Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stevenson versus Sedan de demokratiska och republikanska partikonvenEisenhower. ten i augusti definitivt löst de oklara kandidatproblemen för president- och vicepresidentposterna har valkampanjen efter
Labour Day den 3 sept. kommit i full gång. Om Eisenhowers nominering
för omval rådde aldrig minsta tvekan under förutsättning, att hans hälsotillstånd ej ånyo plötsligt försämrats. Harold stassens försök att föreslå
den republikanske guvernören i Massachusetts Christian Herter som ny
man efter vicepresidenten Nixon misslyckades på konventet i San Francisco. Stassens argument, att demokraterna, med tanke på Eisenhowers
ovissa chanser att fysiskt hålla ut i sin prövande befattning ännu fyra
år, skulle koncentrera sina angrepp på den flerstädes impopuläre Nixon
med parollen: en röst för Eisenhower är en röst för Nixon, vor otvivelaktigt realistiskt. Men republikanska partiets valledning ville just ha
Nixon som den rätte suppleanten för Eisenhower, därför att Nixon tillhörde den äldre grupp inom partiet, som tidigare varit samlad kring
Eisenhowers motkandidat 1952, framlidne senator Robert Taft. För demokraterna skulle Nixons underkännande ha inneburit en svår taktisk missräkning, vilket nog stått klart för många moderata republikaner med
undantag av Eisenhower själv, som egentligen räknar sig till denna riktning. stassens bundsförvanter i det fördolda våga sig dock aldrig fram
i offentligheten, och han framstod isolerad i San Francisco med en må-
hända avbruten politisk bana.
Demokraterna ha emellertid nu Nixon som främsta angreppsmål, och
deras kandidater, liksom 1952 Adlai Slevenson och senator Kefauver från
Tennessee som vicepresidentaspirant, ha heller icke försummat tillfället.
Denna »ticket» av Slevenson och Kefauver anses mycket slagkraftig. I
medvetande om att ha partikonventets majoritet bakom sig har Slevenson
nu vuxit in i sin roll som demokraternas ledare och Harry Truman har
satts på undantag. Av de bägge rivalerna till kandidaturen, ovannämnde
Kefauver och multimiljonären Averell Harriman, guvernör i staten New
York, har den ene blivit hans »running mate», och den andre lojalt accepterat konventets beslut samt förklarat sig villig att dra sitt strå till stacken genom en agitation, som inte behöver räkna med vad den kostar.
Slevenson skildras som numera skickligare i sin talekonst än för fyra
år sedan, då han led av alltför starka intellektuella hämningar. Han ger
rundhänta löften åt alla håll och har hittills lyckats att vinna gehör både
i den demokratiska Södern med dess motvilja för Högsta Domstolens förbud mot rasskillnad i statligt understödda skolor och hos den allt talrikare befolkningen av från Södern inflyttade negrer i Nordens industristater – enbart i Chicago finnas f. n. ca 1 miljon negrer. Denna gång är
uppenbarligen Södern redo att återgå till sin traditionella demokratiska
bekännelse i motsats till 1948, då flera sydstater vände sig direkt mot
Truman, och 1952, då Eisenhower fick många röster i Söder på grund av
483
Dagens frågor
sin personliga popularitet. Det torde också ha varit mödosamt att konstruera den »planka» i demokratiska partiets valprogram, som skulle kunna
vinna den vita Söderns gillande utan att riskera de svartas sympatier.
Truman gjorde nog Slevenson en tjänst, då han på konventet i Chicago
trädde i bräschen för Harriman, sin nära vän och betrodde minister under sin storpolitiskt dramatiska presidentperiod. sydstaternas delegerade
på konventet föredrogo Slevenson framför den alltför radikale segregationsbekämparen Harriman. Eleanor Roosevelt, som politiskt förblivit
Förenta staternas »first lady», säges ha varit energiskt verksam under
konventet i korridorerna för en kompromiss. I ett tal har Slevenson kvitterat detta förtroende med lovord över de äldre sydstatspolitiker, som
med anciennitetens rätt äro ordförande i de viktigaste utskotten på
Capitolium.
Hur te sig nu utsikterna? Gallup bebådar obetingad seger för Eisenhower vid presidentvalet. Men Gallups prognos slog som bekant totalt
fel 1948, då Dewey tippades som överlägsen segrare gentemot Truman,
vilken med glänsande resultat fört sin kampanj på egen hand. Mera osä-
kert är däremot, om republikanerna skola kunna fördriva demokraterna
från den knappa majoritet de vid »mellanterminvalen» 1954 uppnådde
i kongressens båda hus. Ju längre valrörelsen fortskridit, desto större
tvivel börja även yppas, huruvida Eisenhower verkligen vore oslagbar.
Han orkar inte med sådana ansträngande rundresor i alla stater som
Stevenson och Kefauver utan får begränsa sig till att på av demokraterna särskilt hotade orter uppenbara sig i bil och leende hälsa åt alla
sidor på en passage genom gatorna. Hans tal i televisionen lära icke
heller ha varit någon sådan pyramidal succes som republikanska valbossar inbillade sig och för vilket ändamål de betalat miljoner dollars
för att kunna disponera lämpliga timmar för Eisenhower. Televisionspubliken vill höra och se annat än politik, och de amerikanska medborgarna äro icke så lidelsefullt gripna av partistriden, att röstningsfrekvensen brukar överskrida 60 o/o.
Istället har Nixon föresatt sig att fylla ut luckan efter Eisenhower genom en valturne i stor skala runt hela unionen, som han fullföljer trots
förkylning och feber. För att dementera uppfattningen om sin reaktionära läggning, dokumenterad genom fräna anföranden under valrörelsen 1952 och senare, bernöder sig Nixon om en urban och försonlig
ton; han skonar tillsvidare Slevenson men hugger desto friskare in på
Truman och dennes »kommunistinfiltrerade administration». Blott i förbigående berör han ännu sina vedersakare på valfältet, men det kan
vara en upptakt i stil med det berömda liktalet av Marcus Antonius vid
Cresars bår i Shakespeares skådespel.
Slevenson däremot drar sig icke för att direkt polemisera mot Eisenhowers gångna presidenttid och anklagar honom att insöva medborgarna
i en falsk känsla av säkerhet genom det ideliga talet om fred och utjämning med Sovjetunionen, medan i verkligheten genom Dulles’ politik de
europeiska allierades känslor mot USA bli allt bittrare och världskommunismens framgång på alla fronter obestridligare. Men denna uppmaning till en mera aktiv politik från Washington står icke i någon god
samklang med att Slevenson samtidigt försöker få röster genom att för- 484
Dagens frdgor
orda värnpliktens avskaffande och återgång till systemet med värvad
trupp. I Västeuropa synes dock råda en allmän opinion att Stevenson i
Vita Huset skulle kunna bebåda en renässans för Trumans resoluta utrikespolitik.
Motvind för Förbundskansler Konrad Adenauer har efter den triumfala
Adenauer. höjdpunkten vid valen den 6 september 1953 haft nästan
oavbrutna motgångar. Hans förhoppningar på den s. k. Europaarmeen
som den bästa symbolen och den säkraste garantin för de planer på
västeuropeisk integration, vilka han främjade i förtroligt samråd med
sina politiska meningsfränder, den kristligt-sociale Alcid De Gasperi i
Italien och Robert Schumann i Frankrike, grusades genom franska nationalförsamlingens nej den 30 augusti 1954. Den i hast genom Edens skickliga och energiska initiativ återupplivade Brysselpakten från 1948 som
en militär västunion motsvarade Atlantpaktstaternas önskemål i denna
del, men den var icke någon ersättning för Europaarmeen som en mera
positiv faktor för de federativa avsikterna. Dessutom måste Adenauer
köpa dåvarande franske regeringschefen Mendes-Frances samtycke till
Västunionen genom löftet, att Saarområdet skulle »europeiseras», men tills
vidare förbli i mynt- och tullunion med Frankrike. Denna utfästelse, överkorsades av Saars tyska befolkning genom ett referendum den 23 oktober 1955, varvid Adenauer hade fått påtaga den impopulära rollen att som
ordhållig man avråda från ett så radikalt beslut. Saarländarna hade emellertid förlorat respekten för Frankrike – och Parisregeringen resignerade
i medvetande om sin oförmåga att hävda sitt lands intressen både i det
allt oroligare Nordafrika och i Saar mot en kompakt majoritet av tyskar,
vilka kunde stödja sig på alla västtyskars sympati.
Adenauer höll dock god min i elakt spel. Efter ett års trägna förhandlingar mellan Bonn och Paris träffade han i september en definitiv uppgörelse med sin nye franske kollega, socialisten Mollet. Enligt denna
skall Saar den 1 januari 1957 återförenas med Västtyskland på villkor
att den ekonomiska unionen med Frankrike senare skall avvecklas under
för Frankrike gynnsamma betingelser och Västtyskland ge efter beträffande byggandet av Moselkanalen. Det måste hälsas med tillfredsställelse
av alla sanna europeer, att denna svåra stötesten för fransk-tysk grannsämja nu snabbt och grundligt röjts ur vägen, vilket för några år sedan
föreföll otänkbart.
I samband med denna överenskommelse passade också Adenauer och
Mollet på att manifestera sin gemensamma föresats att göra nya ansträngningar för den västeuropeiska integrationens framgång. Efter De Gasperis
frånfälle i början av augusti 1954 och sedan Robert Schumann trätt tillbaka har Adenauer varit tämligen ensam på skansen i striden för den
västeuropeiska union, där samförståndet mellan Frankrike och Västtyskland skulle vara den kontinentala stödjepelaren. På belgiske regeringschefen, socialisten Spaak, kunde han visserligen lita, men dennes inflytande motvägde icke den likgiltighet, som De Gasperis mera omstridde
efterföljare ådagalade. I Mollet har Adenauer dock funnit en likasinnad,
som icke ämnar svika de ideer om Västeuropa vilka han förfäktat i
485
. ·- —- ., ____________’–
Dagens frågor
egenskap av märkesman inom fria Europarådet i Strassburg. Bägge ha
samtidigt betonat, att Storbritanniens anslutning till dessa strävanden nu
äro mera oundgängliga än någonsin.
London har tidigare alltid avböjt sådana vädjanden med motivering
att förbindelserna med Samväldet och Ottawaavtalen om preferenstullar
för dess medlemmar förhindrade ett sådant aktivt steg. I dagarna har
emellertid en annan Strassburgman, finansministern McMillan, under
samtal med representanter för Samväldet upplyst, att Edens konservativa
regering nu på allvar överväger att ta närmare kontakt med de västeuropeiska federationsideerna, och att Storbritannien icke längre kan
ställa sig utanför en eventuell europeisk tullunion. Diskussioner härom
ämnade Londonregeringen uppta med villiga medlemmar av Samväldet.
Frontförändringen från brittisk sida är sålunda obestridlig. Den förklaras, liksom Frankrikes iver, av de isolerade västeuropeiska staternas
oro inför den politisk-ekonomiska offensiven från världskommunismen.
Härtill kommer de forna asiatiska och afrikanska koloniernas och protektoratens nytända nationalism, vilken förklarar Washingtons undfallenhet i Suezkanalkrisen. Naturligtvis förstär Dulles, att de franska och
brittiska regeringarnas ej offentligt utsagda bitterhet mot hans undfallenhet för president Nasser inspirerat särskilt Eden och hans kolleger till
deras nya västeuropeiska giv. Men enär Washington ständigt förmanat de
Västeuropeiska nationerna att söka sin trygghet och framtid i en närmare sammanslutning, har Dulles pliktskyldigast på en presskonferens
med tillfredsställelse konstaterat, att en sådan utveckling nu vore på väg.
Även för Adenauer har förhållandet till USA, som hittills präglats av
förståelse och hjärtlighet, grumlats av missnöje över Eisenhowerregimens
nya militärpolitik. Med uppbjudande av hela sin parlamentariska pondus
och trots regeringsblockets genom Dehlerdemokraternas fronderi minskade majoritet i förbundsdagen lyckades Adenauer under våren och försommaren genomdriva ett beslut om allmän värnplikt. Härefter skulle nya
lagar utfärdas om bl. a. en tjänstgöringstid på 18 månader, i överensstämmelse med NATO-högkvarterets bestämda önskan. Därigenom skulle
grundvalen ha lagts för 12 västtyska divisioner som omistligt bidrag
till Västeuropas försvar. Det dröjde dock icke länge förrän genom indiskretioner i Washington den nyheten spreds, att den amerikanske överbefälhavaren, amiral Radford, föreslagit en o m r u s t n i n g i avsikt att
småningom minska amerikanska armens numerär med 800 000 man samt
främja produktionen och användningen av hypermodärna vapen på de
»konventionellas» bekostnad. Detta tog oppositionen mot Adenauer, med
Ollenhaners socialdemokrater i spetsen, till en intäkt för beskyllningar,
att Västtysklands försvarsplan redan frän början vore hopplöst föråldrad
och förty borde omstöpas från grunden. Genom västtyske ambassadören
i Washington och general Adolf Hensinger som utsänd expert försökte
Adenauer att få någon klarhet om de fakta, som lågo bakom nyssnämnda
rykten. I Washington försäkrades emellertid, att Radfordplanen endast
vore ett projekt, som ännu icke blivit prövat enligt förskriven instansordning och i september sände Dulles en av sina främsta ämbetsmän i
State Departement, biträdande statssekreteraren Robert Murphy, till Bonn
för att personligen bekräfta dessa utsagor.
486
Dagens frågor
Icke desto mindre synes den uppfattningen vara allmänt spridd i Västtyskland, att en reorganisation i antydd riktning förr eller senare förestär inom amerikanskt militärväsen – ävensom något snarlikt i Storbritannien – varigenom den västtyska upprustningen råkat ut för en förtroendekris. I den mån »avstaliniseringen» jämlikt sina upphovsmäns
beräkningar burit frukt i önsketänkande om Sovjetunionens åstundan
att avblåsa det kalla kriget och i stället etablera en fredlig koexistens
med Väst har den västtyska motviljan mot allmän värnplikt och allt
militärt blivit allt starkare. Det går långt när borgmästare i bayerska
städer vägra att vidta lagligen föreskrivna åtgärder om mönstring av
värnpliktiga, och de nya tyska soldaterna överfallas, därför att de bära
uniform. På västtyska landsorganisationens senaste kongress i Hamburg
vädjade Adenauer vid ett personligt framträdande inför kongressen om
solidaritet med nationens livsintressen. Denna antog emellertid senare
resolutioner mot den allmänna värnplikten och fordrade att vägran att
underkasta sig militärtjänst borde kunna motiveras icke blott med moraliska utan också med politiska skäl.
Denna envisa motvind har nödgat Adenauer och hans regering till åtskilliga modifikationer av sina ursprungliga planritningar. Första tjänstgöringen skall utgöra 12 månader i stället för tidigare 18, varemot antalet av sådana soldater, som frivilligt åtaga sig längre tjänstgöring, skall
ökas från 230 000 till 300 000 man. På så sätt kommer armen till 50 procent att bestå av yrkessoldater. Häri ha fransmännen redan spårat en
kuslig likhet med Weimarrepublikens Reichswehr, vilket gör dem ännu
mera benägna att fast inlemma Västtyskland i en västeuropeisk unionsförfattning. För att kompensera nedsättningen av den första tjänstgöringstiden ifrågasätter Bonnregeringen att värnpliktiga reservister vartannat
är skola inkallas till en månads repetitionsövning. De första mönstringarna av värnpliktiga skola äga rum i januari 1957, men datum för rekryternas inkallelser är ännu icke bestämt. Det är ont om befäl, visserligen
icke av högre grad, men väl majorer, kaptener och löjtnanter. De befälspersoner i sådana grader, som överlevat kriget, ha nu blivit för gamla.
En generalstab kan heller icke snabbutbildas som rekrytförbanden. Den
gamla generalstaben under första världskriget konserverades i Reichswehr
och nyrekryterades successivt för att efter upprustningen 1935 vara redo
och kompetent för sin uppgift. Det torde därför komma att dröja, innan
NATO kan räkna med effektivt biständ av en nydanad västtysk krigsmakt. Måhända hinna förberedelserna inte längre än att deras vidare
utformning blir beroende av nyvalen till förbundsdagen nästa sommar,
vilka val komma att avgöra Adenaurregimens fortsatta tillvaro.
Skuggspel i Västerut har krisen om Suezkanalen till den grad fängslat
Krimsol. den offentliga opinionens uppmärksamhet, att förhållandena i länderna bakom järnridån följts med mindre intresse. Ett undantag utgör det rättsliga efterspelet till arbetarrevolten i Poznan den 28
juni, som föranlett en process mot några anklagade ynglingar bland
demonstranterna, vilken rättegång skett i friare former än som någonsin
förekommit inom det bolsjevikiska imperiet. Åklagarens och försvars- 487
Dagens frågor
advokaternas inlägg refereras sålunda utförligt i tidningarna. Amerikanska korrespondenter ha visserligen påstått, att en amerikansk domstol icke brukar medge sådana förmåner, som där stå publiken till buds.
Upprörda polska insändare i amerikanska tidningar ha däremot framhållit, att vederbörande icke begripit, att hela rättegången är planmässigt regisserad för att just föra Västerlandet bakom ljuset. Den är ett
skådespel med på förhand fastställda roller, medan de verkliga processerna redan i hemlighet ägt rum med sannolikt drakoniska straffsatser.
De maktägande i Polen tvingas emellertid att på något sätt ta konsekvensen av sitt medgivande av Poznanrevolten icke är ett verk av internationella uppviglare i amerikansk sold utan beror på de polska industriarbetarnas skriande nödläge, för vilket naturligtvis försumliga ämbetsmän fingo skulden. För att bevara ett visst sken av rättvisa måste därför
det juridiska efterspelet i Poznan uppföras med öppna utfrågningar av
de anklagade, utsagor av tillkallade psykologiska professorsexperter, försvarsadvokaternas vädjan om mild dom och annat som tillhör en civiliserad rättskipning. Men som en amerikansk polack kommenterar: »Man
får aldrig glömma, att frihet och rättvisa sedan 1945 upphört att existera i det geografiska område, som tidigare hette Polen, men som nu utplånats till ett moskovitiskt lydrike.»
Tid efter annan ha under sommaren förekommit sporadiska meddelanden i tidningarna, att i tysthet häftiga tvister pågå mellan »avstaliniseringens» förkämpar å ena sidan och anhängarna av hårdare metoder
å den andra. Åtminstone i Polen och i Ungern har detta medfört att
stalinisten Jakub Berman försvunnit i bakgrunden och den tidigare
detroniserade generalsekreteraren för kommunistpartiet Gomulka försatts
på fri fot och möjligen ånyo tagits till nåder. Fejden mellan de två riktningarna fortsätter emellertid. överbefälhavaren, marskalken Konstalin
Rokossovski, Kremls specielle förtroendeman, är en mäktig målsman för
den stramare regimen och regeringschefen, socialisten Cyrankiewitz,
företräder en mildare. I Budapest har den hårdföre stalinisten Matthias
Rakosi nödgats vika för mera moderata män, men till någon slutgiltig
uppgörelse tycks det icke heller ha kommit i Ungern. Ännu otydligare
ter sig situationen i Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien.
Måhända kan en förklaring finnas i det följande. I september lystrade
den västliga världen plötsligt till, när från Belgrad förspordes, att ryska
kommunistpartiets generalsekreterare, Nikita Chrustjev, begivit sig till
president Titos sommarresidens på den vackra ön Brioni utanför Istrien
i Adriatiska havet, »för att vila ut». Ett par dagar senare upplystes, »att
Tito övertalats av Chrustjev att flygledes följa honom till Sotchi på ryska
Rivieran vid Svarta Havel», – där Stalin plägade semestra och där
Kremlhärskarna efterträtt storfurstarna som villaägare. Tito ledsagades
av sin maka samt tvenne av sina skickligaste medarbetare, vicepresidenten Rankowitj och den bosniske presidenten Djuro Pucar, vilket tydde
på att han hade behov av tränade rådgivare. Då Tito ävenledes övervann
sin kända motvilja för flygresor, måste det röra sig om något vida allvarligare än att Tito i sin tur skulle rekreera sig på Krim till omväxling
med Brioni.
Det var också fallet. I Belgrad nödgas man tillstå, att på senare tid
488
Dagens frågor
mellan Belgrad och Moskva uppstått ideologiska och politiska meningsbrytningar. Dessa borde biläggas genom oförbehållsam och direkt diskussion mellan parterna vid äventyr att eljest liksom i juni 1948 en ny
och svår Titokris komme att skaka det kommunistiska östblocket.
Hur har det kommit därhän? I juni avlade Tito en treveckorsvisit i
Sovjetunionen, varvid han av hög och låg firades och hälsades med stormande jubel. Tillsammans med härskarna i Kreml undertecknade Tito
en proklamation, varigenom han, den tidigare förrädiske avfällingen från
den sanna kommunistiska tron, tillerkändes rätt att välja sin egen väg
till socialismen. Härigenom uppgav Kreml Stalins gamla anspråk att vara
världskommunismens ofelbare ledare och bekräftade i proklamation »att
utvecklingen till socialismen kunde vara annorlunda i olika länder».
Det var just den ståndpunkt som Tito före juni 1948 hade förfäktat mot
Stalin och som ledde till hans bannlysning av Kominform. Nu triumferade han och med honom de »nationella» kommunistledarna och deras
anhängare i satellitstaterna. Den av Chrustjev med sitt långa, först hemliga tal inför kommunistiska kongressen i vintras inledda »avstaliniseringen» med dess avslöjanden om Stalin som den maktlystne despoten,
skulle nu bära politisk frukt i handling.
Händelserna fogade sig så, att just samma dag, den 28 juni – Serbiens
nationaldag, datum för mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo
1914, för Versaillesfredens undertecknande 1919 och för kättardomen
över Tito 1948 – utbröto de ovannämnda kravallerna i Poznan, som
försatte Kreml i skräckstämning. Tyglarna hade uppenbarligen lossats
för tidigt och för mycket. Pravda innehöll kort därefter ett »dekret» av
Bulganin och Chrustjev, vilket sökte retuschera Chrustjevs nyssnämnda
avgrundsmörka bild av Stalin. Det påstods snart, att de ryska marskalkarna med Sjukov i spetsen, givetvis i nära kontakt med den ryskpolske
kollegan Rokossovski, ansägo »avstaliniseringen» öka den tidigare oroväckande opålitligheten hos satellitstaternas egna armeer. De fingo stöd
från Stalins svåger Lazar Kaganowitj och från Molotov, som visserligen
fruktat för sitt liv under Stalins sista dagar, men som ändå icke ville
taga helt avstånd från honom. Både Kaganowitj och Molotov hade i våras
berövats sina riksämbeten men tillhörde genom partimeriter och personlig prestige alltjämt den kollektiva diktaturkretsen, inom vilken under
äterstoden av sommaren lära ha förekommit skarpa åsiktsbrytningar till
Bulganins och Chrustjevs nackdel.
I början av september sände sålunda sovjetryska partiets centralkommitie en cirkulärskrivelse till »kamraterna» i satellitstaterna, vari Tito
och hans jugoslaviska kommunism ånyo på det skarpaste kritiserades.
Hans parti kunde icke betraktas som marxistiskt-leninistiskt utan var
snarare ett slags socialdemokratisk vänster. »Broderpartierna» varnades
att följa Jugoslaviens exempel och uppmanades att icke låta sin politik
bestämmas av detta. I Belgrad blev man lika bestört som upprörd över
detta Kremls äterfall i 1948 års metoder och förstod, att cirkulärskrivelsen hade föregåtts av påtryckningar i satellitstaterna, vilket varit orsaken
till att »avstaliniseringen» avstannat. Tito säges ha kraftigt reagerat mot
denna överkorsning av kommuniken från juni månad om rätten till
socialistisk autonomi. Han irriterades dessutom av förstucken kritik i
489
Dagens frågor
Moskva mot hans strävan att icke bryta alla broar mot väster, för att icke
gå miste om de årliga amerikanska subventionerna. Tito var även angelägen
att uppehålla goda fijrbindelser med det ekonomiskt återuppblomstrade
Västtyskland och aktade sig därför noga att erkänna den moskovitiska
marionettregeringen i tyska östzonen.
Titos vredgade protester mot Kremls omkastning av kursen väckte bekymmer, särskilt hos Chrustjev, vilken för att förebygga en ny och än
mera vittgående schism med Tito hastade till Brioni. Han förmådde Tito
att öga mot öga möta Bulganin, som sannolikt är på Chrustjevs linje,
samt »avstaliniseringens» motståndare inom Sovjetryska statsledningen,
försvarsministern, marskalk Sjukov inberäknad. Med spänning må man
avvakta om återverkningarna om Stalins maktsjuka skola kunna hävas
genom samtalen på den solbelysta kurorten Sotchi.
En välbehöv- Inom Stockholms tidningsvärld har den förutsedda följden
lig sanering. av Högsta Domstolens förnyade avslag i våras på ingenjör
Torsten Kreugers begäran om resning i Högbroforsmålet inträffat. Den
4 oktober publicerades nämligen en kommunike i Aftonbladet och Aftontidningen att underhandlingar mellan Landsorganisationens ledning på-
ginge om försäljning av herr Kreugers både tidningar, stockholms-Tidningen och Aftonbladet, vilket samtidigt bekräftades av LO:s ordförande
herr Axel Strand. I kommuniken försäkrades, att syftet med transaktionen
vore att för framtiden trygga utgivningen av sagda pressorgan, varmed
underförstods, att koncernen på senare år blivit en så dålig affär, att en
fortsättning i samma regi skulle vålla den nuvarande ägaren ännu större
förluster. Sådant kan hända även tidningar och skulle icke ha väckt den
sensationella uppmärksamhet, som nu blev fallet, därest icke den i och
för sig hittills i penningbelopp rekordmässiga uppgörelsen i denna
bransch förknippats med tvenne markanta faktorer av politisk och personlig art.
Man får nu bevittna, hurusom två av huvudstadens folkpartiorgan, av
vilka Aftonbladet, näst efter Norrköpings Tidningar, är Sveriges äldsta
pressalster i modern mening, grundat 1830 av Lars Johan Hierta, som står
staty invid dess officin, utan varsel övertas av fackföreningsrörelsen, som
icke minst genom sin målmedvetna och mångåriga stödaktion åt de s. k.
arbetartidningarna runt om i landet även härigenom är siamesisk tvilling
med socialdemokratien. Möjligen kunde det förefalla som om denna på
opinionsbildningens betydelsefulla fält fått revansch för sin regress i
röststyrka och mandattal vid andrakammarvalen den 16 september. För
den händelse man inom landssekretariatet tillmätt denna synpunkt någon
vikt, kan det ha underlättat för herr Kreuger att överhuvud få försäljningen till stånd med måhända ett fördelaktigare pris – det talas om
20-25 millioner kronor, beroende på vilken av parterna, som skall svara
för solvensen av de pensionsfonder för personalen, som utgöras av arbetsgivarens insatser.
Det är naturligtvis beklagligt, att två tidningar av sådan storleksordning
som stockholms-Tidningen, i vilken det konservativa stockholms-Dagblad
uppgick 1931, och Aftonbladet, som sedan sekelskiftet under flera årtion- 490
Dagens frågor
den var högerbetonad, upphöra att vara språkrör för borgerlig åskådning.
Man bör nämligen ej inbilla sig, att vare sig St.-T. eller AB hädanefter
av sina nya ägare skola tillåtas fullfölja denna sin tidigare uppgift, hur
frankt AB:s redaktion än må förklara sig beredd att blott skriva, vad den
menar, och vilken tolerans härvidlag som herr Strand än utlovat. Redan
dagen efter korumunikens utgivande ansågs det givet, att avsikten vore
att snarast möjligt nedlägga Aftontidningen, vilket länge förberetts, och
låta Aftonbladet träda i AT:s ställe. Ekonomiskt är det begripligt, enär
AT efter sin tillkomst 1942, i det vällovliga ändamålet att stärka även
den civila svenska försvarsviljan mot nazismen, lär ha kostat förläggaren
LO ca 15 millioner kronor. Under de år, då Frans Severin och Ragnar
Casparsson, dessa syndikalistiska liberaler inom arbetarrörelsen, voro
chefredaktörer, vunno deras frimodiga och självständiga ledande artiklar tillbörlig uppskattning också bland de partipolitiska motståndarna.
En liknande fusion mellan stockholms-Tidningen och det officiösa regeringsorganet, Morgon-Tidningen, torde också endast vara en tidsfråga,
även den påkallad av ett ständigt minussaldo i MT:s ekonomiska balans.
Det är dock ingalunda säkert, att denna tidningsförlust för den borgerliga fronten automatiskt måste medföra motsvarande vinning för den
socialdemokratiska. Ekonomiskt brukar det sällan bli lönande att sammansmälta två företag, vilka var för sig icke kunna få debet och kredit
att gå ihop. Man kan tillhandla sig en tidnings namn och lokaler, maskiner och alla dess livlösa inventarier men aldrig dess personal, avnämare
och annonsörer – med undantag av St.-T. privilegium på officiella kungörelser, som på sin tid övertogs från stockholms-Dagblad. En yrkesstolt
tidningsman – de organiserade arbetarna ha icke monopol på klassmedvetandets sympatiska sidor – vill icke degraderas till vad tyskarna
bruka beteckna som »Tintenkulis». Abonnenterna äro tillika hos oss så pass
upplysta, att de icke mottaga socialistiskt kontraband i oförändrad yttre
förpackning, och annonsörerna torde avvakta hur tidningarnas gamla
prenumerantstock kommer att reagera, innan de förnya sina order.
Dessutom ha f. d. proletärernas mäktiga korporation genom denna
storkapitalistiska spekulation tangerat de krav på »industriell demokrati»,
som den ställer – på andra företag, genom att opåtalt låta sin motpart,
herr Kreuger, lämna sin genom kringflygande rykten alltmera irriterade
personal i okunnighet om de hemliga förhandlingar, som skulle avgöra
deras framtida existens. De företagsnämnder, som tillsatts enligt gällande kollektivavtal mellan journalisternas fackorganisation och Tidningarnas Arbetsgivarförening, ha just en dylik kontakt som sin förnämsta
funktion, och Journalistförbundet ämnar icke å de anställdas vägnar passivt finna sig i vad som förekommit. Om därjämte framdeles konflikter
skulle komma att uppstå med journalister i dessa tidningar, vilka ej äro
sinnade att redigera på kommando och som ha avtalsenlig rätt att hävda
sin personliga övertygelse, kan en sådan tvist bliva en även moralisk förlust för LO:s ledning och därmed för hela fackföreningsrörelsen. Även
socialdemokratiens efter valnederlaget att döma nedsatta prestige inför
tjänstemännen kan vid en sådan eventualitet icke undgå att bli ännu
mera lidande. Det ligger också i öppen dag, att LO:s ledning från dessa
förhandlingars upprinnelse till deras nu sannolika slutförande konsul- 491
Dagens frågor
terat statsminister Erlander och socialdemokratiska partistyrelsens verkställande utskott, där han som bekant är ordförande. Herr Axel Strand
är i likhet med sin av LO:s kongress i september nyvalde efterträdare,
herr Arne Geijer, socialdemokratisk politiker, den förre vice talman i
och den sistnämnde ledamot av första kammaren.
Vad det personliga momentet, herr Torsten Kreuger, i denna affär
angår, är det i svenska tidningspressens historia dessbättre enastående.
Herr Kreuger hade veterligen tidigare icke sysslat med tidningar eller
befattat sig med politik, innan han, i samband med brodern Ivar Kreugers
desto vidlyftigare intressen i detta avseende, oväntat före broderns krasch
befanns vara ägare av stockhalms Dagblad med en option på StockhomsTidningen, varav han senare begagnade sig. Herr Torsten Kreuger saknar
dock icke insikt i allmänna angelägenheter, i den mån dessa beröra ekonomiska spörsmål, och har under årens lopp i många artiklar i Aftonbladet med den praktiske affärsmannens erfarenheter skarpt nagelfarit
den socialdemokratiska regeringens vanskötsel av penningvärde och valutavård. Utan att försumma sin enskilda, omfattande affärsverksamhet
kom han emellertid så småningom att alltmera behärskas av ett passionerat patos för en revision av den fällande domen över honom i Högbroforsmålet. En stab av jurister, journalister och experter har varit honom
behjälplig att göra St.-T. och AB till organ för denna resningsagitation.
En medborgare måste förvisso ha möjlighet att söka få laglig rättelse av
en dom, som han subjektivt anser upprörande oriktig. Men det var ett
unikum, att herr Kreuger därvid kunde förfoga över två dagliga tidningar, som specialiserade sig på att ropa om »rättsrötan» och utan hämningar omhulda envar som påstod sig hamnat i samma situation som
herr Kreuger. Resultatet blev en förvirrande och partisk offentlig debatt
av dessa frågor, som i tanklösa människors ögon systematiskt misstänkliggjorde vårt rättsväsende. Hur domen i Högbroforsmålet kom att dominera herr Kreugers bedömning av sitt ansvar som »tidningslord» belyses
av att han under förhandlingar med LO i början av 1950-talet om samma
försäljning som nu fordrade som villkor, att hans tidningar jämväl i
fortsättningen som ett servitut skulle fortsätta kampanjen. Då LO:s ombud
avböjde detta, strandade förhandlingarna för den gången.
Herr Kreuger förtröttades emellertid icke och beledsagade en ny begäran om revision med oavlåtliga spaltkommentarer och digra tryckta
utredningar, till omväxling med dessbättre hos oss ovanligt osakliga
pamfletter, i förhoppning att därmed få resning i målet. Då detta icke
lyckades, synes herr Kreuger ha resignerat och funnit ändamålslöst att
fortsätta med sina tidningars förluster. Han har velat överlåta dem för
högsta möjliga pris, därför att de nu för honom mistat sitt egentliga värde.
Det bör förty konstateras, att hur påkostande denna Kreugerepisod än
varit för Sveriges högtstående tidningsväsen och hur pinsam själva epilogen, med dess belysning av den privat- och kollektivkapitalistiska
affärsmoralen på publicitetens ömtåliga område, denna likväl, oberoende
av konsekvenserna för nämnda tidningar, inneburit en lika välbehövlig
som efterlängtad sanering till vilken svenska pressen är att lyckönska.
492

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner