Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Storm i ett Den artikel om »Unden och vår utrikespolitik», som redakvattenglas? tör Gunnar Unger publicerade i föregående häfte av denna
tidskrift, har inte gått spårlöst förbi. Den har tvärtom väckt en uppmärksamhet så livlig, att man frestas tala om en storm i det vattenglas, vars
ljumma, något grumliga, något unkna och mycket grunda innehåll är
svensk utrikespolitisk opinion. Skulle man bara se till den kvantitativa
sidan av de inlägg, som artikeln föranlett – ett halvt hundratal ledare i
tidningar företrädande samtliga partier och de mest skilda landsändar
– vore det rent av befogat att påstå, att den framkallat en utrikespolitisk
debatt i Sverige.
Det började så försiktigt med några förpostfäktningar i regeringsorganet Morgon-Tidningen och dess utrikespolitiska eko inom folkpartiet,
stockholms-Tidningen, i vilka man med icke alltför väl spelad oro undrade, om de i hr Ungers artikel framförda åsikterna verkligen kunde vara
representativa för högerpartiet och dess ledare. Men generalangreppet
lät inte länge vänta på sig. Det kom i så dramatiska och sensationella
former, som tänkas kunde, nämligen genom statsministerns öppningstal
vid socialdemokratiska partikongressen. Han ställde däri högerledaren
till ansvar för artikeln i Svensk Tidskrift och avkrävde honom räkenskap
för hans ståndpunkt beträffande vår alliansfria politik.
Hr Erlander uttalade bl. a. att »ett nytt utrikespolitiskt program framlagts i högerns tidskrift» och lämnade ett referat härav. »Allt detta
kunde avfärdas som betydelselösa och förvirrade spekulationer», fortsatte han, »Om inte hr Hjalmarson stundom uttryckt sin anslutning till
den alliansfria politiken i så dunkla och besynnerliga ordalag, att fler
än artikelförfattaren kan ha bibringats uppfattningen att högern velat
presentera en ny utrikeslinje. Hr Hjalmarson bör vara medveten om att
han därigenom utsätter värt land för betydande risker. Vår alliansfria
utrikespolitik bygger nämligen på att full klarhet räder om dess innebörd.
Vi tillmäter enigheten om utrikespolitiken ett betydande värde, men vi
tvekar inte att ta strid med dem som anser att vi bör överge alliansfriheten», slutade statsministern sitt förmaningstal.
I ett intervjuuttalande dagen därpå, förklarade hr Hjalmarson att detta
var »det kära gamla talet», som hr Erlander med smärre variationer och
olika aktuella förevändningar höll varje valår – högerledaren tillade
att han bara gått och väntat på att det skulle komma. Beträffande den
åberopade artikeln yttrade hr Hjalmarson »att den hade mänga träffande
formuleringar, men det fanns också vissa saker i den, som jag s k u 11 e
u t t r y c k t a n n o r l u n d a». (Spärrat här.) Den omständigheten att
högerledaren icke hade några som helst reservationer att göra i fråga
om artikelns sakinnehåll, utan endast i fråga om dess utformning på vissa
punkter, föranledde, som man kunnat vänta, ett nytt angrepp frän statsministern. I sitt avslutningstal vid socialdemokratiska partikongressen
305
Dagens frågor
återkom han sålunda till ämnet och avkrävde på nytt hr Hjalmarson ett
besked om hans utrikespolitiska ställningstagande.
Under den mellanliggande Yeckan och även därefter har den socialdemokratiska pressen över hela landet varierat statsministerns text i
olika tongångar, alltifrån det hysteriska tungomålstalandet i ambassadör
Edbergs Ny Tid till det bornerade snusförnuftet i chefredaktör Elfvings
Morgon-Tidning. Till samma linje har – förutom bondeförbundspressen,
vilket kanske inte behöver tilläggas – även vissa folkpartitidningar anslutit sig. Det gäller särskilt Kreuger-pressen och Harry Hjörnes Göteborgs-Posten, tidningar, vilka med sin neutralistiska propaganda icke
dra sig för att gå den östliga »fredsoffensivens» organisatörer till handa.
Andra folkpartitidningar med större mått av frigjordhet från det officiella utrikespolitiska vanetänkandet såsom Handelstidningen och Vestmanlands Läns Tidning ha påpekat det löjliga i att varje försök att blåsa
liv i den domnade utrikespolitiska debatten skall framkalla formliga
raseriutbrott hos statsministern, t. o. m. när blott och bart en skandinavisk försvarssamverkan åsyftas, en tanke som tidigare inte varit honom
själv främmande. Dagens Nyheter har för sin del gått ända därhän att
karakterisera de tankar och förslag, som föranlett kritiken mot högern,
såsom »ytterligt försiktiga och begränsade» och »nära anknutna till den
officiella politiken»! Vad slutligen angår högerns egen press har den,
tydligtvis i förbidan på en signal från partiledaren, med några få undantag intagit en försiktigt avvaktande hållning, som understundom inte
undgått att präglas av rådvillhet, ja, ren förvirring.
Det mest utmärkande för den pressdiskussion, som hittills förekommit,
är att den – på det stora hela taget – inte tillfört ämnet några nya
synpunkter, utan nöjt sig med upprepandet av klicheer och, för kritikens
vidkommande, just de klicheer statsministern begagnat i sina tal på
partikongressen. Ändå borde, för var och en som gittat sätta sig in i
saken, åtminstone följande huvudpunkter klart framstå. Svensk Tidskrift
är icke >>högerns tidskrift» — till skillnad från Tiden är den icke något
partiorgan utan ett fritt och självständigt forum för konservativ idedebatt. Hr Ungers artikel var också mycket riktigt avsedd som ett utrikespolitiskt debattinlägg. Mot slutet av detta inlägg försökte författaren
att på grundval av ledande högerpolitikers och främst hr Hjalmarsons
uttalanden fixera högerns utrikespolitiska ståndpunkt. Han fann denna
vara – och det är artikelns springande punkt, vilken tycks ha undgått
hr Erlander och alla hans eftersägare – att det är möjligt att i n o m
a Il i a n s f r i h e t e n s r a m (spärrat här) vidta alla de nödvändiga
åtgärderna för den samverkan västerut, som var och en vet skulle vara
oundgänglig vid ett krigsfall. Därifrån drog hr Unger den slutsatsen
att det vore praktiskt att ingå en militär samverkan med Norge och
Danmark i försvarsförbundets form. Detta sistnämnda var emellertid
hans personliga synpunkt och har aldrig utgivits för att vara högerns
eller hr Hjalmarsons.
Men även om högern verkligen haft ett skandinaviskt försvarsförbund
på sitt program, hade det då funnits fog för hr Erlanders & Co:s anklagelser om att högern vill överge alliansfriheten? Nej, naturligtvis
inte. Beviset – vilket kritikerna sorgfälligt underlåtit att diskutera – är
306
L
Dagens frågor
Jugoslavien. Detta land betraktas alltjämt som neutralt, ja, som ett
mönster av neutralitet. Dess utrikespolitik har ständigt och med beundran av svensk socialdemokrati åberopats såsom föredömlig. Och vad är
det Jugoslavien har gjort? Jo, utan att själv ansluta sig till Atlant-pakten
har det ingått militärallians med två av sina grannländer, som tillhöra
pakten. Men detta är ju precis vad hr Unger föreslagit för vårt lands
vidkommande. Varför skulle den politik, som när Jugoslavien tillämpar
den, i Morgon-Tidningen prisas som ett beundransvärt exempel på utrikespolitisk balanskonst, i samma tidning plötsligt bli »Sämsta möjliga kompott av halvhet och lurendrejeri» om den skulle tillämpas av Sverige?
Är detta logik? Nej, naturligtvis inte. Det är demagogi, det grövsta slag
av demagogi som i valtid kan begagnas för att komma ett motståndarparti
till livs. Hr Erlander är minst av alla okunnig om de försvarspolitiska
realiteter, som förestava högerledarens och hans meningsfränders uppfattning om den utrikespolitiska linje vi böra och måste följa. När han
kritiserar högerns krav på handlingsfrihet i utrikespolitiken och därmed
ger upptakten till en utrikespolitisk valstrid, talar han mot bättre vetande.
Detta framgick också med all önskvärd tydlighet av det tal inför
högerns riksdagsgrupp, i vilket hr Hjalmarson nyligen upptog kritiken
till mera utförligt bemötande och där han krävde en öppen debatt utan
hyckleri. >>Vi är tvungna att räkna med bistånd vid ett stormaktsangrepp
-och det enda land frän vilket ett angrepp kan hota är Ryssland>>, framhöll högerledaren. >>Därför är det dubbelt angeläget att vi klart manifesterar vår samhörighet med de fria demokratierna… Militärt biständ
i modern tid kan inte improviseras. Vi kan däremot praktiskt förbereda
oss på, att ett bistånd blir så effektivt som möjligt. Detta kan ske utan att
vi därigenom minskar vår utrikespolitiska handlingsfrihet. Vi kan anpassa vår militärtekniska standard till vad som gäller i demokratierna.
Vi kan bygga våra flygfält så att de kan användas av dem som kommer
till vår hjälp. Vi lägger redan ner mycket arbete på att vad som än
händer kunna ha ett fönster öppet mot väster. Om Skandinavien angripes
samtidigt måste det försvaras gemensamt. Detta är ett faktum som inte
försvinner, därför att vi talar om något annat, ett faktum, som undan för
undan påverkat våra dispositioner och måste göra det även i fortsättningen.»
Ett studium av denna deklaration visar att den punkt för punkt i sak
överensstämmer med hr Ungers >>program>> i Svensk Tidskrift – så när
som på den formliga militärallians med Norge och Danmark, vilken författaren uttryckligen framhöll som sitt personliga förslag. Sedan detta
blivit klart borde den försagdhet, som präglat stora delar särskilt av
högerns landsortspress i sammanhanget inte längre vara nödvändig. Då
borde man vara befriad frän att behöva stöta på inlägg så blamerande i
sin blandning av okunnighet och enfald som exempelvis Sydsvenska
Dagbladets kommentar till Svensk Tidskrifts artikel, vilken gav vid handen att skribenten varken läst artikeln i fråga eller förmått följa J arl
Hjalmarsons utrikespolitiska inlägg i Sveriges riksdag. Det är visserligen
sant att det är valtider och att utrikespolitiken är en ömtålig fråga, Men
det är också sant och långt mer väsentligt, att, som högerledaren påpekar,
det finns fakta, som inte försvinna därför att vi tala om något annat.
307
Dagens frågor
Nyorganisation – Måndagen den 14 maj kungjorde Sovjetunionens reicke nedrustning! gering hemförlovningen av 1,2 miljoner man från 1
maj 1957, varigenom 60 divisioner och 3 flygeskadrar skulle kunna upplösas. Vidare skulle 375 örlogsfartyg överföras till marinreserven och
30 000 man, nu garnisonerade i tyska östzonen, återkallas. De från aktiv
tjänst friställda soldaterna skulle placeras i industrien och i jordbruket.
Mera fick världen icke veta, men det var tillräckligt för att västerut
vålla den avsedda sensationen och under pingstveckan ge material till
en mångfald betraktelser av politiker och pressorgan – helst som, enligt
uppgift, krigsministern, marskalk Sjukov, nyligen rapporterat, att den i
fjol våras beslutade minskningen med 640 000 man av manskapsnumerären nu verkställts och de entledigade »Utan friktioner» förmedlats till
civilt arbete. Denna åtgärd väckte då sådant bifall hos neutralister och
pacifister på andra sidan järnridån med motsvarande förvirring hos den
principiellt försvarsvänliga majoriteten hos de fria folken, att den frestade
till upprepning i större skala.
Självhärskarna i Kreml kunna därvid icke frånkännas en högt uppdriven förmåga att publicera sina storpolitiska schackdrag i sådant sammanhang och vid sådan tidpunkt, att de uppnå maximal propagandaeffekt. FN :s nedrustningskonferens i London hade ju i våras strandat
på Gromykos vägran att godkänna ett betryggande kontrollsystem för en
internationell nedrustning och dettas komplettering med Eisenhowers
Geneveförslag från sommaren 1955 om övervakning från luften som varningsberedskap mot faran för ett nytt Pearl Harbor, som med nutida
atomvapen skulle kunna bli ett dråpslag för en överraskad motpart.
Detta Gromykos negativa besked, som daterar sig redan från de första
atomdiskussionerna i FN 1946, bekräftades högljutt av Chrusjtjov och
Bulganin under deras senaste besök i Storbritannien. Men detta uppenbara sabotage av förhoppningarna på någon behållning av de ändlösa
nedrustningsdiskussionerna hade påtagligen så motverkat intrycken i
Västerlandet av både 1955 års ovannämnda nedskärning av den sovjetryska krigsmakten och av den flödande bolsjevikiska fredsretoriken att
en ny stimulans ansågs önskvärd. Denna kom och förlades kvällen före
de franska gästernas, konseljpresidenten Mollets och utrikesminister
Pineaus, ankomst till Moskva. De skulle hälsas med en fait accompli i
fråga om nedrustningen sådan man ville gestalta den i Kreml. Där motsåg
man också att konferenserna med fransmännen skulle få ett fruktlöst
förlopp, vilket borde bortskymmas av ett nytt faktum, ägnat att tilltala
alla västliga medlöpares fantasi och nära deras illusioner.
Har detta uppsåt lyckats? Det kan ännu icke med säkerhet bedömas.
För folkens massor ha ännu inga tecken försports, men det är löftesrikt
att åtminstone åtskilliga socialdemokratiska partier synas vara övervä-
gande skeptiskt inställda. På den svenska partikongressen före pingst
kunde sålunda intet eko av det ryska budskapet registreras. Försvarsministern Torsten Nilsson åstadkom tvärtom en nästan lika enhetlig
samling kring sitt positiva program som då han i våras genom sitt energiska ingripande på ett gruppmöte slog tillbaka de attacker mot fjärde
huvudtiteln, som alltför många defaitistiska frondörer inom riksdagsfraktionen – enligt Morgon-Tidningen »försvarsrealisationens första
308
Dagens frågor
svalor» – i första omgången försökte. Ändå förelåg en lockelse att till
septembervalen kunna presentera en så populär och beprövad paroll som
prutningar på försvarskostnaderna! Socialisterna Mollet och Pineau i
Moskva blevo icke heller imponerade av det improviserade sovjetryska
initiativet utan läto Chrusjtjov, Bulganin och Molotov förstå att utan internationell inspektion en demobilisering icke hade någon avgörande betydelse för nedrustningsproblemets lösning. De fastslogo jämväl att så
länge förtroendet saknades mellan öst och väst, Frankrike icke ämnade
revidera sin militära allianspolitik.
Ännu kyligare lyda omdömena från västerns huvudstäder, i synnerhet
Washington. Utrikesminister Dulles betonade på sin presskonferens före
pingst, att Sovjetunionens senaste åtgärd väsentligt förestavades av ett
växande inre tryck från den ännu anonyma, men dock genom olika
kanaler för överheten kända folkmeningen, att de värnpliktigas tjänstetid
på minst tre och vid specialvapnen fem år vore överdrivet lång och tillgången på vanliga förbrukningsartiklar alltjämt outhärdligt knapp. Nu
har tjänstgöringstiden icke förkortats och lika litet har Kreml lovat att
skicka exsoldaterna till konsumtionsvaruindustrierna utan till industrien
och jordbruket, allt i överensstämmelse med Chrusjtjovs deklaration vid
kommunistpartiets senaste XX kongress i vintras, att den tunga industrien, dvs. i främsta rummet rustningarna, skulle behålla sin prioritet
gentemot övriga näringsgrenar. Malenkovs förespeglingar efter Stalins
död om rikligare varuförsörjning för folket hade tidigare underkänts.
Sibiriens uppodling skulle dock fortfarande främjas för att minska importen av livsmedel. Dulles erinrade därjämte att ingenting av det som
Sovjetunionen företar sig i inrikespolitiken till sin sannings- och verklighetshalt kan verifieras. Man känner icke det exakta antalet divisoner
och deras manskapsstyrka inom Sovjetarmen och kan därför icke bedöma
innebörden av det senaste beslutet. Till sist inskärpte Dulles att de fria
folken under sådana förhållanden icke böra lätta på sina försvarsbördor.
Atlantförsvarets i höst avgående överbefälhavare, general Gruenther,
var ännu mera kritisk än Dulles i sina kommentarer. l ett tal i Edinburgh
den 16 maj upplyste Gruenther, att han med sin stab under två år
speciellt studerat ryssarnas militärpolitik och förvånat sig över att de,
oaktat tillgången på olika slag av hypermoderna atomvapen, likväl hade
175 divisioner på benen, medan 100 divisioner skulle mer än väl
förslå för lantstridskrafternas nuvarande uppgifter. Nu tyckas ryssarna
behålla 112 divisioner – förutom de 70 a 80 divisioner, för vilka de
östeuropeiska satellitstaterna skola svara, bland dem tyska östzonen,
vilket tillåtit ryssarna att därifrån ta hem 30 000 man. Man borde också
besinna att vid ett krigsutbrott de hemförlovade, långvarigt utbildade
reservisterna genast skulle kunna inkallas, och om någon inknappning
av befälskadern har man icke hört talas. General Gruenthers slutsats
blev, att Sovjetblockets militärpotential, frånsett Kommunist-Kina, varifrån intet försports om sådana reduceringar, ingalunda försvagats utan
alltjämt vore kapabel till ett blixtanfall. På den grund finnes ingen anledning för Atlantpakten att revidera sina strategiska målsättningar och
taktiska medel. Det minimum av styrka, som fordras för att försvara
»Mittel-Europa», hade hittills icke uppnåtts, vilket först kunde ske, sedan
309
Dagens frågor
Västtyskland blivit färdigt att lämna sitt bidrag, som var lika omistligt
nu som för ett är sedan. Hänvisningen till Västtyskland var särdeles
välbetänkt, enär Kreml icke minst åsyftade att förse upprustningens
vedersakare med motargument. »Försvaret av hela Europa ämna vi ej
äta oss», sade Gruenther, »men vi är lika fullt förvissade om att fienden
skulle bli besegrad, om vi nu utsattes för ett angrepp.» Enligt Gruenther
skulle det därför vara ett ödesdigert fel att dra andra konsekvenser av
den ryska avsikten med en partiell demobilisering, som icke var ett steg i
riktning mot avrustning. Förenta staterna hade också minskat sin manskapsstyrka utan att därmed nedsätta sin militära slagkraft.
Måhända böra i samband härmed de informationer beaktas, vilka härstamma från en till Miinchen nyss anländ sovjetrysk officer vid namn
Ovtsjinnikov. Denne meddelade, att den senaste ryska begränsningen
av manskapsnumerären berodde på en reorganisation av lantarm{m, varigenom Kreml gjort en dygd av nödvändigheten. Armestrukturen har
omstöpts, vilket bl. a. framgick av att fältposten under flera veckor upphört att fungera, innan de nya förbandens nummer m. m. hunnit att
fastställas. Därutöver kunde han berätta, att på order av regeringen sedan
i fjol våras officerskåren och politrukerna skulle forcera utbildningen
för offensiva operationer i överrumplande syfte. Generalstabschefen,
marskalk Vasilevskij, hade gjort gällande, att ett blixtkrig med tillhjälp
av kärnfysikaliska kampmetoder skulle erbjuda den bästa garantien för
en snabb och fullständig seger.
Detta var den ryske officersflyktingens version, vilken näppeligen
general Gehlens berömda spionagebyrå skulle ha givit offentlig spridning, såvida den icke rymde någon sanningskärna. Man må då undra
hur marskalk Vasilevskij egentligen föreställer sig ett nutida blixtanfall? Den famösa ryska »ångvälten>>, som britterna med sådan längtan
hösten 1914 såg nalkas Berlin, bestod av marscherande infanterister. Nu
är den visserligen försedd med pansar och motoriserad, men har marskalken icke besinnat de tecken i skyn som >>pingstundret» över Bikiniarkipelagen i Stilla havet utgjorde, då den senaste variationen av vätebomben exploderade med sådan kraft och med sådan eld, som icke kom
från himlen utan från det helvete, vartill mänskligheten i ett nytt storkrig kan förvandla sin värld?
Gäller det Den oväntade och tämligen oblyga detroniseringen av >>folkens
Stalin? ledare>>, Stalin, har ådragit sig stor uppmärksamhet över hela
världen. Den Moskva blint trogna kommunistiska pressen utanför Sovjet
försöker instämma i de ryska officiella tongångarna, att förklara och
släta över; den fria pressen spörjer efter anledningar och orsak. Man
frågar sig med rätta: vilka äro de politiska eller propagandistiska realiteter, som ligga bakom den, även för kommunistiska förhållanden, drastiska och ideologiskt sett våldsamma omkastningen? Förklaringar, som
gå ut på mera tillfälliga, personliga eller irrationella bevekelsegrunder
kunna knappast godtagas med kännedom om den dominerande roll, som
politisk propaganda och politisk-ideologiska synpunkter alltid haft i Sovjetunionen och säkerligen fortfarande inneha. Det finns all anledning
tro, att den av :\likojan, Chrustjev o. a. på den nyligen avslutade kom- 310
Dagens friigor
munistkongressen i Moskva igångsatta kritiken av den förutvarande stalinregimen i förväg noga dryftats, förberetts och övervägts. Med all
sannolikhet ha de agerande även haft klart för sig en del av de faror
och svårigheter, som de själva och den internationella kommunismen utsätta sig för, genom att plötsligt angripa de ståndpunkter och betraktelsesätt, vilka tidigare med lika stor iver kanoniserats. Bevekelsegrunderna till
stalinmytens slopande må då ha tett sig för de nya makthavarna i Kreml
så allvarliga och vägande, att eventuella förutsedda obehag och ideologiska komplikationer togos med på köpet.
En del skribenter som hittills ha yttrat sig i ämnet, ha som en av
orsakerna till kritiken av stalindespotin velat se även någon sorts moralisk reaktion. De nuvarande styrande skulle ha insett meningslösheten
och farligheten av en till sin spets driven despoti och tröttnat på denna.
Delvis skulle även den nya ryska utrikespolitiska given, som förordar
avspänning och koexistens, indirekt ha medverkat till stalinkritikens
uppkomst, för att liksom ytligt manifestera Kremls numera smidigare
och mera förtroendeingivande hållning.
Den omtalade tankegångens största fel är emellertid, att man ser på de
ryska politiska och ideologiska aspekterna utifrån västerländsk synpunkt
och värderar dem enligt västerländska moralbegrepp. Moraliska hämningar i vår mening äro dock helt främmande för den kommunistiska
världen. Dess handlingssätt dikteras i regel av dess egen moralkodex,
som i de flesta fall ter sig för oss amoralisk och opportunistisk. Hur skulle
man även på allvar kunna tänka sig, att de under decennier av stalinregimen garvade smådespoter, som just på grund av sin hårdhet, cynism
och opportunism klarat sin position och livhanke, nu plötsligt gripits
av moralisk iver och handlat enligt denna? Xnnu mindre kan detta förutsättas med tanke på att samma »kollektiva ledarskap» icke så länge
sedan kvickt och oförbehållsamt blivit av med en av sina forna kumpaner och medsammansvurna, Berija. Västerländska moralbegrepp och principiella synpunkter kunna nog knappast leda till någon förklaring av den
skedda omkantringen inom Kremls murar.
Försöka vi däremot, så gott det går, försätta oss i de agerandes situation, få en del problem genast en annan aspekt. Det säger sig självt,
att vid Stalins död var hela den ledande administrationen över det
väldiga sovjetriket i blint stalintrognas händer. Andra släpptes helt
enkelt icke fram. Samtidigt hade den bortgångne despoten själv frenetiskt sett till, att ingen av hans gelikar skulle få någon större ryktbarhet
bland folkets bredare lager. Detta skulle icke ha varit i despotens intresse. Därför fanns det icke heller i allmänhetens ögon vid hans bortgång ledande personligheter eller hjältar av större måttstock i Sovjetunionen. Men det fanns gott om ämnen till sådana, män, som under årens
lopp blint hade tjänat Stalin och mot vilka han, genom att icke låta
arkebusera dem, hade visat sitt förtroende. Som vi dock redan ha kunnat
bevittna, fanns det emellertid ingen självskriven efterträdare, som utan
vidare skulle ha kunnat axla den döde diktatorns mantel.
Den politiska kamarilla, bestående av Malenkov, Chrustjev, Bulganin,
Molotov m. fl., som sedermera övertog makten, kände snart mycket tydligt
på, sig, att den varken inrikes- eller utrikespolitiskt kunde nå en fastare
311
Dagens frågor
auktoritativ ställning, så länge stalinkulten var vid liv. De voro och förblevo endast personer i skuggan av den mytiske fältherren, politikern och
ideologen. Ja, och vem kunde dessutom säga, att just de voro de självskrivna efterträdarna på den tomma tronen, när det synbarligen fanns
så mänga med nästan lika stora rättigheter och antagligen även pretentioner? Den enda möjligheten för de nya styrande att hävda sig i detta
läge var alltså att slå stalinmyten i spillror. I det därvid tillfälligt uppstäende politiska vakuum har den, som sitter vid makten, även de största
utsikterna att hävda sig och öka sin auktoritet. Samtidigt sättas alla medtävlare i maktutövningen såsom varande f. d. stalintrogna ur spel och
komma successivt att utestängas. Äro icke marskalk Kuznetsovs och biologen Lysenkos avskedanden ett första tecken på denna i Sovjetunionen
så ofta tidigare inslagna väg? I den pågående utrensningen komma
de styrande noga att se till, att bannlysningens strålkastare riktas utåt,
mot medtävlare och ovänner, och icke drabbar dem, som egentligen äro
mest ansvariga för stalindespotins och -mytens tillkomst, dem själva.
Utom de påtalade maktpolitiska skälen finns det tydligen även andra
vitala orsaker för de nuvarande styrande i Kreml att snarast möjligt bli
av med Stalinmyten. stalinkulten står nämligen hindrande i vägen för
den hegemoni, som Moskva hittills ägt bland de kommunistiskt styrda
länderna samt inom världskommunismen. Det påstås, tydligen med rätta,
att efter Stalins död det röda Kinas diktator och Stalins lärjunge, Mao
Tse-tung, i världskommunismens ögon faktiskt i stor utsträckning axlat
hans mantel. Särskilt gäller detta de asiatiska länderna, där med tanke
på den allmänt utbredda antikoloniala stämningen, icke heller ryssarna
äro så särskilt väl sedda. Vid stalinmytens fortsatta upprätthällande skulle
det ha kunnat ske en förflyttning av det kommunistiska Mekka frän
Moskva till Peking, emedan Mao Tse-tung, på grund av sin stora popularitet bland folken i Asien, mera skulle vara ägnad att efterträda Stalin
som ledare av världskommunismen än de relativt okända Chrustjev och
Bulganin. Att något dylikt icke alls skulle passa in i Moskvas imperialistiska ambitioner om världshegemonin, är uppenbart. Mot denna bakgrund kan väl även ses Chrustjevs och Bulganins brådstörtade Asienrundresa före sista årsskiftet.
Den av Kreml förordade detroniseringen av Stalin och det samtida
fördömandet av personkulten för övrigt vända sig således icke endast
mot de inhemska diktatorsämnena. Den riktar sig säkerligen även som
en preventivåtgärd mot sädana kommunistledare i andra länder, vilka
ev. skulle vilja sätta sig på tvären mot Moskvas hegemoni. De styrande
toppfigurerna i satelliterna och i de kommunistiskt influerade länderna
ha redan tvingats instämma i Moskvas tongångar och därigenom på
nytt, åtminstone ytligt sett, manifesterat sin beroendeställning gentemot
Kremls diktat. I praktiken drabbar denna skenheliga diktatorsbannlysning utom Tito, vilken väl icke bryr sig så mycket om den, framför allt
Kinas Mao Tse-tung, den mest framstäende och därför ur Kremls synpunkt i tävlan om världshegemonin den farligaste av de nuvarande kommunistpamparna. Mao har som bekant icke heller helhjärtat anslutit sig
till Kremls nya giv, som är på väg att undergräva även hans egen auktoritet och maktställning.
312
Dagens frågor
Den nya propagandistiska linjen i Kreml har alltså tydligen icke så
mycket att göra med värdering eller omvärdering av Stalins personlighet,
hur många orättvisor och våldsdåd han än må ha begått under sin tid
som envåldshärskare. Den moraliska sidan av saken bry sig smådespoterna i Kreml säkerligen icke alls om, för sådana skrupler borde de sannerligen icke misstänkas. Tvärtom, de fortsätta i den sanna stalinismens
anda: att över liken (även denna gång i bokstavlig mening) hävda sin
maktställning och främja sovjetryska imperialistiska syften.
Eerik Laid.
Sigmund Freud – Den 6 maj 1856 föddes i Österrike Sigmund Freud.
ett hundraårsminne. Efter grundläggande medicinska studier kom Freud
först att ägna sig åt studiet av nervsystemets byggnad hos en lågt stående
fiskart. Av ekonomiska skäl fick han emellertid snart nog lämna detta
studium och i stället taga plats som sjukhusläkare. Han studerade fysiologi
hos fysiologen Briicke och blev assistentläkare hos hjärnanatomen Meynert. Vid sidan av sjukhusarbetet studerade han förlängda märgens anatomiska byggnad i mikroskop och förberedde sig att övertaga Meynerts
föreläsningar i hjärnanatomi. Han ämnade specialisera sig på organiska
nervsjukdomar, publicerade några skrifter och fick ett visst renarnrue
som neurolog. På våren 1885 blev han docent i neuropatologi.
Avgörande för Freuds vidare utveckling som nervläkare blev nu hans
resa till Paris, där han 1885-1886 studerade den berömde franske anatomen Charcots metoder att bota hysteriska och organiska nervsjukdomar
genom att försätta patienterna i hypnos. På hemvägen från Paris stannade
han i Berlin och studerade ett tag nervsjukdomar hos barn, då han fått
löfte att vid återkomsten till Wien få upprätta en specialavdelning för
nervsjuka barn. Följande år publicerar han också några arbeten om
enkel- och dubbelsidiga hjärnförlamningar hos barn. 1891 kommer ett
större arbete om afasier och två är senare publicerar han tillsammans
med sin kollega J. Breuer ett arbete om hysteriens psykiska bakgrund.
I detta redogör Breuer för hur han redan 1880-1881 lyckats bota en
patient frän hysteri genom att försänka vederbörande i hypnos, varefter
han under denna lyckats framdraga ur medvetandet de undertryckta
och förträngda konfliktämnen, som först framkallat de hysteriska reaktionerna. Arbetet väckte ett visst uppseende och Freud beslöt sig för
att i sin praktik tillämpa samma metoder. Snart fann han emellertid
att hypnosen inte alltid gav önskat resultat men att man då ändå kunde
komma åt patientens undermedvetna konfliktämnen genom att under en
längre tid helt enkelt låta patienten berätta om sig själv vid varje läkarbesök. Då hände det, ofta kanske inte förrän efter dussinet besök, att ur
medvetandet döko upp undanträngda konfliktämnen, som läkaren kunde
se varit anledningen till uppkomna hysteriska förlamningssymptom och
neuroser. När detta blivit klart för patienten, försvunno de sjukliga symptomen raskt.
Sedan Freud i upprepade fall på detta sätt funnit orsaken till hysteriska symptom, som han tidigare helt i likhet med de flesta hjärnanatomerna helt tillskrivit störningar i hjärncentra eller nerver, insåg han
att läkarnas ordinationer i dylika fall varit närmast meningslösa och
313
-~—~—————–
Dagens frågor
övergick nu helt till utfrågningsmetoder, som han sammanfattade under
beteckningen psykoanalys.
Allt eftersom hans undersökningsmaterial hopades fann han nu också,
att hysteriska reaktioner, neuroser, fobier, hämningar och komplex av
allehanda slag ofta hade sin grund i människornas sexuella förhållanden
och att påträffade perversiteter ofta kunde ledas ända tillbaka till den
tidigaste barndomens upplevelser. Han tyckte sig finna, att barn stå i
ett sexuellt förhållande till sin mor och på så sätt automatiskt komma i
motsättning till sin far och att vår kultur med kyrka, religion och juridiska lagar klavbinder människorna och hindrar deras driftsutlevelse
med de ofta konstaterade neuroserna som följd. Genom hans påvisande
av sexualitetens stora roll i människornas liv kom han att påverka inte
bara sin samtids utan kanske ännu mer vår egen tids syn på dessa frågor.
Inte minst psykoanalytiskt värdefulla fann Freud sina patienters drömmar vara. Dessa kunde ofta ge nyckeln till patienternas sjukdomssymptom och härmed var vägen till botande ofta klar.
Sina rön och erfarenheter samlade Freud i ett 20-tal större arbeten, som
publicerades från sekelskiftet fram till 1930-talet. 1902 blev han e. o. professor och 1920 ordinarie professor i nervpatologi. Efter Anschluss fick
han som jude fly till England där han dog den 23 sept. 1939 i en ålder
av 83 år. Han var då en världsberömd ehuru fortfarande mycket omstridd
person. Eftersom den psykoanalytiska framgången inte behöver ha något
samband med utfrågarens kunskaper i medicin, ansåg Freud att medicinsk utbildning inte vore erforderlig utan snarare en belastning för
hans lärjungar. Vad som fordrades var i stället en utbildning i den
psykoanalytiska arbetsmetoden, skarpsinnig iakttagelseförmåga och intresse för människor med deras många problem. Detta kunde naturligtvis
de med långa medicinska studier utbildade psykiatrikerna och neurologerna inte tolerera och därför motarbetades både Freud och hans lärjungar häftigt och inte utan framgång bl. a. i Tyskland. Större intresse
väckte hans läror i den engelskspråkiga världen.
Hans rättframma framläggande av sexualitetens stora roll för människornas bristande anpassning i kultursamhället, väckte naturligtvis.
också stort motstånd – inte minst kring sekelskiftet, då allt sexuellt
fortfarande var i hög grad belagt med tabuföreställningar. När han sedan
till råga på allt hävdade, att även de små barnen voro offer för drifternas.
spel, var det inte att undra på att hans läror lockade till sträng kritik.
Själv ställde sig både Freud och hans lärjungar starkt avvisande till
kritikerna, då de inte utan skäl hävdade, att man för att ha lov att kritisera psykoanalysen måste vara fackman själv på området och sådana
funnos ju inte utanför psykoanalytikernas egen trånga krets!
I vår tid, då människornas sexuella beteenden äro i stora drag klarlagda och bättre kända än förr, ha vi större förmåga att se storheten i
Freuds gärning och ge hans insats vårt erkännande. Vi veta också,.
att andra affekter, såsom t. ex. fruktan, lika lätt ge upphov till neuroser
som de sexuella förhållandena. Men det förhållandet, att ca 1 500 psykoanalytiker den dag som i dag är verka i Freuds fotspår, visar kanske mer
än något annat psykoanalysens stora värde för vår tids många jäktade~
och ej sällan neurotiska människor.
314
_ _ _ _ _ _ _………..IIIJIIIIJI!I!II…………..~~ , . – · – – – · – – – – – · – – – – –
Dagens frågor
Valet i Österrike – De 82 mandat, som det borgerliga katolska folken strömkantring. partiet vid valet i Österrikes nationalräd (andra
kammare) den 13 maj hemförde mot socialdemokraternas 74, te sig
kanske icke så imponerande på papperet. Men bilden blir klarare, om
man besinnar, att folkpartiet härmed i alla fall fick ett förspräng på
5% av nationalrådets allt i allt 165 mandat. Vid det förra valet i februari
1953 fingo socialdemokraterna emellertid med sitt då till 1 818 000 röster
uppgående väljaretal 37 000 mera än folkpartiet, ehuru på grund av
valkretsindelningen folkpartiets mandattal ändå blev 74 mot socialdemokraternas 73. – Den röstvinst, som för de två stora partierna måste
bli följden av, att de två småpartierna (»frihetspartiet», efterföljaren
av »de oavhängigas förbund» – VdU – och kommunisterna), som
väntat ledo ett förintande nederlag, resulterade för folkpartiet med sina
numera över 2 miljoner röster i en röstökning av över 218 000, medan
socialdemokraterna fingo nöja sig med en höjning av 35 000. Folkpartiets
andel av samtliga giltigt avgivna röster steg sålunda frän 41,26 till 45,96
och socialdemokraternas endast frän 42,11 till 43,04; frihetspartiets och
kommunisternas äter sjönk frän 10,9 till 6,5 resp. 5,3 till 4,4 %.
Valutgången fick dessutom en viss prägel genom att socialdemokraterna ha gått tillbaka i hela det »röda Wien», även i dess arbetardistrikt.
Detsamma gäller för en del städer och industriorter i det omgivande
Niederösterreich. En del traditionsenligt socialdemokratiskt väljande
arbetare tycks icke blott ha uteblivit frän valurnorna utan anses, efter
experters analys av enskilda resultat, rentav ha röstat på folkpartiet.
»Frihetspartiet» har fallit offer för de inre striderna mellan den grupp
av VdU’s anhängare, som bekänna sig till en borgerlig-liberal samhällssyn, och de, som ännu icke kunnat frigöra sig frän sin bekännelse till
den nu döda och begravda austronazismen. Under första republiken
kunde de nationella mellanpartierna, som fä gälla som föregångare till
VdU, resp. frihetspartiet, utgöra en i viss män utjämnande faktor mellan
de två andra i det stora hela redan då jämnstarka partierna, ehuru de
icke på längt när då spelade samma roll som i kejsarstaten, där de tysknationella voro de starkaste i jämförelse med de två andra större partierna bland monarkiens tyska väljarkår, de kristligt-sociala och socialdemokraterna.
Kommunisterna, som ju under den föregående tioåriga ockupationstiden haft ett mäktigt stöd hos den ryska besättningsmakten, ha ändå
aldrig kommit över 5 % av väljarna och 5 mandat, till sist endast 4. Nu
ha de krympt till 3 mandat och ha därmed som politisk faktor satts ur
spelet, så mycket mera som de österrikiska socialdemokraterna aldrig
ett ögonblick funderat på något slags form av »folkfront». Före valet
hade man emellertid trott, att kommunisterna skulle få vissa chanser.
sedan de icke längre kunde uppträda som omedelbara hantlangare åt
ryssarna.
Om de kretsar, som frihetspartiet hade föresatt sig att samla, komma
att bli av någon betydelse överhuvudtaget, kan man nu lika litet svara
på som frågan, om folkpartiet kommer att genom en modifiering av sin
politiska ideriktning åt detta häll erkänna det faktum, att de ha strömmen av väljare frän det nationellt-liberala lägret att tacka för den fram- 315
Dagens frågor
gång, som man knappt inom partiets egen ledning hade hoppats på. –
En del yttranden av politiker ur folkpartiet tycks i alla fall tyda på en
sådan modifiering.
Som i häfte 4 av denna tidskrift blivit mer utförligt belyst, dominerades
valrörelsen av spörsmålet om dirigerad ekonomi contra fri marknadshushållning, sådan den särskilt framträdde i tvisten om den utövande
makten i oljefälten och om de av ryssarna övertagna företagen i allmänhet. Målsmännen för dessa tvenne tendenser voro finansministern dr
Kamitz för folkpartiet och ingenjör Waldbrunner i egenskap av minister
för de förstatligade företagen för socialdemokraternas del. – Dessa
problem kommo emellertid ingalunda renodlade till synes, utan de
skymdes av en mängd detaljfrågor, som det för den i ekonomiskt-politiska frågor oinvigde var svårt att överblicka, så att en socialdemokratisk
framgång alls icke tycktes omöjlig. Men resultatet blev en besvikelse för
socialdemokraterna och deras anlopp för att återerövra den ställning
som det största partiet, vilken de aldrig kunde uppnå efter 1919, gick om
intet.
Detta valresultat är ett i sanning lysande bevis för den österrikiska
befolkningens politiska mognad. Om ett särskilt livaktigt politiskt intresse vittnar även, att efter en vid slutet av första frihetsåret endast
med olust upptagen valkamp antalet röstande uppgick till 95 o/o mot 97 o/o
år 1953. Denna i andra demokratier enastående röstningsfrekvens kan
icke bortförklaras med valplikt. Ty en sådan består endast i Tyrolen,
Vorarlberg och Kärnten. Dessa provinser omfatta emellertid endast 15 o/o
av Österrikes väljarkår och de andra provinserna hade ett lika högt
medeltal.
Vad skall nu ske efter valet? Det är uppenbart, att koalitionen mellan
folkpartiet och socialdemokraterna bör fortsätta. Teoretiskt kan man
visserligen tänka sig ett block mellan folkpartiet och frihetspartiet. Dock
räknar ingen på allvar med denna möjlighet. Men det är klart, att socialdemokraterna måste finna sig i den konsekvensen av folkviljan, att
tyngdpunkten i den nya koalitionen måste väga över åt folkpartiets håll.
Socialdemokraterna ha tryckt alltför hårt på sin makt i såväl den offentliga administrationen som företagen, där det även har förekommit en del
övergrepp från fackföreningarnas sida. Nu äro de tvungna att resignera
inför det faktum, att »Königreich Waldbrunner» nödgas underkasta sin
struktur en omprövning med hänsyn till behovet av större utrymme för
företagsamheten. Även om det icke har inträtt en omkastning, så får
man dock tala om en strömkantring. Förbundskansler Raab formulerade
folkpartiets ställning sålunda, att valutgången icke hade gjort hans parti
övermodigt eller segerdrucket, men att det av väljarna uttalade förtroendet icke finge svikas.
Britannien »The history of England is the history of progress»
bemannar sig. skrev Macauley stolt och – sanningsenligt för etthundra år sedan. I mångdubbelt måtto gällde satsen ännu fram till det
ödesdigra 1914, varefter Harald Hjärnes mardröm vid sekelskiftet om
316
Dagens frågor
»germanernas peloponnesiska krig» till vår världsdels olycka vållade
dess starkaste stater obotliga skador. Särskilt efter 1945 kan för Storbritanniens del Macauleys tes vändas till sin motsats. Churchill vägrade
visserligen att medverka vid brittiska imperiets avveckling, men denna
procedur har likafullt pågätt inför våra ögon under det senaste decenniet
utan att kunna hejdas av Churchill. Labourregeringen hade folkviljans
mandat 1945-51, då regressen ägde rum, och när Churchill äterfick
styret, tvangs även han av ogynnsamma förhällanden att frivilligt avstå
frän britternas sista stora bas i Orienten, Suezkanalzonen med dess garnison på 80 000 man, som bl. a. var en garanti för de livsviktiga oljekällorna i Främre Asien och för Israels existens, vilken personligen låg
Churchill varmt om hjärtat.
När Sir Anthony Eden våren 1955 som premiärminister Churchills
efterträdare granskade vad som äterstod av Storbritanniens besittningar
före 1914 fanns förvisso Samväldet kvar, men av dess exotiska medlemmar begärdes blott en bekännelse av samma platoniska art som anslutningen till F.N.; flerstädes har tillika monarkin avkopplats som förbindelselänk. Av Samväldets vita stater är Canada en utomordentlig tillgäng
med en så förstklassig ekonomi, att telningen vuxit det permanent
inflationshotade och pundsvaga moderlandet över huvudet. Australien
och Nya Zeeland äro helgjutet brittiska, men andra världskriget ådagalade, att U.S.A. var deras enda säkra skydd mot den gula faran –
japanska ubåtar trängde en gång under skottlossning ända in i Sydneys
hamn! – och de ha därför slutit en militärallians med U.S.A. som Storbritannien trots protester ej anmodats att biträda. sydafrikanska Unionen
är som bekant på glid mot republik och iakttar emot Samväldet en sorts
»Apartheid», som icke bådar gott för framtiden. De forna kronkolonierna
i Västafrika betraktas, framför allt av sig själva som mogna för autonomi
och aspirantskap i Samväldet.
Som baser för sin intill världskriget oceanbehärskande örlogsflotta
förfogade Storbritannien över en rad befästa positioner frän Gibraltar
till Hongkong med mellanliggande Malta, Alexandria-Suezkanalzonen,
Aden, Trincomalee på Ceylon och Singapore. Utom Alexandria-Suezkanalzonen, som ersatts av Cypern, äro alla dessa baser alltjämt i brittisk
ägo men alltmer omstridda och hotade. På Malta är bråket av inhemsk
natur och skall biläggas genom territoriets direkta representation i
brittiska underhuset, om det nu kan tygla tendenserna till separatism.
På Spaniens vägnar har Franco aldrig givit avkall på Gibraltar men anser
det tydligen inopportunt att f. n. aktualisera den latenta konflikten.
Desto oroligare är det på Cypern och såväl i Aden som i Singapore pyr
upprorsbranden mot britterna. I Hongkong med dess två miljoner kinesiska innevänare är det lugnt, men Hongkong liksom det närbelägna
portugisiska Macao är ju en munsbit för den kinesiska drakens röda
mandariner, som ännu dröja därför att Hongkong är en uppskattad
smugglarbräsch i Västmakternas partiella varubojkott av Pekingregimen,
för vilken dessutom Formosa ännu ter sig som det angelägnaste problemet.
Nu ha Eden och hans regering proklamerat, att det är slut med de
ständiga reträtterna. Nyssnämnda basområden skola försvaras till varje
22- r>63445 Svensk Tidskrift 1956
317
Dagens frågor
pris. Man må då spörja, varför Storbritannien i en tid, då flottorna förlorat sin tidigare betydelse och i varje fall Storbritannien som sjö- och
luftmakt i ordets bokstavliga mening överflyglats av U.S.A. skall behöva
sädana strategiska stödjepunkter, helst som enligt finansminister Harold
Macmillans senaste utsago britternas nuvarande rustningsbörda är alltför
betungande i relation till dels de ansträngda statsfinansernas resurser,
dels de andra europeiska atlantstaternas militära prestationer. Det antydes också numera öppet, att Storbritannien om två är vore redo att
avskaffa den allmänna värnplikten och som i framfarna tider enbart
använda värvat manskap. Som motiv anges bristen på arbetskraft och
behovet av mera längvarig träning för de specialister, som den moderna
vapentekniken kräver. Billigare lär väl näppeligen detta alternativ bli,
men Labour berövas ett populärt argument i sin politiska propaganda.
Den konservativa regeringen föredrar måhända att själv vidta denna
»reform» i defaitismens tecken istället för att påtrugas den utifrän av
en traditionellt mot allmän värnplikt i fredstid städse antipatiskt inställd
brittisk folkmening.
Det är heller icke främst i deras egenskap av militära nyckelpositioner
och imperialistiska knappnålshuvuden, instuckna på en världsglob, som
Storbritannien i dagens situation värdesätter de nyss uppräknade »pärlorna» i det halsband, som tillhörde den nu hart när legendariska drottning Viktorias kvarlätenskap av sagolika kronjuveler. Av det skälet
torde också flottbasen Trincomalee på Ceylon utan större betänkligheter
kunna uppges, därest så skulle fordras av den nya radikala regeringen
under »socialisten», den stormrike plantageägaren Salomon Bandaranaike, som vid nyval nyss besegrade den högt förtjänte förre premiärministern, Sir John Kotelawala, f. d. överste i auglo-indiska armen.
Tricomalee har numera ingen väsentlig betydelse som marinstation.
Cypern, Aden och Singapore äro desto viktigare, emedan de maktpolitiskt garantera Storbritannien den olja frän Främre Asien och de dollarinkomster frän Malaekas tenn och naturgummi, varförutan Storbritanniens hela ekonomi skulle drabbas av en snar katastrof med oöverskådlig räckvidd.
Fältmarskalk Harding släpper förty icke Cypern som oumbärlig etapp
för de flygburna styrkor, som Londonregeringen ämnar kasta in, ifall krisen i Orienten blir av krigisk art. Orientens mineraloljor äro lika livsnödvändiga för Väst- och Centraleuropa, Sverige med dess ärligt växande
oljeimport ej undantaget, som för Storbritannien. Dessa länder borde
egentligen vara Edens regering tacksamma för dess angivna oryggliga beslutsamhet att hävda sina intressen – i nödfall med vapenmakt utan hänsyn till riskfyllda internationella komplikationer. Frankrike har på samma
sätt ställts mot väggen ifråga om Algeriet, och det förefaller otänkbart,
att amerikanarna skulle vilja sätta krokben för den dådkraftiga politik,
som de i andra sammanhang ofta saknat och efterlyst hos dessa allierade. I de fria demokratierna klagas och klankas i stället över de hårda
repressalier, som britterna tvingas att praktisera mot den tilltagande
terrorn på Cypern av de grekisk-katolska och kommunistiska rebellerna,
en terror, som också riktar sig mot den tjugoprocentiga turkisk-mohammedanska minoriteten. Man fördömer britternas nödvärn, men bagatel- 318
Dagens frågor
liserar de våldsbragder, som begås av cyprioterna, vilka svårt infekteras
av nationalismens rabies. Denna farsot har även spritt sig till det adopterade moderlandet, där den tagit sig uttryck i ett hat mot britterna,
som under halvtannat sekel likväl varit först det förtryckta, sedan det
befriade men alltid fattiga Greklands bästa vän och välgörare.
31H
. ____.._______ ————–
BLÅ RAND CEMENT
kan förverkliga
konstruktörens
intentioner
Många av vår tids stolta
konstruktioner vore otänkbara om de ej kunde förverkligas i betong. Men de
svenska betongkonstruktö-
rerna har skickligt vetat
utnyttja detta material.
Därför användes cement i
ständigt stigande omfattning och till allt djärvare
konstruktioner – konstruktören vet att han kan lita
på cementet och på landets
skickliga entreprenörer.
CEMENTA
MALMÖ
Stockholm Göteborg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner