Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den gemensamma Allt under det att de nordiska länderna diskuterat.
marknaden. diskuterat och alltjämt diskutera frågan om skapandet av en gemensam nordisk marknad utan att komma till klarhet, har på
den europeiska kontinenten förslag om en europeisk tullunion hastigt
förts fram i rampljuset. Tanken har av allt att döma kommit som en överraskning på många håll inte minst i vårt land, trots att det sedan år tillbaka legat i luften, att någonting måste komma att hända i riktning mot
en sprängning av de europeiska ekonomiernas nationella isolering. En hel
del har gjorts i syfte att vidga samarbete och marknader med hjälp av
den europeiska samarbetsorganisationen (0. E. E. C.), betalningsunionen,
kol- och stålunionen, Benelux m. m., men de underliggande krafterna äro
för starka för att detta skall vara tillräckligt. Den ekonomiska expansionen hämmas och bromsas upp av det nuvarande splittrade systemet med
nationella marknader, och särskilt tydligt kommer detta till uttryck i problemet överskotts- och underskottsländer. Den starka expansionen i t. ex.
Västtyskland ger upphov till betalningsöverskott, vilkas reglering stöter
på ihållande svårigheter. Två möjligheter stå teoretiskt sett till buds. Endera bromsas expansionen i överskottsländerna eller också vidgas marknaderna, så att underskottsländerna ryckas med i den snabbare takten.
Huruvida det blir något påtagligt resultat av den nu ifrågasatta tullunionen är ännu för tidigt att sia om. Ett är dock säkert, att så länge de
expansiva krafterna icke funnit lämpligt utlopp någonstans, komma nya
försök att göras att vidga marknaderna. Ett sådant är inom parentes sagt
ansträngningarna att få till stånd en europeisk atomenergikommission
(Euratom).
De länder, som stå bakom förslaget om tullunion, äro Belgien, Holland,
Luxemburg, Frankrike, Italien och Västtyskland, och egentligen är det
fråga om en utvidgning av det s. k. Beneluxsamarbetet Upphovsmännen
finnas också i Holland och Belgien. Den gemensamma marknaden skulle
komma att omfatta cirka 165 miljoner människor och därmed nå samma
storlek som den amerikanska. Den skulle successivt över tre fyraårsperioder avskaffa eller reducera tullarna sinsemellan och ha en gemensam ehuru icke hög barriär mot utomstående länder. En anpassnings- och
en investeringsfond skulle inrättas till inbördes stöd och hjälp.
För vårt land skulle en tullunion av detta slag kunna få allvarliga konsekvenser. Ett preferenssystem skulle ju tillskapas, som vi som utomstå-
ende icke skulle få del av, och större delen av vår export skulle komma i
dåligt konkurrensläge på våra största exportmarknader. Företrädare för
våra stora exportindustrier ha därför nyligen förklarat, att de önska en
svensk anslutning till den gemensamma marknaden. Å andra sidan skulle
svenska hemmamarknadsindustrier trots vårt redan nu låga tullskydd
sannolikt få känna av en skärpt konkurrens, vilken svårligen kan mötas
536

Dagens frågor
annorledes än genom fortsatta rationaliseringar och investeringar. Frågan
om industriens investeringar synes bli allt känsligare. Hur det skall bli
med jordbruket i en europeisk tullunion är oklart.
Av särskilt intresse för Sverige är Storbritanniens ställningstagande.
Situationen för detta land, som självt tillämpar ett preferenssystem samväldesländerna emellan, är likartat vårt. Skulle England ställa sig utanför,
bleve den engelska industrien försatt i ett sämre läge i konkurrensen på
kontinenten, och moraliskt vore det liksom för oss och övriga nordiska
länder svårt att opponera mot systemet. Engelsmännen ha därför förklarat
sig villiga att på vissa villkor vara med, och i så fall blir det väl praktiskt
taget omöjligt för oss att vägra vår medverkan. Helt kan man dock inte
värja sig för att det kan komma att gå för den gemensamma marknaden
som det gått för konvertibiliteten, i fråga om vilken England stött av de
nordiska länderna visat sig vara det största hindret för dess förverkligande alla deklarationer i motsatt riktning till trots.
Unik valutgång Såväl de organiserade som de reportagemässiga opii U.s.A. nianspejlingarna före valen i U. S. A. den 6 november
undgingo denna gång att upprepa misslyckandet vid Harry Trumans
oväntade seger för åtta år sedan över sin republikanske medtävlare, då-
varande guvernören i staten New York Thomas Dewey. Nu bebådades allmänt Eisenhowers återval som president, men man betvivlade hans partis utsikter att, som 1952, åka in »på hans rockskört» med den majoritet i
kongressen, vilken demokraterna uppnådde inom båda husen vid »mellanterminvalen» 1954, alldenstund republikanerna är det svagare partiet och
ingalunda så populärt som dess presidentkandidat Eisenhower.
Eisenhower slog Slevenson med ännu större majoritet än 1952, i det att
han vann i 41 stater med 457 elektorer mot Slevensons respektive 7 och 74.
Röstsiffrorna visa emellertid en mera rättvisande bild: Eisenhower erhöll sålunda omkring 35 och Slevenson 26 miljoner röster dvs. en övervikt av 9 miljoner, vilket är den största sedan Franklin Roosevelts
triumf över republikanen Alfred Landon för tjugo år sedan. Men då antalet röstberättigade medborgare i U. S. A. uppgår till 103 miljoner män
och kvinnor, är valfrekvensen låg ur västeuropeisk synpunkt. Utan några
jämförelser med totalitära stater – såsom senast Egypten, där överste
Nasser i våras utan motkandidat korades till president av 99 o/o av elektoralet – kom Sverige i höst dock upp till 80 o/o och det demokratiska
Österrike i våras ända till 97 o/o. Frekvensen i U. S. A. överstiger näppeligen övliga ca 60 o/o. Orsaken är i någon mån beroende av den kvasiintelligensaristokratiska attityden, som fått sitt uttryck i den kända frasen: »l am a gentleman, Sir, not a politician.» I U. S. A. finns det också
många affärsmän, som vägra att diskutera eller befatta sig med religion
eller politik av farhågor för att en positiv ståndpunkt skall vålla dem avbräck hos någon del av kundkretsen.
Utgången av valen till hela representanthuset och 1/a av senaten blev
även den förutsedda. Massor av de väljare, som föredrogo Eisenhowers
elektorer framför Stevensons, stödde därvid i alla stater den sistnämndes parti med påföljd att demokraterna återfingo sitt flertal i representanthuset och tyckas inom senaten med dess 96 mandat – som bekant
537
Dagens frågor
två för varje stat – ha behållit sin majoritet från 49 till 47, vilket bl. a.
innebär fördelen, att demokraterna alltjämt fä innehava ordförandeposterna i de viktiga senatsutskotten, vilka platser merendels beklädas av
äldre konservativa sydstatspolitiker. Att den segrande presidentens parti
icke på samma gäng beskärts majoritet i kongressen, är en sällspord företeelse i U. S. A: s politiska liv, som icke lär ha haft sitt motstycke sedan
1848. Härav ha experter i de nu rikligt flödande amerikanska valkommentarerna dragit den förvisso ofrånkomliga slutsatsen, att därest ej Eisenhower stått till förfogande som republikansk kandidat, Slevenson den
20 januari 1957 skulle ha flyttat in i Vita Huset som en konsekvens av och
komplement till sitt partis orubbade position på Capitol Hill.
Det betraktades från början som en avgjord sak, att så folkkär som
Eisenhower blivit som fredsstiftare i Korea och beskärmare av de senaste
årens rekordartade välständsstegring, han vore oslagbar som presidentkandidat. Hans tvenne svära sjukdomsfall sedan september i fjol utgjorde
visserligen ett problem med hänsyn till den omstridde vicepresidenten
Richard Nixons succession ifall något skulle hända Eisenhower under
fyra nya presidentär. Men allmänheten reflekterade icke så mycket häröver utan nöjde sig med det faktum, att Eisenhower synbarligen ätervunnit full hälsa. Hans fysiska bräcklighet sägas ha stärkt menige mans
sympatier, särskilt hos de kvinnliga väljarna, vilka med sin röst för Eisenhower liksom ville tacka honom för beslutet att ånyo påta sig detta ämbete med dess oerhörda börda av ansvar och arbete.
Den demokratiska valledningen trodde som bekant att Nixon var den
svaga punkten i Eisenhowers starka front, vilken Slevenson och Kefauver
ideligen attackerat, helst sedan Harold stassen med sitt misslyckade angrepp på Nixons kandidatur avslöjat farhågorna i det republikanska lägret. Under sin trägna agitation har Nixon dock ej erbjudit opponenterna
några blottor och har finputsat sin tidigare grova polemik mot demokraterna. Om detta betyder någon verklig sinnesändring i den meningen att
Nixon skulle ha avlägsnat sig frän den mera hårdföra gruppen inom :.The
Grand Old Party», som republikanerna älska att benämna sig, må lämnas
därhän. I varje fall anses han återkomma som republikansk presidentkandidat 1960, eftersom en år 1951 antagen anti-Franklin Rooseveltlag
förbjuder en president att omväljas mer än en gång.
Även om Eisenhowers återval kunde anses säkrat, så snart han beslöt
sig för att ställa upp, anses dock hans majoritet ha blivit överraskande
stor. Förklaringen härtill vill man finna i att valet den 6 november ägde
rum under en världspolitisk stormhimmel, som hotar med en krigisk ur·
laddning av skräckinjagande mått. Amerikanska folket är trött på krig; en
generation har upplevat tvenne världskrig och det Koreakrig, som för
första gängen i U. S. A: s historia icke ledde till en segerfred utan till ett
vanskligt vapenstillestånd på grundval av status quo. Vart slag av »korstågsstämning» synes ha försvunnit ur amerikansk mentalitet och lämnat
rum för en ökad värdesättning av fredens goda, i synnerhet i form av en
permanent högkonjunktur. Eisenhower framstod under dessa dagar som
fredens borgenär och bevakare. Han hade ju hållit sitt löfte från valkampanjen frän 1952 att de amerikanska hemmen skulle fä hem sina »boys»
frän det fjärran Korea samt avstyrt militära aggressioner i Indokina och
538
Dagens frågor
i Formosasundet Därför fick han sin stora majoritet som ett fredspris
under omständigheter som kullkastade de demokratiska valstrategernas
spekulationer om farmarnas missnöje, de organiserade arbetarnfis hörsamhet till sina ledares appeller för Slevenson och negrernas traditionella bö-
jelse för demokraterna som »den lille mannens parti». De ansenliga siffrorna för Eisenhowers elektorer i de nordliga större industristäderna
ådagalägga, att industriarbetarnas och negrernas röstning icke motsvarade de demokratiska valbossarnas förväntningar. Även en sådan utpräglad sydstat som Louisiana svek demokraterna, och det är betecknande, att
staden Montgomery i sydstaten Alabama, födelseorten för sydstaternas
federation före inbördeskriget, valde presidentelektorer som tillhörde –
Abraham Lincolns parti!
Naturligtvis är det beklagligt, att en så sympatisk, begåvad politiker som
Slevenson utestängts från presidentskapet. Men han bar sitt nederlag med
den nobless som är hans natur, fastän han under valkampanjen, för att
tillmötesgå partiledningens krav på »pedagogisk ackommodation» till publikens fattningsgåvor, måste spela demagogens motbjudande roll. Han kan
dock trösta sig med att i grunden han och Eisenhower hysa tämligen likartade politiska åsikter, som bägge konvergera mot en moderat center.
Eisenhower vill tränga til1baka »det gamla gardet» i sitt parti, vars man
han aldrig varit, och Slevenson har gått mot höger i jämförelse med Harry
Trumans och Averell Harrimans bekännelse till de radikala punkterna
i »New Deals»- och »Fair Deals»-programmen.
Den 85 kongressen, som samlas efter nyår, har alltså behållit sin demokratiska majoritet. Under sina tvenne första presidentär, då republikanerna behärskade kongressens båda hus, hade Eisenhower, särskilt efter
senator Robert Tafts död sommaren 1953, mycket svårt att få bukt med de
republikanska kongressmännen, av vilka mänga hellre önskat ha Robert
Taft som president än Eisenhower. Som republikansk senatsledare hade
Taft varit lojal mot Eisenhower och hade med sin auktoritet bättre hand
med de motspänstiga meningsfränderna än efterföljaren, den kaliforniske
senatorn William Knowland. Eisenhower blev så missmodig över detta
republikanska motstånd, att han misströstade om sin uppgift och förmåga
som statsledare. Efter demokraternas framgäng i november 1954, då de
undanträngde republikanerna frän majoriteten i kongressen, fick Eisenhowers politik mera vind i seglen och samarbetet med Capitolium blev
lättare. Republikanerna blevo också mera fogliga ju klarare de insågo att
utan Eisenhower som kandidat de icke hade någon dugande motkandidat
till Stevenson.
U. S. A. är också att lyckönska till att den sats av Montesquieu om »la
division des pouvoirs», som är inskriven i författningen, jämväl efterleves i praktiken. Härigenom förskonas U. S. A. från den västeuropeiska
»monistiska» parlamentarism, som upphäver den hälsosamma spänningen
mellan första och andra statsmakten, varigenom den senare förvandlas till
ett »transportkompani» för en »kabinettscesarism» – för att citera tyska
statslärda.
Men hur går det med Eisenhower som fredsfurste? stupade han som så-
dan på valfältet d. 6 november? Eller vill han sätta in U. S. A: s hela makt
och sin myndighet för att minska nu rädande internationella högspänning
38- 563449 Svens”k Tidskrift 1956 539
Dagens frågor
utan att betala ett Miinchenpris härför? Härpå må man hoppas för mänsklighetens skull. Det är dock ett dåligt omen, att president Woodrow Wilson i november 1916 återvaldes som president med samma valspråk som
nyss Eisenhower: »Peace and Prosperity» -för att fyra månader senare
råka i krig med Tyskland!
Den förlamade Det storstrategiska målet för Sovjetunionens utrikesfredsduvan. politik har förblivit Lenins utopi om bolsjevismens
världsvälde, men i överensstämmelse med samme läromästares anvisningar har taktiken växlat efter omständigheterna. Vid alltför starkt motstånd på någon enstaka front tillråddes en temporär reträtt i avvaktan på
senare bättre möjligheter. Moraliska skrupler bannlystes; klasskampen
skulle de proletära övermänniskorna föra »Jenseits von Gut und Böse».
Denna grundläggande uppfattning av motsatsen mellan öst och väst, som
ju bottnar i den ideologiskt avgrundsdjupa klyftan mellan förtryck och
frihet, barbari och humanitet, hedniskt och kristet, har ideligen framställts för en fåkunnig allmänhet i Västerlandet. Men denna v i Il låta sig
bedraga av rädsla för ett tredje världskrigs ohyggligheter i atombombernas tecken.
Kursförändringen i Kreml daterar sig från Stalins frånfälle i mars 1953.
De nya signalerna hissades dock icke förrän en rensning och rollfördelning ägt rum mellan Stalins trenne första diadoker: Malenkov, Molotov
och Beria. Med den sistnämndes makt över den hemliga polisens vittförgrenade spionnät och autonoma administration befarade hans kolleger en
efterföljare till den döde eller dödade despoten Stalin. Den ryska militärledningen betraktade Berias kommando över polistrupperna, vilkas antal
lär ha uppgått till närmare 100 000 man, med samma oblida ögon som en
gång i Hitler-Tyskland Reichswehrs generaler oroades av Ernst Röhms
SA-arme, i vilken de med rätta anade en rival till den krigsmakt, som de
ämnade bygga upp på den allmänna värnpliktens grund. Berias likvidering i juni 1953, vars förlopp ännu ej är känt, är därför ett slags parallell till Hitlers, Görings och Himmlers mordkupper den 30 juni 1934.
Efter Berias fall ryckte också Sovjetmarskalkarna med Sjukov i spetsen
fram i Kremldignitärernas första led. Nästa steg togs då Chrustjev vintern 1955 inför Högsta Sovjet degraderade Malenkav till minister för elförsörjningen, varigenom Chrustjev som kommunistpartiets sekreterare,
Bulganin som formell regeringschef, armeniern och handelsexperten Mikojan, Stalins svåger, juden Kaganovitsh, och den oundviklige Molotov
blevo kärnan i den kollegiala diktaturen. Till dessa ha sedan sällat sig ledare av lägre ordning såsom Suslov, ansvarig för relationerna med randstaterna, och Sjepilov, tidigare chefredaktör för Pravda och numera Molotovs efterföljare som utrikesminister. Molotov själv torde emellertid med
sina erfarenheter som ledare för utrikespolitiken sedan våren 1939 ingalunda ha förlorat varje inflytande över denna.
Inom detta kollegium torde man efter långvariga ingående överläggningar ha kommit till det resultatet, att Stalins brutala framfart, som
misslyckats ifråga om Tito, inbördeskriget i Grekland, blockaden av Västberlin och Koreakriget, borde ersättas med mera mjuka och mindre bröstgänges metoder. Första symptomet härför var vapenstilleståndet i Korea
540
_______..;,___________________,…_~——. ””‘ –‘—-··- –~— …
Dagens frågor
i juli 1953, för vilket i U. S. A. Eisenhower fått den odelade äran. Man tö-
vade dock under 1954 för att se hur det skulle gå med »Europaarmen» och
Västtysklands återupprustning. Efter de positiva besluten på senhösten
samma är om Västunionen och Bonnrepublikens beväpning resignerade
Kreml inför fullbordade fakta och framträdde är 1955 öppet med sina
»nya giV». Begynnelsen var en uppgörelse om Österrikes befrielse frän den
tioåriga ockupationen av segermakterna. Det väckte lika mycken glädje
som överraskning, enär ingen, lika litet i Österrike som annorstädes bland
de fria folken, räknat med att ryssarna skulle försvinna frän Wien utom i
samband med en sorts uppgörelse längs hela linjen. På Berlinkonferensen
vintern 1955 hade Molotov envist vidhällit sitt »njeb även härvidlag trots
löften av Figl och Kreisky frän Ballhausplatz om framtida neutral status
för Österrike.
Ännu mera förvånad blev omvärlden, när pingsten 1955 en rad Sovjetledare plötsligt dök upp i Belgrad för att göra »avbön» hos den av Komintern på Stalins befallning den 28 juni 1948 bannlyste Tito. Man lade dock
märke till att Molotov saknades vid denna uppvaktning men trodde att
det berodde på hans särskilda ansvar som Stalins utrikespolitiske expert
vid tiden för Titos exkommunicering ur den allena saliggörande Marxkyrkan. Senare händelser ha dock ställt Molotovs frånvaro i en annan belysning. Han fick emellertid vara med i Geneve i juli 1955 vid det möte
»på högsta nivå», vars frukter blevo enbart psykologiska, enär de politiska, beträffande speciellt Tysklands återförening, fröso bort vid den kyliga utrikeskonferensen i Geneve senare på hösten. Eisenhower och Eden
kunna dock icke frikännas frän att ha insövt sina folk i falska föreställningar genom sin okritiska entusiasm över samtalen med Bulganin och
Chrustjev i Geneve. De skeptiker ha fått rätt, som med obehag läste om
de hurrarop, varmed underhuset hälsade Edens tillkännagivande, att firman »Chrush & Bulg» mottagit Edens inbjudan att besöka Storbritannien
våren 1956. Samtidigt som sovjetledarna i Geneve skålade med Eisenhower, inledde Sjepilov förhandlingar med överste Nasser i Kairo om de
massleveranser av moderna vapen till Egypten, vilket markerade Sovjetunionens första fotfäste i Orienten och Suezkrisens aktualisering.
Sedan isen nu väl var bruten blev det ingen ända på västeuropeiska och
nordiska politikers resor till Sovjetunionen och den översvallande hjärtlighet som visades dem i Moskva. Härifrän predikades oavlåtligt behovet
av »fredlig koexistens», i förening med en oavbruten fredspropaganda,
symboliserad av Picassos duva. De beräknade verkningarna hos de västerländska folken uteblevo heller icke – de andades ut, befriade frän krigsfruktan. Under intryck av denna opinion och pressade av den ansträngda
försvarsbudgeten begynte medlemmar av Atlantpakten begränsa anslagen
för sin upprustning. Även hos oss i Sverige höjde försvarsljumma socialdemokratiska riksdagsmän sina röster för en nedskärning av fjärde huvudtiteln, vilket dessbättre strandade på försvarsminister Torsten Nilssons realistiska inställning. Men repetitionsövningarna för året föllo offer
för denna ansats till defaitism.
Vad som däremot förmådde Chrustjev till sitt beryktade hemliga avslöjande under sistlidne februari inför sovjetryska kommunistpartiets XX
kongress om Stalins maktsjuka blodtörst är icke lika lätt att förstå. Med
38*- 563449 541
Dagens frågor
parollen om »avstalinisering» tillmötesgick han Titos enträgna önskemål,
och vid sitt besök i Moskva i juni fick denne i en gemensam kommurrike
bekräftat, att varje stat hade, liksom Jugoslavien, rättighet att på egen
hand utstaka sin väg till socialismen. Men då arbetarna i Posnan den 28
juni i år valde samma väg som deras olyckskamrater i Öst-Berlin den 17
juni 1953 och gjorde uppror mot »folkdemokratien» för att kuvas av ryskt
pansar, kommo andra bud från Kreml. Det ser ut som om Molotov, jämte
Kaganovitsh och måhända även Mikojan, klandrat Chrustjev, att han lossat på tyglarna med risk att satellitstaterna i väster skulle vandra icke på
annan stråt mot socialismen utan bort från östblock och Warszawapakt
I varje fall innehöll Pravda i början av juli en sorts apologi för Stalin så-
som försatt i ett nödläge av de »imperialistiska krigshetsarnas inringning
av Sovjetunionen». I september sände ovannämnde Suslov en konfidentiell cirkulärskrivelse till lydstaternas regeringar med varningar att följa
Titos exempel med dess förgripliga avvikelser från de alltjämt normbildande marxistiskt-leninistiska lärosatserna. Tito blev förbittrad över detta
löftesbrott och för att åvägabringa en utjämning flög först Chrustjev till
Brioni och sedan tillsammans med Tito till Krim för konferenser med
bl. a. Bulganin och andra Chrustjevs meningsfränder i Kreml. Molotov,
Kaganovitsh och Mikojan avhördes däremot ej – en episod, som i föregående nummer av »Dagens Frågor» skildrades under rubriken »Skuggspel
i Krimsol».
Chrustjev hade dock satt igång en lavin, som icke stod att hejda. I Polen,
Ungern, Tjeckoslovakien rehabiliterades avrättade och fängslade politiker, vilka misstänkta för »titoism» drabbats av Stalins hämnd. Från Rumänien, Bulgarien och Albanien existera inga säkra informationer, medan
Walter Ulbricht i tyska östzonen, med stöd av förstärkta sovjetryska garnisoner, anbefallt väpnat uppbåd i hittills osedd omfattning för att vid
behov kväsa den jäsande oron bland särskilt studenter och industriarbetare. Dessa element blevo också i Polen och Ungern avantgardet i väldiga
demonstrationer i huvudstäderna. I Ungern utbröt därvid den 23 oktober
inbördeskriget. Ungrarna avskuddade det kommunistiska oket samt proklamerade de gamla partiernas återupprättande, fria val inom kort och
Ungerns utträde ur Warszawapakten som neutral stat. Därhän hade det
sannolikt gått även i Polen, vars ärekära, patriotiska, katolskt sinnade
befolkning lika frenetiskt som magyarerna avsky kommunister och ryssar.
Men Polens nye ledare, den f. d. titoisten och från fängelset i våras utsläppte
Wladislaw Gomulka, förmådde en på blixtbesök d. 19 oktober anländ
delegation av bl. a. Chrustjev och Molotov till vissa medgivanden såsom
»permittering» tills vidare av polska armens överbefälhavare, sovjetmarskalken Konstantin Rokossovski, vilket för stunden på ytan pacificerade
stämningen och avhöll Kreml från en militär intervention. Detta öde drabbade desto tyngre det olyckliga Ungern och isynnerhet Budapest som den
4 november förrädiskt invaderades av sovjetryska pansarförband, vilka efter flera dygns strider betvungo de med vapen och ammunition dåligt utrustade samt av svält och sömnbrist utmattade frihetskämparna. Ett särskilt viktigt och betecknande moment är, att den inhemska ungerska armen
vände sig mot förtryckarna, vilket föredöme den polska armen, trots ryssar på alla högre befälsposter, säkerligen icke skulle dröja att efterlikna.
542
———–..,.—–~~ ····-·-~·——·~————~
Dagens frågor
Det brutala kuvandet av Ungerns nationella frihetsrörelse och folkets
hjältemodiga hållning har framkallat en storm av harm och sympati i
Västerlandet nästan utan motstycke. Om man frånser F. N:s politiska
handläggning av Ungernfrågan och begränsar sig till den känslomässiga
reaktionen, kan man redan konstatera, a t t illusionerna om Kremls försonliga sinnelag brustit, o c h a t t kommunistpartierna utanför Sovjetunionen drabbats av ett, som man må hoppas, obotligt bakslag. Där dessa
haft intellektuella medlöpare, såsom exempelvis i Danmark och i Frankrike, ha de vänt sitt förflutna ryggen. Det svenska kommunistpartiet utgör
härvidlag ett bedrövligt undantag, och dess fåtaliga intellektuella ha varit
stumma. Socialdemokratien och den reformistiska fackföreningsrörelsen
ha överallt tveklöst tagit ståndpunkt mot den röda terrorn i Ungern. Naturligtvis äro Kremlhärskarna medvetna om att deras »moraliska erövringar» nu gått tillspillo. Deras diplomati i den aktuella Orientkrisen tyder emellertid på att de västerländska folken visserligen icke längre tro
på Kreml som fredsgaranti, men att de f r u k t a k r i g e t. Av denna
skräck begagnar sig nu Kreml på samma sätt som en gång Adolf Hitler för
att med utpressning vinna oblodiga diplomatiska framgångar.
Tolv års ryssvälde Frihetsstriderna i Budapest utbröto på tolfte årsi Ungern. dagen av den krigsmanöver under vilken röda armens
framryckande trupper närmade sig och i en halvcirkel kringslöto den
ungerska huvudstaden. De i staden innestängda tyska trupperna fortsatte
sedan ännu fulla tre månader att kämpa i Budapests omedelbara närhet och
senare inne på själva stadens gator. Medan miljonstaden halvt förintades
under kraftmätningen mellan försvarande och angripande styrkor, bildades i medelpunkten av den redan ryssockuperade östra landsdelen, i
staden Debrecen, den provisoriska demokratiska regeringen.
Denna regering rekryterades ur en liten grupp på tjugo-tjugofem personer, kommunister som i röda armens kölvatten återvände från emigrationen i Moskva. Dess medlemmar kommo främst ur de egna leden men
man tog med även andra, huvudsakligen ganska okända personer från av
ryssarna redan ockuperade städer. Moskoviterna vakade nogsamt över att
den sålunda bildade regeringen bevarade sin skenbara koalitionskaraktär – till synes hade kommunisterna lika stor andel däri som de övriga
tre koalitionsparterna.
Några månader senare, när striderna i Budapest äntligen avslutats och
kommunikationerna någorlunda återställts, flyttades den provisoriska regeringen över till huvudstaden och ombildades. I stället för okända och
obetydliga landsortsrepresentanter för småbrukar-, socialist- och bondepartierna intogo nu verkligt ledande personligheter ministerposterna. Men
kommunisternas eftergifter och skenbara demokratiska samarbetsvilja utgjorde i verkligheten endast en skickligt kamouflerad taktik. Man såg noga
till att inrikesministerposten, chefsposten för säkerhetspolisen och andra
nyckelpositioner förblevo i kommunisternas händer.
Säkerhetspolisen och inrikesdepartementet undergrävde långsamt och
målmedvetet hela den demokratiska statsstrukturen och regeringen. Kommunistagenterna, som i god tid i förväg inorganiserats i de tre övriga partierna, fingo vid valet år 1946 instruktioner att inom småbrukar-, socia- 543
Dagens frågor
list- och bondepartierna bilda s. k. vänsterflyglar för att därmed luckra
upp partiernas inre sammanhållning. Under då rådande kaotiska förhållanden – det övervägande flertalet av partiets medlemmar voro nytillkomna – visade sig snart resultaten av de inorganiserade kommunistagenternas arbete.
Mot de demokratiska partierna som kämpade med sina inre svårigheter
igångsattes sedan den taktik som Måtyås Håkosi senare med cynisk öppenhet döpte till salamimetoden. Våren 1947 fann den uteslutande av
kommunister bestående säkerhetspolisen »bevis» på att aderton medlemmar av småbrukarpartiet, vilket vid valen erhållit hälften av rösterna, arbetat på en fascistisk sammansvärjning. statsåklagaren – likaledes kommunist – anhöll hos parlamentet om upphävande av deras immunitet.
Visserligen voro småbrukarpartiets, socialdemokraternas och böndernas
parlamentsfraktioner emot detta, men med hjälp av partiernas »vänstervingar» uppnådde kommunisterna i alla fall sitt syfte och de aderton
»sammansvurna» utlämnades till säkerhetspolisen. Uppmuntrad genom
framgången krävde säkerhetspolisen snart utlämnandet av ytterligare elva
»sammansvurna» och fick dem också.
Förlusten av de tjugonio riksdagsmännen och de skarpa meningsskiljaktigheterna som denna fråga vållade inom partiet smulade slutligen helt
och hållet sönder småbrukarpartiet. När säkerhetspolisen stämplade själva
småbrukarpartiets ministerpresident Ferenc Nagy som »konspirator» och
denne tvingades fly till utlandet, var småbrukarpartiets »salamibehandling» avslutad.
Socialdemokraternas sammanhållning sönderslets genom fusionsfrågan,
vilken ständigt var på dagordningen. Den under ledning av hemliga
kommunister som Marosan, Zoltån Horvåth och andra organiserade
»vänsterflygeln» godtog fusionen mellan socialdemokraterna och kommunisterna, medan partiets gamla beprövade ledare in i det sista ställde sig
avvisande. En skilsmässa var nära förestående när »vänstersocialisterna»
kuppartat utnämnde sig själva till medlemmar i partistyrelsen – de verkliga ledarna tvingades fly inför hotet att arresteras, och. de som stannade
hemma fängslades likaledes anklagade för »sammansvärjning». säkerhetspolisen försåg statsåklagaren med »bevis» mot alla, vid behov erkändes
t. o. m. brotten.
Mot det lilla bondepartiets få »högerorienterade» ledare hade så kommunisterna ett lätt spel. Våren 1948 beslöt socialdemokraternas »vänsterledare» fusionen med kommunistpartiet, småbrukarpartiet som förlorat
sina ledare var i upplösningstillstånd och bondepartiet hade i praktiken
upphört att existera. Koalitionsregeringen kvarstod visserligen till formen,
men koalitionen bestod därefter enbart av kommunister och deras medresenärer. Regeringen lyckades med lätthet genomdriva alla sina åtgärder
i parlamentet, bl. a. den s. k. lagen om förbud mot oppositionspartierna.
Men »salamitaktiken» lades inte åt sidan i och med det kommunistiska
maktövertagandet. Efter att med polisens och domstolarnas medverkan ha
fängslat kyrkornas ledare, som i avsaknad av partier representerade nationens oppositionskänslor, satte Råkosi för att säkra kommunistpartiets
monopolställning i gång med »inre utrensningar». Först rensade han ut
sina personliga fiender och sin närmaste omgivning, Låszl6 Rajk och hans
544
____…………..
Dagens frågor
krets, vilka anklagades för den just då moderna »titoismen»; ett år senare
förpassades de mera betydande av de fusionerade vänstersocialisterna
till fängelser och interneringsläger och slutligen blev det de s. k. »hemmakommunisternas» tur, vilka under mellankrigsperioden inte vistats i
Moskva utan varit verksamma i Ungern.
Mot slutet av 1952 var målet nått: ungerska kommunistpartiets ledning
bestod uteslutande av frän Moskva återkomna emigranter med ryskt medborgarskap och en del omsorgsfullt utvalda och uppfostrade, ytterst obetydliga yngre personer. Måtyås Råkosi var nu moskoviternas och genom
dem hela landets obestridde ledare. Liksom den store hövdingen Stalin
härskade över hela det kommunistiska världsrike!, utövade hans prokurist
Råkosi per procura enmannaledningen över Ungern.
Råkosis mål och uppgifter voro uppenbara – han erkände dem också
öppet: Ungern skulle med alla sina institutioner och i hela sin struktur
stöpas om efter rysk bolsjevikmodell och det sålunda bolsjeviserade landets människomaterial och materiella tillgängar ställas till Sovjetunionens
förfogande.
I början på 1953 verkade det som om Ungerns och de övriga satellitländernas öde hade beseglats. Det enligt ryskt mönster utbyggda angivarnätet sträckte sina tentakler till alla delar av landet och till varje skikt
av samhället. Tiotusentals säkerhetspoliser gjorde en inre resning otänkbar. Endast utifrän kunde de underkuvade folken vänta sig en ändring,
men Västern kunde varken erbjuda moralisk eller militär hjälp.
Med Stalins död vändes bladet. Stalinarvingarna, som kivades med varandra i Kreml, kunde inte hålla i gång det mäktiga, komplicerade och
svårhanterliga förtrycksmaskineri, som Stalin byggt upp. Händelsekedjan
utlöstes genom arbetarresningen i Östberlin, i juni 1953, som fick fortsättning i Ungern. En månad efter oroligheterna i Östberlin tvingades
Råkosi avgå som ministerpresident och lämna sin plats till Imre Nagy
som hastigt blivit titoist. För att vinna ökad popularitet hos de breda
lagren och därmed försäkra sig mot att på Moskvas order avlägsnas från
sin post gick han med på en hel rad lindringar. Visserligen intrigerades
han bort ur regeringen av Råkosi och utstöttes t. o. m. ur partiet, men händelserna gingo ej att hejda längre. Sedan mars 1955, då Råkosi återkom till
makten, har den ungerska opinionen befunnit sig i ständig jäsning. Författarföreningens revolt, diskussionsaftnarna hos Petöfiklubbens kommunistintellektuella, pressens oavhängighetsförklaring frän partistyrelsen
och en del tillfälliga gatudemonstrationer voro de första tecknen pä den
oerhörda spänning som uppfyllde hela ungerska folket, och vilken spänning fick ett sä våldsamt utbrott. Den ungerska revolutionen, eller rättare
den nationella resningen, innebär – huru dess aktuella följder än mä
bedömas – en händelse av världshistorisk betydelse.
Lenin och den tyska Efter Tysklands kapitulation 1945 beslagtog de alimperialismen. lierade det tyska utrikesdepartementets arkiv. Hittills har av det omfattande arkivet publicerats sex band ur samlingen
»Akter till den tyska utrikespolitiken 1918-1945, serie D. (1937-1945).» De
innehäller bland annat värdefulla dokument om Hitlers angreppsplaner
545
Dagens frågor
mot Österrike ävensom om pakten mellan Stalin-Molotov och Hitler-Ribbentrop. Dessutom har Englands, Frankrikes och USA:s regeringar möjliggjort för historiker att utforska speciella frågekomplex. Som ett resultat av detta forskningsarbete har docenten vid Oxfords universitet, historikern Georg Katkov, som är född ryss, publicerat en avhandling i tidskriften »International Affairs» för april 1956, Londonorganet för »Royal
Institute of International Affairs» (»Chatham House»). I artikeln behandlas den gamla stridsfrågan, huruvida den kejserliga tyska regeringen
finansierade bolsjevismens revolution: den tyska planen siktade till att
bryta ut Ryssland ur det allierade block, som förde krig mot Tyskland. På
grundval av obestridliga dokumentariska bevis kommer historikern Katkov
till det resultatet, att en dylik finansiering ägde rum.
Förbindelsekanalerna mellan de tyska myndigheterna och Lenins parti
gick via de tyska beskickningarna i Köpenhamn och Bern. Redan kort
efter det första världskrigets utbrott, på våren 1915, meddelade det tyska
sändebudet i Köpenhamn, greve Brockdorff-Rantzau utrikesdepartementet i Berlin, att han hade kommit i kontakt med en framträdande Rysslands-expert, dr Helphand-Parvus. Denne, som härstammade från Ryssland, levde sedan många år som journalist i Tyskland. Han blev Brockdorff-Rantzaus ombud vid förmedlingen av finansoperationerna. För att
dölja sin verkliga roll grundade han i Köpenhamn ett forskningsinstitut
för tysk-ryska problem.
»Hittills», rapporterade greve Broekdorff-Rantzau till det tyska utrikesdepartementet, »har man kunnat ordna allting så diskret, att inte ens organisationens (forskningsinstitutets) egna anställda har en aning om att
vår regering står bakom. Parvus har fått kännedom om att Lenin står i begrepp att företaga en resa från Schweiz till Stockholm. Denne kan emellertid inte uträtta mycket, eftersom han inte har några penningmedeL»
Några månader senare rapporterade greve Brockdorff-Rantzau till samma
myndighet, att »enligt Parvus’ kalkyler skulle det krävas 20 miljoner rubel för en segerrik revolution i Ryssland». Den 29 december undertecknade dr Helphand ett kvitto av följande innehåll, vilket är återgivet i tidskriften »International Affairs»: »Av den tyska beskickningen i Köpenhamn mottagit en summa av en miljon rubel i sedlar till ändamål att befordra den revolutionära rörelsen i Hyssland.»
I sina kommentarer citerar docenten Katkov rapporter, som dåvarande
tyska sändebudet i Bern friherre von Romberg tillställde utrikesdepartementet i Berlin. Däri meddelade han bland annat, att han hade haft ett
samtal med Fritz Platten (en schweizisk kommunistledare, som var Lenins förtrogne och som organiserade Lenins resa över Sverige till Ryssland i plomberat järnvägståg). I sin rapport den 30 april 1917 anförde
von Romberg följande:
»Av vad Platten sade mig framgick klart och tydligt, att emigranterna
har mycket litet pengar för propaganda, medan deras motståndare naturligtvis har obegränsade medel. De medel, som har insamlats för emigranterna, kommer huvudsakligen till socialpatrioterna. Jag vidtager mått och
steg, för att ett ombud (för beskickningen) skall undersöka den mycket
kinkiga frågan, huruvida det finns möjlighet att låta dem få pengar utan
att de blir tvungna att ha betänkligheter om sättet. Under tiden vore jag
546
..
Dagens frågor
tacksam för telegrafisk underrättelse, om revolutionärerna redan på annat sätt erhåller ekonomisk hjälp.»
Enligt akterna gavs svaret på denna fråga muntligt. Svarets exakta ordalydelse går inte att fastställa.
Av speciellt intresse är den skrivelse från dåvarande utrikesministern
Richard von Kiihlmann, vilken docent Katkov ordagrant publicerar. Detta
dokument kan anses som ett ovedersägligt bevis för att Lenins parti år
1917 erhöll ekonomiskt understöd av den kejserliga tyska regeringen.
Ki.ihlmanns skrivelse översändes den 3 december 1917 telegrafiskt till
högkvarteret för att bringas till kejsar Wilhelm II:s kännedom. I denna
rapport gav den tyske utrikesministern en översikt över den tyska politiken gentemot Hyssland under det första världskriget och uppgjorde förslag för den tyska politiken efter vapenstilleståndet, som man just då förhandlade om. I skrivelsen heter det ordagrant:
»Hyssland var den svagaste länken i vår kedja av fiender. Fördenskull
var det vår uppgift att försvaga ~ och om möjligt bryta — denna länk.
Det var målet för det omstörtningsarbete, som vi ledde bakom fronten, i
första hand genom att befrämja de separatistiska tendenserna och understödja bolsjevikerna. Först sedan bolsjevikerna på de mest skilda vägar
och under de mest skilda beteckningar hade erhållit en ström av pengar
från oss, var de i stånd att uppbygga sitt huvudorgan Pravda, att driva en
energisk propaganda och vidga det från början svaga underlaget för sitt
parti. Nu står bolsjevikerna vid rodret. Hur länge de kommer att behärska
statsmakten, kan man ännu inte sia något om. Det ligger i vårt intresse
att utnyttja tiden, som kan bli kort, för att uppnå först ett vapenstillestånd
och sedan om möjligt fred. Det kan naturligvis inte vara tal om att i framtiden understödja bolsjevikerna.»
Hedan följande dag, den 4 december 1917, avgick ett telegram från högkvarteret till utrikesdepartementet, att Wilhelm II hade bifallit sin utrikesminister von Ki.ihlmanns förslag.
Som ett värdefullt komplement till de i »International Affairs» publicerade dokumenten kan Eduard Bernsteins rapport i Vorwärts i Berlin den
14 januari 1921 tjäna. Med stöd av välinformerade officiella källor meddelade Bernstein, att bolsjevikerna hade av den kejserliga regeringen erhållit ett belopp av 50 miljoner guldmark för propaganda i syfte att störta
den provisoriska regeringen för att kunna sluta separatfred med Tyskland.
Och moralen i detta märkliga kapitel ur bolsjevismens historia? Den består däri, att Lenin formellt predikade en skoningslös kamp mot imperialismen medan han samtidigt i verkligheten var redo att tjäna den i dess
tyska variant.
Panl Olberg.
Polska All historisk erfarenhet visar, att det farligaste som en diktaproblem. torisk styrelse kan ge sig in på är att lätta på förtrycket. En
»liberal diktatur» är givetvis en anomali, den innebär en inre motsättning
som förr eller senare måste sätta hela systemets existens på spel. Den senaste tidens händelser i Ungern och Polen bestyrka också denna historiska erfarenhet; Bulganins och Chrustjevs »liberala politik» har lössläppt
547
Dagens frågor
krafter inom drabantstaterna, som under Stalins järnhårda tyranni aldrig
skulle ha fått en möjlighet att verka.
Tilldragelserna i Ungern och i Polen ha hittills varit mycket olika. I
Ungern var det en spontan folkresning, där hela folket – utom de kommunistiska landsförrädarna – reste sig för att kasta av sig det sovjetryska oket. Krisen i Polen innebär endast ett försök från de ledande
polska kommunisterna att skaffa sig en friare ställning gentemot Moskva
utan att dock åstadkomma en fullständig brytning med Sovjetunionen
och givetvis utan att rubba kommunistpartiets maktställning inom Polen.
Att detta är det mål som f. n. föresvävar dem framgår bl. a. klart av Gomulkas stora tal den 24 oktober, vars programpunkter kunna sammanfattas sålunda: Han krävde fortsatta intima förbindelser inom det socialistiska lägret, grundade på arbetarnas solidaritet, ömsesidig tillit, fullständigt likaberättigande och inbördes bistånd. »Inom en sådan ram skulle dock
gälla full suveränitet och rätt till självstyrelse för varje land.» Han framhöll också att »Polen var fast sammanlänkat med Sovjetunionen och det
kommunistiska blocket», vilken sats möttes med iskall tystnad av åhörarmassorna. Däremot möttes hans uttalande om polsk självstyrelse och om
armens absoluta pålitlighet med jubel. Talet avslutades med en varning i
välkänd kommuniststil för »provokatörer, reaktionärer och gangsterligor».
Hans egenskaper av polsk patriot och fanatisk kommunist kommo som
synes båda till sin rätt.
Det politiska fälttågets första fas blev oväntat lyckosam. Redan den
sovjetryske »ståthållarens», marskalk Rokossovskys passivitet och hans
underlåtenhet att med stöd av röda armen i Polen arrestera Gomulka och
hans medhjälpare, då de uteslöto honom ur den polska politbyrån,
innebar en lika överraskande som betydelsefull polsk framgång gentemot
Moskva. Den följdes snart av en ny, avvärjandel av Chrustjevs till synes
så starka politiska framstöt. Aldrig förut har väl Kreml låtit sig representeras på ett så imponerande sätt hos en vasallstat som då Chrustjev åtföljd
av Molotov, Mikojan och Kaganovitch med försvarsminister Sjukov och
överbefälhavaren för hela sovjetblockets stridskrafter marskalk Konjev i
bakgrunden den 19 oktober landade i Warzawa för att »tala förstånd»
med de polska ledarna. Gomulka blev dock inte imponerad av kamrat
Chrustjevs högröstade maner vid ankomsten. Den polska politbyråns beslut, inklusive marskalk Rokossovskys uteslutning, stod fast, och den ryska
regeringsdelegationen måste återvända med oförrättat ärende. Gomulka
inbjöds snart därefter att som likaberättigad besöka Moskva för fortsatta
diskussioner, vilken inbjudan han accepterade. Den polska segern var
klar och ovedersäglig.
Den har i dessa dagar följts av en ny sådan, marskalk Rokossovskys
avskedande från posten som polsk försvarsminister, till synes utan reaktion från Moskva.
Huruvida dessa framgångar äro definitiva och alltså för framtiden sä-
kerställa Polens rätt till »full suveränitet och självstyrelse» är f. n. omöjligt att avgöra. Moskvas passivitet kan ju bero på läget i Ungern och
Främre Orienten – ett »återställande av ordningen» i Polen med militära
maktmedel skulle kräva en högst betydande insats, särskilt om Gomulkas
uppgift om den polska armens absoluta pålitlighet, trots det starka ryska
548
Dagens frågor
inslaget i dess högre befälskär, är riktig. Men naturligtvis kan ett isolerat
Polen nu lika litet som åren 1830 och 1863 i längden stä emot Rysslands
övermakt. Och även ett till synes gynnsamt resultat av de stundande
underhandlingarna i Moskva bör inte tillmätas alltför stor betydelse –
svek och brutna löften ha alltid ingått i den sovjetryska politiken.
En sak är i varje fall säker: även om Polen nu under sin »nationalkommunistiska» ledning skulle fä en friare ställning gentemot Kreml,
så innebär detta varken ett närmande till Västerlandet eller verklig frihet
för det polska folket. För en försoning med (ett ev. enat) Tyskland utgör
frågan om de s. k. »befriade» (f. d. tyska) provinserna ett högst allvarligt
hinder. I n g e n polsk regering kan tänkas godvilligt avstå från desamma.
Och upprättandet av ett enligt västerländska begrepp »fritt och demokratiskt» Polen tillhör alltjämt en avlägsen och högst oviss framtid.
Forskaren Universiletskanslern har ånyo tillstyrkt den forskarGnunar Tilander. professur, som Stockholms högskolas styrelse föreslagit för professor Gunnar Tilander. Denne har, säger kanslern, tillvunnit sig en synnerligen framstående ställning inom det språkvetenskapliga
området, och bör tillförsäkras sädana arbetsförhållanden under de sista
åren av sin ämbetstid, att han kan ägna sig åt det banbrytande arbete,
som han på ett så fruktbringande sätt inlett. Svensk Tidskrift, som uppmärksammade detta ärende, då det i våras behandlades i riksdagen, anser
det nu nödvändigt äterkomma vid dess förnyade aktualitet.
Professor Tilanders forskningar om de medeltida spanska landskapslagarna ha tilldragit sig internationell uppmärksamhet. Hans spårsinne
har varit honom till ovärderlig hjälp, och han har lyckats dra fram i ljuset en stor mängd förut okända eller som förlorade betraktade lagar, bl. a.
de egendomliga, svärtolkade lagar, som utfärdades i Spanien på grund av
de sociala omvälvningar, som digerdöden förde med sig. Likaså har han
bragt i dagen förut okända lagar utfärdade år 1331 av den mäktiga, ekonomiskt inflytelserika judiska församlingen i Zaragoza. Ett av hans märkligaste fynd är landskapslagen för Novenera, en trakt söder om Pamplona.
Såväl denna lag som namnet Novenera hade råkat i glömska. Det visade
sig vara den ålderdomligaste av de mycket ålderdomliga medeltida
spanska landskapslagarna, och dess offentliggörande år 1951 väckte uppseende i de spansktalande länderna. De spanska tidningarna ägnade
förstasidesartiklar åt publikationen, och den blev föremål för siirskild
uppmärksamhet i den spanska radion.
Redan 1937 utgav Tilander landskapslagen för Aragonien av år 1247,
och hans kanske märkligaste fynd hänger samman med denna lag. Man
vet att den store lagstiftaren Vidal de Canellas, som redigerade lagen, fick
konungens och ständernas uppdrag att ge ut en kommentar till lagen. Alla
handskrifter till detta verk ha spårlöst försvunnit, och det enda, man
kände av det, var ett citat på ett 10-tal sidor hos en spansk historieskrivare från 1500-talet. Rättshistorici ha djupt beklagat förlusten av detta
verk, som av citatet att döma var ovanligt rikt, moget och värdefullt. Efter
ett års efterforskningar lyckades Tilander finna en prakthandskrift
med 160 miniatyrer av detta sällsport rika verk, vilket i dagarna utkommer i tre volymer. Man har känt till, att det av landskapslagen för Arago- 549
Dagens frågor
nien av år 1247 fanns äldre versioner, men man har förgäves sökt efter
dem. Det lyckades Tilander att draga fram tre äldre versioner av denna
lag, synnerligen ålderdomliga både till sin språkliga dräkt och sitt juridiska innehåll. – Några av nyfynden har Tilander förvärvat för sitt eget
bibliotek, så t. ex. landskapslagen för Levignac, ett område högst uppe i
Pyreneerna, av år 1274, lagen för Benavente bevarad i en handskrift från
1400-talet, bunden i ett samtida band och lagarna för de morer, som efter
återerövringen gjorde sig till undersåtar under de kristna furstarna. Den
enda kända handskriften till dessa lagar från 1300-talet kom på avvägar
under napoleonkrigen i Spanien och har ansetts förlorad, tills Tilander
för några år sedan drog fram den i ljuset och lyckades förvärva den.
För sina rättshistoriska forskningar har Gunnar Tilander erhållit utmärkta erkännanden från den internationella kritiken: »Inga spanska rättskällor ha förut underkastats en så grundlig analys och resultaten kunna
ej överträffas», säger Garcia Gallo, professor i rättshistoria vid Madrids
universitet. Det har framhållits, att hans utgåvor äro det värdefullaste tillskottet för fornspansk lexikografi vid sidan av Menendez Pidals utgåva av
det medeltida nationaleposet Cid. Den norske juristen lagdommer Helge
Hefsum, ledamot av norska nobelkommitten, säger i Bergens Tidende den
18 mars 1954, att Tilanders arbeten höra till »de merkeligeste og mest imponerende, som i Norden noen gang er gjort innenfor rettshistorien».
Bland verk, som den svenske forskaren har under utarbetande, bör här
nämnas utgåvan av landskapslagen för Navarra, som näst efter lagen för
Novenera är den ålderdomligaste av de spanska medeltida landskapslagarna, bevarad i 35 handskrifter, som bilda olika grupper från skilda sekler och visa lagens utveckling från en ringa början fram till dess sista fulliindade utformning. Han har av Kungl. spanska akademien och av lokala
myndigheter i Navarra erhållit det för honom och för svensk forskning
hedrande uppdraget att utge denna ärevördiga gamla lagsamling.
Professor Tilander förbereder också Spanische und portugiesische
Hechtsaltertiimer. Genom detta verk, kommer det svårtillgängliga, för att
ej säga otillgängliga rättsinnehållet i de spanska och portugisiska medeltida landskapslagarna att bli lätt tillgängligt för rättshistorici och dem
som syssla med allmän kulturhistoria. Endast arbetet på detta verk borde
vara tillräckligt för att berättiga honom till forskarprofessur med den arbetsro och koncentration, som en sådan professur skulle innebära.
Det bör här tilläggas, att Tilander under hand fått förfrågan från Portugal, om han är villig att ge ut även de portugisiska medeltida landskapslagarna, vilket han emellertid på grund av sin stora undervisningsskyldighet hittills icke kunnat åtaga sig. När statskontoret förra året avstyrkte
framställningen om Tilanders forskarprofessur var det med motiveringen
att den skulle bli till ringa gagn för undervisningen. Det är förvisso anmärkningsvärt, att ämbetsverket endast betraktat en sida av en svensk
professur, undervisningen, och helt förbisett den andra, nämligen forskningen. Det är icke vanligt att en svensk humanist har förutsättningar att
göra en stor internationell forskningsinsats. ”Under budgetarbetet i departementet borde ecklesiastikministern personligen taga ställning till
denna fråga som har att göra med inte bara en svensk forskares utan
svensk forsknings internationella ställning. Under budgetarbetet borde
550
..
Dagens frågor
även utrikesministern – själv rättslärd – beakta frågans betydelse med
hänsyn till Sveriges förhållande till Spanien och Portugal. Det borde rimligen icke vara något svårt ställningstagande. Universitetskanslerns uttalande borde här vara tillräckligt vägledande. Gunnar Tilander bör tillförsäkras sådana arbetsförhållanden under de sista åren av sin ämbetstid att
han kan ägna sig åt sitt banbrytande forskningsarbete – den internationella humanistiska och rättsvetenskapliga forskningen till gagn – sin
högskola och sitt land till heder.
Kyrkan och Under riksdagens vårsession ha väckts några motioner med
staten. yrkande om utredning av frågan om kyrkans skiljande från
staten. När detta skrives har Konstitutionsutskottets utlåtande ännu inte
offentliggjorts – när detta läses står riksdagen inför, eller har måhända
hunnit till, ett avgörande av utomordentlig betydelse för både kyrkan
och staten och för hela vårt folk. Enligt ett förhandsmeddelande i dagspressen (St.tidn. 24/10) har det vid utskottets behandling visat sig, att
folkpartisterna och socialdemokraterna i utskottet äro för att bifalla motionerna så långt, att man begär en förutsättningslös utredning – med
starkt understrykande av ordet »förutsättningslös». Detta innebär att utredningen inte skulle ges direktiv i någon riktning men utan förutfattade
ståndpunkter utreda hela problemet, bl. a. spörsmålet om de mycket
svåra äganderättsförhållandena. Högerns och bondeförbundets representanter i utskottet väntas enhälligt gå emot utredningskravet och föreslå
avslag på motionerna.
Före utskottsbehandlingen har frågan givetvis föregåtts av en omfattande remissbehandling. Samtliga hörda kyrkliga instanser hava avstyrkt
utom den teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilkens försiktiga
uttalande tyder på ett försök att förena i sig oförenliga ståndpunkter.
Lundafakultetens inställning är däremot fast underbyggd och klart utformad. I dess uttalande återfinnas följande beaktansvärda synpunkter
-beaktansvärda givetvis främst av dem som ha att fatta beslut i frågan.
Staten i dagens samhälle har kommit att få en helt annan betydelse än
under 1800-talet och de första decennierna av detta århundrade. Man
måste därför n u utgå ifrån, att någon form av förbindelse mellan kyrka
och stat ter sig både önskvärd och naturlig. Detta innebär givetvis icke,
att staten själv skall taga på sin lott att sörja för den religiösa verksamheten. Men det ter sig synnerligen befogat, att staten ger utrymme, möjligheter och stöd åt kyrkans verksamhet. Både kyrkans månghundraåriga
nära samhörighet med staten och vårt land och det faktum, att befolkningens flertal tillhör kyrkan, tala härför. Från kyrkans sida kan man
härvid förvänta, att staten lämnar kyrkan den frihet och självständighet,
som hon behöver för att fullgöra sin uppgift i det moderna samhället.
Tvärtemot den populära uppfattningen att kyrkans anknytning till staten
innebär ett religiöst åsiktstvång är förhållandet i stället, att denna förbindelse bidrar till att skydda de enskilda människorna från ett oberättigat religiöst tryck. För ett kyrkosamfund, som frigöres från samhörighet med staten, kommer en skärpt tendens till trostvång eller uniformerat
tänkande att ligga nära till hands. Den folkkyrkliga karaktär, som ger
551
Dagens frågor
kyrkan öppna gränser, måste få större svårigheter att genomföras, om
kyrkan skiljes från staten. Från statens och samhällets allmänna synpunkt är det icke önskvärt, att kyrkan drives i riktning mot ett sådant
för hennes egna traditioner främmande betraktelsesätt. Från samhällets
synpunkt kan det näppeligen vara ett önskemål, att den stora del av
svenska folket, som icke tillhör någon bestämd frikyrklig konfesson, skall
drivas att ansluta sig antingen till den ena eller den andra konfessionellt
bestämda samhällsriktningen eller till en avgjort antikristen grupp. En
skilsmässa mellan kyrka och stat torde snarast komma att verka i den
riktningen, att kyrkan bleve betraktad som en föreningskyrka för rätttroende. Risk föreligger då för att staten förklarar sig urarva i förhållande till de värden, som på mångfaldigt sätt fortfarande bestämma människouppfattningen, och som ha sin grund i kristendomen. Den stora
grupp av människor, som icke utträtt ur kyrkan men som gärna vill låta
sig betjäna av henne utan att därför deklarera en bestämd konfessionell
ställning, tager man alltför liten hänsyn till vid yrkandena på en skilsmässa mellan kyrka och stat. Det är uppenbart, att denna grupp nu icke
känner sig kränkt i sin samvetsfrihet genom kyrkans anslutning till staten. Tvärtom skulle säkerligen ett tillstånd under vilket motsatta teologiska riktningar, kulturradikala och konfessionellt kristliga, ställde denna
grupp människor i valet mellan sig, uppfattas såsom mer störande för
den personliga friheten än det nuvarande tillståndet. Denna grupp kan
också företräda en nyttig varning för fariseism. Genom att taga hänsyn
till denna stora grupp och till dess naturliga känsla för gott och ont, rätt
och orätt kunna kyrkliga isoleringstendenser motverkas.
Vidare måste ihågkommas, att en skilsmässa mellan kyrka och stat
äventyrar den fria och obundna teologiska forskningen och undervisningen vid våra universitet. Det är av största vikt för samhället och för
vår nedärvda kultur att denna verksamhet får bedrivas ostörd. Det vore
icke bra om denna skulle bli för mycket beroende av olika religiösa riktningar – forskning och undervisning komma i så fall att bli beroende
av olika grupper eller riktningar till förfång för den vetenskapliga friheten.
Det finnes förvisso all anledning att inför avgörandet beakta önskvärdheten av en utredning med helt annat syftemål än den föreslagna. I stället för en utredning för att undersöka förutsättningarna för en skilsmässa mellan kyrka och stat behövs en utredning, som tager sikte på att
utforma det framtida samarbetet mellan kyrkan och staten, dvs. huru
detta bör utformas i dagens och morgondagens samhälle för att bäst
främja kyrkans mål med bidrag av folkets medel och kyrkans egna tillgångar.
Även ärkebiskopen har i sin nyutkomna bok »Vården om kyrkan» manat till försiktighet. Ett beslut om utredning kan få karaktären av ett
principuttalande för skilsmässa. »Om motionen nu bifalles har man att
motse ett säkerligen ganska långt osäkerhetstillstånd innan en dylik utredning kan avslutas. Följden härav torde bli, att en rad angelägna avgöranden uppskjutas. Särskilt gäller detta pastoratsregleringen och den
därmed sammanhängande vakanssättningen av kyrkliga tjänster. Detta
552
,_.,___…,~~–;.-”-~~-~————··
Dagens frågor
åter måste verka återhållande på rekryteringen till prästämbetet – vid
en tidpunkt, då man har trott sig här kunna skönja en vändning till det
bättre.
Ärkebiskopen framställer härefter en mängd frågor, vilka han ber dem
att grundligt övertänka som se en helt statsfri kyrka som ett ideal att
eftersträva.
De uttalade frågorna äro i huvudsak följande:
1) Har man tänkt sig in i själva procedurens omfattning och svårighet? Kyrka och stat ha under en gemensam flerhundraårig historia blivit
så sammanflätade med varandra, att de icke utan stor svårighet kunna
slitas isär. En sådan procedur måste kräva ett så stort uppbåd av kraft
och tid från kyrkans sida, att de angelägna uppgifter, som nu pocka på
en lösning, de insatser i folkets andliga och sedliga liv, som nu krävas,
till ej ringa grad måste eftersättas för att bygga upp en ny kyrklig organisation. Och har man tänkt sig in i hur en sådan skulle vara beskaffad? Hur
skall det nya kyrkligt centrala organ, som skulle ersätta Kungl. Maj:t,
vara konstruerat?
2) Har man icke i sin kritik av statens nuvarande befattning med kyrkliga ärenden förbisett att denna rymmer också betydande positiva värden? Även om statens hand stundom känns hård, även om det nya prästlönereglementet går väl långt mot likriktning med statliga verk, kan det
dock icke förnekas, att det för kyrkan varit en tillgång att vara infogad i
den fasta statliga ordningen. Den risken föreligger onekligen, att en från
staten skild kyrka kommer att innebära en förträngning av den enskilde
prästens frihet. Ärkebiskopen erinrar här om Waldemar Rudins ord, då
han vid 1908 års kyrkomöte talade emot P. P. Waldenströms motion om
kyrkans skiljande från staten:
»Under min verksamhet har jag lärt mig att icke på det sättet draga
gränser mellan ‘de världsliga’ och de ‘andliga’, som ofta sker. Det finnes
mången gång mer av religion och moral än man tror hos dem man kallar
för världsliga, liksom det kanske stundom finnes litet nog därav i djupet
hos dem, som föra en hög bekännelse, och, mina herrar, vi behöva det
s. k. världsliga elementet i vår kyrka, emedan det så ofta representerar
det sant naturliga och allmänmänskliga gentemot en trångbröstad, inskränkt och fanatisk andlighet.»
3) Man måste ställa frågan, vad en skilsmässa i värt land komme att
innebära? De som icke ha blick för det egenartade i folkkyrkans natur
och icke kunna tänka sig en kyrka annat än som en rent frivillig association av individer, komma möjligen att kräva, att kyrkan skall ombildas
helt efter frikyrkligt mönster och liksom ånyo uppbyggas från grunde.n.
Från kyrkans synpunkt skulle man i stället snarast önska, att hon från
början skall omfatta alla sina nuvarande medlemmar, dvs. alla svenska
medborgare, som icke begärt utträde, eller alla dem som genom dopet
upptagits i hennes gemenskap och icke därefter själva begärt att få lämna
denna.
Skulle en sådan frikyrka kunna beskatta sina medlemmar? Enligt
Regeringsformens § 57 tillkommer det konung och riksdag att besluta om
»huruledes enskilda menigheter må för egna behov sig beskatta», och
553
Dagens frågor
detta torde komma att gälla en svensk frikyrka, vilken väl skulle omfatta
i varje fall en väsentlig del av det svenska folket. Det skulle väl icke möta
oöverstigliga hinder att på den rena frivillighetens väg uppbringa medel
till prästerskapets avlöning, även om detta skulle kräva en mer avsevärd insats av tid och arbete än man tänker sig. Men större bleve säkerligen svårigheten att på detta sätt uppbringa medel till alla de andra uppgifter, som komme att åligga kyrkan.
Härefter beröras de ekonomiska frågorna och framförallt huru en ny
svensk frikyrka skulle få medel för sin verksamhet: »Skulle icke beskattningsrätt medgivas, skulle kyrkan ställas inför nödvändigheten att genom
mycket omfattande insamlingsaktioner uppbringa de belopp, som nu äro
upptagna i kyrkaförsamlingarnas budget. Med den statliga beskattningens
nuvarande höjd äro det frivilliga givandels möjligheter avsevärt kringskurna. Det möter nu mycket större svårigheter än det skulle gjort för
ett halvt århundrade sedan att på denna väg finansiera en institution av
den tänkta svenska frikyrkans omfattning. Bleve en beskattningsrätt medgiven, sådan som exempelvis är den tyska evangeliska frikyrkan tillförsäkrad, skulle dessa frågor givetvis få sin lösning. Men utan tvivel har
staten här i sin hand en möjlighet att begränsa eller främja den nya frikyrkans verksamhet, som skulle göra hennes statsfrihet ganska illusorisk.»
Liknande problem möta, då det gäller kyrkans nuvarande fasta egendom. Även om utan tvivel staten har den faktiska makten att »nationalisera» dessa tillgångar, vågar man hoppas, att här det svenska rättssamhällets principer skola iakttagas och att den nya kyrkan som en juridisk
person tillerkännes kollektiv äganderätt till den nuvarande kyrkliga egendomen. Nu tillkommer äganderätten icke kyrkan som helhet, utan de enskilda kyrkorna och i viss utsträckning församlingarna. Men även här
komme det, enligt ärkebiskopens näppeligen helt riktiga uppfattning, att
ligga i statens skön att bestämma villkoren för en svensk frikyrkas verksamhet.
4) Men den väsentliga frågan ligger på ett djupare plan. Förvisso kan
vårt land icke så som fordom kallas ett kristet land: Den starkt begränsade kristendomsundervisningen i skolan lämnar icke alltför djupgående
spår i den vuxne medborgarens medvetande och är föremål för angrepp
av radikala reformatorer, som framför allt vända sig mot morgonbönerna.
De kristna etiska normerna äro icke längre bestämmande för lagstiftningen. Men så länge förbindelsen med kyrkan består, innebär dock
detta en positiv värdesättning av vårt kristna arv. Det är en stor risk,
att en skilsmässa komme att medföra, att denna positiva värdering bleve
ersatt av en negativ inställning.
Ärkebiskopen framställer så ännu en fråga: Skulle skilsmässan bli en
verklighet, kan staten svårligen frånsäga sig ett visst ansvar för kyrkans
öde? Hon är dock kär för en stor del av vårt folk, för många synes hon
omistlig. Under århundraden har man blivit van vid, att hennes verksamhet stödes av det allmänna. Hon har levat trygg, ofta alltför trygg, i
förlitande på Konungens vård. Kanske har man i nutiden fått ökad blick
för att hon även kräver frivilliga offer. Men just det faktum, att hon så
länge stötts av det borgerliga samfundet, medför, att det skulle bli ganska
554

Dagens frågor
svårt att genom en ren insamlingsverksamhet uppehålla en verksamhet,
som dock de flesta icke skulle vilja vara utan. Så vilar här på staten ett
ansvar, som den icke utan vidare kommer ifrån. I en tid då statens verksamhet utsträckes till allt flera områden av livet, kan svårligen ett så stort
och viktigt område lämnas helt utanför dess omsorg.
Ärkebiskopen vädjar slutligen till dem, som nu hava det avgörande ordet, att överväga om det icke finnes en både för kyrka och stat gemensam väg. Det är hans förhoppning, »att en väg måtte finnas till att bevara
en sådan förbindelse mellan stat och kyrka, att kyrkans verksamhet, utan
att religionsfrihetens princip på något sätt trädes för nära, alltjämt får
åtnjuta det allmännas stöd, men likväl får den större frihet och självständighet, som hon behöver för att rätt kunna framföra sin Herres budskap och för att vara det salt i det borgerliga samfundet, vars behövlighet
synes mer än någonsin uppenbar».
Den frågande oro, som ärkebiskopen givit uttryck åt inför den förcslagna utredningens vanskligheter och våda, är för handen även bland
riksdagens lekmän. statssekreteraren Ragnar Edenman, som förvisso mera
framträder såsom en tolkare av kyrkadepartementala än kyrkliga synpunkter, framhöll sålunda i fjolårets riksdagsdebatt i anledning av motioner om en folkomröstning i frågan, följande. Han började med de ekonomiska spörsmålen, vilka ju med nödvändighet måste beaktas av en utredning sådan som den föreslagna: »De kyrkliga jordegendomarna, dvs.
ecklesiastika löneboställen, allmänna kyrkahemman och biskopshemman,
äro av olika härkomst. En del äro anslagna av kronan, en del är donerade, av enskilda, framför allt under äldre tider, och en del äro inköpta
av kyrkliga kommuner, dvs. församlingar och pastorat. Dessa egendomar
representera betydande värden; enligt den senaste allmänna fastighetstaxeringen inte mindre än något över 200 miljoner kronor, därav de
ecklesiastika lönehoställena något över 190 miljoner kronor. På kyrkligt
håll räknar man nog i allmänhet med – det utgår jag ifrån – att staten
och de kyrkliga kommunerna vid en skilsmässa utan vidare skulle avstå
dessa egendomar till kyrkan. Men det är uppenbart att även uppfattningar
i motsatt riktning komma att göra sig gällande.» – – – Inom en statlig
utredningskommitte i Danmark, som sysslar med vissa kyrkopolitiska
frågor, föreslogs bl. a. att kyrkans egendomar vid en skilsmässa skulle försäljas till enskilda. Frågan om kyrkans förmögenhetstillgångar kan alltså
angripas från en rad olika utgångspunkter, och så kommer självfallet även
att ske.
Herr Edenman framhöll vidare, att det väl icke råder någon diskussion därom, att den Lutherska kyrkan vid en skilsmässa från staten
skulle få behålla sina kyrkobyggnader. Men skola då dessa kyrkobyggnader i fortsättningen uteslutande få användas av en fristående evangeliskluthersk kyrka, alltså den kyrka som skulle efterträda den nuvarande
statskyrkan, eller skola de nuvarande frikyrkosamfunden också få använda kyrkorna? Det är en fråga som inte ens berörts i diskussionen men
som vid en skilsmässa uppenbarligen skulle aktualiseras med det snaraste.
Han fortsatte: »Vi ha slutligen kyrkofonden. Dess kapitalbehållning utgör
f. n. ca 90 milj. kronor – – – På kyrkligt håll räknar man med som
555
Dagens frågor
något ganska klart, såvitt jag kan förstå, att kyrkan vid en skilsmässa som
sin egendom skulle erhålla kyrkofondens kapital. Personligen ser jag mycket rimligt i denna begäran, men motsatsen kommer också med största
sannolikhet att hävdas, ty verkställda undersökningar ha gett vid handen, att av kyrkofondens 90 miljoner kronor ungefär 50 miljoner bevisligen ugöra fonderade skattemedel, som under åren 1914 till 1932 tillfördes kyrkofonden på grund av det kyrklig-kommunala skatteutjämningssystemet.»
Herr Edenman nämnde vidare sådana ting som den löpande lokala
folkbokföringen och äktenskapslagstiftningen. Domkapitel och stiftsnämnder komma givetvis att avskaffas – sådana ingripande åtgärder utgjorde
emellertid i detta väldiga sammanhang inte några större problem. Men
frågan uppkommer, hur dessa myndigheters personal skall omplaceras
och hur en del uppgifter skola fördelas. Därtill komma olika problem,
vilka sammanhänga med domkyrkorna, hela den kyrkliga kommunala
indelningen, alla de tiotusentals människor, som äro arrendatorer på
kyrkliga jordbruksegendomar etc. etc. Han underströk slutligen att en
utredning sådan som denna självfallet måste ta lång tid eftersom den
avser en fråga med detta väldiga historiska perspektiv. Ändock ville han
icke avstyrka en sådan utredning – man borde emellertid starta med att
skapa en opinion för densamma.
Det bör vidare erinras om att förhållandet mellan stat och kyrka i Danmark varit föremål för en utredning av en kommitte vilken tillsattes redan 1928. Den hade i uppdrag att efter verkställd utredning framlägga
förslag till sådana ändringar i det bestående förhållandet mellan stat och
kyrka, vilka befunnos önskvärda, och därvid även överväga frågan om
en fullständig skilsmässa mellan stat och kyrka. Denna kommitte arbetade i över 12 år och höll icke mindre än 250 plenarsammanträden. Det
visade sig emellertid omöjligt att genom kommitten få fram några mera
allmänt omfattade förslag i de stora frågorna. Kommittens arbete resulterade därför i ett flertal minoritetsförslag. En minoritetsgrupp förordade
en fullständig skilsmässa mellan stat och kyrka. Två minoritetsgrupper
ansägo tillräckliga skäl därtill icke föreligga, utan framlade särskilda förslag till mindre jämkningar i den bestående ordningen.
Det förväntas visserligen att riksdagens socialdemokrater skola rösta
för yrkandet om en utredning. Den enskilde kristne står emellertid här
inför ett avgörande där hänsynen till gruppens åsikt kan få vika. Så sent
som i maj 1955 uttalade sålunda i 2. kammaren socialdemokraten Gustavsson i Bogla sin övertygelse om »att kyrkan både haft och fortfarande har
en stor religiös och andlig uppgift i vårt svenska folkliv. Jag kan bekänna
att jag ännu inte är övertygad om nyttan och värdet av att staten och
kyrkan skiljas åt. På den punkten är jag inte riktigt partitrogen, men
det har jag aldrig varit. Den punkten tycker jag skulle ha utgått ur vårt
partiprogram, liksom den lär ha gjort ur det finska socialdemokratiska
partiets program. Jag tror inte att staten gagnas av en sådan skilsmässa,
och det är också mycket tveksamt om den skulle gagna den svenska
kyrkan.»
556
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _..__ _~~….~……x:….-.· ….-…:~-.’C-.:…2’__….~···~-·~·-”‘··””··~”””‘.-”””—————–….
Dagens frågor
För dem som hava en liknande inställning måste det väl stå klart, att
en utredning som den föreslagna inte kan gagna staten men väl skada
kyrkan och dess möjlighet att fullfölja sin folkfostrande uppgift. För
dem borde en annan lösning skymta, nämligen en hemställan under vårriksdagen om en annan utredning. En utredning, som bygger på den förutsättningen, att menige mans bästa bättre främjas av att motsättningarna
minskas mellan kyrka och stat än genom att banden mellan dem formellt upplösas. Reellt kan detta ändock aldrig ske. En sådan utredning
skulle, även om den bleve långvarig, icke hämma utan främja kyrkans
verksamhet.
Till sist, låt oss se på de två kontrahenterna efter skilsmässan – den
statslösa kyrkan och den avkristnade staten. Huru skola de, var för sig
och ändock alltjämt beroende av varandra, kunna fullfölja sin egentliga
uppgift: att fostra och vårda vårt svenska folk.
BLÅ RAND CEMENT
kan förverkliga
konstruktörens
intentioner
Många av vår tids stolta
konstruktioner vore otänkbara om de ej kunde förverkligas i betong. Men de
svenska betongkonstruktö-
rerna har skickligt vetat
utnyttja detta material.
Därför användes cement i
ständigt stigande omfattning och till allt djärvare
konstruktioner – konstruktören vet att han kan lita
på cementet och på landets
skickliga entreprenörer.
CEMEN1’A
MALMÖ
Stockholm Göteborg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism