Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 26 mars 1939.
Halvtidspaus För några år sedan beslöt riksdagen att med ett par
i riksdagen. dagar förlänga påsklovet, i syfte att bereda riksdagsmännen tillfälle att både ta igen sig före vårspurten och sköta angelägenheterna i hemorten. I år kan rekreationssynpunkten knappast
ha haft större styrka. Ty icke på länge har riksdagen under sessionens första del haft det så lindrigt som i år. Utskotten ha i stort sett
avverkat det föreliggande materialet men sedan tidvis av brist på
frågor måst pausera, och de verkliga arbetsplena i kamrarna ha
varit fåtaliga. Skulden för tomgången i maskineriet är icke riksdagens utan regeringens. Trots att denna nu suttit i åratal vid makten och följaktligen bort ha ägt alla möjligheter att planera förberedelsearbetet, har den dröjt in i det sista meu prorwsitioner. som
utan förfång borde ha kunnat avlämnas tidigare- om nu de viktiga
propositionerna i skrivande stund överhuvud taget avlevererats.
Då därtill kommer, att inga större partipolitiska frågor hittills förekommit, åtminstone inga som kunnat konkurrera med Hitlers nya
skiftesförrättning i Centraleuropa om intresset, kan man ej förundra
sig över, att både plenisalarna oeh tribunerna varit glest befolkade.
Riksdagen har blivit ett slags distraktionens centrum. Dess sakligt
värdefulla arbete har gått folket liksom förbi. Blott det nya frågeinstitutets tillkomst har verkat uppiggande på förhandlingarna, och
endast vid Ålandsdebatten skulle andra kammaren ha kunnat hänga
ut en röd lykta.
I den mån partistridernas dämpande är att tillskriva en allmänt
utbredd känsla av utrikespolitisk fara och därav betingad samhörighet, behöver riksdagen icke tvivla på folkets överseende med bristen
på den politiska sp~inning, som eljest är parlamentens livsluft. Ingen
skulle våga det påståendet, att den nuvarande oppositionen och dess
ledare trots deras ofta skarpa kritik brista i ansvarsmedvetande eller
lojalitet mot regeringen – man behöver blott därmed jämföra den
dåvarande vänsteroppositionens frenesi åren 1916 och 1917 mot de
Hammarskjöldska och Swartzska ministärerna.
Men man frågar sig, om regeringens strama disciplinering av majoritetspartiernas trupper äntligen modifierats på grund av läget ute
i världen, tilläventyrs också på grund av den ihållande kritiken från
utanförstående. Det har givits tecken, som tyda på att majoriteten
när det gäller nya initiativ, beträffande vilka ingen regeringenH
prestige står på spel, något friare och obundnare än under föregående
år prövat uppslagen. I varje fall ha flera initiativ från oppositionspartierna icke a priori avvisats utan ägnats en ärlig sakbehandling
och t. o. m. vunnit majoritetens bevågenhet. Och alldeles okänslig
för opinionen är givetvis ej ens den mäktigaste regering; n~ir det
monstruösa och totalt sönderskjutna strandlagsförslaget t. v. lagts
202
Dagen.s frågor
på hyllan, trots att hela fritidsutredningen inklusive dess ledamöter
från bondeförbundet och socialdemokraterna stod bakom det, är det
ett gott belägg för att den allmänna opinionen ännu ej är vanmäktig
i vårt land. Måhända har det alltså lossnat något. Men andra händelser ge vid handen, att regeringssystemet ej förlorat sin maktfullkomliga effektivitet. Regeringsförslagen äro alltfort betryggande
försäkrade i riksdagen, och statsråden bli förvisso av konstitutionsutskottet vid dess dechargegranskning fredade för några tillrättavisningar. Voteringsmaskineriet har fungerat så perfekt, att varje mera
svårartad meningsskiljaktighet mellan kamrarna förebyggts; det var
på håret, att ingen gemensam votering efter påsk skulle behöva
anställas, vilket i så fall torde ha varit nästan historiskt, men till
slut lyckades kamrarna verkligen bli oense om ett anslag på 2,000 kr.
Sedan hr Brarustorp före påskferierna lyckats av de socialdemokratiska regeringskollegerna utverka förslag om en höjning av margarinaccisen såsom ett litet överbud över jordbruksutredningen,
synes också – förutsatt att icke kriget brakar loss ute i världen –
regeringskoalitionen bestå åtminstone ett år framåt, trots att koalitionskänslorna torde vara ganska svala bland de mera oroliga inom
bondeförbundet. Mest betecknande för regeringssystemets moderna
etikett är, att det stora flertalet inom majoriteten avstått från att
begagna de demokratiska privilegierna att i motioner eller i debatterna frambära väljarnas »besvär» eller ställa nyfikna, tilläventyrs
närgångna frågor till regeringen. De känna sig uppenbarligen mera
som regeringens än folkets representanter i riksdagen. Men måhända
ha många använt ledigheten under riksdagsförhandlingarna till att
enskilt meditera över sin egen överflödighet.
Den stora frågan, som särskilt under hand diskuterats bland riksdagsmedlemmarna, har varit Ålandsfrågan. Man hade väntat sig·
eller åtminstone hoppats, att interpellationsdebatten i andra kammaren den 22 mars, efter allt vad som dagarna före inträffat i Europa
och inför de ökade farorna för en krigisk urladdning, skulle ha format sig till en imponerande manifestation av viljan att i samförstånd
med vårt östra grannland skydda ett vitalt nordiskt gebit. Efter
debatten tvivlar ingen på att det finnes en överväldigande majoritet
i riksdagen beredd att stödja den svenska regeringens Alandspolitik.
Men likväl erbjöd icke interpellationsdebatten den mäktigt samlande
opinionsyttring, som man väntade. Excellensen Sandlers nästan två
timmar långa tal var alltför späckat med självförsvar mot kritiken
för hemlighetsmakeri för att dess sakliga nyheter och synpunkter
skulle röna all den uppmärksamhet, som de förtjänade. Interpellanten
hr Flygs svar var alltför intellektuellt oärligt för att ge ens ett sken
av berättigande åt honom att framträda som den svenska nationalismens talesman. Man förvånade sig över, att icke instämmanden i
partiledarnas anföranden organiserats. Och man konstaterade med
förvåning att bondeförbundsledaren hr Svensson i Grönvik föredrog
att helst vistas ute i korridorerna – enligt riksdagsprotokollet hade
han dock talat vid det hemliga sammanträdet i januari-, liksom att
203
.:.:.;-
Dagens frågor
ingen annan auktoritativ bondeförbundare ansåg det opportunt att
tillkännage· sin mening i frågan. Visserligen ligger det ännu i vida
fältet, om ändringen av Ålandskonventionen kommer att vinna alla
intresserade makters godkännande, men icke minst med hänsyn till
denna ovisshet borde det ha varit andra kammaren och även ett av
dess regeringspartier angeläget att på imposantaste sätt inför makterna betyga, hurusom – för att anknyta till professor Bagges uttalande – Ålandsöarnas befästande vore ett nödvändigt led i en nordisk vänskaps-, neutralitets- och försvarspolitik.
Två gånger har Spaniens affärer diskuterats i riksdagen. Två
gånger har utrikesministern tillfrågats, när Sverige i likhet ej blott
med axelstaterna utan även med västmakterna ämnar erkiinna det
segrande nationalistiska Spanien. Exportindustriens ledande män ha
i det svenska näringslivets namn likaledes vädjat till regeringen att
ej dröja med erkännandet. .Ännu när detta skrives viintar man på
regeringens handling. Det må vara folk obetaget att privat tänka
och tycka vad som helst om demokrati och diktatur. En svensk regering har dock, sedan avgörandet i inbördeskriget för några veckor
sedan fallit och det republikanska Spanien upphört att existera så-
som ordnad stat, ingen rätt att akta på egna tycken eller på en ideologisk partiopinion. Det var högeligen anmärkningsvärt, att det
dröjde ungefiir ett år efter Exportföreningens första framställning,
innan Sverige på samma sätt som andra jämförliga länder sände en
kommersiell representant till Burgos. Det iir lika anmärkningsvärt,
att man nu vid erkännandet sätter sig i efterhand. I bägge fallen
har regeringen underlåtit att handla realpolitiskt. Och realpolitik är
härvidlag liktydigt med att på bästa och effektivaste sätt tillvarata
Sveriges stora ekonomiska intressen i Spanien. Något annat ögonmärke än Sveriges intressen äger regeringen ingen rätt att ha.
1939 års riksdag har ännu alla de viktiga frågorna kvar. Försvarsoch utrikespolitiken, löne- och skattefrågorna, jordbruksproblemen
och justitieministerns lagförslag ligga ännu på riksdagens bord. Och
under de två närmaste månaderna kunna många nya utrikespolitiska
överraskningar inträffa. Varken riksdagens sakliga arbetsresultat
eller politiska signatur kunna därför ännu företecknas.
Arbetstidsregleringen Handeln hör till de områden, som senast komför detaljhandeln. mit att beröras av de fackliga organisationssträvandena. Nu ha dessa mer och mer börjat gripa omkring sig även
här, något som sammanhänger bl. a. med storföretagens framväxande
också inom handeln. Betecknande nog började organisationsbildningen bland de handelsanställda först att taga riktig fart i de konsumentkooperativa företagen; där äro de anställda nu nästan hundraprocentigt organiserade i Svenska Handelsarbetareförbundet För
den privata handelns del öppnade genomförandet av lagen om förenings- och förhandlingsrätt slussportarna för en mäktig organisationsvåg, vilken i sin tur framkallat en allt livligare avtalsvcrksamhet. De avtalsslutande parterna äro här i regel å ena sidan Köpmän- 204
Dagens frågor
Jtens garantiförening, som nära samarbetar med Svenska Arbetsgivareföreningen, å andra sidan Handelsarbetareförbundet och Han- (lelstjänstemannaförbundet, anslutna till respektive LO och Daco. I
denna stund är det med säkerhet endast en tidsfråga, när det stora
flertalet handelsföretag med ett par tre anställda eller däröver få
känning av det fackliga organisationsarbetet.
I de kollektivavtal, som upprättas inom handeln, regleras arbetstiden så gott som undantagslöst enligt principen om 48 timmars helgfl”i arbetsvecka. Man kan då möjligen fråga sig, om en lagstadgad
arbetstidsreglering för handeln verkligen är av behovet påkallad eller
om det inte vore bättre att låta utvecklingen ha sin gång utan ingripande från statsmakternas sida, helst som lagstiftningen enligt praxis
i svensk socialpolitik får tänkas utesluta de speciellt inom handeln ·
talrika småföretagen från sitt tillämpningsområde. I propositionen
till årets riksdag med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln gör
sig iiven departementschefen denna fråga men kommer till den slutsatsen, att de handelsanställda icke böra ställas utanför det rättsskydd
mot oskäligt lång arbetstid, som tillerkänts andra betydelsefulla samltällsgrupoer. Detta låter naturligen säga sig, men vad man då rimligen kan fordra iir, att lagstiftningen något så när anpassas efter de
representativa kollektivavtalen för handeln och efter de synpunkter
och önskemål, som uttalats av köpmännens och de anställdas egna
organisationer. I viktiga avsnitt av regeringsförslaget har detta icke
skett och förslagets oföriindrade genomförande skulle därför innebilra ett högst betydande ingrepp i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare inom detaljhandeln, sådant detta utvecklats och bel’ilsts i gilllande riksavtaL Propositionen framstår i dessa avsnitt
,;om ett uttryck för doktriniira likriktningssträvanden utan tillbörligt
hänsynstagande till de siirskilda betingelser, varunder detaljhandeln
nrbetar.
Vad nu sagts gilller främst om övertidsbestämmelsernas utfonnHing. Man kan anse det orincipiellt oriktigt att i lag stipulera särskild övertidsersättning – med hänsyn till önskvärdheten att staten
avhåller sig från inblandning i den fria lönebildningen – men ändock
höja sig för de praktiska skäl, vilka kunna tala härför inom handeln.
Vad som emellertid i propositionen vittnar om en häpnadsväckande
brist på kännedom om eller brist på förståelse för detaljhandelns villkor är bestämmelsen, att förberedelse- eller avslutningsarbeten utom
ordinarie arbetstid generellt skola hänföras till sådant övertidsarbete,
för vilket särskild ersiittning skall utgå. Dessa arbeten äro till vä-
sentlig del av annat slag i en detaljaffär än i ett industri- eller jordhruksföretag. I arbetstidsutredningens angående affärs- och kontorsanställda enhälliga betänkande framhölls även, »att det ej sällan beror på den anställde själv- åtminstone delvis- om’arbete å övertid
av detta slag erfordras och hur länge det behöver fortgå. En tvingande regel om övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den
anställde att förlänga arbetet.» Kommitten föreslog på grund härav,
att från regeln om obligatorisk övertidsersättning skulle undantagas
205
—-
Dagens frågor
kundexpediering och övriga egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten intill fyra timmar i veckan, vilket ansågs motsvara handelns
genomsnittsbehov. Den princip, på vilken kommitteförslaget här bygger, har sedermera godkänts såväl av Handelstjänstemannaförbundet
och Daco som av Handelsarbetareförbundet och LO, även om delade
meningar råti om längden av den tid, som lämpligen bör anslås för
ifrågavarande arbeten. I riksavtalen för butiksbiträden äro förberedelse- och avslutningsarbetena utan tidsbegränsning undantagna
från bestämmelserna om övertidsersi:ittning.
Propositionens ståndpunkt i detta fall är desto mera anmärkningsvärd som icke ens ett försök gjorts att utreda dess ekonomiska konsekvenser för handeln. Att dessa måste bli betydande är ställt utom
varje tvivel, då propositionen väl får antagas förutsätta, att köpmännen icke skola söka kompensera sig för de ökade kostnaderna
genom att sänka de fasta lönerna, ehuru dessa, även där kollektivavtal gäller, i regel ha fixerats med hänsyn till de anställdas skyldighet att utföra sedvanliga för- och efterarbeten. Utgår man i likhet med kommitten från i genomsnitt fyra timmar i veekan för
nämnda arbeten – och lägre torde man knappast kunna räkna –
gör detta 208 timmar per år. Även om dessa timmar skulle ersättas
med blott ordinarie timlön, skulle det ändock vid en beräknad ordinarie arbetstid per år av 2,500 timmar betyda en höjning av detaljhandelns lönekonto med drygt 8 %. Då i propositionen uttalas, att
övertidsersättning bör utgå med högre belopp än den för vanlig
arbetstid bestämda, kommer höjningen, därest Kungl. Maj :ts förslag·
antages, icke att stanna härvid. Att en så väsentlig rubbning av
löneläget inom detaljhandeln medelst statligt tvång skulle kunna
genomdrivas utan att leda till komplikationer av olika slag vore
nog alltför optimistiskt att tro.
Regeringsförslaget nöjer sig emellertid icke härmed. Man har gått
så långt, att man t. o. m. betagit arbetsgivarna och de anställda möjligheten att överenskomma om den kontanta övertidsersättningens
utbytande mot motsvarande ledighet å ordinarie arbetstid. Rätt härtill medgives i riksavtalen för butiksbiträden, och både kommitten
och de närmast berörda parternas sammanslutningar ha velat bibehålla densamma. Det förhåller sig nämligen så, att utbytesförfarandet blivit mycket populärt bland de anställda. I åtskilliga större
affärshus har personalen vid omröstning med stor majoritet uttalat
sig för övertidsersättning i form av ledighet. I propositionen hänvisas till svårigheterna att effektivt kontrollera lagens efterlevnad,
därest ledighet skulle tillåtas såsom kompensation för övertidsarbete.
Med litet god vilja kunna nog dessa svårigheter övervinnas men
bortsett härifrån – spelar det ingen roll, att köpmännen och de anställda och deras organisationer äro nöjda med anordningen~ Har
det ingenting att betyda, att de vid utbytesprincipens praktiska tilllämpning hittills uppenbarligen själva kunnat bevaka sina intressen
på ett tillfredsställande sätt, eftersom något missnöje icke försports’~
Kunde man då icke för en gångs skull låta kontrollsynpunkten träda
206
Dagens frågor
en smula i bakgrunden – åtminstone så länge ingen tycker sig bli
lidande därpå~
Lagförslaget ger rum även för andra invändningar. Det föreskrives, att lagen icke skall äga tillämpning å bl. a. »befattningshavare i
överordnad ställning». Formuleringen av denna punkt har valts för
att lagen »i görligaste mån» skall bli överensstämmande med de andra
arbetstidslagarna. Men förmansfunktionen inom handeln har ett i
långt högre grad mångtydigt och differentierat innehåll än inom
industrin och jordbruket, vilket även kommitten uppmärksammade.
Säkerligen ha också de anställda rätt i, att förmansklausulen i propositionen givits en för dem oskäligt vidsträckt innebörd. Departementschefen är visserligen medveten om, att begreppet befattningshavare i överordnad ställning är tämligen obestämt, men han tröstar
sig med, att arbetsrådet får klara ut saken. Denna tendens i modern
socialpolitik att överlåta åt myndigheter och domstolar att fylla ut
luckorna i dåligt skrivna lagar borde en gång för alla brännmärkas.
Man kan slutligen icke undgå att förvånas över, att departementschefen vid införandet av arbetstidslagen för detaljhandeln icke velat
giva fackorganisationerna å ömse sidor samma möjlighet att anpassa
sig efter den nya situationen som vid semesterlagens antagande. Då
förutsattes, att lagen icke skulle bryta tidsbestämda avtal, som vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupit. Den utredning, som
socialstyrelsen gjort om avtalsläget inom detaljhandeln och som
departementschefen åberopar, då han icke vill gå med på motsvarande
förmån i detta sammanhang, ger en synnerligen ofullständig bild av
läget. Bortåt ett par tusen kollektivavtal kunna nämligen beräknas
gälla inom detaljhandeln vid nästa årsskifte. Att med ett lagbud
dra ett streck över grundläggande bestämmelser i dessa avtal utan
att ens lämna parterna tillfälle att i frihet samråda om, hur de i
fortsättningen skola ordna sina mellanhavanden, är sannerligen varken rimligt eller demokratiskt.
Finansiell för- Det totala kriget har radikalt förändrat frågeställ- . svarsberedskap. ningen på den ekonomiska försvarsberedskapens
område. Under 1700-talets kabinettskrig, under 1800-talets nationella
kraftmätningar och ännu i de diskussioner, som föregingo världskriget, var det centrala problemet att uppbringa pengar för krigföringen och försvaret, vilka endast togo en bråkdel av befolkningen
i anspråk. För krig krävdes »erstens Geld, zweitens Geld und abermals Geld». De nutida krigen ha kommit att innebära en mobilisering
av de deltagande parternas samlade nationella resurser. Detta är
dock icke liktydigt med att de av krig eller krigsfara utlösta finansiella och monetära problemen blivit mindre betydelsefulla; snarare
iir det väl så, att vikten av dessa problem är oförminskad, men att
vid sidan av desamma andra lika väsentliga eller ännu betydelsefullare frågor ha skjutit upp. Åtminstone torde denna värdesättning
av den finanspolitiska beredskapens roll i huvudsak äga giltighet i
alla demokratiskt styrda stater. Annorlunda är läget kanhända under
207
—~–
Dagens frågor
autoritära regimer. När man exempelvis i tysk doktrin framkastat
tanken på att krigskostnaderna skola täckas genom ett nästan fullständigt ianspråktagande genom staten av samhällets produktionsresurser, bl. a. genom en 100% :ig beskattning av övertidsersättninga1;
och genom införande av skyldigheten att kostnadsfritt till statsmakternas förfogande ställa för krigföringen erforderliga sakvärden,
eller när man rent av ifrågasatt penninghushållningens temporära
avskaffande i en krigssituation, då är man givetvis inne på en linje,
som karakteriseras av att statens finansiella resurser för ett krig
sammanfalla med nationens; ett speciellt finanstekniskt krigsberedskapsproblem existerar då icke längre. I de stater åter, där hänsynen
till medborgarfriheten och till bestående institutioner på det ekonomiska området förbjuder ingrepp av så extrem art, ligger problemet
som sagt annorlunda till. Detta gäller i all synnerhet i sådana länder, vilka kunna räkna med det alternativ, som består i en neutral
hållning i en pågående konflikt. Neutralitetsförsvaret kriiver förvisso offer, ej minst en betydande finansiell kraftanspänning, men
det bör icke behöva bli tal om ingripanden av den radikala natur,
som en krigssituation för det egna landet framtvingar.
Det är att hälsa med tillfredsställelse, att den finansiella beredskapen i vårt land nu synes på väg att taga konkret gestalt. För
någon tid sedan ha nämligen utremitterats förslag till en serie åtgärder på statsbudgetens och lagstiftningens område, åsyftande dels
att snabbt ställa erforderliga medel till regeringens förfogande för
mötande av en plötsligt tillstötande krigssituation, dels också att utrusta regeringen med fullmakter för bekämpande av socialt ödesdigra
störningsföreteelser på det monetära området vid krig eller krigsfara. I förstnämnda hänseende har det befunnits önskvärt att utvidga
de förefintliga möjligheterna för täckning av medelsbehovet vid en
akut utrikespolitisk krissituation. De enligt gällande budgetordning
föreliggande finansieringsformerna för mötande av dylika extraordinära utgifter (överskridanden av förslagsanslag, anlitande aY
anslaget till oförutsedda utgifter, disponerandet av lilla kreditivet)
ha nämligen icke ansetts tillfyllest. I en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria har i stället en finansfullmakt av likartad
karaktär som den, som av 1938 års riksdag godkänts för finansieringen mellan riksdagarna av större oförutsedda utgifter för bekämpande av arbetslösheten, alltså en fri finansfullmakt utformad såsom
en beredskapsstat, ansetts vara att föredraga. En beredskapsstat för
försvarsväsendet kan emellertid naturligen icke i allt erhålla samma
tekniska utformning som en beredskapsstat för arbetslösheten. Framför allt är det omöjligt att i detalj förutse i vilken mån olika anslag
kunna komma att beröras av beredskapsåtgärderna eller att genomföra en avvägning av anslagen efter det beräknade årsbehovet.
Någon övre gräns för årsbehovet kan nämligen ej faststiillas. Vid
prövningen av beredskapsstatens omfattning måste vidare beaktas,
att man vid utmätandet av det mindre kreditivet bl. a. torde ha av- 208
Dagens frågor
sett att på finansiell väg ange den gräns, vid vilken de oförutsedda
händelserna ansågos vara av sådan räckvidd, att urtima riksdag
borde inkallas. Att den ifrågasatta beredskapsstatens omslutning av
detta skäl bör direkt baseras på en avvägning av Kungl. Maj:ts och
riksdagens inbördes befogenheter, är ett särdrag i förhållande till
beredskapsstaten för arbetslösheten, vilket till sist – ehuru mycket
vagt och obestämt – utsäges i departementets promemoria.
Det nu berörda förslaget behandlar således allenast det konstitutionella problemet om regeringens utrustning med finansiella möjligheter att möta en plötsligt påkommande krissituation. Vid sidan
av detta spörsmål ligger hela det vittutseende komplex av frågor,
som rör förstärkningen av budgetens inkomstsida och överhuvud
taget budgetens balansering. Att man vid krig eller krigsfara icke ·
kan undgå en underbalansering av budgeten torde vara uppenbart.
Detta hindrar dock icke, att vittgående beskärningar av utgifter för
andra ändamål böra vidtagas såsom komplement till utgiftsökningarna för försvarsväsendet. I synnerhet torde betydande möjligheter
föreligga för en begränsning av de statliga kapitalinvesteringarna,
vare sig dessa äro lånemedelsfinansierade eller täckas av skattemedel.
Det torde vara praktiskt ogörligt att i beredskapsstaten fastslå de
utgifter av nu angivet slag, vilka skulle bortfalla vid beredskapsstatens ikraftträdande. Men det får icke förgätas, att den möjlighet att
underlåta att utanordna av riksdagen anvisade anslag, som står rege- ·
ringen till buds, öppnar en utväg, som leder till samma mål.
Huru den särskilt under ett långvarigt krig ofrånkomliga nettoökningen av statsutgifterna skall täckas, är ett problem, som man
helt enkelt icke kan avgöra på förhand; man får nöja sig med att
från fall till fall taga ställning till frågan om proportionen mellan
skatter och upplåning. Såväl skattepolitiken som lånepolitiken ställas
i en krigssituation inför särskilda problem. För båda bör emellertid
det gemensamma målet vara att såvitt som möjligt undvika, att
inflationistiska tendenser utlösas till följd av den rikligare betalningsmedelsförsörjning, som uppstår genom statens ökade efterfrå-
.gan på varor och tjänster. I den mån lånevägen anlitas bör det ske
under sådana former, som innebära största möjliga garanti, att verkliga besparingar tagas i anspråk. Generaldirektör Örne har för sin
del i en uppmärksammad artikelserie i G. H. T. pläderat för att under
angivna förhållanden en höjning vidtages av bankernas inlåningsräntor, vilken skulle gå samtidigt med en propaganda för ökad sparsamhet; hr Örne förordar därjämte, att det på dessa vägar framkallade insättningsöverskottet överföres i särskilda högprocentiga men
kortfristiga, statliga krigsobligationer. I varje fall är det uppenbart,
att den måhända nära till hands liggande utväg, som består i en förskottering av medel från riksbanken, bör i det längsta undvikas.
Men även på beskattningens område blir det en huvuduppgift för
statsmakten att söka korrigera den förskjutning av inkomster och
förmögenheter, som erfarenhetsmässigt uppstår genom den våldsamma minskningen av varumängd och produktion i krigstid. På
209
..:.
Dagens frågor
beskattningsväg bör man så långt sig göra låter söka ernå en rättvis
fördelning av krigskostnaderna och återställa den förlorade jämvikten mellan pengar och varor inom näringslivet. Hr örne har på
denna punkt förordat icke blott en skärpning av de direkta skatterna
utan även en väsentlig utbyggnad av de indirekta pålagorna och av
taxorna för utnyttjandet av de statliga kommunikationsanstalterna.
Såvitt fråga är om kostnaderna för en svensk neutralitetsvakt, synes
denna hårda linje vara den som i första hand bör övervägas. Förblir
Sverige neutralt i en europeisk konflikt, och i synnerhet om vårt
nationalhushåll i viss utsträckning skulle draga fördel av en sådan
situation, vore det icke lyckligt, om bördan för de samtidigt stegrade
statsutgifterna genom en utökad lånefinansiering skulle komma att
i väsentlig grad övervältras på senare generationer. Detta utesluter
givetvis icke, att skälig hänsyn bör tagas bl. a. därtill, huruvida budgetutjämningsfondens ställning oavsett konjunkturläget kan anses
medge fondens anlitande för att täcka dylika extraordinära utgifter.
Hand i hand med de skattepolitiska åtgärderna måste i vissa situationer gå regleringar på prisbildningens område. Världskrigets
maximiprislagstiftning hörde visserligen till de mest omstridda ingreppen i näringslivet, vartill de svenska statsmakterna då sågo sig
tvungna. Men ej heller i det nu framlagda beredskapsprogrammet
har man ansett sig kunna undvara ett liknande instrument för bekämpandet av de betänkliga följderna av en minskning av utbudet
av vissa viktiga förnödenheter; till detsamma ansluter sig därför ett
förslag till maximiprislag. Till arten och omfattningen av de ifrågasatta åtgärderna överensstämmer detta förslag i huvudsak med motsvarande under världskriget utfärdade bestämmelser. Däremot företer förslaget vissa avvikelser i fråga om förutsättningarna för meddelande av förordnanden om maximipris och det principiella syftet
med dylika påbud. Den dåtida maximiprislagstiftningen åsyftade
väsentligen att förhindra en av sociala skäl betungande prisstegring.
I lagtexten till det nya förslaget har man preciserat den socialpolitiska funktion, som alltjämt ansetts böra tillkomma en maximiprislagstiftning, men vid sidan därav har såsom en huvuduppgift för
ifrågavarande regleringar även angivits bevarandet av den svenska·
kronans inhemska köpkraft. I motiveringen tilllagförslaget heter det:
»Under krigstid eller ett av krig föranlett kristillstånd inträda
erfarenhetsmässigt starka rubbningar i förhållandet mellan utbud
och efterfrågan på varumarknaderna, vanligen beroende på att tillförseln eller produktionen av vissa varor avsevärt minskas eller ock
på att förnödenheterna i fråga, i stället för att utbjudas på marknaden, innehållas i spekulativt syfte. I den mån en mera väsentlig utbudsminskning drabbar förnödenheter, som äro av primär betydelse
för det stora flertalet konsumenter, är det uppenbarligen icke önskvärt, att anpassningen mellan utbud och efterfrågan åvägabringas
förmedelst den vanliga prisbildningsmekanismen, vilket i detta fall
skulle kunna leda till en prisstegring av oberäknelig omfattning och
210
~~ —~———–
Dagens frågor
därmed till en ur social synpunkt oförsvarlig nedpressning av förbrukarnas levnadsstandard. Härtill kommer, att en på ifrågavarande
förnödenheter inriktad prisstegring enligt vad erfarenheten visar har
en tendens att icke blott snabbt sprida sig till andra områden av
varumarknaden utan även påverka exempelvis löne- och hyresnivåerna och sålunda utmynna i en typisk inflationistisk process.
De faror, en utveckling av sist angiven art innebär, måste tillmätas
avgörande vikt vid utformningen av de statliga beredskapsåtgärder,
som taga sikte på en situation av förevarande slag.»
I enlighet med dessa principiella överväganden har i lagförslagets
huvudparagraf för utfärdandet av maximiprisförordnande uppställts
krav på förhandenvaron av ettdera av följande alternativ, nämligen
antingen a) att utbudet inom riket eller del därav av förnödenheten
företer sådan nedgång, att därigenom priset å förnödenheten kan
förväntas visa en stegring, vilken, ensam eller i förening med dylik
]Jrisstegring å andra förnödenheter, skulle medföra en fortgående försiimring av den svenska kronans inhemska köpkraft, eller ock b) att
priset å förnödenheten stegras i sådan grad, att genom prisstegringen,
ensam eller i förening med dylik prisstegring å andra förnödenheter,
en avsevärd nedsättning av förbrukarnas levnadsstandard framkallas.
Ett av de miirkligare uttalandena i motiven till förslaget om
maximiprislag antyder, att ett påbud om maximipris ofta torde
kunna undvikas därigenom, att direkt överenskommelse träffas mellan statsmakterna och särskilda företagare eller sammanslutningar
av företagare om visst skäligt pris. Denna utväg betecknar visserligen icke någon nyhet i förhållande till vad som faktiskt tillämpades
under världskriget, men uttalandet är intressant icke minst ur den
synpunkten, att förutsättningarna för dylik överenskommelse på
grund av organisationsväsendets utveckling numera torde vara icke
oväsentligt större än under världskriget. Man synes därför ha fog
för en förhoppning, att ingrepp på prisområdet, om sådana i en kritisk situation skulle anses påkallade, skulle kunna få en smidigare
utformning iin motsvarande åtgärder under världskriget. Till denna
förhoppning bidrager ock den definition, som i motiven till förslagen
givits begreppet maximipris. Priset, sägs det, skall vara skäligt,
varmed avses, »att det genomsnittligt täcker nödvändiga kostnader
men därutöver blott medger en skälig vinstprocent och i övrigt icke
mer än nödigt avviker från det prisläge, som motiveras av det
,minskade utbudet>>. Definitionens senare led öppnar måhända en
möjlighet till en sådan anpassning av prispolitiken, som är ägnad
att åtminstone i någon mån motverka en vid krig eller krigsfara
ofrånkomlig begriinsning av produktionen och investeringsverksamheten.
Penningvärdets vidmakthållande är den ledande synpunkten även
i det nyligen remitterade förslaget till valutalag. Grunden för detta
ii.r – såsom utvecklas i en inledande promemoria av professor Lindahl – farhågorna för att ett bibehållande av det nuvarande kurs- 211
16- :l!J207. SrcJ1sl.; Tidskrift 1939.
-~
Dagens frågor
läget och den nuvarande friheten för valutahandeln och kapitalrörelserna komme att vid krig eller krigsfara eller redan blott vid en krisartad tillspetsning på penningmarknaden inom vissa för Sverige
betydelsefulla länder allvarligt äventyra de inhemska stabiliseringssträvandena och dessutom medföra andra avsevärda olägenheter.
I främsta rummet nämnes därvid faran för en avsevärd inhemsk
prisstegring. En annan omständighet, som enligt promemorian är
ägnad att försvåra ett fasthållande vid målet för den sYenska penningpolitiken, är de kapitalrörelser från eller till utlandet, som kunna
väntas uppkomma såsom en följd av rubbningarna på den internationella kapital- och valutamarknaden. För att bemiistra dylika situationer erfordras enligt promemorian en ökad befogenhet för riksbanken att öva kontroll på valutahandeln och kar)italrörelserna. I
lagförslaget föreslås därför åtgärder, vilka för extrema fall inm’-
hära en total reglering av valutahandeln och en praktiskt taget fullständig kontroll av betalningsförhållandena med utlandet ävensom
ett bemyndigande för konungen att förordna om inlösen av utliindska
betalningsmedel, uthindska fordringar och utländska värdepapper.
Förslaget iir sålunda till sin syftning synnerligen vittgående. En
valutareglering skulle kunna ifrågakomma såsom motåtgärd icke
blott mot en kapitalflykt från Sverige utan iiven mot ett kapitalinflöde till vårt land, i<‘ke blott mot en baissesrmkulation i svenska
kronor utan iivcn mot en spekulation i en höjning av kronans värde:
ingreppen skulle kunna företagas icke blott vid krig eller krigsfara
utan rooan vid den situation, som på ett tämligen obestämt sätt
karakteriseras såsom svår penningkris. De hörda myn(ligheterna och
organisationerna ha ock allmänt motsatt sig lagens tillämpning i sistnämnda läge. Från nitringslivets håll har därjiimte hävdats, att lagen
överhuvud taget icke vore behövlig såsom korrektiv mot en kapitalflykt till vårt land respektive en spekulation i svenska kronor. En
tillströmning av flyktkapital under ett europeiskt krig har ansetts
viisentligen kunna komma att härröra från sådana europeiska stater.
vilka jämte Sverige förblivit neutrala, d. v. R. enligt vad erfarenheterna från tidigare tillftillen ge vid handen, främst från våra norrhska grannar. Diirigenom åstadkomna rubbningar i de monetära
förhållandena ha dock ansetts kunna övervinnas genom ett utvidgat
nordiskt samarbete. Den extraordinära inströmningen av friimmande
betalningsmedel, som skulle kunna tänkaR komma till stånd utan
samband med krig, har man inom näringslivet ansett kunna mötas
med mindre långtgående åtgärder än en valutareglering·; denna UPDfattning vinner ock stöd av vad riksbanksfullmäktige yttrat i ärendet.
Frågan om nödvändigheten av en valutareglering såsom försvarspolitiskt instrument tarvar otvivelaktigt ytterligare belysning. Förslaget gör nämligen icke önskvtird åtskillnad mellan de olikartade
situationer, som kunna beräknas uppstå, och de med hänsyn därtill
olikartade behoven av beredskapsåtgärder. ‘Tillräckliga förråd av
guld och valutor bilda i vissa situationer de två grundpelarna för
den yttre krigsfinansieringen. Detta gäller oinskränkt i fall av en
212
Dagens frågor
lokaliserad konflikt. Exempel härpå erbjuda Italiens ställning under
kriget mot Abessinien och Japans i fälttåget mot Kina. Det var
endast genom ett vittgående ianspråkstagande av sina guld- och
valutareserver, som Italien lyckades att trots sanktionerna säkra sitt
importbehov av krigsförnödenheter. Utan de guld- och valutaresurser, som stodo Japan till förfogande, hade ej heller detta land kunnat
driva sitt erövringskrig så framgångsrikt som hittills skett. Däremot
iir läget förvisso väsentligt annorlunda i händelse av en allmän konflikt, i synnerhet vid en successiv skärpning av blockadvapnet. Härigenom torde vid en dylik konflikt relativt snäva gränser uppställa
sig för användbarheten av guld och valutor såsom ett finansiellt försvarsinstrument. I ett tredje fall, nämligen för de länder, som förbli
neutrala under en i övrigt total konflikt, bli otvivelaktigt, såsom i
det föregående nämnts, omfattande guld- och valutaresurser snarare till bekymmer än till gagn. Det torde icke råda mer än en
mening om att åtgärder erfordras för att i senast angivna läge hindra
en ovälkommen inströmning av sådana betalningsmedel i stället för
de reala nyttigheterna, varorna; meningsskiljaktigheterna hänföra
sig blott till medlen för uppnåendet av det åsyftade målet.
Det är med odelad tillfredsställelse man har att hälsa, att offentliggörandet av de nu framlagda förslagen till den finansiella beredskapens ordnande givit anledning till en diskussion, som- med bortseende från vissa temperamentsutbrott i dagspressen – torde få betecknas såsom genomgående sakligt orienterad och uppburen av en
strävan att, om oek från olika utgångspunkter, komma fram till en
l•raktiskt hållbar lösning av dessa betydelsefulla problem. Vad som
ytterligare vore önskligt, vore ett vidgande av diskussionsunderlaget
genom att man från regeringshåll eller från ekonomiska försvarsberedskapskommissionen gåve offentlighet åt eventuellt föreliggande
planer till regleringar av områden, som gränsa till de nu angivna.
Endast genom att insättas i sitt ekonomiska sammanhang bli de
framlagda förslagen till beredskapslager till sina verkningar klarlagda. Genom att bereda de intresserade parterna tillfälle till en samlad
överblick över de centrala ekonomiska försvarsberedskapsproblemen
skulle den svenska regeringen följa det exempel, som nyligen givits
av den första statsmakten i en annan av de europeiska demokratierna; de nederländska generalstaterna ha nämligen för närvarande under behandling ett av regeringen i ett sammanhang framlagt, av en enhetlig principmotivering beledsagat komplex av författningar, avsett att reglera den ekonomiska sidan av landets försvarsberedskap i dess skilda aspekter.
R. S-n.
Några ord om den Det penningpolitiska problem, som under de
tyska valutapolitiken. senaste åren väckt störst uppmärksamhet, är
sannolikt den tyska valutaregleringen. Redan vid en ytlig överblick
förefaller denna högst invecklad, och man känner sig ganska sn’abbt
213
16*- 39207.
Dagens frågor
övertygad om riktigheten i skämtet, att det endast är den förutvarande tyske riksbankspresidenten d:r Schacht och hans närmaste
medarbetare som begripa apparatens sätt att arbeta. Under dessa
omständigheter måste det därför verka opassande att vilja giva en
antydan om hithörande frågekomplex, i all synnerhet som en svensk
professor i ett nyss utkommet ekonomihistoriskt arbete haft modet
att bekänna sin okunnighet i saken – låt vara i ett anfall av överdriven blygsamhet. Så länge en fråga emellertid är outredd, finns
det ingen anledning att ej försöka orientera sig en smula över den,
även om orienteringen blir ganska bristfällig.
Tysklands väg markeras först och främst av de under Briining
antagna nödförordningarna (av den 15 och 18 juli samt den l augusti).
I valutapolitiskt hänseende åsyftade dessa att hejda orsakerna till
det momentana valuta-nödläget: tillbakadragningen av de utländska
krediterna och en samtidigt pågående kapitalflykt av stor omfattning
(samt återförsäljningar av i utlandet placerade tyska värdepapper).
Detta ledde emellertid med nödvändighet till valutakontroll. Sätet
härför blev Reichsbank, till vilken en rad särskilda »devisccntraler»
anslötos. För att åtkomma de utländska valutor, vilka tillföllo tyska
affärsmän som betalning för från Tyskland verkställd export, blev
det dock snart behövligt att även kontrollera exporten – att reglera
densamma, ifrågasatte man ej ännu. Detta drog i sin tur med sig en
importkontroll. Det gällde nämligen att förhindra konkurrens mellan
de tyska importörerna om de utländska valutorna, varigenom priset
(i riksmark) på dessa skulle stigit och den tyska valutans värde följaktligen sjunkit. Redan från början kom emellertid denna att i viss
mån bli liktydig med importreglering, enär tillgången på utländska
valutor minskades. Importen av lyxvaror fick därvid komma i andra
hand. Valutapolitiken fick sålunda en viss socialpolitisk inriktning,
vilket säkerligen torde ha varit ganska oavsiktligt under denna
period. Ända fram till senare halvåret av 1934 var den tyska valutapolitikens huvudsyfte, efter allt att döma, endast och allenast en rationell valutaanvändning i akt och mening att hålla riksmarkskursen
stabil.
I intim anknytning till ovan antydda åtgärder stod det årslånga
moratorium, llStillhalte», som Tyskland beviljades av långivareländerna för de lån, som ej kunde likvideras omedelbart. Tyskland hade
ju endast två sätt att betala: genom att överlämna guld och guldvalutor, men därpå hade man redan gjort sig nästan renons, eller genom att driva upp exportöverskottet, vilket emellertid var lika svårt,
eftersom utlandet inte ansåg sig i stånd att absorbera en ökad kvantitet tyska varor (enligt Lytton-rapporten). Avsikten med moratoriet
var, att Tyskland under stillhalte-årets lopp skulle få möjlighet att
i någon mån reducera skulderna, varefter ett nytt ettårigt moratorium kunde ingås för den resterande summan o. s. v. Härvid tillgodosågos fordringsägarna på olika sätt, ehuru ingalunda samtliga
fordringsägaregrupper blevo delaktiga av nåden. Så länge exporten
översteg importen, uppstod ett överskott på främmande valutor, vil- 214
Dagens frågor
ket i viss utsträckning kunde användas för amorteringar, men det
förslog inte till avbetalningar på alla lån. I främsta rummet tryggades de mer eller mindre officiella lånen. De enskilda kreditinrättningarnas, företagens och individernas fordringar rönte i det stora
hela en annan behandling. De blevo visserligen likviderade men på
så vis, att gäldenärerna (tyska firmor och enskilda) fingo inbetala
de förfallna beloppen i tyska riksmark på för fordringsägarnas räkning upplagda konton, som sedan spärrades, tills för beloppet inköpta
tyska varor exporterades. Transaktionen innebar, att de utländska
fordringsLigarna fingo taga »sakvärden» i utbyte. Skulle de inte
själva ha något intresse av att förvärva sig tyska varor, kunde de
sälja sina i ‘l’yskland spiirrade riksmarkskonton till andra, som hade
större intresse därav. Emellertid var efterfrågan på dessa, uteslutande för export reserverade riksmarkskonton, betydligt mindre
iin utbudet, bl. a. på grund av att de ej generellt fingo användas för
betalning av exportvaror utan allt efter sitt uppkomstsätt spärrades
för inköp av speciella varuslag. Om nämligen »spärrmarksfordringarna» fått användas för likvid av den normala exporten skulle Tyskland inte fått några utländska valutor, varmed det kunnat betala
dels de erforderliga amorteringarna på stillhalte-lånen och dels den
absolut oumbiirliga importen. Ett annat resultat av anordningen
med dessa, för särskilda exportaffiirer spärrade fordringar blev, att
olika försäljningskurser noterades på dem i utlandet, alltefter det
tillåtna anviindningssättct och efterfrågan. Att här uppräkna dc
många olika slagen av markfordringar och namnen på dem, torde
inte vara värt mödan – en katalog över dem finns för övrigt i en
av schweiziska bankföreningen utgiven broschyr om utländska valutarestriktioner – men det kan förtjäna omniimnas, att de indelades i
tvenne huvudgrupper efter ägaren, nämligen Registermark, när fordl’ingRägaren var en bank, och Sperrmark, när fordringsägaren tillhörrle andra privata kategorier; vart och ett av desRa »valutaslag»
hade sedan sina underavdelningar (frän den förstniimnda gruppen
. härrör t. ex. turistrnark).
Trots de vidtagna åtgärderna försämrades valutasituationen i ‘l’yskland mer och mer. Viiridsdepressionen hindrade i hög grad det interJtationclla handelsutbytet, och samtidigt fördyrade valutadeprecieringarna i dc till pundvalutan anslutna länderna importen dit och
förbilligade exporten därifrån, allt till nackdel för den tyska utrikeshandeln. Men likväl lyckades Tyskland i icke ringa utsträckning
överföra riintor och amorteringar på skulderna till utlandet utan att
ha tillgripit någon vidsträcktare importreglering. I juni år 1933
skedde emellertid en kraftig förändring. Den genternot utlandet föga
ödmjukt inställda nazismen hade fått makten, och det blev liktydigt
med en fastare hand även över valutapolitiken. Genom en särskild
lag (Gesctz i.iber Zahlungsverbindlichkeiten gegenuber dem Ansland
vom 9. juni 1933) ålades de tyska låntagarna att inbetala förfallna
amorteringar och räntor å utländska lån till den nyinrättade »Kon- \’ersionskasse flir deutsehe Auslandsschulden» i Berlin. Men ford- 215

Dagens frågor
ringsägarna fingo ingalunda utan vidare ceremonier sätta sig i besittning av de för deras räkning där insatta tillgodohavandena. De
erhöllo rätt att få omväxlat (överfört, transfererat) i utländsk valuta
endast hälften av räntorna, räknat i riksmark – vilket dock ej behövde betyda någon verklig förlust för fordringsägarna, om de voro
hemmahörande i länder med deprecierad valuta, där de i sitt eget
lands mynt ju bekommo ungefär lika mycket som de ursprungligen
väntat sig. (Undantagna från dessa inskränkande lagbestämmelser
voro bara Dawes- och Younglånen.) För de »icke-omväxlingsbara»
räntorna erhällo fordringsägarna s. k. skrips, av konversionskassan
utställda reverser vilka i »Golddiskontbank» kunde utbytas mot främmande valutor för halva sitt nominella riksmarksvärde. Den vinst,
som Golddiskontbank härvid gjorde, användes för att underlätta deu
export, vilken införskaffade de för transaktionens genomförande behövliga valutorna. – Detta system blev inte mer än ett år gammalt.
Följande sommar måste all överföring av tyska skulder i utländsk
valuta inställas. Tysklands handelsutbyte med utlandet hade sjunkit
oerhört: exporten från 9,6 milliarder riksmark 1931 till 4,2 milliarder
riksmark 1934 och importen från 6,7 milliarder riksmark till 4,5 milliarder riksmark. Det tidigare exportöverskottet, vilket lämnat de
för skuldbetalningarna erforderliga valutorna, hade försvunnit och
t. o.· m. förvandlats i ett importöverskott. På tyskt håll var man
dock mycket augeliigen att betona, att det inte rörde sig om en betalningsinställelse – fordringsägarna fingo ju betalt i tyska ‘mark,
ehuru dessa visserligen ej fingo användas hur Rom helRt – utan om
en transfereringRinRtällelRe, vilket påstående möjligtvis kan förefalla
vara ett reRnltat av väl hårfina diRtinktioner, men vå Rätt och viR är
riktigt; vanliga affärRtermer äro knappast utan reservation användbara för en beRticimning av komplicerade internationella valutaförhållanden.
Utlandet fann Rig givetviR inte lugnt och Rtilla i de tyRka diRpositionerna. England bl. a. hotade sålunda Tyskland med tvångsclearing,
vilket betydde, att det valutaöverRkott, som den tyska exporten fick
på detta land och Rom användeR att täcka importiiverRkottet från ritvaruländerna, Rkulle beRlagtagaR och utbetalas till de engelska innehavarna av fordringar i Tyskland. Inför en Rå oroande situation
blevo de tyRka myndigheterna nödsakade att tillgripa andra utviigar.
ReRultatet blev den R. k. nya planen, vilken hade Schaeht till upvhovRman. Med denna plan åsyftade man att effektivt råda bot på dell
egentliga, djupare liggande orsaken till Tysklands valutahrist: dess
förRämrade hytespoRition på »världsmarknaden». Det var alltRå inte
längre uteRlutande en fråga om möjligast rationella valutaanviindning. N u gällde det en aktiv exportpolitik. Det fanns ju bara en
möjlighet att trygga råvaruimporten, nämligen att exportera mera.
Härvidlag Rökte man Rig fram på två vägar. Dels träffade man avtal
med fordringRägarländerna, att en viRR andel av valutalikviden för
det tyRka exportöverskottet på dessa länder skulle utbetalas till Tyskland, medan reRten skulle tillfalla fordringRiigama. Oeh delR Rtriivade
216
Dagens frågor
man att genom överenskommelser med råvaruländerna få öka avsättningen av tyska industrivaror där. Samtidigt utbyggde man
importkontrollen till en sträng importreglering, varvid man medvetet
följde sociala mål. Importlicenser utdelades sålunda endast för införselvaror, som hade allmännyttig karaktär. Vidare tillämpade man
i stor omfattning den metoden, att import tilläts endast på villkor
att betalningen för densamma insattes på specialkonton hos en tysk
bank, de s. k. Ansländer-Sonderkonten fUr Inlandszahlungen (ASKI)
och uteslutande användes för bestämda exportköp. Dylika fordringar
gjordes till föremål för handel i utlandet, alldeles som spärrmark,
skrips m. fl., varför de benämneles askimark. Då kursen på dessa var
betydligt lägre än kursen på riksmark, blev importen fördyrad. Den
utländska säljaren tvingades ju att höja försäljningspriset, eftersom
han fick betalt i en för honom mindre värdefull valuta. Men importören gjorde för den skull ingen vinst. Mellanskillnaden mellan riksmarkens och askimarkens kursvärden lade tyska staten beslag på i
och för exportstötl.
Meningen med hela denna apparat kan förefalla dunkel. Systemets
arbetssätt blir emellertid ganska klart, om man besinnar, att det
gäller handelsutbytet mellan ett land med bibehållet valutavärde
(‘ryskland) och länder med deprecierade valutor (i detta fall särskilt
Sydamerika). I sådana situationer försvåras vanligtvis importen till
de valutadeprecierade liinderna från landet med den icke-deprecierade
valutan på grund av den sistnämndas höga pris, medan en varurörelse i motsatt riktning kraftigt gynnas av just samma skäl. De
som framför andra vinna på detta äro importörerna i det »icke-deprecierade landet»; de få ju sina importvaror mycket billigare än förr
på grund av utlandsvalutans lägre pris. A andra sidan lida exportörerna i samma land förluster, när de omväxla sin likvid i den lägre
v~irderade utlandsvalutan till hemlandsvaluta. Den vinst, som importörerna i ett sådant land göra, berövas dem emellertid vid askimarksystemet. Där tager staten importvinsten och låter den täcka exportförlusten. På så vis kommer handelsutbytet ånyo i jämvikt. Metoden
påminner om spiirnnark-systemet, vilket berövar den utländske fordringsägaren den vinst, som han skulle göra, om han kunde fritt omväxla sina fordringar i Tyskland i sin egen nerskrivna valuta.
Askimark-systernet har naturligtvis inte kunnat anviiudas för att
utjämna hela exportförlusten. Detta framgår f. ö. redan av det faktum, att inll1orten måste vara mindre lin exporten, om amorteringar
och riintor ä de gamla utlandsskulderna skola kunna erliiggas, d. v. s.
att vinsten på importen är mindre än förlusten vå exporten. För att
övervinna detta har man tillgripit olika utviigar. För i utlandet
mycket begärliga tyska exportvaror ha sålunda inga exportbidrag
utbetalats, eniir man kalkylerat med att dessa kunna tåla en relativ
fördyring utan att efterfrågan sjunker. Och samtidigt har man genom radikala rationaliseringar nedbringat produktionskostnaderna
för sådana exportvaror, vilka ha att kämpa med rn häftig utHindsk
konkurrens 11å de internationella mnrknaderna. –
217
Dagens frågor
Den »nya planen» ledde snabbt till resultat. Både importen och
exporten ökades kraftigt, och ett exportöverskott uppstod ånyo. Helt
är väl denna utveckling inte att tillskriva »nya planen>> – konjunkturläget hade förbättrats i de flesta länder – men dess förtjänster
böra därför ej underskattas. I utlandet visade man naturligtvis rätt
behärskad förtjusning över »nya planen». Särskilt i de länder med
deprecierade valutor, vilka före deprecieringarnas genomförande haft
stark känning av den tyska konkurrensen men sedan vunnit ett försprång, blev man obehagligt berörd av det ändrade läget. Vissa kritiker beskyllde tyskarna för att bedriva >>dumping>>, vilket otvivelaktigt var riktigt i samma omfattning som att valutadeprecieringarna inneburo »dumping». Med dumping menas, att man i utlandet
säljer en vara till ett pris som är lägre än priset inom landet. Men
att nazisterna för underpris skulle sälja tyska varor till de kära utlänningarna, får väl anses vara lika osannolikt som att en engelsk
imperialist av gammal god årgång skulle gynna »foreigners». För
övrigt bruka kritikerna motsäga sig själva i samma andedrag. De
uppräkna nämligen gärna alla de vinster, som tyskarna göra på sina
manövrar, utan att tänka på att detta rimmar illa med påståendet
om underpris. Rätt typiskt är ett anförande, som sekreteraren för
Englands utrikeshandel, Hudson, lär ha hållit i underhuset i höstas.
Han gjorde gällande, att tyskarna på sitt eget folks bekostnad betalade mycket mera än världspriserna till sina leverantörer i mellersta
och sydöstra Europa samtidigt med att de sålde på dessa länder utan
att taga skälig avans. Härtill kan anmärkas, att om det hade varit
så som Hudson menade, hade detta ändå inte varit moraliskt eller
ekonomiskt förkastligt; intager man en dålig bytesposition, d. v. s.
iiro ens saluvaror föga begärliga, får man finna sig i att sälja billigt,
där man får sälja, och betala dyrt, där man får köpa. Men i det åsyftade fallet var det precis tvärt om, enligt vad en annan engelsman,
en nationalekonom, upplyser i ämnet. Till följd av att Balkanländernas valutor voro deprecierade i förhållande till riksmarken kunde
tyskarna i dessa länder köpa livsmedel och råvaror billigt; i utbyte
lämnade de tyska produkter, vilka sannerligen ej avräknades till
någon för balkanfolken förmånlig kurs.
Man hör mycket ofta det påståendet, att det ovan skisserade tyska
valutasystemet är artificiellt. Alla valutasystem äro ju artificiella.
:Möjligen skulle man kunna säga, att det är opraktiskt, men iiven i
så fall äger omdömet högst relativ giltighet. Det enda som man med
någorlunda säkerhet vågar fastslå är, att världshandeln inte främjas
i någon intensivare grad därav. Men vilken nation anser, att det är
uteslutande dess skyldighet att hålla världshandeln igång?
Oscar BjurUng.
218

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism