Dagens frågor
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
202
DAGENS FRÅGOR
Viggen- en felspekulation?
System 37 ”Viggen” är avsett att under
70-talet och in på 80-talet vara det
svenska luftförsvarets dominerande
komponent. Kostnaderna enbart för
typutvecklingen torde komma att uppgå till mellan en och en halv och två
miljarder kronor; i dagens penningvärde bedömes anskaffningskostnaderna per styck för det nya flygplanet
till närmare 8 miljoner kronor. Beloppen är onekligen imponerande- eller
skrämmande. Från vissa håll har också mer eller mindre uttryckligt framkastats den alarmerande frågan om
inte hela projektet innebär en jättestor
felinvestering. I sammanhanget har
bl. a. erinrats om det förolyckade brittiska robotföretaget Skybolt.
Är det över huvud rimligt att nu
binda en väsentlig del av försvarets
resurser i ett vapensystem som planeras fungera 10-15 år framåt i tiden?
Finns det inte skäl att räkna med att
de bemannade flygplanen spelat ut sin
roll långt tidigare? Och slutligen –
även om tilläventyrs ett flygplan av
Viggens typ skulle vara lämpligt för
oss, är det rimligt att vi utvceklar och
producerar systemet själva? Vore det
inte både billigare och mera tidsbesparande att köpa vad vi behöver på
den internationella marknaden? Ungefär så skulle den tveksamma eller kritiska hållningen inför system 37 kunna sammanfattas.
Kardinalpunkten är självfallet den
första frågan – svårigheten att förutse
den framtida vapentekniska utvecklingen. Den svårigheten har emellertid
alltid funnits, och den besvärar inte
enbart den svenska försvarsplaneringen. Det tar nu en gång för alla bortåt
8-10 år att få fram ett nytt vapensystem. Ingenting tyder på att utvecklingens allmänna karaktär skulle förändras under det närmaste decenniet.
Det är därför meningslöst att antyda
att vi gjorde klokast i att vänta och
se hur det går. När vi kommer till 1975
är det tid att arbeta på nästa system
– det som skall ersätta system 37.
Faktum är, att nya typer av bemannade stridsflygplan fortfarande planeras för andra länders flygvapen, och
att system som mer eller mindre på-
minner om Viggen befinner sig under
utveckling på flera håll – i Frankrike, Västtyskland, Storbritannien,
USA, Sovjetunionen. De populära föreställningarna om att robotar skulle ersätta flygplanen är uppenbarligen
starkt överdrivna. Detta ofta diskuterade problem gäller i själva verket
huvudsakligen det tunga strategiska
bombflyget, alltså ett område utan direkt betydelse för oss. (En annan sak
är att denna utveckling, som dock
ingalunda är helt entydig, kan komma
luftförsvarsrobotar att spela en större
roll än förut. Detta är dock ingenting
som gör Viggen mindre angelägen: att
system 37 måste kompletteras med
robotsystem framförallt för strid på
höjd är sedan länge självklart.)
Hur man än bedömer det tämligen
spekulativa problemet missiler v.
bombplan bör man hålla i minnet, att
Viggen närmast är avsedd som attackflygplan med taktiska uppgifter i invasionsförsvaret – mot mål både till
lands och vatten – som rimligen inte
under överskådlig tid kan tänkas lösas
annat än av bemannat flyg. Planet
skall vidare byggas i en spaningsversion – och när det gäller behovet av
spaningsflyg finns det veterligen intet
som helst skäl att räkna med en minskning, tvärtom. Att bemannat jaktflyg
slutligen kommer att vara en nödvändig beståndsdel i det svenska försvaret även i framtiden är av flera skäl
tydligt. Det torde räcka att erinra om
så skilda uppgifter som incidentberedskap och neutralitetsvakt å ena sidan,
avvärjande av luftburna trupptransporter å den andra. I båda fallen gäller
det funktioner som inte rimligen kan
anförtros åt missilsystem.
Men, kan man då invända, låt gå för
att det är lämpligt att planera för en
ersättning av våra nu fungerande, i
och för sig förträffliga flygplan Lansen och Draken, vore det trots allt inte
mera rationellt att utnyttja de ”stora”
flygindustrierna än att pressa fram en
egen produkt som rimligtvis på grund
av de relativt kortare serierna måste
bli onödigt dyr?
Invändningen är tvivelsutan teoretiskt riktig – men i praktiken verklighetsfrämmande. Utvägen att köpa
utomlands har noggrant prövats, men
visat sig oframkomlig. För det första
förhåller det sig nämligen så, att det
bl. a. av sekretessmotiv är svårt – inte
minst för ett alliansfritt land som Sverige – att få köpa verkligt modern
flygmateriel. För det andra har det
visat sig, att de utländska system som
tilläventyrs skulle kunna komma ifrå-
ga till inköp är onödigt stora för våra
behov, bl. a. när det gäller flygplanens
räckvidd, med därav följande högre
pris. Vissa undersökta typer har i
203
själva verket visat sig kosta 2-3 gånger mer än Viggen! Å andra sidan måste
man ta hänsyn till att vi genom att utveckla ett eget system från början kan
få detta anpassat till svenska taktiska
behov och, inte minst viktigt, till befintlig stridslednings- och basorganisation. Högst betydande besparingar
har exempelvis kunnat uppnås genom
att till Viggen i mer eller mindre modifierad form överföra elektronisk utrustning från tidigare flygplanstyper.
Svensk industri har redan upprepade gånger visat sig kapabel att få fram
för våra behov avpassade stridsflygplan fullt jämförbara med det bästa i
andra länder. Det finns inga sakliga
skäl att betvivla dess förmåga att än
en gång lösa en liknande uppgift –
den största den hittills ställts inför.
Inför två partistämmor
Juni är den politiska kongressmånaden framför andra. Detta markeras
inte minst i år, då de politiska partier
som företräder de båda alternativen
för framtiden, högerpartiet och socialdemokraterna, kongressar praktiskt taget samtidigt. Högerpartiets riksstämma i Östersund får även en extra festlig inramning av de båda jubileer som
skall begås, högerpartiet 60 år och
Högerns Ungdomsförbund 30 år.
Det har sitt intresse att ta del av de
motioner och andra förslag som de
båda partiernas representantförsamlingar skall ta ställning till. Klart och
tydligt framgår, innan olika partiinstanser har sagt sitt och kanske modererat förslagen, att det är fråga om två
diametralt motsatta politiska uppfattningar. Tyngdpunkten vid högerstämman kommer att ligga kring de förslag
som framläggs av partistyrelsen. Det
är ett omfattande programarbete som
kommer att redovisas på centrala om- … ·..
204
råden av samhällslivet. Högerpartiets
författningskommitte har slutfört sitt
arbete efter de riktlinjer som godkändes av partirådet i november förra
året. Vidare framlägger partiets bostadskommitte sitt programförslag, likaså den arbetsgrupp som sysslat med
lokaliseringsfrågorna och ävenledes
den kommitte som arbetat med frågan
om förvärvsavdragets utformning. Det
senare programförslaget får främst ses
som ett komplement till det redan i
höstas antagna familjepolitiska programmet. Till detta kommer ett drygt
femtiotal motioner av allehanda innehåll som stämman har att ta ställning
till.
Den socialdemokratiska partikongressen, som sammanträder endast
vart fjärde år, har helt naturligt åtskilliga motioner på dagordningen, närmare bestämt 173. Några av dem sysslar med författningsproblemen, och
även om den socialdemokratiska partistyrelsen inte vill ta ställning till dessa, innan en särskild studiegrupp slutfört sitt arbete, har det likväl sitt intresse att se vilka delproblem som tas
upp till behandling. En motion kräver
att det socialdemokratiska partiet skall
verka ”för införandet av förbud mot
folkomröstningar”. Så långt har alltsä
maktfullkomligheten gätt pä sina håll
inom socialdemokratien att man tar
helt avständ från ett av de institut som
kommit att betraktas som ett av de
väsentligaste i en demokrati. Häremot
kontrasterar bjärt den positiva syn pä
folkomröstningsinstitutet som framkommer i högerpartiets författningskommittes betänkande, där man i stället vill införa de danska folkomröstningsreglerna i svenskt författningsliv,
kompletterade med en motsvarande
möjlighet för regeringen att i vissa fall
direkt kunna gä ut till folket för att få
en fräga prövad. I en annan socialdemokratisk motion föreslås att den
nuvarande myndighetsåldern för tronföljaren skall ändras från 21 till 35
års älder. Som motivering anföres
bl. a., att ”kommunmötet vill i avvaktan på att frågan om ett republikanskt
statsskick aktualiseras, framhålla som
sin mening, att delreformer i olika avseenden genomföres för underlättande
av en framtida övergång till ett mera
demokratiskt statsskick”.
Just därför att man i förslagen om
en särskild ”tronmyndighetsålder” ser
vänsterradikala försök att bädda för
ett införande av republik har en stor
majoritet av högerpartiets styrelse anslutit sig till en av de få reservationerna till författningskommittens betänkande och föreslär riksstämman, att
i programmet skriva in, att tronmyndighetsåldern skall vara densamma
som den i lag fastslagna allmänna
myndighetsåldern. Samma åsiktsdifferens framkommer på ett annat områ-
de. Beträffande valsättet föreslår en
socialdemokratisk motionär, att partikongressen skall ”avvisa alla former
av majoritetsval i enmansvalkretsar”
och i stället förorda proportionella val
i flermansvalkretsar samt att i ett enkammarsystem de nuvarande 230 riksdagsmännen i andra kammaren skall
kompletteras med ytterligare 100 ledamöter, utsedda av elektorsförsamlingar i de nuvarande förstakammarvalkretsarna strax efter kommunalvalen
vart fjärde år. Detta är som bekant en
tanke, som tycks ha ett visst gehör på
högsta nivå inom socialdemokratien.
En majoritet av högerpartiets styrelse
förordar visserligen i dagens läge att
det proportionella valsystemet bibehälles, men samtidigt har man en klart
positiv syn på majoritetsvalsystemet i
princip. En minoritet inom högerpartiets styrelse åter ansluter sig till det
förslag som förts fram från Högerns
Ungdomsförbund om ett system, där
proportionella val kombineras med
majoritetsval i enmansvalkretsar, närmast efter västtysk förebild.
I enlighet med sina krav pä ett fördjupat folkstyre riktar högerpartiets
författningskommitte också stark kritik mot det inom socialdemokratien
använda kollektivanslutningssystemet,
vilket betraktas som oförenligt med
kraven pä en demokrati. Ingen enda
motion till den socialdemokratiska
partikongressen tar avstånd frän kollektivanslutningen, trots att kritiska
tongångar stundom kunnat förmärkas
även i A-pressen. Tvärtom uttalas i
några motioner krav pä ett förstärkt
fackligt-politiskt samarbete, och motiveringen i en av motionerna har onekligen sitt intresse: ”En tredjedel av
LO :s medlemmar är ansluten till partiet genom sina lokala fackorganisationer. största flertalet av dessa medlemmar besöker sällan eller aldrig
kommunmötena, de är politiskt omedvetna, vid allmänna val röstar de mera
pä grund av tradition än kunskap om
partiets arbete eller vad partiet uträttat.” De som man tycker självklara
slutsatserna ligger uppenbarligen fjärran frän den socialdemokratiske motionären.
Ej heller möter man i någon socialdemokratisk motion de tankar om hyresregleringens avskaffande, som understundom kunnat skymta även i den
socialdemokratiska pressen, och som
är ett grundtema i högerpartiets bostadskommittes förslag. För de väluppfostrade socialdemokratiska partimedlemmarna är tydligen sä radikala förslag en styggelse. I stället krävs nya
och ökade regleringar för att komma
till rätta med bostadseländet, allt i
traditionell stil. Några har t. o. m.
stannat upp inför finansminister
Strängs tal om det myckna kyrkobyggandet som roten till allt ont och föreslår åtgärder i enlighet därmed.
I de socialdemokratiska motionerna
återfinnes i övrigt mycket av det stoff
som för närvarande är sä populärt
bland vänsterradikala opinionsbildare.
205
Där finns krav pä fri abort, ”balanserat” av en ”broderskapsmotion” med
motsatt betraktelsesätt. Det finns en
läng rad krav på förstatliganden. Som
tänkbara socialiseringsobjekt framfö-
res bank- och kreditväsendet, läkemedelsindustrien, sötsaksindustrien
etc. Partistyrelsen ställer sig dock avvaktande och hänvisar till pågående
statliga utredningar, bl. a. den s. k.
koncentrationsutredningen. Inte heller
vill man tillstyrka olika ”radikala” förslag pä kulturpolitikens område, t. ex.
inrättandet av ett statligt bokförlag,
uppförandet av ”kommunala kulturhus”, extraskatt pä veckotidningar och
ett statligt filmbolag, utan man nöjer
sig med att föreslå kongressen att instämma i ”motionärernas och partistyrelsens gemensamma grundvärderingar”. Negativ ställer sig den socialdemokratiska partistyrelsen också i
praktiken till de mänga naiva motionerna pä utrikespolitikens område.
Aggressiva åtgärder mot Sydafrika,
åtgärder mot Portugals kolonialpolitik
och stöd ät Spaniens socialdemokrater
krävs i en del motioner. Partistyrelsen
instämmer i bevekelsegrunderna men
vill dessbättre inte förivra sig och tillstyrka de konkreta förslagen. Bojkotter avvisas, eftersom ”en bojkott som
inte kan göras effektiv är av tvivelaktigt politiskt värde”. Inte heller vill
den socialdemokratiska partistyrelsen
uttala sig för att Sverige i samarbete
med andra stater arbetar för ett de
facto erkännande av östtyskland.
Man fär ett genomgående intryck av
att tonen inför den socialdemokratiska
partikongressen präglas av vänsterradikal beskäftighet. Belägg härför är
såväl de mänga socialiseringsförslagen
som kraven pä olika utrikespolitiska
åtgärder. Det är betecknande, att det
inte förekommer någon enda motion
med udden riktad mot kommunismen.
Oroande ter sig även en del motioner
som riktar sig mot den nuvarande för- 206
svarspolitiken. Är det så, att motionerna ger ett fullgott uttryck för stämningsläget inom den svenska socialdemokratien, kan man vänta sig ökade
politiska spänningar i landet.
Motionerna till högerstämman knyter i väsentliga avseenden an till det
programarbete som med framgång bedrivits inom partiet under de senaste
åren. I en motion krävs, att detta programarbete, som främst utgjorts av
delstudier på olika samhällsområden,
nu skall krönas med en totalrevision
av högerpartiets program, vilket också
tillstyrkes av partistyrelsen. Gentemot
socialiseringsivern inom socialdemokratien kontrasterar starkt olika förslag till ett intensifierat arbete för
ägardemokratiens samhälle. I detta
sammanhang föres också med ökat
eftertryck in ett internationellt betraktelsesätt. Högerpartiets arbete för att
förverkliga ägardemokratien är endast
ett led i den europeiska konservatismens strävanden, något som snart visar sig vid en granskning av de konservativa och kristligt-demokratiska
partiernas verksamhet. Ägardemokratien i Sverige har sin motsvarighet i
engelsmännens ”property-owning democracy”, i tyskarnas och österrikarnas ”Eigentums-Politik”, i det norska
”selveierdemokratien”. Högerns Ungdomsförbund, som starkt engagerat sig
för ett nära samarbete med de konservativa och kristligt-demokratiska broderorganisationerna i Europa, kräver
i en motion ett fördjupat arbete på det
internationella området av högerpartiet, vilket också tillstyrkes av partistyrelsen. HUF har också kunnat visa
på direkta framgångar i sitt eget arbete, bl. a. på den nybildade konservativa och kristligt-demokratiska ”arbetsgemenskap” (COCDYC), som bildades i början av maj i Hamburg med
deltagande från Västtyskland, Österrike, Luxemburg, England, Ungern
(den kristligt demokratiska exilorganisationen) samt Danmark, Norge och
Sverige.
Andra motioner tar upp frågor som
t. ex. kravet på en fri och objektiv radio och television, åldringsvården,
ungdomsarbetet, den ökande brottsligheten, det borgerliga samarbetet, främjande av företagsamheten etc. Från
HUF:s sida motioneras bl. a. om ökade
insatser på det försvarspolitiska området, med tillstyrkan från partistyrelsen, och om att riksstämman skall uttrycka sitt beklagande av regeringens
inbjudan till Chrustjov att besöka Sverige. Den sistnämnda motionen torde
bli föremål för åskillig debatt.
Juni månad kommer otvivelaktigt
att gå i partikongressernas tecken. Värt
att notera är, att det är första gången
som en socialdemokratisk partikongress ges full offentlighet. Detta har
varit fallet för högerpartiets vidkommande alltsedan början av 1950-talet.
Det är också troligtvis sista gången,
som högerpartiet håller riksstämma ett
valår. I fortsättningen är avsikten att
stämmorna skall hållas vart annat år
och icke valår. En motion om en motsvarande förändring för socialdemokraternas del föreligger men avvisas
av den socialdemokratiska partistyrelsen, som anser att fördelarna med att
hålla partikongress strax före ett val
är stora. Det är möjligt att detta är en
fördel, men trots allt vill man hoppas
att högerpartiets bedömning är den
riktiga. Som motiv för att framdeles
förlägga riksstämmorna till icke valår
anföres, att man därigenom får större
möjligheter till en sorgfällig behandling av de politiska frågorna i en mera
lugn och avspänd atmosfär. Det förefaller dock icke osannolikt, att sådana
frågeställningar ter sig alltför triviala
för en socialdemokrati, där enpartisystemet ter sig som en hägrande
drömbild. Det finns all anledning att
tillse att denna förvandlas till blott och
bart en hägring.
statskontrollerade ungdomsorganisationer
”Vi vill inte ha någon statsdirigerad
ungdomsfostran, vi vill inte för statens
pengar sälja friheten för ungdomen att
fostra sig själv – det må vara till upprorsmän eller till lojala stödjare av bestående politiska system. Ungdomen
skall vara sig själv och politiskt bestämma över sin egen utveckling. Den
skall inte staten bestämma över, och
därför skall staten inte ens lämna anslag till denna verksamhet.”
Med dessa ord förde hr Ståhl (fp)
oppositionens talan mot de statsbidrag
till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, d. v. s. även till partipolitisk propaganda och partipolitiskt
arbete, varom vårriksdagen beslutade
i slutet av april. Att propositionen
skulle bifallas var givet på förhand. Av
de politiska ungdomsorganisationerna
hade endast Högerns Ungdomsförbund
vid remissbehandlingen intagit en
principiellt avvisande hållning. Som
påpekats i debatten ansågs saken dock
helt klar, t. o. m. innan remisserna
hade avlämnats på 1962 års ungdomsutrednings förslag. Betänkandet stod
endast att erhålla i några få exemplar
före remisstidens utgång. Envisa rykten ville även göra gällande att propositionen redan var färdigskriven vid
denna tidpunkt. Ytterligare ett exempel
bland många på en tilltagande maktfullkomlighet och nonchalans från
Kungl. Maj :ts kansli.
I riksdagen var det endast högerpartiets företrädare samt några folkpartister som insåg frågans principiella
räckvidd och motsatte sig propositionen. Det främsta skälet har varit rädslan för statskontroll över de politiska
ungdomsorganisationerna samt det
principiellt oriktiga i indirekta – för
att inte säga direkta – subventioner
från staten till de politiska partierna.
Dessa argument har viftats bort av
majoriteten, som betraktat arrange- 207
manget som helt ofarligt. ”Men”, som
hr Ståhl uttryckte det, ”det är mycket
som det ena året ter sig fullkomligt
ofarligt och .som några år efteråt kan
vara en utomordenligt bister verklighet.”
Nu tog det i själva verket inte några
år, innan farhågorna besannades. Detta skedde redan någon vecka, innan
frågan avgjordes i riksdagen. skolöverstyrelsen, som har ansvaret för
bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna, har visat sig väl så nitisk,
och utsände redan i mitten av april en
skrivelse till studieförbunden, ungdomsorganisationerna och vissa nykterhetsorganisationer, i vilken man begärde en rad uppgifter om de berörda
organisationerna. Man krävde en ingående redovisning för anställda tjänstemän den 1/10 1963 samt befattningshavarnas utbildning. Vidare önskade
man uppgifter beträffande den planerade utvecklingen och ville ha motsvarande data för 1964, 1965 och 1970
samt därutöver i möjligaste mån för
1970-talet. Än allvarligare är att man
också begärde en redovisning för organisationernas löner och arvoden samt
övriga driftsutgifter.
Enligt skrivelsen har skolöverstyrelsen anmodats av finans- och ecklesiastikdepartementen att inkomma med
vissa uppgifter till ”en inom statsförvaltningen pågående långtidsutredning”. Skrivelsen föranleder en rad
frågor. Vilken långtidsutredning avses
och vad är utredningens syfte? Av vilken anledning skall organisationerna
lämna uppgifter inte bara om sina befattningshavares antal utan också om
deras lönelägen och utbildning? Av
vilka skäl skall utgifterna för hyror,
räntor, bränslekostnader och andra
driftsutgifter rörande verksamheten
redovisas? Från principiell synpunkt
aktualiserar också skrivelsen en vä-
sentlig frågeställning. Kan man befara,
att den tilltagande bidragsgivningen
208
från samhället till organisationerna
också kommer att leda till krav på en
ökad insyn i organisationernas verksamhet?
Högermannen, herr Wennerfors, har
i en interpellation till ecklesiastikministern krävt svar på de frågor, som
föranletts av skrivelsen. Det hade varit
tacknämligt, om svar hade erhållits,
innan riksdagen fattade beslut om bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet. Det länder dock
Högerns Ungdomsförbund till heder,
att man vägrat besvara skolöverstyrelsens skrivelse, innan garantier lämnats
för att statsmakterna inte skall befatta
sig med organisationernas interna förhållanden. Sedan är det en annan sak,
om sådana garantier överhuvudtaget
kan åstadkommas eller om man från
regeringshåll ens vill ge dem.
Den misstanken ligger nära till
hands, att skrivelsen från skolöverstyrelsen inte var ett olycksfall i arbetet, utan i stället ingår som ett led i
strävandena från regeringshåll att erhålla en fullständig redovisning av
organisationernas interna förhållanden. Det rimmar dåligt med demokratiens krav, då statliga myndigheter
kräver insyn i de politiska organisationerna. Med tanke på bidragssystemets
konstruktion skulle det emellertid inte
förvåna, om man mycket snart skulle
kräva också en detaljredovisning
exempelvis beträffande de politiska
ungdomsorganisationernas medlemmar.
I sitt interpellationssvar, som var
synnerligen allmänt hållet, kunde herr
Edenman omtala, att den ifrågavarande långtidsutredningen syftar till att
göra det möjligt att uppmärksamma de
berörda organisationernas speciella
förhållanden ”vid den avvägning av
samhällsresurserna som kan bli aktuell”. Ecklesiastikministern anförde vidare: ”Någon avsikt att använda de
begärda upplysningarna för att möjliggöra en ökad insyn i organisationernas verksamhet föreligger självklart inte.” Enligt de principer som
hittills gällt för verksamheten har
myndigheterna ej heller haft någon
befattning med organisationernas interna förhållanden.
statsrådsdeklarationen har givetvis
sitt intresse, men samtidigt kan det
ifrågasättas, om ecklesiastikministern
framdeles kan eller vill tygla de krafter som han varit med om att frambesvärja. Som herr Wennerfors på-
pekade finns det alla skäl att följa utvecklingen med största uppmärksamhet. Bakom vad som för alltför många
ter sig som en rätt oväsentlig fråga
ligger i själva verket problemställningar av stor räckvidd för den framtida utvecklingen av den svenska demokratien.
Kommunernas upphandling
Ett i riksdagen ofta återkommande
krav är att kommunernas upphandlingsförfarande skall ge fullt utrymme
för den fria konkurrensen så att misstankar om och möjligheter till obehörigt gynnande undanröjs. Både riksdagen och de flesta remissinstanserna
har visat en viss förståelse för kraven, men man har för det mesta stannat vid allmänna fraser om önskvärdheten av större enhetlighet och fasta
normer vid upphandlingen. Det har
emellertid ansetts vara en uppgift för
kommunerna själva att åstadkomma
detta. Upprepade gånger har också
kommunernas organisationer uttalat
sitt intresse för att på egen hand reglera upphandlingsfrågorna. Något
praktiskt resultat har dock ej åstadkommits bortsett från att några enstaka städer antagit egna upphandlingsreglementen i samband med att de
olika förvaltningarnas anskaffningar
centraliserats, varvid stora rationaliseringsvinster kunnat göras.
En centralisering utan reglering av
upphandlingsförfarandet kan dock lätt
få den motsatta effekten. På senare tid
har det från olika håll uppmärksammats hur framför allt landstingen sätter
den fria konkurrensen åsido genom att
låta en betydande del av sina inköp
ske via Landstingens Inköpscentral
(LIC). Denna är till formen en ekonomisk förening och har alltså till syfte
att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Detta sker genom att
man tillhandahåller medlemmarna,
d. v. s. i huvudsak landstingen, med
förnödenheter av olika slag. Det är
naturligtvis svårt att mäta effektiviteten av ett företag som inte tillämpar
de marknadsekonomiska principerna.
Ytterligare försvårande för en analys
har varit att LIC ej offentliggör sin
förvaltningsberättelse. Detta förfarande måste anses ytterst märkligt med
tanke på att man arbetar med skattemedel, d. v. s. anslag från landstingen.
Som visats i ett informationsbrev, utgivit av Forum för Borgerlig Debatt,
har man emellertid misslyckats såtillvida att man inte kunnat förränta
medlemskapitalet på tillfredsställande
sätt.
Både återbäringarna på medlemmarnas köp och föreningens redovisade
vinster har varit låga. Genom att
landstingen känt sig förpliktade- och
emellanåt även varit tvingade – att
göra sina inköp genom LIC har andra
inköpskällor åsidosatts. Vad detta inneburit i form av hämmad pris- och
kvalitetskonkurrens kan naturligtvis ej
närmare fastställas, men då LIC:s
verksamhet försiggått i närmare 20 år
bör konkurrensförhållandena under
denna period ha hunnit snedvridas
ordentligt. Det kapital som skattebetalarna via landstingen har satsat på en
209
förment affärsverksamhet skulle sä-
kert ha kunnat erhålla en bättre förräntning på annat håll.
Den kritik som framkommit från
vissa landsting tyder också på att man
inom LIC inte är omedveten om att
man inte lyckats med målsättningen
att ta tillvara medlemmarnas ekonomiska intressen. Man kan därvid fråga
sig om den ursprungliga målsättningen
ändrats på ett sådant sätt att verksamheten fortfarande kan anses motiverad. Från LIC har dock inga deklarationer om en sådan ny målsättning förnummits. Man tycks helt bygga på en
missriktad idealitet, som går ut på att
landstingen skall kunna köpa förnö-
denheter till ett så lågt pris som möjligt. Att de totala kostnaderna för skattebetalarna, som får subventionera
LIC, inte blir lägre tycks man bortse
från.
En annan, och kanske vida allvarligare sida av landstingens upphandlingsförfarande är att man inför ett
onödigt mellanled för sjukhusens försörjning av apparatur av olika slag.
Just på detta område är den direkta
kontakten mellan producent och avnämare av största betydelse som en
garanti för utrustningens rätta installation och handhavande. Även för själva
utvecklingsarbetet måste sådana direktkontakter verka befruktande.
Det finns alltså all anledning att genom riksdagsbeslut tvinga kommunerna att iaktta marknadsekonomins spelregler. För detta talar det förhållandet
att staten för att bidrag skall lämnas
till kommunerna för t. ex. skolbyggen
kräver att den statliga upphandlingskungörelsen skall tillämpas. Det går
inte längre att skjuta frågan ifrån sig
med motivering att kommunerna själva måste fatta beslut. Kommunernas
självbestämmanderätt får inte innefatta rätten till missbruk.
DAGENS FRÅGOR
Viggen- en felspekulation?
System 37 ”Viggen” är avsett att under
70-talet och in på 80-talet vara det
svenska luftförsvarets dominerande
komponent. Kostnaderna enbart för
typutvecklingen torde komma att uppgå till mellan en och en halv och två
miljarder kronor; i dagens penningvärde bedömes anskaffningskostnaderna per styck för det nya flygplanet
till närmare 8 miljoner kronor. Beloppen är onekligen imponerande- eller
skrämmande. Från vissa håll har också mer eller mindre uttryckligt framkastats den alarmerande frågan om
inte hela projektet innebär en jättestor
felinvestering. I sammanhanget har
bl. a. erinrats om det förolyckade brittiska robotföretaget Skybolt.
Är det över huvud rimligt att nu
binda en väsentlig del av försvarets
resurser i ett vapensystem som planeras fungera 10-15 år framåt i tiden?
Finns det inte skäl att räkna med att
de bemannade flygplanen spelat ut sin
roll långt tidigare? Och slutligen –
även om tilläventyrs ett flygplan av
Viggens typ skulle vara lämpligt för
oss, är det rimligt att vi utvceklar och
producerar systemet själva? Vore det
inte både billigare och mera tidsbesparande att köpa vad vi behöver på
den internationella marknaden? Ungefär så skulle den tveksamma eller kritiska hållningen inför system 37 kunna sammanfattas.
Kardinalpunkten är självfallet den
första frågan – svårigheten att förutse
den framtida vapentekniska utvecklingen. Den svårigheten har emellertid
alltid funnits, och den besvärar inte
enbart den svenska försvarsplaneringen. Det tar nu en gång för alla bortåt
8-10 år att få fram ett nytt vapensystem. Ingenting tyder på att utvecklingens allmänna karaktär skulle förändras under det närmaste decenniet.
Det är därför meningslöst att antyda
att vi gjorde klokast i att vänta och
se hur det går. När vi kommer till 1975
är det tid att arbeta på nästa system
– det som skall ersätta system 37.
Faktum är, att nya typer av bemannade stridsflygplan fortfarande planeras för andra länders flygvapen, och
att system som mer eller mindre på-
minner om Viggen befinner sig under
utveckling på flera håll – i Frankrike, Västtyskland, Storbritannien,
USA, Sovjetunionen. De populära föreställningarna om att robotar skulle ersätta flygplanen är uppenbarligen
starkt överdrivna. Detta ofta diskuterade problem gäller i själva verket
huvudsakligen det tunga strategiska
bombflyget, alltså ett område utan direkt betydelse för oss. (En annan sak
är att denna utveckling, som dock
ingalunda är helt entydig, kan komma
luftförsvarsrobotar att spela en större
roll än förut. Detta är dock ingenting
som gör Viggen mindre angelägen: att
system 37 måste kompletteras med
robotsystem framförallt för strid på
höjd är sedan länge självklart.)
Hur man än bedömer det tämligen
spekulativa problemet missiler v.
bombplan bör man hålla i minnet, att
Viggen närmast är avsedd som attackflygplan med taktiska uppgifter i invasionsförsvaret – mot mål både till
lands och vatten – som rimligen inte
under överskådlig tid kan tänkas lösas
annat än av bemannat flyg. Planet
skall vidare byggas i en spaningsversion – och när det gäller behovet av
spaningsflyg finns det veterligen intet
som helst skäl att räkna med en minskning, tvärtom. Att bemannat jaktflyg
slutligen kommer att vara en nödvändig beståndsdel i det svenska försvaret även i framtiden är av flera skäl
tydligt. Det torde räcka att erinra om
så skilda uppgifter som incidentberedskap och neutralitetsvakt å ena sidan,
avvärjande av luftburna trupptransporter å den andra. I båda fallen gäller
det funktioner som inte rimligen kan
anförtros åt missilsystem.
Men, kan man då invända, låt gå för
att det är lämpligt att planera för en
ersättning av våra nu fungerande, i
och för sig förträffliga flygplan Lansen och Draken, vore det trots allt inte
mera rationellt att utnyttja de ”stora”
flygindustrierna än att pressa fram en
egen produkt som rimligtvis på grund
av de relativt kortare serierna måste
bli onödigt dyr?
Invändningen är tvivelsutan teoretiskt riktig – men i praktiken verklighetsfrämmande. Utvägen att köpa
utomlands har noggrant prövats, men
visat sig oframkomlig. För det första
förhåller det sig nämligen så, att det
bl. a. av sekretessmotiv är svårt – inte
minst för ett alliansfritt land som Sverige – att få köpa verkligt modern
flygmateriel. För det andra har det
visat sig, att de utländska system som
tilläventyrs skulle kunna komma ifrå-
ga till inköp är onödigt stora för våra
behov, bl. a. när det gäller flygplanens
räckvidd, med därav följande högre
pris. Vissa undersökta typer har i
203
själva verket visat sig kosta 2-3 gånger mer än Viggen! Å andra sidan måste
man ta hänsyn till att vi genom att utveckla ett eget system från början kan
få detta anpassat till svenska taktiska
behov och, inte minst viktigt, till befintlig stridslednings- och basorganisation. Högst betydande besparingar
har exempelvis kunnat uppnås genom
att till Viggen i mer eller mindre modifierad form överföra elektronisk utrustning från tidigare flygplanstyper.
Svensk industri har redan upprepade gånger visat sig kapabel att få fram
för våra behov avpassade stridsflygplan fullt jämförbara med det bästa i
andra länder. Det finns inga sakliga
skäl att betvivla dess förmåga att än
en gång lösa en liknande uppgift –
den största den hittills ställts inför.
Inför två partistämmor
Juni är den politiska kongressmånaden framför andra. Detta markeras
inte minst i år, då de politiska partier
som företräder de båda alternativen
för framtiden, högerpartiet och socialdemokraterna, kongressar praktiskt taget samtidigt. Högerpartiets riksstämma i Östersund får även en extra festlig inramning av de båda jubileer som
skall begås, högerpartiet 60 år och
Högerns Ungdomsförbund 30 år.
Det har sitt intresse att ta del av de
motioner och andra förslag som de
båda partiernas representantförsamlingar skall ta ställning till. Klart och
tydligt framgår, innan olika partiinstanser har sagt sitt och kanske modererat förslagen, att det är fråga om två
diametralt motsatta politiska uppfattningar. Tyngdpunkten vid högerstämman kommer att ligga kring de förslag
som framläggs av partistyrelsen. Det
är ett omfattande programarbete som
kommer att redovisas på centrala om- … ·..
204
råden av samhällslivet. Högerpartiets
författningskommitte har slutfört sitt
arbete efter de riktlinjer som godkändes av partirådet i november förra
året. Vidare framlägger partiets bostadskommitte sitt programförslag, likaså den arbetsgrupp som sysslat med
lokaliseringsfrågorna och ävenledes
den kommitte som arbetat med frågan
om förvärvsavdragets utformning. Det
senare programförslaget får främst ses
som ett komplement till det redan i
höstas antagna familjepolitiska programmet. Till detta kommer ett drygt
femtiotal motioner av allehanda innehåll som stämman har att ta ställning
till.
Den socialdemokratiska partikongressen, som sammanträder endast
vart fjärde år, har helt naturligt åtskilliga motioner på dagordningen, närmare bestämt 173. Några av dem sysslar med författningsproblemen, och
även om den socialdemokratiska partistyrelsen inte vill ta ställning till dessa, innan en särskild studiegrupp slutfört sitt arbete, har det likväl sitt intresse att se vilka delproblem som tas
upp till behandling. En motion kräver
att det socialdemokratiska partiet skall
verka ”för införandet av förbud mot
folkomröstningar”. Så långt har alltsä
maktfullkomligheten gätt pä sina håll
inom socialdemokratien att man tar
helt avständ från ett av de institut som
kommit att betraktas som ett av de
väsentligaste i en demokrati. Häremot
kontrasterar bjärt den positiva syn pä
folkomröstningsinstitutet som framkommer i högerpartiets författningskommittes betänkande, där man i stället vill införa de danska folkomröstningsreglerna i svenskt författningsliv,
kompletterade med en motsvarande
möjlighet för regeringen att i vissa fall
direkt kunna gä ut till folket för att få
en fräga prövad. I en annan socialdemokratisk motion föreslås att den
nuvarande myndighetsåldern för tronföljaren skall ändras från 21 till 35
års älder. Som motivering anföres
bl. a., att ”kommunmötet vill i avvaktan på att frågan om ett republikanskt
statsskick aktualiseras, framhålla som
sin mening, att delreformer i olika avseenden genomföres för underlättande
av en framtida övergång till ett mera
demokratiskt statsskick”.
Just därför att man i förslagen om
en särskild ”tronmyndighetsålder” ser
vänsterradikala försök att bädda för
ett införande av republik har en stor
majoritet av högerpartiets styrelse anslutit sig till en av de få reservationerna till författningskommittens betänkande och föreslär riksstämman, att
i programmet skriva in, att tronmyndighetsåldern skall vara densamma
som den i lag fastslagna allmänna
myndighetsåldern. Samma åsiktsdifferens framkommer på ett annat områ-
de. Beträffande valsättet föreslår en
socialdemokratisk motionär, att partikongressen skall ”avvisa alla former
av majoritetsval i enmansvalkretsar”
och i stället förorda proportionella val
i flermansvalkretsar samt att i ett enkammarsystem de nuvarande 230 riksdagsmännen i andra kammaren skall
kompletteras med ytterligare 100 ledamöter, utsedda av elektorsförsamlingar i de nuvarande förstakammarvalkretsarna strax efter kommunalvalen
vart fjärde år. Detta är som bekant en
tanke, som tycks ha ett visst gehör på
högsta nivå inom socialdemokratien.
En majoritet av högerpartiets styrelse
förordar visserligen i dagens läge att
det proportionella valsystemet bibehälles, men samtidigt har man en klart
positiv syn på majoritetsvalsystemet i
princip. En minoritet inom högerpartiets styrelse åter ansluter sig till det
förslag som förts fram från Högerns
Ungdomsförbund om ett system, där
proportionella val kombineras med
majoritetsval i enmansvalkretsar, närmast efter västtysk förebild.
I enlighet med sina krav pä ett fördjupat folkstyre riktar högerpartiets
författningskommitte också stark kritik mot det inom socialdemokratien
använda kollektivanslutningssystemet,
vilket betraktas som oförenligt med
kraven pä en demokrati. Ingen enda
motion till den socialdemokratiska
partikongressen tar avstånd frän kollektivanslutningen, trots att kritiska
tongångar stundom kunnat förmärkas
även i A-pressen. Tvärtom uttalas i
några motioner krav pä ett förstärkt
fackligt-politiskt samarbete, och motiveringen i en av motionerna har onekligen sitt intresse: ”En tredjedel av
LO :s medlemmar är ansluten till partiet genom sina lokala fackorganisationer. största flertalet av dessa medlemmar besöker sällan eller aldrig
kommunmötena, de är politiskt omedvetna, vid allmänna val röstar de mera
pä grund av tradition än kunskap om
partiets arbete eller vad partiet uträttat.” De som man tycker självklara
slutsatserna ligger uppenbarligen fjärran frän den socialdemokratiske motionären.
Ej heller möter man i någon socialdemokratisk motion de tankar om hyresregleringens avskaffande, som understundom kunnat skymta även i den
socialdemokratiska pressen, och som
är ett grundtema i högerpartiets bostadskommittes förslag. För de väluppfostrade socialdemokratiska partimedlemmarna är tydligen sä radikala förslag en styggelse. I stället krävs nya
och ökade regleringar för att komma
till rätta med bostadseländet, allt i
traditionell stil. Några har t. o. m.
stannat upp inför finansminister
Strängs tal om det myckna kyrkobyggandet som roten till allt ont och föreslår åtgärder i enlighet därmed.
I de socialdemokratiska motionerna
återfinnes i övrigt mycket av det stoff
som för närvarande är sä populärt
bland vänsterradikala opinionsbildare.
205
Där finns krav pä fri abort, ”balanserat” av en ”broderskapsmotion” med
motsatt betraktelsesätt. Det finns en
läng rad krav på förstatliganden. Som
tänkbara socialiseringsobjekt framfö-
res bank- och kreditväsendet, läkemedelsindustrien, sötsaksindustrien
etc. Partistyrelsen ställer sig dock avvaktande och hänvisar till pågående
statliga utredningar, bl. a. den s. k.
koncentrationsutredningen. Inte heller
vill man tillstyrka olika ”radikala” förslag pä kulturpolitikens område, t. ex.
inrättandet av ett statligt bokförlag,
uppförandet av ”kommunala kulturhus”, extraskatt pä veckotidningar och
ett statligt filmbolag, utan man nöjer
sig med att föreslå kongressen att instämma i ”motionärernas och partistyrelsens gemensamma grundvärderingar”. Negativ ställer sig den socialdemokratiska partistyrelsen också i
praktiken till de mänga naiva motionerna pä utrikespolitikens område.
Aggressiva åtgärder mot Sydafrika,
åtgärder mot Portugals kolonialpolitik
och stöd ät Spaniens socialdemokrater
krävs i en del motioner. Partistyrelsen
instämmer i bevekelsegrunderna men
vill dessbättre inte förivra sig och tillstyrka de konkreta förslagen. Bojkotter avvisas, eftersom ”en bojkott som
inte kan göras effektiv är av tvivelaktigt politiskt värde”. Inte heller vill
den socialdemokratiska partistyrelsen
uttala sig för att Sverige i samarbete
med andra stater arbetar för ett de
facto erkännande av östtyskland.
Man fär ett genomgående intryck av
att tonen inför den socialdemokratiska
partikongressen präglas av vänsterradikal beskäftighet. Belägg härför är
såväl de mänga socialiseringsförslagen
som kraven pä olika utrikespolitiska
åtgärder. Det är betecknande, att det
inte förekommer någon enda motion
med udden riktad mot kommunismen.
Oroande ter sig även en del motioner
som riktar sig mot den nuvarande för- 206
svarspolitiken. Är det så, att motionerna ger ett fullgott uttryck för stämningsläget inom den svenska socialdemokratien, kan man vänta sig ökade
politiska spänningar i landet.
Motionerna till högerstämman knyter i väsentliga avseenden an till det
programarbete som med framgång bedrivits inom partiet under de senaste
åren. I en motion krävs, att detta programarbete, som främst utgjorts av
delstudier på olika samhällsområden,
nu skall krönas med en totalrevision
av högerpartiets program, vilket också
tillstyrkes av partistyrelsen. Gentemot
socialiseringsivern inom socialdemokratien kontrasterar starkt olika förslag till ett intensifierat arbete för
ägardemokratiens samhälle. I detta
sammanhang föres också med ökat
eftertryck in ett internationellt betraktelsesätt. Högerpartiets arbete för att
förverkliga ägardemokratien är endast
ett led i den europeiska konservatismens strävanden, något som snart visar sig vid en granskning av de konservativa och kristligt-demokratiska
partiernas verksamhet. Ägardemokratien i Sverige har sin motsvarighet i
engelsmännens ”property-owning democracy”, i tyskarnas och österrikarnas ”Eigentums-Politik”, i det norska
”selveierdemokratien”. Högerns Ungdomsförbund, som starkt engagerat sig
för ett nära samarbete med de konservativa och kristligt-demokratiska broderorganisationerna i Europa, kräver
i en motion ett fördjupat arbete på det
internationella området av högerpartiet, vilket också tillstyrkes av partistyrelsen. HUF har också kunnat visa
på direkta framgångar i sitt eget arbete, bl. a. på den nybildade konservativa och kristligt-demokratiska ”arbetsgemenskap” (COCDYC), som bildades i början av maj i Hamburg med
deltagande från Västtyskland, Österrike, Luxemburg, England, Ungern
(den kristligt demokratiska exilorganisationen) samt Danmark, Norge och
Sverige.
Andra motioner tar upp frågor som
t. ex. kravet på en fri och objektiv radio och television, åldringsvården,
ungdomsarbetet, den ökande brottsligheten, det borgerliga samarbetet, främjande av företagsamheten etc. Från
HUF:s sida motioneras bl. a. om ökade
insatser på det försvarspolitiska området, med tillstyrkan från partistyrelsen, och om att riksstämman skall uttrycka sitt beklagande av regeringens
inbjudan till Chrustjov att besöka Sverige. Den sistnämnda motionen torde
bli föremål för åskillig debatt.
Juni månad kommer otvivelaktigt
att gå i partikongressernas tecken. Värt
att notera är, att det är första gången
som en socialdemokratisk partikongress ges full offentlighet. Detta har
varit fallet för högerpartiets vidkommande alltsedan början av 1950-talet.
Det är också troligtvis sista gången,
som högerpartiet håller riksstämma ett
valår. I fortsättningen är avsikten att
stämmorna skall hållas vart annat år
och icke valår. En motion om en motsvarande förändring för socialdemokraternas del föreligger men avvisas
av den socialdemokratiska partistyrelsen, som anser att fördelarna med att
hålla partikongress strax före ett val
är stora. Det är möjligt att detta är en
fördel, men trots allt vill man hoppas
att högerpartiets bedömning är den
riktiga. Som motiv för att framdeles
förlägga riksstämmorna till icke valår
anföres, att man därigenom får större
möjligheter till en sorgfällig behandling av de politiska frågorna i en mera
lugn och avspänd atmosfär. Det förefaller dock icke osannolikt, att sådana
frågeställningar ter sig alltför triviala
för en socialdemokrati, där enpartisystemet ter sig som en hägrande
drömbild. Det finns all anledning att
tillse att denna förvandlas till blott och
bart en hägring.
statskontrollerade ungdomsorganisationer
”Vi vill inte ha någon statsdirigerad
ungdomsfostran, vi vill inte för statens
pengar sälja friheten för ungdomen att
fostra sig själv – det må vara till upprorsmän eller till lojala stödjare av bestående politiska system. Ungdomen
skall vara sig själv och politiskt bestämma över sin egen utveckling. Den
skall inte staten bestämma över, och
därför skall staten inte ens lämna anslag till denna verksamhet.”
Med dessa ord förde hr Ståhl (fp)
oppositionens talan mot de statsbidrag
till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet, d. v. s. även till partipolitisk propaganda och partipolitiskt
arbete, varom vårriksdagen beslutade
i slutet av april. Att propositionen
skulle bifallas var givet på förhand. Av
de politiska ungdomsorganisationerna
hade endast Högerns Ungdomsförbund
vid remissbehandlingen intagit en
principiellt avvisande hållning. Som
påpekats i debatten ansågs saken dock
helt klar, t. o. m. innan remisserna
hade avlämnats på 1962 års ungdomsutrednings förslag. Betänkandet stod
endast att erhålla i några få exemplar
före remisstidens utgång. Envisa rykten ville även göra gällande att propositionen redan var färdigskriven vid
denna tidpunkt. Ytterligare ett exempel
bland många på en tilltagande maktfullkomlighet och nonchalans från
Kungl. Maj :ts kansli.
I riksdagen var det endast högerpartiets företrädare samt några folkpartister som insåg frågans principiella
räckvidd och motsatte sig propositionen. Det främsta skälet har varit rädslan för statskontroll över de politiska
ungdomsorganisationerna samt det
principiellt oriktiga i indirekta – för
att inte säga direkta – subventioner
från staten till de politiska partierna.
Dessa argument har viftats bort av
majoriteten, som betraktat arrange- 207
manget som helt ofarligt. ”Men”, som
hr Ståhl uttryckte det, ”det är mycket
som det ena året ter sig fullkomligt
ofarligt och .som några år efteråt kan
vara en utomordenligt bister verklighet.”
Nu tog det i själva verket inte några
år, innan farhågorna besannades. Detta skedde redan någon vecka, innan
frågan avgjordes i riksdagen. skolöverstyrelsen, som har ansvaret för
bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna, har visat sig väl så nitisk,
och utsände redan i mitten av april en
skrivelse till studieförbunden, ungdomsorganisationerna och vissa nykterhetsorganisationer, i vilken man begärde en rad uppgifter om de berörda
organisationerna. Man krävde en ingående redovisning för anställda tjänstemän den 1/10 1963 samt befattningshavarnas utbildning. Vidare önskade
man uppgifter beträffande den planerade utvecklingen och ville ha motsvarande data för 1964, 1965 och 1970
samt därutöver i möjligaste mån för
1970-talet. Än allvarligare är att man
också begärde en redovisning för organisationernas löner och arvoden samt
övriga driftsutgifter.
Enligt skrivelsen har skolöverstyrelsen anmodats av finans- och ecklesiastikdepartementen att inkomma med
vissa uppgifter till ”en inom statsförvaltningen pågående långtidsutredning”. Skrivelsen föranleder en rad
frågor. Vilken långtidsutredning avses
och vad är utredningens syfte? Av vilken anledning skall organisationerna
lämna uppgifter inte bara om sina befattningshavares antal utan också om
deras lönelägen och utbildning? Av
vilka skäl skall utgifterna för hyror,
räntor, bränslekostnader och andra
driftsutgifter rörande verksamheten
redovisas? Från principiell synpunkt
aktualiserar också skrivelsen en vä-
sentlig frågeställning. Kan man befara,
att den tilltagande bidragsgivningen
208
från samhället till organisationerna
också kommer att leda till krav på en
ökad insyn i organisationernas verksamhet?
Högermannen, herr Wennerfors, har
i en interpellation till ecklesiastikministern krävt svar på de frågor, som
föranletts av skrivelsen. Det hade varit
tacknämligt, om svar hade erhållits,
innan riksdagen fattade beslut om bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet. Det länder dock
Högerns Ungdomsförbund till heder,
att man vägrat besvara skolöverstyrelsens skrivelse, innan garantier lämnats
för att statsmakterna inte skall befatta
sig med organisationernas interna förhållanden. Sedan är det en annan sak,
om sådana garantier överhuvudtaget
kan åstadkommas eller om man från
regeringshåll ens vill ge dem.
Den misstanken ligger nära till
hands, att skrivelsen från skolöverstyrelsen inte var ett olycksfall i arbetet, utan i stället ingår som ett led i
strävandena från regeringshåll att erhålla en fullständig redovisning av
organisationernas interna förhållanden. Det rimmar dåligt med demokratiens krav, då statliga myndigheter
kräver insyn i de politiska organisationerna. Med tanke på bidragssystemets
konstruktion skulle det emellertid inte
förvåna, om man mycket snart skulle
kräva också en detaljredovisning
exempelvis beträffande de politiska
ungdomsorganisationernas medlemmar.
I sitt interpellationssvar, som var
synnerligen allmänt hållet, kunde herr
Edenman omtala, att den ifrågavarande långtidsutredningen syftar till att
göra det möjligt att uppmärksamma de
berörda organisationernas speciella
förhållanden ”vid den avvägning av
samhällsresurserna som kan bli aktuell”. Ecklesiastikministern anförde vidare: ”Någon avsikt att använda de
begärda upplysningarna för att möjliggöra en ökad insyn i organisationernas verksamhet föreligger självklart inte.” Enligt de principer som
hittills gällt för verksamheten har
myndigheterna ej heller haft någon
befattning med organisationernas interna förhållanden.
statsrådsdeklarationen har givetvis
sitt intresse, men samtidigt kan det
ifrågasättas, om ecklesiastikministern
framdeles kan eller vill tygla de krafter som han varit med om att frambesvärja. Som herr Wennerfors på-
pekade finns det alla skäl att följa utvecklingen med största uppmärksamhet. Bakom vad som för alltför många
ter sig som en rätt oväsentlig fråga
ligger i själva verket problemställningar av stor räckvidd för den framtida utvecklingen av den svenska demokratien.
Kommunernas upphandling
Ett i riksdagen ofta återkommande
krav är att kommunernas upphandlingsförfarande skall ge fullt utrymme
för den fria konkurrensen så att misstankar om och möjligheter till obehörigt gynnande undanröjs. Både riksdagen och de flesta remissinstanserna
har visat en viss förståelse för kraven, men man har för det mesta stannat vid allmänna fraser om önskvärdheten av större enhetlighet och fasta
normer vid upphandlingen. Det har
emellertid ansetts vara en uppgift för
kommunerna själva att åstadkomma
detta. Upprepade gånger har också
kommunernas organisationer uttalat
sitt intresse för att på egen hand reglera upphandlingsfrågorna. Något
praktiskt resultat har dock ej åstadkommits bortsett från att några enstaka städer antagit egna upphandlingsreglementen i samband med att de
olika förvaltningarnas anskaffningar
centraliserats, varvid stora rationaliseringsvinster kunnat göras.
En centralisering utan reglering av
upphandlingsförfarandet kan dock lätt
få den motsatta effekten. På senare tid
har det från olika håll uppmärksammats hur framför allt landstingen sätter
den fria konkurrensen åsido genom att
låta en betydande del av sina inköp
ske via Landstingens Inköpscentral
(LIC). Denna är till formen en ekonomisk förening och har alltså till syfte
att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Detta sker genom att
man tillhandahåller medlemmarna,
d. v. s. i huvudsak landstingen, med
förnödenheter av olika slag. Det är
naturligtvis svårt att mäta effektiviteten av ett företag som inte tillämpar
de marknadsekonomiska principerna.
Ytterligare försvårande för en analys
har varit att LIC ej offentliggör sin
förvaltningsberättelse. Detta förfarande måste anses ytterst märkligt med
tanke på att man arbetar med skattemedel, d. v. s. anslag från landstingen.
Som visats i ett informationsbrev, utgivit av Forum för Borgerlig Debatt,
har man emellertid misslyckats såtillvida att man inte kunnat förränta
medlemskapitalet på tillfredsställande
sätt.
Både återbäringarna på medlemmarnas köp och föreningens redovisade
vinster har varit låga. Genom att
landstingen känt sig förpliktade- och
emellanåt även varit tvingade – att
göra sina inköp genom LIC har andra
inköpskällor åsidosatts. Vad detta inneburit i form av hämmad pris- och
kvalitetskonkurrens kan naturligtvis ej
närmare fastställas, men då LIC:s
verksamhet försiggått i närmare 20 år
bör konkurrensförhållandena under
denna period ha hunnit snedvridas
ordentligt. Det kapital som skattebetalarna via landstingen har satsat på en
209
förment affärsverksamhet skulle sä-
kert ha kunnat erhålla en bättre förräntning på annat håll.
Den kritik som framkommit från
vissa landsting tyder också på att man
inom LIC inte är omedveten om att
man inte lyckats med målsättningen
att ta tillvara medlemmarnas ekonomiska intressen. Man kan därvid fråga
sig om den ursprungliga målsättningen
ändrats på ett sådant sätt att verksamheten fortfarande kan anses motiverad. Från LIC har dock inga deklarationer om en sådan ny målsättning förnummits. Man tycks helt bygga på en
missriktad idealitet, som går ut på att
landstingen skall kunna köpa förnö-
denheter till ett så lågt pris som möjligt. Att de totala kostnaderna för skattebetalarna, som får subventionera
LIC, inte blir lägre tycks man bortse
från.
En annan, och kanske vida allvarligare sida av landstingens upphandlingsförfarande är att man inför ett
onödigt mellanled för sjukhusens försörjning av apparatur av olika slag.
Just på detta område är den direkta
kontakten mellan producent och avnämare av största betydelse som en
garanti för utrustningens rätta installation och handhavande. Även för själva
utvecklingsarbetet måste sådana direktkontakter verka befruktande.
Det finns alltså all anledning att genom riksdagsbeslut tvinga kommunerna att iaktta marknadsekonomins spelregler. För detta talar det förhållandet
att staten för att bidrag skall lämnas
till kommunerna för t. ex. skolbyggen
kräver att den statliga upphandlingskungörelsen skall tillämpas. Det går
inte längre att skjuta frågan ifrån sig
med motivering att kommunerna själva måste fatta beslut. Kommunernas
självbestämmanderätt får inte innefatta rätten till missbruk.