Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
De franska Den förvirring som den franska inrikespolitiska bilden
valen. visar upp efter de nyligen avhållna valen till nationalförsamlingen ter sig helt följdriktig, när man närmare studerar valets förhistoria. Efterkrigstidens tjugoförsta ministär under ledning av radikalsocialisten Edgar Faure lutade mot sitt fall under hösten förra året. Den
närmade sig den föga vördnadsbjudande åldern av ett år, mer än normal
livslängd för en fransk ministär, och företedde tydliga tecken till utmattning. Av flera skäl önskade Faure framflytta tidpunkten för de kommande valen, som normalt skulle äga rum i juni detta år och han inriktade sig i första hand på ett val i december månad 1955. De deputerade
kunde givetvis icke direkt motsätta sig en vädjan till väljarna i förtid
– vad man än gör i Frankrikes politiska liv, någon öppen sidovördnad
mot den allsmäktige väljaren vågar man sig inte på. I stället sattes hela
det politiska maskineriet i gång för att genom skilda manövrar i första
hand vinna ett kortare uppskov, i andra hand störta regeringen innan
frågorna om valsystem och valdag hunnit lösas. Till en början fungerade
allt såsom avsett. Planerna på val i december måste skrinläggas och en
allmän attack mot den av regeringen förda politiken ledde till att Faure
begärde förtroendevotum, signifikativt nog i syfte att förhindra en allmän
politisk debatt med tyngdpunkten förlagd till Algerietfrågan. Den 29
november störtades Faure av en absolut majoritet inom nationalförsamlingen, 318 av de 627 deputerade röstade mot Faure och han kom därmed
att dela Mendes-Frances öde i februari 1955 att störtas av en s. k. konstitutionell majoritet. Detta faktum öppnade möjligheten för Faure att utlysa
nyval i enlighet med en specialbestämmelse i författningen – tvenne
ministärer fällda av absoluta majoriteter inom 18 månader – och efter
någon tvekan begagnade Faure också det läge, som den inte tillräckligt
försiktiga oppositionen erbjudit honom. Som den bisarra kulmen på
höstens politiska händelser utlyste den redan störtade Faure nyval till
den 2 januari detta är.
Vilka voro då Faores bevekelsegrunder för dessa val i förtid? Det
officiellt redovisade skälet var Algerietfrågan, som uppgavs kräva beslutsamma och längtgående åtgärder av en art som Faure ansåg den är
1951 valda och i hög grad splittrade nationalförsamlingen ur stånd att
fatta beslut om. I själva verket var dock Faores beslut säkerligen partitaktiskt motiverat. Den av honom ledda koalitionen av center-högerkaraktär hade all anledning att med oro emotse Algerietkrisens vidare utveckling, vilken otvivelaktigt skulle belysa regeringens valhänta handläggning
och grova misstag i sammanhanget. Inom det radikalsocialistiska partiet
hade Faure utmanövrerats av Mendes-France, som inför det förutsedda
ordinarie valet 1956 på sommaren arbetade på att åstadkomma förutsätt- 4-563441 Svensk Tidskrift 1956 47
_o~:… – t<~. …
•. i..
~· ”·
—~————————————
– },
Dagens frågor
ningarna för ett återvändande till makten i spetsen för en regering av
borgerlig vänsterfärg. Såsom valresultatet utvisar måste Fanres beslut ha
påverkats av en total felbedömning av det verkliga opinionsläget i landet,
icke minst vad beträffar inställningen hos de stora väljargrupper som vid
valet 1951 röstat med gaullisterna.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att de procentuella förändringarna i röstfördelningen de olika partigrupperingarna emellan voro relativt obetydliga. Undantaget utgöres givetvis av de olika gaullistpartierna
som nu blott förmådde erövra 4 o/o av rösterna mot 20 o/o år 1951. Därmed
sammanhänger Poujaderörelsens frammarsch; den s. k. »Unionen till köpmännens och hantverkarnas försvar» erhöll 12 o/o av rösterna. I övrigt
inregistrerade högergrupperna ökningar med ett par procent, från 12 o/o
till 14 o/o, och radikalsocialisterna, därvid huvudsakligen den av MendesFrance ledda vänsterfalangen, likaså ökningar med dryga två procent
till 14 o/o. För de katolska folkrepublikanernas del ledde valet till en viss
tillbakagång med drygt två procent till 11 o/o medan kommunisterna och
socialisterna noterade ytterst obetydliga förskjutningar, nedåt resp. uppåt,
och nu erhöllo 26 o/o resp. 15 o/o av rösterna. Största andelen inom valmanskåren ha sålunda kommunisterna med 26 o/o, därnäst i storlek
komma socialisterna, högern och radikalsocialisterna (vilka senare dock
inbördes äro starkt splittrade) med vardera 15 o/o eller något mindre,
därefter poujadisterna och folkrepublikanerna med resp. 12 o/o och 11 o/o
vartill komma gaullisterna med 4 o/o och vissa mindre grupper, huvudsakligen på det politiska fältets ytterkanter, med sammanlagt 3 å 4 %.
Om alltså förändringarna i fråga om den procentuella andelen av valmanskåren höllo sig inom rimliga gränser – med ovannämnda undantag
– blevo mandatförskjutningarna så mycket större. Totalt omfattar nationalförsamlingen 627 platser. Av dessa hänföra sig ett 30-tal till Algeriet,
där emellertid valen uppskjutits på grund av rådande oroligheter. Av
återstående platser besättas ett 50-tal av skilda franska kolonier, medan
det egentliga Frankrike disponerar 544 platser.
Vid valen 1951 sammanslöto sig centerpartierna i vidsträckt mening,
dvs. högern, folkrepublikanerna, radikalsocialisterna och socialisterna,
till ett block inför det dubbla hotet från de bägge starka grupperna på
flyglarna, gaullisterna och kommunisterna. Med hjälp av valkarteller
blevo de demokratiska partierna klart överrepresenterade i nationalförsamlingen, eftersom enligt gällande vallag varje parti eller kartell, som
i en valkrets erhöll mer än hälften av de avgivna rösterna, erövrade
valkretsens samtliga mandat. Vid årets val gällde samma vallag. Då emellertid denna gång de ingångna kartellerna mellan ·de demokratiska partierna utformades på annat sätt uppnåddes den eftersträvade majoriteten
endast i ett fåtal valkretsar. Gentemot den borgerliga kartell, som huvudsakligen byggde på koalitionen av center-högerkaraktär med Faure i
spetsen och som omfattade högern, vissa f. d. gaullistgrupper, folkrepublikanerna och radikalsocialisternas högerflygel under Faure stod nämligen den s. k. republikanska fronten under ledning av Mendes-France
och omfattande den mot denne lojala majoriteten av det radikalsocialistiska partiet, vissa andra borgerliga vänstergrupper, en f. d. gaullistgrupp samt socialisterna. Man kan alltså säga att den omaka kartell, som
48
#: ‘ :
-~—-
Dagens frågor
år 1951 tvingades fram av omständigheterna, saknade motivering sedan
trycket från gaullisterna upphört, något som vid årets val ledde till en i
stort sett rättvis mandatfördelning ur proportionell synpunkt.
Stora mandatvinster gjordes sålunda av kommunisterna som av de omkring 600 platserna besatte 150, en ökning med ett 50-tal. På den andra
flygeln erövrade poujadisterna ett 50-tal mandat och ungefär en tredjedel
av nationalförsamlingen behärskas följaktligen av klart antiparlamentariska krafter. Högern jämte de högern närstående s. k. gaullistrebellerna
erövrade ett 1OO-tal mandat (en tillbakagång på ett 30-tal, som dock övervägande hänför sig till gaullistflygcln), folkrepublikanerna erhöllo ett
70-tal platser (en förlust av knappt 20) samt radikalsocialisternas högerflygel, de s. k. Fauristerna, ett knappt 30-tal. Dessa nämnda partier, vilka
väl att märka sinsemellan förete stora olikheter, disponera sålunda tillsammans cirka 200 platser, dvs. en tredjedel av samtliga. Den demokratiska vänstern slutligen erövrade 150 platser, varav socialisterna erhöllo
ett 1OO-tal och den borgerliga vänstern under Mendes-France ett 50-tal.
Återstående 50 platser disponeras av skilda kolonialdeputerade, partilösa
samt spillrorna av den självständiga gaulliströrelsen, som förlorade ett
50-tal mandat och i den nya nationalförsamlingen blott disponerar 22
platser.
Ett genomgående drag i världspressens kommentarer – och för övrigt
också i den franska pressens – har varit bestörtning över poujadisternas
frammarsch. Den demagogiska skatteskolkar- och kverulantrörelsen samlade över 2,5 miljoner röster på ett program, som huvudsakligen bestod av
de enklaste slagord. »Sortez les sortants !,, – ut med skojarna! – var
stridsropet, som till sin antiparlamentariska tendens har mycket gemensamt med den propaganda som vid 1951 års val så när hade fört de Gaulle
till makten. Och nu blev det i första hand gaullisterna, sedan flera år
övergivna av sin ledare och själva komprometterade genom sitt deltagande i koalitionsregeringar, som blevo offer för poujadisternas framfart.
Med en kraftig generalisering kan det sägas, att den heterogena gaulliströrelsen sprängts sönder i sina naturliga beståndsdelar, en antiparlamentarisk småfolksrörelse som röstat med pappershandlaren Poujade, två
mindre grupper av vilka den ena sökt sig till högern och den andra till
den borgerliga vänstern (vilket förklarar den radikalism i vissa ekonomiska och sociala frågor, som otvivelaktigt utmärkte gaullismen) samt
slutligen en kvarvarande del, ännu trogen de Gaulles skapelse »franska
folkets samling>>.
J(ommunisternas mandatvinster och bibehållna andel av valmanskåren
äro knappast ägnade att förvåna. De påtagliga sociala missförhållandena,
avsaknaden av ett renodlat konkurrerande arbetarparti (socialisterna
hämta en stor del av sina röster från den lägre medelklassen), det franska
parlamentariska systemets dokumenterade ineffektivitet, allt stärker det
ständiga oppositionspartiets ställning.
Socialisterna, som tjänade mest av alla partier på dc karteller som
ingingos vid 1951 års val, hade förutspåtts betydande förluster, särskilt
i mandat. Så skedde ej, säkerligen beroende på att socialisterna stått
utanför de senaste årens regeringar, vilka följaktligen orienterats mot
höger, och sålunda kunde tillgodoräkna sig sin oppositionsställning. Val- 49
‘·
Dagens frågor
kartellen med Mendes-France i form av den s. k. republikanska fronten
förstärkte partiets politiska plattform i allmänhet.
Den borgerliga oppositionen, dvs. radikalsocialisternas vänsterflygel
under Mendes-France och med tidningen L’Express som främsta språkrör,
har varit tämligen lyckosam men ingalunda hemfört den triumf man
optimistiskt räknade med. Mendes-France själv vann en överväldigande
.seger i sin egen valkrets Eure i nordvästra Frankrike och i Parisomrädet,
där han ofta framträdde, kunde den republikanska frontens kandidater
inregistrera goda röstsiffror.
Regeringskoalitionen måste konstatera ett bakslag. Radikalsocialisternas högerflygel under Faure skar knappast några lagrar, folkrepublikanerna drabbades av klara motgångar, både röst- och mandatmässigt, och
högern under ledning av Pinay kunde visserligen tillgodoräkna sig en
icke obetydlig röstökning, huvudsakligen sammanhängande med den omgruppering på högerflygeln som gaullisternas sammanbrott innebar, men
måste ä andra sidan konstatera vissa mandatförluster till följd av att
kartellsystemet ej fungerade efter beräkning.
Sammanfattningsvis kan fastslås, att det mest oroväckande resultatet av
valet är det fortsatta, ja till och med förvärrade svaghetstillståndet inom
det franska politiska livet. En tredjedel av nationalförsamlingen behärskas av antiparlamentariska krafter och svåra motsättningar råda mellan
de demokratiska partierna. Ytterlighetsriktningarnas mandatmässiga
framgångar hade inte tett sig lika alarmerande om blott praktiska möjligheter förelegat att skapa en regeringsduglig demokratisk majoritet.
Det är möjligt att den enda rimliga lösningen erbjuds av det redan
ventilerade förslaget om nyval enligt ett system med enmansvalkretsar.
Brittiska Kontrasten mellan tories triumf efter segern vid underhusbekymmer. valet den 26 maj, då majoriteten ökades från 16 till 60,
under den nye premierministerns, sir Anthony Eden, ledning, och den
malaise, som vid årsskiftet präglade partiets psyke, är påfallande. Man
frågar sig vad som inträffat som kan förklara denna ganska enastående
omsvängning? Inga nederlag vid fyllnadsval ha hittills försports, som eljest
brukar vara ett mene tekel för de maktägande. Dåvarande finansminister
R. A. Hutlers tilläggsbudget i höstas med skärpning av omsättningsskatten
och andra snarlika restriktioner mot överkonsumtionen klandrades hårt
av oppositionen. Dennas talan fördes av Labours förutvarande finansminister, Hugh Gaitskell, vilken ansåg den så oförenlig med Botlers vårbudget, att den karakteriserades som en medveten valbluff. Gaitskell
ville härmed förvisso ytterligar(‘ meritera sig inför sina meningsfränder
som pretendent på Attlees vakanta ledareskap. Men Storbritanniens prekära betalningsbalans hade dessvärre försämrats i våras, vilket i förening
med den fortsatta inflationen fordrade nya krafttag för pundkursens och
prisnivåns stabilisering.
Inom utrikespolitiken har Storbritannien icke skördat några lagrar
under det senaste halvåret. Men det har heller icke Washington – utan
att det ett uns minskat Eisenhowers popularitet eller rubbat Dulles’
prestige. Macmillans förflyttning i våras från försvarsministeriet till
50
\.
• r
-·.L—~-~—
Dagens frågor
Foreign Office efter Eden mottogs med allmänt gillande och lär också
länge ha varit målet för hans personliga ärelystnad. Eden och Macmillan
kunde ju icke reservera sig mot den rörande försoningsandan vid >>toppmötet, i Geneve i juli, så mycket mindre som iden härstammade från
ett uppslag av Churchill i ett tal i Edinburgh under valrörelsen i februari
1950, som han sedermera upprepade efter Stalins död i talet i underhuset
den 11 maj 1953. Eden och Macmillan lämnade sitt bidrag till denna nya
»Genevaspirit» genom att till våren 1956 inbjuda Bulganin och Krustjev
till London. På utrikesministermötet i Geneve i oktober var Macmillan
den mest resolute av sina tre kolleger, av vilka Dulles diskret bemödade
sig att inför amerikansk opinion icke framstå som speciell »troublemaker» och Pinay distraherades av den svanesång, som i Paris börjat
för Edgar Faures ministär.
Vad är då skälet till att Macmillans roll i Foreign Office nu överallt
framställts som motsatsen till en succe? Bråket på Cypern hade han ärvt
av företrädaren Eden. Det var omöjligt att komma någon vart under
Cypernkonferensen i London i somras, då Turkiet av historiska och
strategiska skäl samt som representant för 20 o/o av Cyperns befolkning
energiskt motsatte sig alltför vittgående brittiska medgivanden till den
hellenska nationalismen, i vilken de i Grekland förbjudna kommunisterna
utgöra en misstänkt ingrediens. Vad konflikten mellan Israel och Arabstaterna angår hade Eden här angivit Storbritanniens ställning genom
sitt tal vid Lordmayorns bankett i november, och Macmillan kan ju icke
hjälpa att bägge parter avböjt Edens medlingsförslag om vissa gränskorrektioner.
Till det högst oroväckande läget i Jordanien efter nyår har Storbritannien heller ingen skuld. Glubb pascha, chefen för Arablegionen, den
enda fasta punkten i denna tämligen artificiella stat, liksom den i Storbritannien utbildade unge konung Hussein, önskade .Tordaniens anslutning till Bagdadpakten. Men då utbröto så svåra oroligheter, om vilkas
ursprung man blott hört sägas, att demonstranterna rekryteras från de
arabiska flyktinglägren invid Israels gräns och av det guld från SaudiArabien som där förtjänas – på de enorma inkomsterna av de amerikanska oljebolagens royalties! Fatal var upptäckten, att efter försäljningen som skrot av äldre brittiska pansarvagnar till belgiska firmor
dessa exporterades till Egypten som fullvärdiga, eftersom desarmeringen
var så slarvigt gjord att den snabbt kunde avlägsnas. Här får regeringen
sota för underordnade myndigheters slentrian eller nonchalans. Formellt
ansvarig synes Macmillan vara för den pinsamma desavueringen av den
mångårige public-relationman inom Foreign Office, som med de rätta
termerna betecknade Krustjevs retoriska förolämpningar mot Storbrittannien i hans utgjutelser under besöket i Indien.
Allt detta och mera till har oppositionen förebrått Eden. Men det
obehagliga var, särskilt efter regeringsombildningen, att det på sina håll
bland de konservativa pyrande missnöjet flammade upp i full låga i bl. a.
Daily Telegraph, eljest en av partiets pålitligaste stödjepelare inom pressen. Eden fick höra att han var för vek och vacklande i sitt ledareskap;
det krävdes mera inre och yttre fasta målsättningar med ökad kraftutveckling för deras uppnående. Ifråga om regeringsombildningen tycks
51
– –··- l’-‘.
‘ i…. .;;”
Dagens frågor
man allmänt inom konservativa läger ha sport sig om det var klokt att
Butler försvann från »The Treasury», låt vara som Edens »Second in
command» och ledare av underhuset, ävensom huruvida Macmillans
respass från Foreign Office främst berodde på misshälligheter mellan
honom och Eden eller på att ingen annan kunde överta Rutlers ytterst
fordrande befattning. Det undrades tillika att när sir Walter Moncktons
försvagade hälsa tillät honom att stanna kvar i kabinettet, hans eminenta
förmåga som arbetsminister borde kunna utnyttjas bättre inför de stundande synnerligen hotfulla lönerörelserna än på den nya posten i försvarsministeriet. I Selwyn Lloyds transport från försvarsministeriet till
Foreign Office vill man se ett bevis för att Eden vill återuppta det närmare samarbetet inom utrikespolitiken med sin tidigare medhjälpare
med ministerrang.
Emellertid ha dessa utbrott av dåligt humör medfört en reaktion mot
retligheten hos en del konservativa. Det har sagts att partiet icke har råd
att ställa till med en inbördesstrid av den art som så länge varit en
nackdel för Labour, och att det vore landsskadligt att undergräva Edens
auktoritet omedelbart före hans planerade möte med Eisenhower och
Dulles i slutet på januari. Före sin avresa till en kort semester på Rivieran
har också Butler offentligt betygat Eden sitt lojala stöd. Det ansågs dock
nödvändigt att officiellt dementera alla rykten om Edens avgång, vilket
ådagalägger hur smärtsamt denna beska kritik från de egna anhängarna
måste ha gått honom till sinnes.
Den olyckliga utgången av valet till franska nationalförsamlingen den
2 januari har icke heller varit ägnad att stärka hans tillförsikt. Sannolikt
komma debatterna i underhuset vid dess sammanträde efter julferierna
den 24 januari att på något sätt innebära förtroendevotum för Eden.
Men därmed äro icke de Storbritanniens bekymmer bragta ur världen,
i vilka den konservativa oron egentligen bottnar. Levnadskostnaderna
stiga. Industrien och därmed exporten börja få känning av kreditåtstramningen. Pundet är alltjämt i farozonen. Fackorganisationerna framställa pepprade krav på lönehöjningar. Utrikespolitiskt har Storbritannien liksom hela Västerlandet att motse ett 1956, bräddfyllt av brännbara
gamla problem och av redan skönjbara ökade nya risker, främst i Asien.
Världspolitik Nyåret 1956 kan icke hälsas med någon vidare tillförsikt
vid årsskiftet. av den västliga värld, som det alliansfria men icke
»neutralistiska» Sverige oupplösligt tillhör. Om »den nya Geneveandan»,
förebådad av Österrikes befrielse i våras och manifesterad vid »toppmötet» i juli i Geneve, ansågs som fjolårets mest märkliga mellanfolkliga
händelse, så dominerade dessa förhoppningarnas falnande vid den frostiga utrikesministerkonferensen i Geneve i höstas den storpolitiska situationen under återstoden av det gångna året. Liksom den sibiriska tundran
under sommarsolens inverkan smälter en smula på ytan, medan djupet
förblir bottenfruset, har det kalla kriget ingalunda upptinat utan fortsätter och har på sistone blivit allt intensivare i Asien, särskilt i Främre
Orienten, Egypten inberäknat.
52
.,i
Dagens frågor
Man skall ej inbilla sig, att det yttre lugnet i Europa betyder att motsättningen mellan öst och väst mildrats. Tvekampen består, om ock i
mindre dramatiska former. I fråga om Europas centralproblem, Tysklands återförening, har varje försök strandat på Mololovs sträva nej från
Berlinkonferensen vintern 1954 till Geneve under sistlidna oktober. Från
lydstaten i tyska östzonen organiseras en systematisk infiltration i Västtyskland, och den nye sovjetryske ambassadören i Bonn, Valerian Zorin,
som i samma egenskap i Prag spelade en sådan aktiv roll vid den röda
kuppen i februari 1948, torde näppeligen förhålla sig passiv i Västtyskland i den mån han ej blir direkt komprometterad. Efter Adenauers
lysande valseger vid valet till förbundsdagen den 6 september 1953 erhöllo kommunisterna ej ett enda mandat. I stället ha de startat nerifrån
genom vad tyskarna kalla »eine Unterwanderung» och som cellbildare
i sådan omfattning lyckats innästla sig i facldöreningarna, att västtyska
byggnadsarbetareförbundet nyligen ansåg sig föranlett att upplösa sina
lokala avdelningar i delstaten Nordrhein-Westfalen, vilkas funktionärer
avslöjats som kommunister, ehuru maskerade som partilösa.
I Frankrike och Italien gå som bekant därvarande starka kommunistpartier i Moskvas ledband. Parollen »folkfront» från åren före 1939 har
putsats upp, och de franska kommunisterna ha begagnat sin framgång
vid valen till nationalförsamlingen den 2 januari, ej i röster men väl i
mandat, till att med sitt röststöd locka socialister och Mendes-Franceradikaler, varförutan dessas tilltänkta regering icke kan bli till eller fortleva. De franska kamraternas framryckning har också stimulerat Palmiro
Togliattis italienska kommunister, som Pietro Nennis vänstersocialister
underordnat sig, att yttermera fresta vänsterflygeln av det stora borgerliga partiet, de kristliga socialdemokraterna, till en samverkan, vilken i
så fall måste spränga både partiet självt och dess regeringskoalition med
liberaler och högersocialister.
I Kreml har man icke heller behövt anstränga sig att paralysera den
nya Balkanpakten mellan Jugoslavien, Turkiet och Grekland, planerad
som Atlantpaktens förlängda arm i sydöstra Europa, som i Mindre Asien
skulle hopkopplas med den nya Bagdadpakten mellan Storbritannien,
Turkiet, Irak, Persien och Pakistan. Därigenom skulle den föras fram till
Bortre Indien, där SEATO-pakten vidtar mellan Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Australien, Nya Zeeland, Filippinerna och Siam.
Denna Stilla havs-avrundning avser att även gentemot Kommunist-Kina
skydda Laos, Kambodja, Sydvietnam, Formosa, Sydkorea och Japan.
Balkanpakten stannade på papperet till följd av en återuppflamning av
det urgamla folkhatet mellan greker och turkar, som vållats av de senaste
oroligheterna på den brittiska kronkolonin Cypern, vars majoritet av
greker fordrar förening med »moderlandet» – som Cypern dock aldrig
tillhört. Under tiden ha Titos förbindelser med Sovjetunionen blivit allt
mer intima; Krusjtjevs, Bulganins med flera sovjetdignitärers botgörarfärd till Belgrad i våras var icke förgäves. När Tito nyss besökte sin
diktatorskollega, överstelöjtnant Nasser i Kairo, kunde han undervisa
honom i konsten för »tredje mannen» att profitera på rivaliteten mellan
USA och Sovjetunionen, varav de orientaliska härskarna nog icke skola
försumma att begagna sig – det passar deras mentalitet på samma sätt
53
‘·
Dagens frågor
som prutningen i basarerna. Före 1914 hade de en föregångare i turkiske
sultanen Abdul Hamid, som slugt förstod att till eget gagn skaffa sig fördelar på stormaktslägrens avoghet mot varandra.
Under fjolåret startade Sovjetunionen, med Tjeckoslovakien som provryttare, en kombinerad politisk och kommersiell offensiv i Levanten. De
stora Skodaverken i Pilsen i Böhmen sades kunna exportera moderna
vapen till billiga pris- och kreditvillkor, men i verkligheten önskade
kommunistblocket, med något utbyte, bli kvitt sådan krigsmateriel, vilken kasserats för att — andra gången efter krigets slut! – ersättas med
nyare och effektivare typer. Därjämte var savjetunionen benägen att utan
någon som helst motprestation av politisk art investera väldiga belopp i
nyanläggningar i dessa länder. Psykologiskt var denna framstöt preparerad genom den växande krigsfaran med Israel, vilken stat Kreml
numera motarbetar jämväl i FN:s säkerhetsråd, och genom Bagdadpakten, vilken väckt Egyptens, Saudi-Arabiens och Syriens samfällda ilska,
som en misstänkt manöver att söndra Irak från Arabligan.
Det är obekant i vilken utsträckning vapen verkligen levererats till
Egypten, och det är tvivelaktigt huruvida Sovjetunionen, utöver den på-
frestande hjälpen till Kommunist-Kinas industrialisering, har mycket att
avvara för andra länder. Washington och London ha emellertid blivit
synnerligen obehagligt berörda av den sovjetryska konkurrensen i trakter, där de trodde sig diplomatiskt och ekonomiskt vara herrar på
täppan. Man tänke sig britternas grämelse över att ryska vapen med
åtföljande militära instruktörer rycka in i deras snart utrymda ställningar i Suezkanalzonen! Materiellt ha britterna icke råd med så mycket,
men Eisenhower har redan proponerat i kongressen en avsevärd höjning
av den utländska hjälpen, så att en köpslagan om arabstaternas ynnest
snart kan börja.
Under de senaste månaderna har den anglo-amerikanska politiken
härigenom lidit upprepade nederlag. Det kaotiska resultatet av de franska
valen är ett sådant och britternas åstundan att få med sin skyddsstat
Jordanien i Bagdadpakten har svikits. Tack vare Sandi-Arabiens oljeguld
kan Egypten lova att bekosta underhållet av den elittrupp, arabiska
legionen under befäl av britten Glubb Pascha och ett tjugotal andra
högre brittiska officerare, som är ryggraden i denna lösligt hopfogade
ökenstat För Washington var det också ett bedrövligt diplomatiskt bakslag, när Sovjetunionens delegat i FN genom skicklig taktik kunde få
alla de nya staterna invalda i FN men Japan uteslutet för priset av att
samma öde drabbade – Yttre Mongoliet. Det var heller ingen uppbygglig
anblick att satellitregeringarna i Ungern, Rumänien, Bulgarien och Albanien, från vilkas ok USA vill befria deras folk nu invalts i FN som
moraliskt likvärdiga med flertalet av fria nationer; Sovjetunionen med
Ukraina och Vitryssland samt Polen och Tjeckoslovakien voro med redan
vid starten i San Francisco 1945.
I Washington har man kommit underfund med att Sovjetunionens oförnekliga pluskonto måtte bero på att Kreml hämtat den vissheten ur
Eisenhowers uttalanden vid »toppmötet» i Geneve, »att det icke finnes
något alternativ till freden», dvs. att atomkrigets fasor och USA:s demo- 54
1.
Dagens frågor
kratiska statsform utgjorde oöverstigliga hinder för ett anfalls- eller
preventivkrig. Följaktligen ansåg sig motparten ha fria händer för sin
nya aktiva politik – under ideligt hojtande om sin fredskärlek och sitt
intresse att förbjuda alla atomvapen. Eisenhower har ådagalagt denna
nyvunna insikt genom förslag att höja försvarsbudgeten till nästa år i
stället för att sänka den som två gånger tidigare, dvs. kapprustningen
tar fart igen. För egen del har Dulles med sina omdebatterade uttalanden
i tidskriften Life velat inskärpa att USA tre gånger sedan sommaren 1953
genom hot om krig tvingat Kommunist-Kina till reträtt. Att situationen
var spännande var förut bekant, men Dulles formulering var så positiv,
att den framkallat inrikespolitiska protester från demokrater i USA –
som tacksam upptakt till årets presidentvalkampanj – och sådan förtrytelse på brittiskt håll – som tyvärr också vittnar om dåliga nerver
– i vetskap om att Storbritannien icke kan uthärda ett nytt världskrig.
Finans- När engångsinflationen 1951-52 försämrade penningvärdet
planen. med 25 procent, hade statskassan gyllene tider. Sparare, försäkringstagare, pensionärer och andra fasta inkomsttagare berövades
värden till miljardbelopp på sina i kronor lydande besparingar enligt
en av försäkringsbolagen vid den tiden företagen och till regeringen
ingiven utredning. Vad dessa människor förlorade måste givetvis någonstans ha tagit vägen, och en stor del därav flöt in som inkomster i statskassan. Inflation är nämligen med sin fördyring en form av beskattning,
som därtill är särskilt osympatisk genom att fördela skattebördan godtyckligt och ofta lägga den på de mindre bärkraftiga. Budgeten för år
1951/52 var så kraftigt överbalanserad, att alla driftsutgifter och alla
kapitalutgifter kunde betalas, 91 miljoner kronor kunde återbetalas på
statsskulden och 228 miljoner kronor läggas i kassan. Budgetåret därefter
redovisade nya statslån på 487 miljoner kronor och kassamedelsförbrukning på 317 miljoner kronor.
Årets budgetförslag är en klar inflationsbudget. Den är överbalanserad
så starkt, att alla kapitalutgifter betalas med skattemedel. Totalbalansering är den nya termen härför. Kärt barn har som bekant många namn.
Vad som döljer sig därbakom är det allvarliga förhållandet, att den långa
lånemarknaden för ögonblicket är fördärvad. Den räcker helt enkelt inte
till både för statlig, kommunal och privat upplåning. Sintsatsen blir
för finansministern, att även kapitalutgifter, i de flesta fall rena socialiseringsutgifter, måste betalas med skatter. Detta förutsätter inflation. Inflationen fördärvar lånemarknaden, och detta i sin tur ger upphov till
överbeskattning i en enda circulus vitiosus. Herr Sträng säger själv, att
ökningen av statsinkomsterna »så gott som helt är en reflex av löne- och
inkomstutvecklingen i samhället samt av den snabba ekonomiska utvecklingen över huvud taget», och han fortsätter: »Den angivna inkomstökningen för staten står och faller alltså helt med den bedömning av den
framtida inkomstbildningen och det framtida konjunkturläget, som företagits inom riksräkenskapsverket.» Den tioprocenliga löne- och inkomst·
inflationen samt den sexprocenliga penningvärdeförsämringen under
1955 är med andra ord förutsättning för innevarande budgetårs rikligt
55
‘· • •..~t_,
Dagens frågor
flödande statsinkomster, och denna inflation skall fortsätta. Det är precis,
vad finansministern säger. Det är då också logiskt, att riksbanken i
avvaktan på eventuellt borttagande av varje sedelspärr begär höjning av
det s. k. sedeltaket från 5 800 till 6 000 miljoner kronor.
Utgiftsexpansionen går vidare i närmast stegrad takt. I runt tal är det
en miljard kronors utgiftsökning från 9 till 10 miljarder, som beräknas
för nästa tolvmånadersperiod. Det lönar inte mycket att gå in i närkamp
med siffrorna. Den svenska statsbudgeten har alltmer kommit att bli
vad som för några år sedan sades om den s. k. nationalbudgeten, ett
räkneexempel. Utgifts- och anslagsramar ha inte stor praktisk betydelse,
när, som fallet är med nu löpande budget, 531 nya miljoner begärs på
tilläggsstat redan sex månader efter riksstatens fastställande. Med sådana
utvecklingstendenser för ögonen borde herr Strängs skattesänkningserbjudande på 300 miljoner kronor för helt år framstå i sin rätta belysning.
Vad som följaktligen alltjämt kan ha sitt intresse i finansplan och
budget, är de tendenser i utvecklingen, som komma till synes. De kunna
kort återges som yttringar av inflationen och sättet att föra inflationspolitiken vidare. Finansplanen framhåller, att vårt land tagit leveranskrediter från utlandet, eftersom bytesbalansen resulterat i ett underskott
av 320 miljoner kronor, vilket icke under 1955 belastat guld- och valutareserven. Om prisutvecklingen sägs: »Den betydande uppgången av konsumentprisnivån är dock inte uttryck för ett inflationsdrivande efterfrågeöverskott, som pressat priserna uppåt under en allmän tävlan om
varorna mellan köparna. Orsaken är i stället främst de tidigare förutsedda
konsekvensprisstegringarna efter vårens lönerörelse …» Den 29 april
1955 lät dåvarande finansminister Sköld utdela en promemoria i riksdagen, vari »ett kvantitativt försök att bedöma efterfrågeöverskottet»
gjordes för att motivera skatteskärpningarna på företagen. Resultatet blev
en miljard vid fyra procents höjning av prisnivån. Efterfrågeöverskottet
är tydligen mycket elastiskt, tas fram och trollas bort, som det passar.
Prisnivån stiger, därför att priserna stiga. Sådan är förklaringen. Spararrdet påstås ha ökat, men det gör det alltid i inflationstider – åtminstone siffermässigt. Konsumtionen har inte stigit så mycket som
beräknades, men den kan inte stiga mer än det finns varor att konsumera,
och bytesbalansen har gått med underskott. Bostadssituationen är lika
besvärlig som någonsin. Bostadsbyggandet sjunker långsamt och skall
fortfara därmed. Lånemarknaden för pengar, kredit och kapital är reglerad och förblir reglerad. Lågräntepolitiken har ersatts av högräntepolitik,
men finansministern vill genom att själv avstå från att låna »öka förutsättningarna för en framtida övergång till en lägre räntenivå». Det går
alltid, om man blott är villig att anlita riksbankens hjälp, vilket också
flitigt gjorts under 1955. Herr Sträng erkänner nu öppet, att »finansieringen via riksbanken har inneburit en icke acceptabel påspädning av
penningmarknadens likviditet» och vill ha slut på den statliga miljardupplåningen i riksbanken. Uttalandet noteras med tacksamhet, ty hans
företrädare i ämbetet förklarade på sin tid, att riksbanken borde få
hjälpa till att finansiera staten. statens långfristiga investeringar böra
emellertid rätteligen finansieras på kapitalmarknaden och anpassas efter
dennas förmåga. Vinst- och investeringskonjunkturen inom företagen
56
Dagens frågor
:skall hållas dämpad, ty det är denna, som enligt herr Strängs uppfattning
»djupare sett» betingar stabiliteten i ekonomien. Visserligen är det löneutvecklingen, som blir avgörande för konsumtionens gestaltning, men
finansministern hoppas, att löneuppgörelserna skola få »ett sådant förlopp att det ej behöver föranleda speciella åtgärder från statsmakternas
:sida». Bilaccisen kvarstår och avbetalningshandeln skall kontrolleras. Det
nya prissystemet för jordbruket hoppas herr Sträng skall leda till lugnare
utveckling av konsumtionspriserna. Byggnadsregleringen skall upprätthållas med oförändrad stränghet, men om det blir utrymme, skall bostadsbyggandet ökas. Företagarna äro för pessimistiska, anser herr Sträng. De
ha underskattat sina kreditmöjligheter »för år 1956». Ehuru investeringsverksamheten bör få större utrymme enligt finansministern, är det inte
klart, hur företagarnas lånemöjligheter se ut på längre sikt än ett år,
ty behovet av en stram ekonomisk politik får inte betraktas som »en
extraordinär företeelse» utan är av »långtidsnatur». Finansministern
avslutar sin redogörelse för den ekonomiska politiken med att framhålla,
att dennas metoder för den enskilde ibland framstå som hindrande och
besvärliga, stundom som svårförståeliga. Man vill gärna hålla med honom
blott med det undantaget att inflationspolitiken knappast längre är
:svårbegriplig.
Arbetsfred och Den i föregående häfte berörda transportarbetarstrejskiljedom. ken i Norge ändades i lagom tid före jul genom ett till
sist av parterna bifallet medlingsförslag av den statliga förlikningsmyndigheten, som beskärde arbetarna en mindre löneförhöjning. Striden
hade blivit så seg därför att en framgång från transportarbetarna bedömdes som en taktiskt gynnsam upptakt för de förhandlingar om flertalet kollektivavtal som skola vidta till våren och som härigenom kastade
sin skugga framför sig. För den skull kunde en arbetsnedläggelse av
cirka 10 000 transportarbetare under veckor förlama Norges sjöfart och
fiskeri samt all av bilar beroende samfärdsel ävensom vålla medborgarna
svåra olägenheter genom brist på olja i oljeeldade hus och genom begynnande knapphet på livsmedel. Den frivilliga uppgörelsen kom desto
mera välkommen för Norges socialdemokratiska regering som en fortsatt strejk med perspektiv av hotande katastrofläge för hela samhället
hos allmänheten måste framkalla krav på ett regeringsingripande med
obligatorisk skiljedom, vilket fackföreningsrörelsen principiellt motsätter sig.
En norsk tvångsskiljedom består däri att det senaste, av endera eller
bägge parter förkastade officiella förlikningsförslaget blir ett vanligt
bindande kollektivavtal. Detta institut har djupa rötter i norsk arbetsrätt,
vilket härvidlag rent av gjort Norge till ett europeiskt föregångsland.
Redan under första världskriget bemyndigades sålunda 1916 regeringen
att förbjuda arbetsinställelser och anordna skiljedom vid arbetstvister,
som kunde »utsätta viktiga samhällsintressen för fara». Lagen förnyades
periodvis under mellankrigsåren och rönte en viss uppskattning av
arbetarsidan, så länge denna icke ansåg sig fackligt vara så stark, att
den förmådde ta sin sak i egna händer. År 1944 beslöt emellertid norska
57
.. -._…. ;t’ : .~
-~—————————-
Dagens frdgor
exilregeringen i London med socialdemokrater i majoritet, en lag om allmän obligatorisk skiljedom för att bevara arbetsfreden under de efter
krigets slut förestående återuppbyggnadsåren. Efter påtryckningar från
fackföreningsrörelsen slopades lagen 1952, men möjligheten till en intervention av statsmakten kvarstod, varav regeringen med stortingets stöd
vid flera tillfällen har begagnat sig, såsom 1954 för att undvika en nationalekonomiskt mycket förlustbringande öppen arbetsstrid inom pappersmasseindustrien. Förmodligen avvecklades under föregående nyår
ett särskilt för Norge ödesdigert tillbud om strid inom sjöfarten genom
eventualiteten av en skiljedom, fastän några detaljer härom aldrig blivit
publicerade. I båda fallen gällde det ju icke konflikter av, enligt svensk
terminologi, »samhällsvådlig natur» utan farhågor för näringslivet.
I Danmark har lagstiftningen varit mera avancerad, i det att, på förslag
av Staunings socialdemokratiskt-borgerligt radikala regering på 1930-
talet, en sådan beredskapslag blev permanent och upprepade gånger
kommit till användning, senast ex. våren 1954, då samtliga utlupna kollektivavtal reglerades med denna metod. Arbetarna tillerkändes en löneförhöjning på 3 procent, vilket i kombination med den fulla sysselsättningen medförde en sådan ökning av konsumentmassornas köpkraft, att
fram på sommaren 1954 Danmarks valutareserver blevo så länspumpade
att regeringen måste söka neutralisera löneförhöjningarna genom skärpta
kreditrestriktioner m. m. Då i Danmark lönerna äro bundna vid levnads·
kostnadsindex överraskades man under den gångna sommaren av en
stegring av sagda index som väsentligen vållades av en plötslig säsongmässig stegring av potatispriset, varigenom det totala lönebeloppet öka•
des med 250 miljoner kronor. Det fanns exempel på att de anställda vid
några företag vägrade att ta emot löneförhöjningen, enär denna till större
delen ändå skulle åtgå för att betala skatten enligt den högre progressivskala, som vederbörande nu blevo underkastade. Danska arbetsgivar·
föreningen har uppsagt samtliga tvååriga avtal och därvid främst fordrat
att lönerna skola frikopplas från levnadskostnadsindex, som torde bli
den hårdaste nöten att knäcka under de förhandlingar, vilka liksom i
Norge förestå i vår. De fackliga kraven på bl. a. en 44-timmarsvecka
anses icke så allvarligt menade utan betraktas som prutmån vid den
slutliga kompromissen. Det är ovisst huruvida öppen strid längs hela
fronten kan undgås utan att i Norge som i Danmark skiljedom tillgripes
i sista instans.
I Sverige har den fackliga obligatoriska skiljedomen icke vunnit
samma insteg som i Danmark och Norge, men den är icke något novum
hos oss. År 1909 träffades nämligen mellan de enskilda järnvägarnas
arbetsgivarförening och personalorganisationerna ett »huvudavtal nr b
med befogenhet för en Järnvägarnas skiljedomstol att döma icke blott i
tolkningstvister – som efter 1928 arbetsdomstolen i fråga om alla kollektivavtal – utan jämväl i intressetvister, dvs. om lönens och arbetstidens fixering. Denna domstols förste ordförande var framlidne landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld. Fackförbunden uppsade sagda huvudavtal 1918 i vad avsåg intressetvister, som ä r problemets kärnpunkt.
Samma år tillkommo dock liknande bestämmelser som i nämnda huvudavtal i de nya kollektivavtal, som Stockholm, Göteborg och Malmö
58
\ _
____:_L_ ·_.a –
Dagens frågor
slöto med kommunalarbetarna, vari dessa förpliktade sig att godkänna
obligatorisk skiljedom för alla tvister. Detta var en garanti för en upprepning av avtalsbrotten under storstrejken 1909, då trots förbud sympatistrejker ändå igångsattes. Men knappt hade efter 1918 års demokratiska genombrott socialdemokraterna fått majoritet i nämnda städers
stadsfullmäktige förrän kommunalarbetarförbundet 1922 uppsade nämnda
klausul utan praktisk möjlighet för dessa storstäder att på den grund
vägra nya kollektivavtal. Här skönjdes redan den politiska återförsäkring, som kommunalarbetarförbundet, vars lokalavdelningar äro anslutna till respektive orters arbetarkommuner och därmed till socialdemokratiska partiet, förskaffade sig hos majoriteten i snart de flesta
större kommuner och i landstingen.
När de dåvarande borgerliga majoriteterna i Stockholms, Göteborgs
och Malmös stadsfullmäktige 1918 som villkor för nya kollektivavtal
krävde obligatorisk skiljedom i intressetvister, var motivet givetvis icke
att därmed bestraffa avtalsbrotten 1909 utan fastmera önskemålet att
för framtiden trygga sina städer mot sådana strejker, som kunde drabba
de samhällshygieniska inrättningarna och befolkningens hälsa. En sådan
pacificerande medlingsprocedur var desto mera påkallad, som kommunalarbetarna på nyss angivet sätt indirekt blivit sina egna arbetsgivare.
Motståndarna till en sådan reform borde med utbyte begrunda en liten
Verdandibroschyr »Allianser mellan arbetsgivare och arbetare» av Knut
Wicksell, som denne fräsande radikal men omutlige vetenskapsman skrev
vid sekelskiftet, och vari han framsynt varnade för sagda alliansers förmåga att uppskörta allmänheten. I våra dagars svenska kommunalförvaltning har en dylik kartell tagit gestalt i sin starkaste form, ett maktmonopol, som endast kan motverkas genom den obligatoriska skiljedomens infogande som ett sista led i det offentliga förlikningsmaskineriet.
Regeringen startar Sällan torde vårt land ha varit försett med en revalrörelsen. gering, som mindre än den nuvarande låtit sig
leda av taktiska spekulationer. Ej ens ett valår med alla dess frestelser
för till den minsta avvikelse från den smala men rätta vägen.
Se blott på innehållet i statsverkspropositionen! Regeringen lägger
däri fram ett förslag om repetitionsövningarnas inställande under hösten
1956 och våren 1957. Varför? »Jo», sade statsministern i remissdebatten,
»ständigt stegrade försvarsutgifter utgör ett hot mot försvarsviljans förankring i folkmedvetandet!» Vilket ädelt motiv!
Men! Besynnerligt! Har man inte hört det där förr, för längesedan?
Åh, jo! Där fanns nog en och annan bland läktarpubliken- bland riksdagsledamöterna också måhända – som med en känsla av olust erinrade
sig kampanjerna på 1920-talet i försvarsfrågan. De ledde fram till det
olyckliga nedrustningsbeslutet år 1925, av vars följder vi fingo lida i nära
två decennier. Om man ger sig tid att slå i gamla tidningslägg, bläddra i
gamla valbroschyrer, plocka fram gamla valaffischer, studera gamla riksdagsprotokoll, skall man finna samma motivering nästan ordagrant ständigt återkommnde. Det gällde då som på de yttersta av dessa dagar att
59
. ~-
Dagens frågor
»förankra försvarsviljan i folkmedvetandet». Och den bästa vägen vore
att skära ned försvaret.
Vida kretsar av vårt folk föllo den gången för det uppgivna syftet med
försvarsraseringen. Det tog mer än ett decennium, innan uppvaknandet
kom. Men vi lärde vår läxa. Försvarets roll som budgetregulator var slut.
Försvaret höjdes ovan partistriderna.
Äro vi nu åter på väg in i de gamla tonfallen, som vi trodde tillhörde en
för alltid svunnen tid’! Efter statsminister Erlanders uttalanden i remissdebatten är där mången, som med oro gör sig den frågan.
Det må vara tillåtet förmoda, att försvarsministern icke med särskild
glädje tog del av herr Erlanders förkunnelse. Herr Torsten Nilssons
ganska försiktiga framträdande tog väsentligen sikte på den statsfinansiella sidan av saken. Givetvis bestred han varje politiskt motiv för åtgärden. Vad skulle han göra annat? Han ville emellertid beteckna den
som en engångsåtgärd, betingad av det statsfinansiella läget. Trodde han
själv på den förklaringen’! Genom repetitionsövningarnas inställande
spar man 68 miljoner – i en riksbudget på mera än 11 miljarder.
Hans försiktighet i debatten var för visso också i hög grad betingad av
den omständigheten, att han redan i sin proposition i själva verket högst
eftertryckligt dementerat statsministerns uttalande om »de ständigt stegrade försvarsutgifterna». I propositionen läses nämligen på sid. 10 följande: »Fjärde huvudtiteln har under de tre senaste budgetåren legat
praktiskt taget konstant vid drygt 2 000 miljoner kr.» Herr Torsten Nilsson tillägger: »Denna stabilitet i försvarskostnaderna har åstadkommits
genom en hårdhänt prutning på myndigheternas anslagskrav och tack
vare den konstans som i stort sett präglat löne- och prisnivån under de
senaste åren.» Försvarsministern säger också: »Vår värnpliktstjänstgö-
ring är jämfört med förhållandena utomlands mycket kort.» »Bland annat
av nu nämnda skäl visar sig våra försvarskostnader vid en internationell
jämförelse vara relativt låga.» »Vårt land avdelar förhållandevis mindre
reala resurser för försvarsändamål än flertalet länder på öst- och västsidan.» Osv.
Är det icke mot bakgrunden av dessa kategoriska konstateranden i
statsverkspropositionen berättigat beteckna statsministerns uttalande i
remissdebatten om »de ständigt stegrade försvarsutgifterna» såsom häpnadsväckande’!
Ävenledes må erinras därom att försvarets andel av statsutgifterna för
nästa budgetår blir den lägsta under hela efterkrigstiden.
Till slut bör hållas i minne, att regeringen fattade sitt beslut utan att
i frågan ha sökt kontakt varken med försvarets högsta ledning eller med
den parlamentariska försvarsberedningen, som ju just är tillkommen för
dylika ändamål. Men – dessa organs uppseendeväckande undanskjutande får måhända också fattas som ett uttryck för regeringens åstundan
att »förankra försvarsviljan i folkmedvetandet».
Vi gå vidare i statsverkspropositionen. Vi påträffa nye finansministern, som »smyger sig fram med skattesänkningslöftet», för att nu
citera herr Hjalmarsons fyndiga formulering. skattesänkningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1957. Den medför ett s. k. inkomst- 60
1.
• : ”i
Dagens frågor
bortfall för staten (varför talas det aldrig om »inkomstbortfall» för den
enskilde?) med 300 milj. kr. per år, varav 100 milj. kr. för innevarande
budgetår (av de 6 100 milj. kr., som inkomstskattetiteln slutar på).
Vilket skådespel ställes inte svenska folket inför! Å ena sidan stämmer
finansplanens författare upp, som det blivit sagt, en »de höga skatternas
höga visa». Å andra sidan tillhandahåller man en skattesänkning åt de
bekymrade medborgarna. Å ena sidan vidhåller man envist sin gamla
politik, enligt vilken det är höga överheten, som alltid och i varje situation bättre begriper hur pengarna skola användas än de stackare, vilkas
enda uppgift det är att jobba ihop dessa samma pengar. (Läs blott denna
dyrbara deklaration på sid. 18 i finansplanen: »Ibland framstår dessa
metoder för den enskilde som hindrande och besvärliga, stundom som
svårförståeliga. Samhällets ekonomiska politik måste dock ständigt präglas av ansvaret för det helas väl. Detta är också fullt förenligt med den
enskildes intresse och fördel.») Å andra sidan serveras skattesänkningen
som en motvillig eftergift åt en fåkunnig allmänhet.
Men vilken av dessa båda melodier blir valsommarens schlager? Var
så säker på att ju närmare vi komrna tredje söndagen i september, ju
högre komma de friska skattesänkningstonerna att skalla. Regeringen
gör sig säkert beredd att – ingalunda för första gången – framträda
som all god gåvas givare. Man behövde ju blott studera de socialdemokratiska tidningarnas rubriker, när de den 12 januari presenterade statsverkspropositionen, för att få en vink om hur spelet kommer att låta:
skattesänkning! skattesänkning!
Att denna »skattesänkning» i många fall är en ren illusion och ingenting annat är en sak för sig. Om människornas arbetsförtjänster stiga i
den takt nationalbudgetherrarna tro, kommer hela skattesänkningen att
vara borta för varenda skattebetalare efter två år. Fortsätta prisstegringarna, blir det en skatteskärpning.
Det var skattesänkningen alltså. Vidare slumpar det sig så lyckligt, att
det i år även blir en höjning av folkpensionerna. I avvaktan på proposition om ökning av pensionerna »med anledning av den allmänna standardhöjningen» är bidraget till folkpensioner preliminärt beräknat i budgeten till 1 600 miljoner. Detta innebär en höjning med 235 miljoner.
Veterligt råda i riksdagen inga delade meningar om det rättfärdiga i
denna åtgärd. Månne dock någon av dem, som läser dessa rader, kan
gissa vem som kommer att tillgodoräkna sig äran av denna förbättring
i folkpensionärernas situation?
Nu frågas det måhända: Bondeförbundet då? Kommer det tålmodiga
bondeförbundet att bli helt lottlöst? Ingen favör, varav denna meningsriktning är speciellt intresserad? Den som lever får se. I finansplanen
och kanske än mer i den socialdemokratiska pressens kommentarer ha
icke saknats försiktiga hänsyftningar på en eventuell räntesänkning.
I remissdebatten reste sig rader av bondeförbundare mangrant krävande
snart beslut och modig handling i antydd riktning.
För visso hade herr Ewerlöf fog för sin undran, huruvida inte vissa
tecken tyda på att regeringen redan börjat spekulera på en räntesänkning. »Det verkar», sade han, »som om man söker lägga den ekonomiska
politiken till rätta för att åstadkomma de formella betingelserna för en
61
Dagens frågor
sådan åtgärd.» Han bad finansministern om ett svar. Herr Sträng genmälde helt sibyllinskt, att regeringens strama ekonomiska politik så
småningom kommer att leda till ett läge, där »skattesänkningen framstår
som naturlig». När randas månne denna Dagen D? Fram på sommaren?
Någon gång i augusti? Att politiska hänsyn – dvs. koalitionens sammanhållande – skulle spela in vid datums fixerande är uteslutet. Skälm vore
den, som trodde något dylikt.
62
r-·–~ ;_:;;,·——~–·—-·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner