej
tilldrog sig samma stormaktsintresse som nu och Sovjet ej kunnat
utnyttja den såsom en bricka i spelet med de om Rysslands bistånd
för tillfället särdeles angelägna västmakterna.
Inom de kretsar, där man aldrig velat förstå detta nordiska försvarsproblems vikt, har man skyndat att skarpt attaekera exc. Sandler för Alanelsfrågans alla missöden. Utanförstående kunna givetvis
icke gå i god för att den svenska utrikesministerns årslånga befattning med denna fråga bör gå fri från kritik. Först den historiska
forskningen torde få material för ett rättvist domslut. F. n. må blott
konstateras, att exc. Sandlers åtgöranden, såvitt man känner dem,
synas vida överlägsna de råd, som hans kritiker givit honom – både
de kritiker, som velat göra Aland till ett svenskt Fiume och ändock
trott på samförstånd i Norden, och dc kritiker, vilkas utrikespolitiska visdom det är att tillmäta Rysslands intressen större betydelse
än andra intresserade makters. För vår del är det uteslutande motbjudande att bedöma utrikesminister Sandlers befattning med denna
nationella och nordiska försvarsangeliigenhet annorledes än med utgångspunkt från syftemålet, som bör fullföljas, och från mångfalden
av svårigheter, som man ej bringat ur världen genom att Sverige
rest omöjliga krav på andra stater eller faller till föga för dessas
omöjliga krav på vår beskedlighet.
Den 31 maj 1939.
Englands Allt tydligare avteckna sig de ödesdigra marsdagarna
nya kurs. detta år, då de tyska armeerna utplånade den tjeckiska
staten från Euro1)as karta, som den verkliga vändpunkten i efter- 334
Dagens frågor
krigstidens historia, även om det ännu är ovisst, om den nya vägen
bär uppåt eller nedåt. Föga tvivel torde råda om att den härskande
gruppen inom det engelska kabinettet – utom Chamberlain i främsta
rummet Sir John Simon och Sir Samuel Hoare – tänkte sig Miinchenavtalet som inledningen till en allmän uppgörelse på för Tyskland
utomordentligt gynnsamma villkor. En lösning av kolonifrågan betraktades förliden höst i vida kretsar som en ren tidsfråga, och Polen
hade genom sin hållning under septemberkrisen blivit så isolerat, att
en tysk annexion av Danzig knappast kunnat leda till några allvarligare världspolitiska följder.
Hitler ville emellertid annorlunda. Redan de tal, som han höll i
oktober, gjorde ett pinsamt intryck i England, och novemberpogromerna kommo som en ohygglig chock i London. Alltjämt hoppades.
man emellertid, att det blott var fråga om tillfälliga bakslag för försoningssträvandena och att Mi.i.nchenandan så småningom skulle bära
frukt i en försonlig tysk gest. Av hittills outredda skäl invaggade
man sig just i mars inom engelska regeringskretsar i tron, att den
efterlängtade stunden nu vore inne och att en allmän europeisk avspänning i.intligen stode för dörren. I stället kom det brutala slaget
mot tjeckernas frihet.
Den nyss skisserade bakgrunden förklarar till en del, varför reaktionen blev så våldsam i London. Men en annan viktig orsak till
förbittring och oro var där som annorstädes upptäckten, att alla
Hitlers försäkringar, att hans mission blott gällde tyskar, visat sig
falska och att det tredje riket förde en imperialistisk politik utan
alla hämningar och förmodligen även utan alla gränser.
I denna nya situation kunde den engelska regeringen ej blott räkna
på att hava en överväldigande opinion bakom sig i händelse av en
kursomläggning, utan den drevs fram av denna opinion, som fann
Chamberlains åtgärder alltför långsamma och tvekande. Misstron
mot honom och än mer mot Simon och Hoare är djupt inrotad både
på vänsterhåll och i de oppositionella högerkretsarna, och man ser
i dessa ministrar nederlagets organisatörer, männen, som svikit i de
mandsjuriska och abessinska kriserna liksom i Mi.i.nchen. Inom vida
lager är det därför ett krav, att den nya politiska kursen måste åtföljas av personskiften i imperiets ledning för att kunna väcka fullt
förtroende inåt och utåt. A den andra sidan har det också i oppositionens led varit åtskilliga, som funnit det innebära en viktig moralisk tillgång att hava just Chamberlain vid rodret – förutsatt att
den nya kursen är uppriktigt och slutgiltigt menad – emedan hans
förflutna försvårar eller utesluter beskyllningar mot England för att
föra en aggressiv och imperialistisk inringningspolitik.
Att Chamberlain låtit övertyga sig om nödvändigheten att tillgripa alldeles nya metoder, förefaller sannolikt. Svårare är det att
avgöra, om detsamma gäller de bägge andra huvudmännen för Miinchenpolitiken. Särskilt Simon beskylldes offentligen för att inom
kabinettet hava sökt hindra effektiva försäkringar åt Polen och
Rumänien. En viss förstämning har det också på sina håll fram- 335
Dagens frågor
kallat, att icke någon av de statsmän, främst Churchill och Eden,
vilka nu tack vare Hitler blivit sannspådda i sina förutsägelser om
följderna av försoningspolitiken, blivit ihågkomna vid de senaste
kabinettsrekonstruktionerna. Särskilt väckte det en mindre smickrande uppmärksamhet, att det ammunitionsministerium, som regeringen efter ett segt och ganska svårbegripligt motstånd omsider har
nödgats upprätta, gavs åt den ganska färglöse liberale juristen Leslie
Burgin i stället för åt någon populär kraftkarl. A andra sidan synas
vissa tecken tyda på att den allmänt respekterade utrikesministern
viscount Halifax, som tidigare fört en ganska undanskymd tillvaro i
skuggan av det chamberlainska paraplyet, nu utövar ett växande inflytande till förmån för en fastare politik. I samma riktning talar
också det faktum, att den förre understatssekreteraren i Foreign
Office, Sir Robert Vansittart, som vid årsskiftet 1937-38 avlägsnades
från sin post för att bliva regeringens »utrikespolitiske rådgivare»
och sedan trängdes i bakgrunden av Sir Horace Wilson och andra
medlemmar av premiärministerns intima rådgivarkrets, har spelat en
mycket aktiv roll under de senaste veckornas febrila diplomatiska
underhandlingar.
Det första beviset på att en ny anda präglade imperiets ledning,
var den garanti, som utställdes åt Polen, när tecken började tyda på
att den tyska ångvälten från Prag satte kurs direkt på Danzig och
möjligen även på Warszawa. Garantin är märklig även ur den synpunkten, att den är så avfattad, att Polen åtminstone formellt ensamt
avgör, när England skall kallas att infria sina försäkringar. Ursprungligen var den ensidig, men under de förhandlingar, som fördes
vid överste Becks Londonbesök i början av april, kom man överens
om att göra den ömsesidig.
Nästa steg utlöstes av den italienska långfredagskuppen mot Albanien och bestod i ensidiga garantier åt Grekland och Rumänien. Den
senare utfästelsen tycks hava tillkommit efter kraftiga franska på-
tryckningar. I detta sammanhang upptogos vidare underhandlingar
med Turkiet. De blevo ganska långvariga men hava nu omsider lett
till ömsesidiga garantier.
Förbindelserna med Grekland och Turkiet äro ur strategisk synpunkt utomordentligt betydelsefulla för England. Den förstnämnda
ger den brittiska flottan tillgång till baser i de Joniska och Egeiska
haven, vilket blivit allt nödvändigare till följd av italienarnas allt
starkare utbyggnad av sina positioner i Dodekanesien och deras
ockupation av de albanska hamnarna. Det turkiska fördraget är
dock vida viktigare. Det ger England vad det till sin stora skåda
:saknade under hela världskriget, möjlighet att över Svarta Havet
hålla förbindelsen öppen med Rumänien och Ryssland samt genom
endera eller båda av dessa länder med Polen. Så länge Turkiets hålllling var obestämd, svävade garantierna åt Polen och Rumänien i
viss mån i luften, eftersom den engelska flottans möjligheter att
forcera Östersjön måste anses som högst minimala.
Tack vare de nämnda överenskommelserna har England i avsevärd
336
——–~ ~——–
Dagens frågor
grad reparerat sina positioner på Balkan. Det bör dock ihågkommas,
att Rumänien trots den mottagna garantin ingalunda gått över i
västmakternas läger utan söker föra en neutral politik, utsatt som
det är för en hård tysk press och nödsakat att fresta en halsbrytande
balansgång. De båda återstående balkanstaternas, Jugoslaviens och
Bulgariens, ställning är än oklarare. Bägge hava på sistone odlat
mycket intima förbindelser med axelstaterna. Bulgarien hoppas
kunna återtaga sina förluster från 1913 och 1919, Jugoslavien befinner sig i ett skruvstäd mellan Tyskland, Ungern och Italien-Albanien.
Att de i händelse av väpnad konflikt skulle vara att. aktivt påräkna
för axelmakterna, förefaller dock, åtminstone än så länge, mindre
sannolikt.
‘l’rots denna livliga diplomatiska verksamhet fanns det i Englands
rustning dock en allvarlig blotta, där den tyska propagandan ivrigt
satte in. Trots krigsministern Hore-Belishas energiska och ganska
framgångsrika ansträngningar att på grundval av den hävdvunna
armeorganisationen, d. v. s. den reguljära, värvade armen och den
frivilliga territorialarmen, skapa en relativt stor expeditionskår till
fastlandet, var det obestridligt, att Englands möjligheter att under
ett krigs tidigare skede effektivt tilllands hjälpa sina bundsförvanter
voro skäligen små. Det var därför för doktor Göbbels högst tacksamt
att i Frankrike, Polen och annorstädes göra gällande, att det perfida
Albion ämnade föra kriget med sina flottor och sitt guld samt sina
bundsförvanters blod. Denna delvis underjordiska propaganda tycks
hava gjort ett icke föraktligt intryck i Frankrike och hotade undergräva den nya entente cordiale.
Så såg slutligen kabinettet Chamberlain sig nödsakat att i strid
med tidigare utfästelser taga det i Englands historia absolut enastående steget att i fredstid ålägga folket allmän värnplikt. Även
om denna börda ej är alltför tung – den erinrar närmast om våra
egna, mot bakgrunden av dessa dagars Europa ganska idylliska värnpliktsförhållanden-var den moraliska verkan ute i Europa av denna
unika åtgärd högst betydande. Det blev klarare, att det äntligen var
fråga om allvar i London.
Men en om möjligt än märkligare handling av självövervinnelse
synes nu stå för dörren. Redan i samband med de första garantiförhandlingarna upptog London kontakt med Moskva. Dessa underhandlingar hava emellertid gått mycket trögt. På engelskt håll har
man velat inskränka förbindelsen med Stalin till det absolut nödvändiga. Härvid hava flere skäl inverkat. Inom vissa konservativa
miljöer i London är bolsjevikskräcken alltjämt mycket livlig. Vidare
hava ett par av Englands nya skyddslingar, nämligen Polen och
Rumänien, till de allra senaste dagarna av inrikespolitiska skäl varit
föga hågade för ett alltför livligt samröre med Ryssland. Slutligen
har man på sina håll i England alltjämt hoppats på att kunna skilja
Italien från Tyskland och fruktat, att en öppen engelsk allians med
Ryssland skulle väcka missnöje i Rom liksom f. ö. även i Tokio,
Madrid och Lissabon. Ryssarna hava emellertid begagnat tillfället
337
..·
Dagens frågor
att på aUvar hävda sin ställning som europeisk makt av första ordningen och ej velat nöja sig med annat än en verklig allians. Härvid
hava de som trumf kunnat använda dels fruktan i London och Paris
för en ny upplaga av Tjitjerins och Rathenans Hapallo-politik –
Litvinovs avskedande förefaller hava varit ett drag i detta spel –
dels uppfattningen på många håll i England och än mer i Frankrike,
att ur militärsynpunkt rysk hjälp är oundgänglig för att göra garantierna åt Polen och Rumänien verkligt effektiva. Det nya tysk-italienska fördraget har så tydligt gjort Mussolini till Hitlers vasall, att
hänsynen till Italiens känslor avsevärt trätt tillbaka. Slutligen har
den engelska opinionen för en allians med Ryssland dagligen tilltagit
i styrka även i utpräglat konservativa kretsar.
Under sådana förhållanden har Chamberlain, pressad av Halifax,
måst bita i det sura äpplet. Vid underhandlingar med Moskva är
osvuret alltid bäst, men i skrivande stund förefaller det, som om alla
väsentliga hinder blivit undanröjda under Halifax’ underhandlingar
i Geneve och som om ett definitivt resultat vore att vänta omedelbart
efter pingst. I så fall vore stormaktsblocken grupperade tämligen
exakt efter mönster av årtiondet före 1914. Det återstår sedan att se,
hur en dylik trippelentents uppträdande skall verka i Berlin – som
ett återhållande moment eller som en uppmaning att slå till. Tvivelaktiga äro också följderna för Rysslands grannar av Moskvas inträde som salongsfähig medlem av »fredsfronten». De röda herrarnas
senaste manövrar i Ålandsfrågan ingiva knappast förtroende. Överhuvud taget är Moskvas uppträdande som europeisk huvudmakt en
högst tvivelaktig förmån för Europa och särskilt för dess neutrala
stater. Frågan är dock, om England i rådande läge längre hade något
val. Det är en farlig passagerare, som Hitler nödgat Chamberlain
att taga ombord.
Den danska författ- För den sedan 1929 i Danmark sittande socialningsfrågan. demokratisk-radikala regeringskoalitionen var
länge landstinget, d. v. s. den »övre» kammaren i den danska riksdagen, en stötesten och en broms. Detta landsting har till 3/4 utsetts
av elektorer, valda genom proportionella val. För att få deltaga i
valet av dessa har fordrats 35 års ålder. Valen ha giillt för en period
av 8 år, ungefär hälften har förnyats vart fjärde år. Den återstående
fjärdedelen har utsetts på en gång av det avgående landstinget självt
vid utgången av en 8-årsperiod. Tirväljarna till det danska landstinget voro alltså vida äldre än motsvarande väljare till den svenska
första kammaren, även före senaste svenska reform (1937), och tingets
förnyelse skedde jämförelsevis långsamt. Ungefär hälften av de
landstingsmän som sutto närmast före upplösningen av tinget våren
1939 voro sålunda valda 1932.
En viss kammarmotsättning kunde alltså förefinnas, och denna
kunde resultera i skiljaktiga beslut i de båda tingen. För att ett
beslut skulle komma till stånd, måste dock dessa vara eniga; det
fanns ej ens i finansfrågor någon motsvarighet till våra gemen- 3R8
Dagens frågor
samma voteringar, vadan det ofta nog kunde vara svårt att nå ett
positivt resultat. Det torde vara denna likställighet mellan tingen
och dennas konsekvenser, som framför allt givit upphov till en önskan
om landstingets avskaffande.
1<-,örst 1936 fick regeringskoalitionen en, om också mycket knapp,
majoritet även i landstinget tack vare en lycklig lottdragning på
Bornholm. Med anledning av denna nya maktställning för Staunings
regering aktualiserade denna sitt gamla reformkrav. Båda regeringspartierna hade nämligen i valagitation och på annat sätt uttalat sig
för enkammarsystem och sänkandet av rösträttsåldern till folketinget, d. v. s. den »nedre», direkt folkvalda kammaren, från 25 till
21 år. I docomber 1937 förkunnade också regeringen, att den nu ämnade söka genomföra dessa förändringar samt utvidga referenduminstitutet, så att möjlighot att tillgripa folkomröstning skulle givas
iiven i andra lagfrågor än grundlagsfrågor.
Redan från början uttalade högerns ledare Christmas-Moller sin
beredvillighet att gå med på ett dylikt reformprogram. Han menade,
att man borde avföra författningsfrågorna ur den politiska striden
och i stället ägna tid, krafter och intresse åt kampen om mera realitetsbetonade ekonomiska, sociala och andra spörsmål. Det var onekligen ett djiirvt grepp, och det är nog svårt att säga, vilka som till
en början kände sig mest bestörta: Christmas-Mollers egna partivännor eller Stauning och hans regoringskamrater. De förra sågo sin
ledare övergiva positioner, som i årtionden ansetts viktiga och värdefulla för konservativ politik, dc senare fingo ju ett tillämnat slagnummer i den politiska kampen mot högern vridet ur händerna på
sig. Det iir också ganska förklarligt, att Christmas-Moller till en
början oj fick majoriteten av den konservativa riksdagsgruppen i
de båda tingen med sig. Att högerns ledamöter i landstinget ej kände
sig särskilt lockade att utan vidare bifalla ett projekt, genom vilket
de skulle avskaffa sig själva, kan ju vara begripligt. Detta riksdagsgruppens ståndpunktstagande till trots blev det snart uppenbart, att
en stor del av högerväljarna ute i landet och framför allt den kon- . sorvativa ungdomsrörelsen sympatiserade med Christmas-Moller.
Don moderata vänstern däremot önskade ej medverka till tvåkammarsystemets avskaffande men kunde tänka sig en reform i den riktningen att urväljarna till landstinget, som fortfarande borde utses
indirekt, fingo samma åldersgräns som folketingets väljare, 25 års
ålder; att de av landstinget självt valda ledamöterna borde utses av
det nyvalda tinget, ej som hittills av det avgående; och att vid dissenser mellan dc två tingen gemensam omröstning borde kunna tillgripas, ehuru landstinget dock i vissa frågor borde ha suspensivt
veto.
De tre största partierna hade alltså deklarerat sina ståndpunkter i
författningsfrågan, och dessa blevo sålunda utgångspunkterna för
arbetet på författningsreformen. På grund av det tillvägagångssätt,
som i den danska grundlagen är föreskrivet för författningsändring
– i sista hand är en folkomröstning avgörande, varvid majoriteten
339
Dagens frågor
och minst 45 % av samtliga valberättigade skola bifalla – var det
nämligen nödvändigt för regeringskoalitionen, trots sin majoritetsställning, att taga hänsyn till andra partiers mening.
Det förslag, som regeringen därför i juni 1938 offentliggjorde och
som grundade sig på den av riksdagen 1937 tillsatta författningskommissionens betänkande, bakom vilket de båda regeringspartiernas
och det konservativas ledamöter stodo eniga, uppvisade vissa drag
av kompromiss. Valrättsåldern till folketinget är här sänkt – ej till
21 utan till 23 år. Landstinget är visserligen avskaffat, men den direkt
folkvalda riksdagen skall uppdelas i två avdelningar, rikstinget och
folketinget Folketingets ledamöter väljas som hittills enligt proportionell metod i valkretsar, men därutöver skola (enligt det slutliga
förslaget) 34 st. utses på en rikslista av samma väljare. Dessa 34,
jämte en. av invånarna på Färöarna vald, bilda, tillsammans med
lika många av folketinget bland dess egna ledamöter utsedda, rikstinget (sålunda 70 st.). Resten av de i valkretsar utsedda (140 st.) utgör folketinget. De båda tingen förhandla och besluta var för sig
utom i grundlags- och finansiella frågor, men om de härvid komma
till skilda beslut, skola de gemensamt omrösta. :B’örslaget utgör alltså
ett mellanting mellan enkammar- och tvåkammarsystem, och btir
stora likheter med det norska stortinget. Folkomröstning skall anställas, om visst antal riksdagsledamöter eller viss del av väljarna
jämte en viss mindre del av riksdagens medlemmar begär det; dock
får ej referendum äga rum då det gäller skatte- och finanslagar m. m.
Detta förslag förelades riksdagen i början av oktober 1938. Att
regeringspartierna skulle gilla det, var självklart, och att den moderata vi.instern, som ju redan på ett förberedande stadium ogillat reformplanen, ställde sig avvisande, var knappast överraskande. Vida
mindre klart var, hur det konservativa partiet skulle ställa sig, så
splittrat som det på det förberedande stadiet 1937 visat sig vara i
denna fråga.
Christmas-Moller, som hela tiden verkat för genomförandet av en
grundlagsförändring av ungefär det innehåll, som regeringen skisserat, hade redan på sommaren 1938, sedan författningskommissionens
förslag blivit känt, fått det konservativa partiets centralstyrelse att
med 23 röster mot 3 (3 röstade ej) ansluta sig till detta. Senare på .
il.ret, i början av oktober, gillades hans politik av högerpartiets riksstämma. Med 457 röster mot 119 godtogs det framlagda författningsförslaget. Minoriteten framträdde även offentligen och kritiserade
förslaget. Man menade att det ej lämnade några garantier för en
folkminoritet och att reglerna för folkomröstning vore allt för snäva,
så att hela referendum-institutet bleve i praktiken värdelöst.
Christmas-Moller fortsatte att verka för reformens antagande. Han
framhöll i riksdagen, att vi leva i en tid, då det iir nödvändigt, att
demokratiskt styrda stater visa sig kunna handla lika snabbt och
målmedvetet som på annat sätt styrda riken. Detta var dock, menade
han, ej möjligt med det nuvarande danska tvåkammarsystemet, och
därför skulle det bort. Han framhöll, att all erfarenhet i dansk
340
Dagens frågor
politik ända från 1866 och fram till 1936 hade visat, att om man verkligen ville genomföra en demokrati, kunde det blott ske på ett sätt,
nämligen genom att ha endast en väljarekår i landet. Det var en
olycka, menade han, att man så länge hållit på de båda olika kamrarna och allt vad därav följt av provisorier (estrupiatet) och slitningar; överhuvud taget borde man ej ha bekämpat folketingsparlamentarismen.
Sedan g-rundlagsförslaget behandlats i riksdagen och därvid jämkats i några detaljer, främst beträffande riksdagsmännens antal,
antogs det i folketinget och därefter i landstinget i februari och mars
detta år. I folketinget antogs det med 96 röster mot 32 (3 röstade ej
och 18 voro frånvarande). Majoriteten utgjordes av samtliga socialdemokrater, kommunister och radikaler samt 18 konservativa och 2 .
av retsforbundet. De tre som nedlade sina röster voro alla konservativa. Minoriteten bestod av den moderata vänstern, bondepartiet
(f. d. fria folkpartiet), 3 av de konservativa samt ett par stänkröster.
I landstinget samlade förslaget 43 röster mot 32, l a vstod. Partierna
intogonaturligtvis här samma ståndpunkt som i folketinget; de konservativa voro alltså också bär delade men här voro motståndarna
flera än anhängarna (10 mot 4, den som avstod var ock konservativ).
Enligt den gällande danska grundlagens bestämmelser skulle nu
båda tingen upplösas och nyväljas. Så skedde, och valen ägde rum
den 3 april. Utom de redan nämnda partierna och det tyska partiet
i Slesvig deltogo tre partier med mer eller mindre antiparlamentariska program. Åldst och störst av dessa tre är Danmarks nationalsocialistiska arbetareparti. Kring årsskiftet eller strax därefter ha
två andra partier bildats: Nationalt Samvirke och Dansk Samling.
Det förra har till upphovsman generalauditör Victor Piirschel, tidigare konservativ partiledare i folketinget, och det senare läraren
Dalby, f. d. socialdemokratisk folketingsman.
Naturligtvis rörde sig valagitationen kring det vilande författningsförslaget men därjämte belystes och diskuterades regeringspolitiken i allmänhet. Det i författningsfrågan ej alldeles eniga konservativa partiet sköt denna senare fråga i förgrunden i sin kampanj.
·Framför allt framhölls av högertalarna, att regeringen ej lyckats
bemästra arbetslösheten, att den ej med tillräckligt intresse arbetade
för att stärka den militära beredskapen till neutralitetens värn och
att den lade allt för åtsnörande band på näringslivet och den medborgerliga friheten.
Resultatet av folketingsvalet blev, att socialdemokraterna samt de
relativt små partierna bondepartiet och retsforbundet gingo tillbaka,
under det att alla andra partier ökade. Socialdemokraterna förlorade
i jämförelse med senaste folketingsval 30,000 röster och 4 mandat, så
att deras röstetal stannade vid 728,561 mot 759,102. För första gången
under sin existens har partiet förlorat röster, därav c:a 20,000 i Kö-
penhamn. ‘l’ar man i betraktande att i allt omkring 53,000 flera röster
avgåvos nu än vid närmast föregående val, blir förlusten än större.
Bondepartiet förlorade 2,000 och retsforbundet något över 7,000 samt
341
Dagens frågor
var sitt mandat. Socialdemokraternas allierade, de radikala, däremot
vunno 10,000 nya anhängare och nådde en röstsiffra av 161,195 men
kunde ej öka antalet av sina platser i folketinget. De konservativa
ökade från 293,393 till 301,667, alltså c:a 8,000 röster, samt återerövrade
det mandat, som förlorats genom Purschels utträde. Den betydligaste
ökningen hade – bland de större partierna – den moderata vänstern
att uppvisa; den gick fram från 292,247 till 309,154, alltså med c:a
17,000 väljare och vann 2 platser. Ytterlighetspartierna till vänster
och höger hade dock relativt taget en ojämförligt mycket större
ökning än något av de stora partierna. Kommunisterna gingo fram
från 27,135 till 40,896 och vunno ytterligare ett mandat utöver de två
de redan ha; nationalsocialisterna ökade från 16,257 till 30,943 och
placerade 3 personer i folketinget, där det tidigare ej funnits någon
nazist alls. De ovannämnda nybildade antiparlamentariska partierna,
som gingo till val var för sig och under inbördes kamp, samlade tillsammans c:a 26,000, men ingendera nådde fram till något mandat.
Att det konservativa partiet lyckades hävda sin ställning så bra,
som ovan anförda siffror ge vid handen, är märkligt, då man besinnar det starka handicap det hade att dragas med på grund av oenigheten i författningsfrågan. Olycksprofeterna hade varit många och
förespått katastrof för ett parti, som handlar mot sin egen natur.
Ungefär så karakteriserades nämligen Christmas-Mollers fullt konsekventa och i bästa mening fördomsfria ståndpunktstagande. En
del av dessa spåmän drog sig nog till vänstern, men ett ej obetydligt
antallade nog sina röster hos ytterlighetspartierna på högra flygeln.
Kanske kan en del av dessa återvinnas en annan gång.
Att den moderata vänstern gick fram så mycket, torde till ej ringa
del bero på att den både från höger och vänster kunde samla upp
motståndare till grundlagsändringen. Socialdemokraterna ha säkert
tappat många röster till kommunisterna, några kanske också till
Dansk Samling, främst på grund av den alltjämt betydande arbetslösheten, som man gör regeringen ansvarig för. Men därmed är
knappast mer än hälften åv den socialdemokratiska förlusten förklarad. Den radikala vänsterns relativt stora ökning torde nog till
en del komma från f. d. socialdemokratiska väljare. Ej minst torde ·
härtill ha bidragit de radikalas utnyttjande i valagitationen av en
del uttalanden av socialdemokrater, främst partiledarens i folketinget H. Frisch’s deklaration om att han gladdes åt att dödsklockorna
ringde över den privata äganderätten. Möjligt är, att en del f. d.
socialdemokratiska väljare även gått till nationalsocialisterna, men
dessa ha nog fått tillskott från alla möjliga håll.
Med ett alldeles speciellt intresse följdes valet i Sönderjylland, ty
här hade tyskarna satt i gång en intensiv agitation för att erövra
ett andra mandat. För att mota denna attack ansträngde sig de
danska partierna, vilka gingo fram i full endräkt. Tyskarna ökade
sina röster med 2,500 till c:a 15,000, men danskarna ökade med över
10,000 till 79,000. Något andra mandat vunno därför ej tyskarna.
Samtidigt med valen till folketinget utsågos också elektorer för
342
Dagens frågor
val av landstinget. Det märkliga inträffade, att tendenserna härvoro
omkastade: socialdemokraterna gingo framåt, under det att de konservativa och den moderata vänstern gingo tillbaka. Orsaken till
denna omkastning var nog inte så mycket att de yngre årgångarna
här voro uteslutna, därigenom att endast 35-åringar och därutöver
ha rösträtt. Snarast var den att söka i rent valtekniska förhållanden.
Hälften av landstinget var nämligen valt så tidigt som 1932 och hade
alltså ej följt med i folketingets partiförskjutning under mellantiden.
Följden av detta elektorsval blev att regeringskoalitionen, som ju
förut haft mycket knapp majoritet i landstinget, nu fick sin ställning
stärkt (3 nya mandat för socialdemokraterna, l för radikalerna).
Författningsfrågans öde i denna nyvalda riksdag var självklart.
Reformen antogs med stor majoritet i båda tingen (i folketinget med
102 mot 37). Flertalet av reformens vänner hade nog gott hopp, att
den också skulle godtagas vid folkomröstningen, även om många
tyckas ha haft sina onda aningar. Omröstningen ägde rum den 23
maj och bjöd på den sensationen, att den i författningen fordrade
anslutningen av 45% av hela valmanskåren ej uppnåddes. Enligt de
första meddelandena från sammanräkningen fattades det c:a 12,000
röster, och trots senare korrigeringsförsök torde detta resultat stå
sig. Folkomröstningen gav alltså till resultat att reformen ej nu kan
genomföras.
Man kan fråga sig, vilka kategorier det varit, som åstadkommit
detta resultat genom att antingen rösta nej (ett mycket ringa antal)
eller underlåta att deltaga i omröstningen. Naturligtvis böra den
moderata v~insterns anhängare räknas till dessa och förmodligen ha
många av de konservativa låtit bli att rösta och alltså anslutit sig
till >>soffliggarnas parti». Det är framför allt på Jylland, som röstetalen visa stora underskott (c:a 110,000 röster, d. v. s. ett deltagande
på endast 33% i stället för minst 45 %), under det att mera än 62%
av huvudstadens väljare avgivit ja-röster (ett överskott på c:a 95,000
röster). På öarna överskred de ja-röstandes antal endast obetydligt
de fordrade 45 %.
Kravet på två-kammarsystemets avskaffande hade en gång varit av
största betydelse för demokratien och i denna något passerade tankevärld levde reformens tillskyndare (Stauning et comp.) kvar. Men
kammarmotsättningen är åtminstone för närvarande övervunnen, och
det torde egentligen vara helt andra problem, som äro brännande
aktuella. Att »soffliggarepartiet» blev så stort, berodde nog därför
ej blott på den oövervinneliga slöhet och liknöjdhet, som alltid i alla
länder kännetecknar en stor del valberättigade, utan även på att
många politiskt vakna och intresserade stodo fullständigt likgiltiga
inför denna reform. Den kunde genomföras, den kunde falla, skillnaden i praktiken bleve minimal.
Man kan undra vad som nu skall ske i Danmark. Stauning har förklarat att omröstningsresultatet på intet sätt inverkar på regeringens
ställning. Likväl synes man ämna inkalla riksdagens båda ting till
sammanträde inom de närmaste dagarna. För det konservativa par- 343
Dagens frågor
tiet får däremot den negativa utgången en -åtminstone för en iakttagare i annat land – högst förbluffande konsekvens. ChristmasM0ller förklarade nämligen före omröstningsdagen, att han ämnade
avgå som partiledare, om reformen ej antogs vid folkomröstningen.
Och han ämnar tydligen hålla ord. Och därmed förlorar det politiska
ledargalleriet i Danmark sin kanske skarpaste profil.
Det representativa Den nuvarande regeringskoalitionens tredje rikssystemets krisfara. möte är snart till ~inda. När detta skrives ha åtskilliga viktiga sakfrågor ännu ej avgjorts, vadan försiktigheten
bjuder att ej vid bedömandet av riksdagens materiella resultat gå
händelserna i förväg. Riksdagens partipolitiska signatur kan dock
näppeligen ändras av de återstående förhandlingarna. Koalitionsregeringen har utan någon större möda kunnat i alla väsentliga stycken genomdriva sina förslag. Rättvisan kräver dock det erkännandet
att det lossnat en smula i majoritetens fogar, i det att man i år
ibland tillåtit sig små modifikationer av regeringsförslag. Men längre
än till modifikationer har det ännu aldrig gått, helst i politiskt likgiltiga frågor. Alla skulle räkna det som ett mirakel, om en verkligt
betydande proposition avsloges. För att nå denna effektivitet synes
regeringen varken behöva prestera någon större navigationsförmåga
eller någon mera imponerande argumenteringskonst. Regeringsledamöterna behöva inte ens alltför ofta visa sig i kamrarna. Den förenings- och säkerhetsakt, som socialdemokraterna och bondeförbundet
ingingo efter 1936 års höstval, är ännu tillräckligt fast för att trygga
det nyaste enväldet.
Det skall icke här diskuteras, i vad mån tidsläget kr~ivt hela den
utomordentligt stora expansion av regeringsmakten, som försiggått
under de senaste åren i vårt land. Det skall endast sägas, att den
omständigheten att 1920-talets regeringar voro för klena ej nödvändigtvis behövt leda till en motsatt ytterlighet. Och man behöver
endast göra det tankeexperimentet att bondeförbundet 1936 föredragit
den gamla obundenheten framför den nuvarande bundenheten vid
koalitionen; i ty fall skulle med till sannolikhet gränsande visshet
jämvikten mellan regering och riksdag ha bevarats, det svenska
parlamentets arbete alltjämt ha samlat intresse och exempelvis det
nuvarande fullmaktsväsendet ej ha utformats så konstitutionellt villkorslöst som i fjol och i år skett; måhända skulle dock i så fall den
fridsamma tonen i våra dagars – ändock av utrikeshändelsernas
tryck dämpade – inrikespolitiska strider ha fått lämna rum för ett
häftigare och hetsigare språk.
Likväl ger den nuvarande situationen anledning till olika reflexioner med hänsyn till folkrepresentationens ändrade stiillning. Det
fanns en tid, då den radikala vänstern i detta land hänsynslöst stred
för folkrepresentationens rättigheter. Dess program var precis detsamma som Johan Sverdrups bekanta sats om nödvändigheten av
att samla »all makt i denna sal», d. v. s. stortingssalen. Den, som nu
från läktaren tar en titt på kamrarna, iakttar de ofta glest besatta
344
Dagens frågor
bänkarna, lyssnar till de ofta föga avlyssnade anförandena samt
registrerar de osvikliga s. k. regeringssegrarna, får minst av allt
någon förnimmelse att demokratiseringen skulle på det yttersta av
dessa dagar ha lett till denna riksdagens åtrådda maktsamling. Till
historien hör också, att just de dåvarande vänsterledarna – nära
dem stod bl. a. den nuvarande statsministern – under den Hammarskjöldska ministärens tid rasade mot regeringens förmenta övergrepp
och mobiliserade grundlagens resurser för att stämpla dess maktutövning såsom landsskadlig och antidemokratisk; ändock var denna
underkastad starkt beroende av riksdagen och kringskar näppeligen,
trots kriget, riksdagens faktiska maktställning så starkt som skett
under de senaste fredstidsåren.
Man skulle kunna uppdela riksdagens arbetsuppgifter i tre huvudgrupper: l) att ta ställning till regeringens förslag och i samband
därmed väckta motioner; 2) att fatta ståndpunkt till opinionsyttringar, föreslagna i t. ex. motioner och skrivelseförslag; 3) att
utöva kontroll över regeringen, främst genom konstitutionsutskottets
dechargegranskning samt genom anlitande av interpellations- och
frågeinstitutet. Om nu någon parlamentarisk doktrin verkligen skulle
påbjuda regeringsmajoriteten i riksdagen att stödja och godkänna
regeringens propositioner i alla väder, antingen det sker av övertygelse eller ej – och statsministern syntes vid remissdebatten i
januari stå en dylik doktrin ganska nära- kan man alltid fråga sig,
om regeringsmajoriteten på de bägge återstående områdena kan vara
skyldig att till varje pris ta hänsyn till regeringen.
I själva representationsbegreppet måste givetvis ligga förpliktelsen
för den enskilde riksdagsmannen att frambära och stå för de rimliga
önskemål, som hysas bland de representerade och äro förenliga med
ett allmänt intresse. I de besvär, som tidigare framfördes vid riksdagarna, finnes en historisk realitet bakom detta representationsbegrepp. I den mån dylika besvär eller – på ett modernt språk –
dessa motioner ansågos sakligt motiverade, betraktade riksdagen det
såsom en självklar sak att därom avlåta en skrivelse till Kungl.
Maj:t eller på annat sätt ge uttryck för sin opinion. Sådana opinionsyttringar uppfattades i allmänhet inte såsom något för Kungl. Maj :t
förnärmande utan blott såsom ett led i den naturliga växelverkan
mellan exekutiv- och legislativmakt. Regeringens ledamöter ansågos
icke ens böra delta i debatterna om dylika skrivelser, enär de därigenom föregrepo konungens grundlagsenliga rätt att fatta ståndpunkt
till desamma; senast under högerregeringen för tio år sedan klandrade prof. C. A. Reuterskiöld ett statsråd för att han genom att lämna
några sakliga upplysningar obehörigen skulle ha ingripit i riksdagens fria avgörande av en skrivelsemotion; givetvis verkar dock
denna teori om statsrådens plikt till abstinens ytterligt föråldrad
och opraktisk. Numera kan man iaktta två fenomen. För det första
ha de för valmännens hjärtefråga förut lyhörda ledamöterna av majoritetspartiet plötsligt blivit mycket lomhörda och endast i begränsad utsträckning gjort sig i motioner till tolk för deras synpunkter.
345

..·
Dagens frågor
Låge häri blott en skärpt kritik mot oförnuftiga eller orimliga projekt beklagar ingen denna återhållsamhet, men tyvärr kan man ej tro
härpå, enär lomhördheten även synes lika stark gentemot förnuftiga
stämningar, så framt regeringen kan antas tolka en riksdagsframstöt
såsom en opåkallad eller mindre önskvärd påminnelse. För det andra
ha majoritetens män blivit alltmer obenägna att positivt ta ståndpunkt till från oppositionspartierna väckta skrivelsemotioner. Åven
om de skulle finna en petition till Kungl. Maj:t sakligt bärig eller de
påtalade förhållandena: anmärkningsvärda, föredraga de ej sällan att
kläda avslaget å motionerna i t. ex. en sådan formulering som att riksdagen förutsätter att Kungl. Maj :t ändock ägnar frågan tillbörlig
uppmärksamhet e. dyl. Längre kan man ej gärna gå i att dekapitera
riksdagen och göra denna viljelös. Ett gott exempel härpå erbjöd behandlingen av ungdomsbrottsligheten. Med anledning av fångvårdsstyrelsens rent statistiska utredning om ungdomsbrottsligheten och
med anledning av de uppseendeväckande pessimistiska uttalandena i
denna hade i en motion utredning begärts om ungdomsbrottslighetens orsaker och botemedel; trots att justitieminister Westman ställde
sig i debatten neutral till frågan om ett riksdagsuttalande och trots
att intet varit naturligare än att riksdagen givit en opinionsyttring
tillkänna i detta viktiga uppfostringsspörsmål, föredrog andra kammaren att icke ha någon uppfattning och att icke störa Kungl.
Maj :t. Det vore lätt att framdraga massor av liknande fall under
senare år. Riksdagens gamla opinions- och petitionsrätt har på detta
vis på ett par år urblekts och urvattnats i en omfattning, som gjort
det gamla representationsbegreppet ganska oigenkännligt. Det anmärkningsvärdaste är, att denna riksdagens viljeavtrubbning inträffat just när de s. k. folkliga partierna kommit över makten. Något
sakligt skäl att utlägga parla~entarismens läror så extensivt, att
riksdagen även på ett förberedande stadium skulle vinnlägga sig om
viljelöshet, kan näppeligen urgeras. Och om riksdagsmajoriteten ej i
onödan vill lägga sig i regeringens utredningsinitiativ och dessutom
av parlamentariska etikettsskäl ej vill gå emot regeringens propositioner, vad tjänar då hela den stora skymmande riksdagsapparaten till~
Vad riksdagens kontrollmakt beträffar har införandet vid årets
riksdag av systemet med s. k. enkla frågor – allra främst tack vare
högerpartiets flitiga utnyttjande av detta nya institut – onekligen i
hög grad bidragit att göra riksdagsarbetet livligare, aktuellare, fermare. Samtidigt konstaterar man dock den påfallande ringa nyfikenhet, som regeringspartierna lagt i dagen; relativt sällan har det hänt,
att någon av dess många män högt ))undrat)) något, än mera sällan
att någon haft en kritisk uppfattning att föra till torgs. Mest signifikativ blev årets dechargegranskning. För första gången på länge
lyckades konstitutionsutskottets majoritet prestera ett blankt betänkande och därmed göra ofelbarheten till parlamentarisk dogm. Icke
ens i fråga om den pekoralistiske överläraraspiranten eller ett rent
statsrättsligt, d. v. s. opolitiskt ställningstagande till abolitionsrätten
346
Dagens frågor
kunde en majoritet hopbringas. Man har på sista tiden ofta talat om
de danska »soffliggarna», men samma benämning skulle i viss mån
kunna brukas om det svenska konstitutionsutskottets majoritet, vilken uppenbarligen fattat som sin uppgift att blunda vid protokollsläsningen men nymornat ogint vakna upp, när oppositionens män
trott sig ha gjort ett·fynd i protokollssviterna. Detta är den moderna
majoritetens sätt att vårda arvet från folktribunen Adolf Hedin.
Ingen förundrar sig över, att inte regeringspartierna ävlas utnyttja
riksdagens kontrollmakt till att bereda regeringen svårigheter. Men
både fråge- och dechargeinstitutionen kunna med fördel utnyttjas i
saknyttans tjänst och ha f. ö. endast att vinna därpå.
Vi vilja betona, att här endast och med viss tillspetsning en sida av
problemet tecknats. Vi vilja icke generalisera eller bortse från vissa
tendenser till en växande olust även inom regeringspartiernas led inför folkrepresentationens nuvarande viljeförslappning. Riksdagens
beslut angående en rationellare budgetbehandling, bättre kontakt mel~
lan regering och riksdag i utrikesfrågor samt formella beskärande av
den militära finansfullmakten äro att hänföra till dessa tecken.
Ingen kan dock säga, att de äro fullödiga bevis för riksdagens återbegynnande självhävdelse. Ännu så länge utgöra de blott enstaka
företeelser. Grundtonen har även i år varit den motsatta. Inträffar
ingen bestämd ändring, hotar en folkrepresentationens kris. Ett skenparlament svär mot vår traditionella folkstyrelse och löper risken att
göra sig självt överflödigt.
Polska Under några månader har den polsk-tyska konflikten rö-
politiker. rande Danzig och korridoren varit det brännbaraste stoffet
i världspolitiken. Tysklands ledande män kring Fiihrern äro relativt
väl kända i Sverige, ehuru ingen med säkerhet kan utrannsaka de
krafter – kända eller okända – som härvid öva inflytande. Polens
inrikespolitiska förhållanden äro icke lika bekanta j vårt land. Dels
lägger språket oftast svårigheter i vägen för den, som vill söka intränga i det politiska livet i Polonia rediviva, och dels gör det nuvarande autoritära styrelsesättet det svårt för utomstående ·att rätt
begripa .det faktiska skeendet; en polsk statsrättsprofessor skrev
också för ett par år sedan, att den polska författningsrätten var ell.
bok under sju insegel för dem, som icke kände författningsrättens
tillämpning i praxis.
Det är välbekant, att Polen liksom så många andra öst- och centraleuropeiska stater omedelbart efter ·världskrigets slut vid tillskapandet av nya författningsformer tog sig ett för starkt demokratiskt
rus. Det ekonomiska livets desorganisation i de nya krigshärjade
statsbildningarna, avsaknaden av obruten historisk tradition och
tränade förvaltningsmän samt folkets bristfälliga bildning – allt
detta skapade komplikationer och omöjliggjorde demokratiens friktionsfria funktion. I Polen levde dessutom den gamla individualismen åter upp, ehuru i en större utsträckning än som efterkrigslägets
347
26- 39388. Svensk Tidskrift 1939.

..·
Dagens frågor
många svåra problem kunde medge. Pilsudskikuppen i maj 1926
åsyftade att vingklippa individualismen och genom en koncentration
av statsledningen tygla de många partiernas häftiga strider. Under
bibehållande av vissa demokratiska styrelseformer etablerades en
autoritär regim, som ytterst kunde stödja sig på militären; betecknande var att marskalken Josef Pilsudski under största delen av sin
»diktatur» föredrog posten som krigsminister framför statspresidentens eller ministerpresidentens ställning. 1926 års författningslagar
omformades år 1935 i en ny författning, som till sina väsentliga delar
bygger på 1926 års koncentrationsideer och alltjämt är giltig, även
om de omstridda vallagsbestämmelserna nu torde bli föremål för
revision. Ar 1930 erhöll regimen – som dock icke bygger på något
statsparti av det slag, som är känt från diktaturstaterna – majoritet
i bägge kamrarna, senaten och sejmen, och sedan 1935 existera inga
fraktioner i parlamentet, fastän där finnas både regeringsanhängare
och oppositionella. Före 1935 tillämpades vid valen till sejmen ett
proportionellt förfarande; efter denna tid har man infört ett system
med majoritetsval i tvåmanskretsar, varvid tyngdpunkten ligger på
rätten till nominering av kandidater, vilken rätt huvudsakligast tillkommer kommunala organ och yrkeskorporationer och därigenom
givetvis kringskär den ohämmade valfriheten. Av senatens medlemmar utnämner presidenten en tredjedel, medan de återstående två
tredjedelarna väljas indirekt av en mycket begränsad väljarkår; i
författningen heter det, att medborgarnas rätt att utöva inflytande i
offentliga angelägenheter skall utmätas efter värdet av deras strävan
för och förtjänst om allmänt väl, och i enlighet med denna princip
tillkommer rösträtt vid val av senatselektorerna främst ordensinnehavare, kommunala förtroendemän och vissa ledande inom näringslivet.
De mest kända männen i det nuvarande Polen äro utrikesminister
Josef Beck och marskalken Smigly-Rydz. Båda tillhörde Pilsudskis
legioner under världskriget. Överste Beck var 1922-1923 militärattache i Paris samt blev 1926 krigsminister Pilsudskis kabinettschef.
Sedan 1932 eller i sju år har han, residerande i palatset vid Sachsiska
trädgården, varit chef för utrikesdepartementet samt i denna egenskap nått en isolerad prominent särställning i kabinettet. Hono~
närstående torde vara handelsminister Roman, förutvarande polsk
minister i Stockholm. Smigly-Rydz, ursprungligen arkitekt men
framstående militär under frihetsstriderna, blev år 1936 efter Pilsudskis död marskalk och är såsom sådan närmast i rang efter statspresidenten och i viss mån hans vederlike; sålunda lär, i händelse
både statspresidenten och marskalken äro närvarande vid något
offentligt evenemang, publiken vid avsjungandet av nationalsången
under dennas förra del vända sig mot presidenten och under dess
andra del mot marskalken. Marskalkens rangställning är signifikativ
för den vikt, nationalförsvaret och militärmakten tillmätes i det befriade Polen. (En närmare karakteristik av Smigly-Rydz gavs i
Svensk Tidskrift 1936, sid. 587.)
348
Dagens frågor
Mindre känd utomlands är statspresidenten Ignaz Moscicki, trots
att han innehaft sin ställning ända sedan Pilsudskikuppen för tretton
år sedan och trots att han författningsenligt åtnjuter den vidsträcktaste makt. Medan presidenten enligt 1921 års författning så-
som åtskilliga andra av sina dåtida kolleger huvudsakligast var en
dekorativ figur, var huvudsyftet vid 1926 års författningsomvandling
att skapa en stark presidentmakt och ge presidenten rollen såsom en
oavhängig ledare för statslivet, med rätt för honom att självständigt
ingripa i statslivet än såsom en dirigent, än såsom en medlare eller
varnare. I detta hänseende kan Polen delvis sägas ha gått i spetsen,
när det gällt att konstitutionellt regelbinda det i många stater numera regenererade presidentämbetet. Sålunda har den polske presidenten – utom rätten att tillsätta en del av senaten – rätt att upplösa kamrarna, att kalla eller avskeda ministrar utan parlamentets
inblandning, att lagstifta genom dekret, att inlägga ett suspensivt
veto mot de av parlamentet beslutade lagarna, att förklara belägringstillstånd o. s. v.
President Moscicki fyller i år 72 år. Han fick sin utbildning vid
den polytekniska skolan i Riga. Under sin ungdomstid, då det tsaristiska Ryssland planmässigt arbetade på det upprorssinnade Polens
denationalisering, deltog Moscicki såsom många andra polska ungdomar i konspirationer och han ägnade en stor del av sin tid åt en
hemlig organisation, »Folkbildningskretsar», vars syfte var att utbilda unga arbetare till politiska agitatorer. Han avbröt dock sina
tekniska studier kort före deras avslutande och överflyttade till
Warszawa. Förföljd av de tsaristiska myndigheterna medverkade han
i förberedelserna till en handlingens propaganda men måste snart fly
till utlandet, där han först bosatte sig i London. Liksom Pilsudski
var han vid denna tid socialist, och i de polska utiandssocialisternas
förbund sammanträffade han med Pilsudski, med vilken han snart
förenades i en vänskap som skulle vara till Pilsudskis död. I London
försörjde Moscicki sig delvis som kroppsarbetare men återupptog
samtidigt sina tekniska studier. 1897 flyttade han till Freiburg i
Schweiz, vid vars nygrundade katolska universitet han först blev
assistent åt professorn i fysik och så småningom föreståndare för
det fysiska laboratoriet. Han gjorde sig snart känd för viktiga upptäckter rörande framställning av kväve ur luften. 1912 återvände han
till Polen och blev professor i elektrokemi samt grundare av det
kemiska forskningsinstitutet. Under Moscickis ledning påbörjades
1917 byggandet av kvävefabriken Azot vid Krakow. Sin största tekniska berömmelse vann Moscicki vid den tyska utrymningen av de
delar av Oberschlesien, som vid N. F:s delning av området tillföll
Polen. När tyskarna därvid lämnade kvävefabriken i Chorzow åt
sitt öde, igångsatte han blixtsnabbt fabriken med hjälp av egna
patent.
Vid Pilsudskikuppen 1926 borttvingades den då fungerande presidenten. Vid parlamentets nyval av president stod striden mellan
tvenne. Den ene var Moscicki, som var Pilsudskis kandidat. Han hade
349
26*- 3U388.

Dagens frågor
förut stått utanför politiken och lämpade sig därför som Pilsudskis
man i dennes uppgörelse med parlamentsväldet. Honom kommer jag helst att skänka mitt stöd och tjäna med mina råd, honom kommer jag att i förtroende samarbeta med, lär Pilsudski ha
yttrat om sin gamle vän. Pilsudski lyckades också efter en skarp
strid den 3 juni 1926 genomdriva hans val. Den 8 maj 1933 återvaldes
han för nya sju år. Nästa år utlöper hans mandat. Något formellt
hinder för hans förnyade återval föreligger ej.
Utlandet har svårt att bedöma, hur pass stor del i de viktiga avgörandena den åldrade Moscicki under sin långa ämbetstid tagit.
Han har i det yttre varit tillbakadragen och uppenbarligen ej älskat
att framträda i den starke mannens roll. Otvivelaktigt ville Moscicki
under Pilsudskis livstid icke ställa sig i vägen för dennes övermodigt
kraftfulla auktoritet. Lika otvivelaktigt är dock att Moscicki genom
sitt lugna, vetenskapligt tålmodiga och trägna arbete under årens
lopp skapat sig en egen auktoritet och starkt befäst sin position. Han
har icke låtit sina presidentprerogativ ligga obegagnade, och han har
framför allt utgjort en utjämnande och stabiliserande faktor i Polens
politiska liv.
Vid Pilsudskikuppen var ett huvudmotiv att undslippa den mekaniska parlamentarismens instabilitet i landets ledning. Man ville
komma ifrån de täta ministerkriserna och de förlamande koalitionsstriderna. Å andra sidan gick man ej så långt, att man fullständigt
strök ministärens politiska ansvarighet inför parlamentet. Fortfarande ges det också en viss, ehuru starkt restriktiv rätt för parlamentet, enkannerligen sejmen, att kräva ministärens eller en viss
ministers demission. I praktiken har det sedan 1926 nog förekommit
ombyten på taburetterna – tidvis ganska täta, framför allt av ministerpresident – men skiftena ha icke rubbat regimens maktställning eller nämnvärt ändrat den politiska kursen. Tvärtom kan det
sägas, att den politiska stabiliteten hela tiden bevarats under de senaste tretton åren. Och i regel ha skiftena haft andra orsaker än
parlamentets vota. Ministerpresident sedan tre år tillbaka är Skladkowski, en läkare, som särskilt inriktat sina krafter på det folkhygieniska området och där anses ha utfört ett utomordentligt arbete. De11
kanske mest betydande av övriga ministrar är finansministern
Kwiatkowski. Han är till professionen ingenjör och var vid reorganiserandet av industrien i Ober-Schlesien dåvarande professor
Moscickis närmaste medarbetare. Han står i spetsen för de nuvarande
strävandena att industrialisera Polen och skaffa utkomst åt dess
stora, ständigt växande och ännu delvis mycket fattiga befolkning.
Hans namn är intimt förknippat med uppbyggandet av det s. k.
industriella centraldistriktet och de till grund härför liggande fyraårs- och tioårsplanerna. Detta område, det s. k. C. 0.-distriktet sträcker sig från Warszawa rakt söderut över Kielce till Ober-Schlesien.
Det antagliga är emellertid att området geografiskt kommer att förskjutas österut. Den tyska gränsen torde numera anses ligga för nära.
350
Dagens frågor
Importökningen och den Aren efter 1931 beteckna en ny rera för
engelska handelsoffensiven. den moderna handelspolitiken. Under
trycket av den viiridsfamnande ekonomiska depressionen nödgades
det ena landet efter det andra vidtaga ingrepp i det fria handelsutbytet i syfte att därigenom mildra lågkonjunkturens grepp om den
egna produktionen. Hur olikartade dessa handelspolitiska åtgärder
än blevo, är det dock karakteristiskt – såsom framhålles i en nyligen
publicerad norsk undersökning på detta område – att de vanligtvis
angivits vara av rent defensiv karaktär. Det franska kvotsystemet
utbyggdes exempelvis främst såsom ett skydd mot konkurrens från
länder med deprecierad valuta, och när England 1932 övergick till ett
system med skyddstullar, motiverades detta också av behovet att
värna hemmaindustrien mot en övermäktig utländsk konkurrens. För
de av tradition liberalt orienterade länderna var det ju ock svårt att
tillgripa restriktiva åtgiirder under annan motivering än att de vore
av en nödsituation framkallade undantagsföreteelser med syfte att
undanröja de än större olägenheterna av en fullt fri utlandsmarknad.
A andra sidan kan man givetvis icke förneka, att dc sålunda vidtagna skyddsåtgiirderna i många fall icke utan framgång kunnat
användas iivcn i offensivt syfte. I stort sett kan dock sägas, att den
huvudlinje, som handelspolitiken följt intill de allra senaste månaderna, karakteriserats av strävandena att skydda den inhemska industrien mera än att främja den på export inriktade.
Oaktat dc svårigheter av handelspolitisk art, som den svenska
exporthandeln haft att kiimpa med, har vårt land likväl kunnat icke
blott behålla utan även befästa sin ställning i det internationella
varuutbytet. Ar 1929 uppgick enligt Nationernas Förbunds statistik
Sveriges andel i världshandeln till 1,4 %; 1937 hade den stigit till inemot 2 %. Sedan depressionen nått sin botten 1932, har värdet av den
svenska CXIJorten i det närmaste fördubblats.
Under fjolåret gick emellertid den svenska utrikeshandeln något
tillbaka i ;jämförelse med de rekordmässigt höga siffror, denna uppvisade för år 1937. Tillbakagången har varit mera utpräglad för
exporten än för importen. Denna minskning i handelsvolymen är en
universell företeelse. Siirskilt kännbar har eXIlOrtsiffrornas nedgång
sedan 1937 varit för de viktigaste industriländerna: utförseln från
England, Tyskland och Förenta Staterna visar sålunda en i stort sett
parallell regress. Detta har lett till en påtaglig skärpning av konkurrensen på världsmarknaden, vilken avspeglar sig i en starkt ökad
handelspolitisk aktivitet. A ena sidan märkes härvid tillkomsten av
en rad betydelsefulla handelsfördrag. Viktigast bland dessa är det
engelsk-amerikanska, som trädde i kraft den l januari 1939 och vars
frukter i form av tullsänkningar å ett avsevärt antal varor i kraft
av mest-gynnad-nationsklausulen i större eller mindre utsträckning
kommo även andra än de fördragsslutande staterna tillgodo. Men
exportkonkurrensen har också utlöst en annan och i betraktande av
den tidigare utveeklingen anmärkningsvärd företeelse: de politiska
och ekonomiska stormakterna ha nämligen sedan någon tid tillbaka
351
:ä r
Dagens frågor
öppet deklarerat sin anslutning till den positiva och aktiva handelspolitiska linje, som tidigare blott tillåtits skymta under protektionismens täckmantel. Ur svensk synpunkt betydelsefullast är i detta
hänseende de handelspolitiska motsättningarna mellan Storbritannien
och Tyskland. Konkurrensen mellan dessa makter, i sig varken svårförklarlig eller märklig, har under det senast förflutna året påtagligt skärpts, något som till stor del torde böra ses mot bakgrunden
av den tyska expansionen i Mellan- och Sydosteuropa. Under intryck
av det betydande passivsaldot i den engelska betalningsbalansen
– 56 milj. pund 1937 och 55 milj. pund 1938 – ha samtidigt härmed
från ledande brittiskt industrihåll framkommit yrkanden på en omläggning av den engelska handelspolitiken i riktning mot reciprocitetsprincipen. Den åsikten har uttalats, att man med lämpliga medel
borde förmå vissa länder, bland dem Sverige och, i än högre grad,
Finland att öka sina inköp från England.
Från officiellt håll framfördes önskemål härom vid den brittiske
statssekreterarens för utrikeshandeln, mr. Hudsons, besök i Helsingfors och Stockholm och frågan kommer, såvitt rör de svensk-engelska
handelsförbindelserna, att ytterligare dryftas, när representanter för
den svenska industrin och importhandeln i början av juli skola sammanträffa i London med det brittiska industriförbundets ledning.
De svenska förhandlarna skola vid dessa överläggningar kunna
hänvisa till en rad omständigheter, som redan tidigare berörts i diskussionen av denna fråga i fackpressen. De skola kunna erinra därom
att det svensk-engelska varuutbytet efter tillkomsten av det nu gällande handelsavtalet, vilket daterar sig från år 1933, utvecklat sig i
en för de engelska exportörerna gynnsam riktning. Importen av stenkol från England har exempelvis, trots de omfattande elektrifieringsarbetena i vårt land, stigit mycket starkt, och det anmärkningsvärda
är, att man här möter en anpassning på frivillighetens väg, vilken
inneburit, att de svenska importörerna avstått från föreliggande möjligheter att från andra producenter täcka sitt behov till billigare
priser. Den svenska delegationen skall vidare kunna peka på att den
genom handelsavtalet genomförda tullsänkningen för textilvaror
kraftigt befrämjat den svenska införseln av dylika alster från Eng- ·
land, ett förhållande som synes särskilt böra uppmärksammas mot
bakgrunden av den engelska bomullsindustrins aktuella svårigheter.
Vad åter de svenska produkternas ställning på den brittiska marknaden beträffar, noterar man med intresse en passus i ett nyligen
utgivet arbete, »The British Tariff System», av den engelske nationalekonomen E. B. McGuire; det säges där rent ut, att de svenska leverantörerna till Storbritannien i konkurrensen med säljare utanför imperieländerna haft mycket liten nytta av de tullsänkningar, som
genomfördes i 1933 års handelsavtal. Från svensk sida skall man
vidare gentemot de engelska kraven på en vidgad avsättningsmarknad i vårt land kunna anföra mer än ett exempel på att de svenska
importörerna på grund av existerande producentkarteller äro hänvisade till att täcka sina behov från andra säljare än de engelska,
352
Dagens frågor
vilka senare i kartellavtalen ofta tilldelats den brittiska marknaden
men fått avstå från den svenska; detta gäller exempelvis en icke så
oväsentlig svensk importvara som natriumsulfat.
Men förhandlingarna kunna heller icke gärna tänkas bliva opå-
verkade av den markerade förskjutning, som under den gångna delen
av detta år ägt rum i den svenska utrikeshandeln. Dess totala omslutningsvärde uppgick under första kvartalet till 940 miljoner kronor
mot 892 miljoner kronor samma tid föregående år. Det anmärkningsvärda ligger däri, att ökningen faller uteslutande på importen, vilket
resulterat i att det första kvartalets importöverskott stigit från 66
miljoner kronor i fjol till 116 miljoner kronor i år. Ett närmare studium av de olika importgruppernas utveckling ger vid handen, att
det egentligen endast är tre kategorier av varor, nämligen spannmål,
kolonialvaror samt frö, oljekakor etc. som visa nedgång. Betydande
ökning förete däremot kautschukfabrikat, spånadsämnen, hudar och
skinn, järn och stål samt fordon. Vad exporten beträffar, svara mot
mera betydande minskningar för grupperna vegetabiliska ämnen,
mineraliska och fossila ämnen, samt pappersmassa och papper en icke
oväsentlig ökning för grupperna transportmedel, vapen och ammunition samt kemiska produkter etc. Den i förevarande sammanhang
mest intressanta frågan är emellertid, hur de nu berörda förskjutningarna i importen å ena sidan och exporten å den andra påverkat
vår handelsbalans med de särskilda länderna. Att importöverskottet
från Tyskland stigit med 26,3 miljoner kronor från 16,o miljoner kronor första kvartalet 1938 till 42,3 miljoner kronor första kvartalet 1939,
förklaras till huvudsaklig del av det Tyska rikets tillväxt. Anmärkningsvärd är däremot den kraftiga minskning, som exportöverskottet
i vår englandshandel företer; det har nämligen nedgått från 24,3 miljoner kronor januari-mars 1938 till 11,2 miljoner kronor samma tid
1939. Beaktar man därjämte transitohandeln med England, reduceras
överskottet än kraftigare nämligen till allenast 5,3 miljoner kronor
emot 17,8 miljoner kronor 1938. Då England hävdat sin procentuella
ställning i den ökade svenska importen, medan Englands andel i den
oförändrade totala exporten från Sverige sjunkit från 23,8 % till 21,3 %,
framgår härav, att de engelska inköpen från Sverige under innevarande års första kvartal gått icke oväsentligt tillbaka, medan dess
leveranser till Sverige relativt sett förblivit oförändrade och i absoluta tal ökats.
Att det svensk-engelska varuutbytet alltjämt resulterar i ett underskott ur brittisk synpunkt, är helt enkelt ett uttryck för att det högindustrialiserade engelska näringslivet faktiskt har ett större behov
av de råvaror och halvfabrikat, som produceras i vårt land, än vi ha
av de speciella brittiska produkterna. Denna jämförelse tarvar emellertid så tillvida en modifikation, som den svenska importen från
England per huvud räknat är ojämförligt mycket större än den brittiska införseln från Sverige, likaledes per huvud sett. Om man ser
till relationen mellan import och invånarantal, äro endast få nationer
att betrakta såsom bättre kunder till Storbritannien än just Sverige.
353
Dagens frågor
Utom länder tillhörande det brittiska imperiet är det i själva verket
blott Danmark och Norge, som i detta hänseende gå före Sverige.
Ur svensk synpunkt vore det djupt att beklaga, om de nya tendenserna i brittisk handelspolitik skulle leda till en genomgripande omläggning av Storbritanniens kommersiella förbindelser med yttervärlden. Den rest av frihet i världshandeln, som ännu består, skulle
därigenom hotas att bli slagen i spillror. Av många tecken att döma
är detta emellertid ett resultat, som man minst av allt eftersträvar å
brittisk sida.
A svensk sida är man samtidigt medveten om det berättigade i den
särskilt från tyskt håll hävdade ståndpunkten, att en avgörande
faktor för världshandelns utveckling måste vara »borgenärsstaternas» beredvillighet att byta sina guld- och valutareserver mot reella
nyttigheter, d. v. s. mot varor. Vi kunna i vårt land så mycket hellre
understryka angelägenheten härav, som de svenska statsmakterna,
ursprungligen från rent ekonomiska utgångspunkter, sedan 1937 ställt
icke mindre än 140 miljoner kronor av våra reserver i främmande
betalningsmedel till förfogande för inköp av råvaror från utlandet,
ett belopp, som under nästkommande budgetår kommer att ökas med
ytterligare 70 miljoner kronor. Dessa genom reservförrådsnämnden
företagna inköp ha, från det nämndens verksamhet tog sin början
och t. o. m. mars månad 1939, uppgått till cirka 120 miljoner kronor.
Å ven om de icke i och för sig förklara mer än en tredjedel, eller
allra högst hälften, av den stegring, som importen till vårt land uppvisat under den senaste tiden, utgöra de dock ett markant inslag i
den bild, som svensk utrikeshandel just nu erbjuder.
R. Sn.
354

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism