Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Högbro- I den kampanj, som från vissa håll förts mot den s. k. rättsrötan
forsen. i det svenska samhället, har domen mot ingenjör Torsten
Kreuger i Högbroforsmålet varit ett av de oftast använda argumenten. Ja,
ingen av de »affärer», som under senaste årtiondet givit stoff åt sensationspressen, har så energiskt och så hänsynslöst utnyttjats för en systematisk kampanj mot det svenska rättsväsendet och, på sistone i allt större
utsträckning, för måttlösa beskyllningar och ärekränkande angrepp mot
personer och institutioner, som av hr Kreuger misstänkts för delaktighet
i en förment förföljelse mot honom. Den omständigheten att hr Kreuger
kunnat för denna kampanj förfoga över två av honom ägda tidningar,
stockholms-Tidningen och Aftonbladet, har givetvis varit en av huvudanledningarna till att denna affär fått en så enastående publicitet, men
därtill har också i ej ringa mån bidragit det uppbåd av politiker, jurister
och lekmän, som av mycket skilda motiv tagit Kreugers parti, instämt i
hans anklagelser och fört dessa vidare i tal och skrift. Åtskilliga ha otvivelaktigt därvid drivits av en äkta medkänsla för en, som det har sagts,
oskyldigt dömd man, men i mycket stor utsträckning rör det sig om en
av Torsten Kreuger finansierad »Upplysningsverksamhet». Den kritiske
betraktaren har icke kunnat undgå att märka detta och har därför ställt
sig ytterst skeptisk mot arrangörer och agerande i de opinionsmöten, interpellationer osv. som tagit Högbroforsmålet på entreprenad. Sensationsivern har också på sina håll varit påfallande.
Ingenjör Torsten Kreugers tredje ansökan om resning i målet har nu avslagits av en enhällig högsta domstol, och därmed borde denna sak vara
utagerad. Domstolen har upprepade gånger, innan resningsansökningarna
avslagits, ägnat målet en ingående prövning; man kan tryggt säga att ingen
nytillkommen omständighet förbisetts eller lämnats obeaktad. Med verklig förvåning finner man nu att några tidningar i sina kommentarer till
högsta domstolens senaste utslag driva den satsen, att det varit »psykologiskt klokare att bevilja resning». Ett sådant yttrande vittnar om att man
totalt missförstått resningsinstitutets innebörd och uppgift. Den omständigheten att en uppjagad, av ovidkommande hänsyn influerad, opinion
kräver att, utan beaktande av juridiska fakta, en lagakraftvunnen dom
hänskjutes till ny prövning, kan icke utgöra något skäl för högsta domstolen att av lämplighetshänsyn bifalla en resningsansökan, som domstolen icke funnit sakligt motiverad. Vart skulle det bära hän om dylika synpunkter finge bli vägledande för domstolars och myndigheters prövning
av rättsfall och besvär?
Ytterligare en reflexion skall här göras om vad som förekommit under
den senaste fasen av Högbroforsmålet. Som redan antytts har ingenjör
Kreugers och hans medhjälpares propaganda mer och mer inriktats mot
enskilda personer och institutioner. Bland dessa har Svenska Handels- 105
Dagens frågor
banken blivit särskilt utsatt för angreppen. Sensationsartiklarna i ingenjör Kreugers egna tidningar kan man utan vidare förbigå; ingen har väl
väntat att där finna några nya sakliga argument. Med större förvåning har
man tagit del av ett sådant inlägg som förre lagmannen Gustaf Lindsicdis
digra bok »Högbroforssakcn», vilket av ingenjör Kreuger åberopats i hans
tredje resningsansökan. Författarens tidigare juridiska meriter och den
säkerhet, med vilken han i sin bok diskuterar icke blott juridiska utan
även affärsmässiga synpunkter på Högbroforsmålet, har otvivelaktigt hos
en del okritiska läsare framkallat en reaktion till Kreugers förmån, vilket
den senares tidningar icke försummat att utnyttja. Sedan högsta domstolens utslag fallit har Svenska Handelsbanken publicerat en motskrift:
>>Högbroforsen, värdet och värdeförstörelsen», som punkt för punkt vederlägger Lindsiedis påståenden och argument. Det är inte för mycket
sagt att denna vederläggning är förkrossande; den lämnar inte sten på
sten kvar av Lindsicdis konstruktion av vad som förekommit i Högbroforsmålet. Denna framstår nu i sin verkliga natur en partsinlaga, sakligt
bristfällig, tendentiös och missvisande.
nDen långa vägenn När horoskopet för ett par år sedan ställdes för
för Nordiska rådet. Nordiska rådet, lär en varm vän av det nordiska
samarbetet- men tillika en rätt illusionsfri realist- ha sagt: »Nordiska
rådet är till sjuttiofem procent psykologi, håller man det i minne, har
man nog utsikt att så småningom komma fram till betydande resultat.»
Vederbörande skulle lämpligen kunna ha tillagt några ord om att det
därtill i detta fall icke vore fråga om psykologi så där i största allmänhet utan om den slags försiktighet, som brukar vara tillrådlig i umgänget
mycket nära grannar emellan. Begreppet »Den k:ere Familie» rymmer ofta
problem, som kunna vara lika svåra att komma till rätta med som när fråga
är om tvistigheter och meningsmotsättningar i förhållandet till mera utsocknes folk.
Under rådets tidigare trenne sessioner ha icke tillbud saknats till besvärligheter. Uppenbarligen har man bland de mera tongivande inom rå-
det dock icke fäst tillbörligt avseende härvid utan givit en i och för sig
sympatisk optimism och framtidstro alltför lösa tyglar. Denna stämning
hämnade sig vid rådets nyss avslutade fjärde session i Köpenhamn.
Det var frågan om den gemensamma nordiska marknaden, som gav
skeptikerna vatten på deras kvarn. Den kom optimisterna att något yrvaket gnugga sig i ögonen inför vad som hände.
Upptakten var där annars intet fel på. Den i början av januari framlagda rapporten om det nordiska ekonomiska samarbetsutskottets verksamhet sedan hösten 1954 var ett värdefullt aktstycke. Den gav vid handen, att förslag om tullfrihet och gemensamma tullsatser utåt utarbetats
för 45 procent av samhandeln och att därutöver förhandlingar med tillfredsställande resultat i sikte pågår beträffande de ytterligare 15 procent,
som är nödvändiga, om upprättandet av en nordisk marknad skall godkännas av GATT, den internationella tullorganisationen.
Man behöver icke sakna skäl för en positiv inställning till problemet
om en gemensam nordisk marknad. Språk och kultur binda samman. De
106
‘—~·~– ·…_ —
Dagens frågor
nordiska folken tänka lika i mängahanda ting. Produktionen i de nordiska länderna företer i stort sett en stigande tendens, vilket underlättar
en omställning till samarbete. En dylik omställning får väl också väntas
öka produktiviteten till förmän för alla parter. Experterna, som stöda sig
på upplysningar från näringslivets representanter, uppges inte räkna med
att svårigheterna i Norge under övergängstiden t. ex. i form av arbetslöshet skulle bli särskilt stora.
Och vidare: Större marknad ger stordriftens fördelar. Varför har man
kommit så långt i USA i fråga om utveckling och levnadsstandard, om
inte därför att man där har e n stor marknad och inte därför att amerikanarna äro så mycket duktigare än andra. En betydande hemmamarknad
underlättar exporten. Livliga ekonomiska förbindelser motverka slentrian. Påfrestningarna på betalningsbalansen bli allt svårare, om den inhemska produktionen ej ökas. De små länderna tvingas att ta konsekvenserna av de stora ländernas protektionism. Osv.
Påståenden och synpunkter av denna och liknande art anmäla sig ju
nästan av sig själva. Inte heller är det lätt att gendriva dem. Vad som saknades i det positiva lägret i Köpenhamn ~ om den termen nu må användas~ var alltså icke goda argument. Det som brast var handlaget och
kanske också förmågan och viljan att söka förstä de meningar och det
stämningsläge, som nu en gång äro för handen inom vida kretsar i vårt
västra grannland.
Härigenom kom debatten i sessionens viktigaste fråga in på fel spår och
något av en klimatförsämring satte nog sin prägel på de båda sista sammanträdesdagarna. Rätt signifikativt har det påpekats, att det norska
språket var huvudspråket vid rådets avslutningssession. Av 18 anföranden
voro 11 norska och då huvudparten av norrmännen tillhörde oppositionen,
förstärktes intrycket av ett kompakt norskt motständ gentemot en gemensam nordisk marknad. Frän norskt håll fördes under debatten fram argument och tillhandaböllos synpunkter, som i vissa fall voro ägnade att förvåna. Det föreföll nästan som om något av atmosfären från unionsbråkets
dagar hölle på att väckas till nytt liv. Inte var det t. ex. nödvändigt att
dra in konsulatstriden i detta sammanhang! Låt de döda begrava sina
döda! Ej heller lärer man behöva frukta, att ett samarbete av det åsyftade
slaget skulle oundgängligen leda till skapandet av ett »Övernationellt organ», för att nu nämna en av de mera ofta brukade norska termerna.
Men – å andra sidan ~ den norska känsligheten i vad man med rätt
eller orätt vill betrakta som >>nationella» angelägenheter är som den är.
Den utgör en psykologisk realitet och de övriga nordiska folken ha näppeligen någon rätt att här mästra eller sätta sig till doms. Att reaktionen
västerifrån kom att i icke ringa mån ligga just på det känslomässiga planet synes för övrigt ha varit ett rätt allmänt intryck bland objektiva observatörer i den dansl<a huvudstaden. Talet om arbetslöshet, konkurser
och omställningssvårigheter för vårt grannland som följder av en gemensam nordisk marknad hade i sig självt knappast tillräcklig bärkraft, även
om det skall medges att problemen äro i vissa fall större för Norge än för
Sverige och Danmark och kanske också för Finland.
Man borde dock ha kunnat förutse denna norska känslighet. De rätt
färska erfarenheterna från exempelvis förhandlingarna om elkraftsleve- 107
– —–~–~—-
Dagens frågor
ranserna från Norge till Sverige tala ett intressant språk härvidlag. Man
försökte nu både från svensk och dansk sida – i bästa välmening givetvis – forcera fram en sak, som uppenbarligen längt ifrån är mogen för
avgörande. Härigenom synes man snarare ha ökat än minskat den norska
Justen att säga nej.
Vad kommer nu att ske? På sina håll i svensk och även i dansk press
förefaller man se rätt pessimistiskt på möjligheterna att nå ett resultat.
»Norska folket står kluvet och villrådigt inför de tankar, som både i Danmark och Sverige möts med så stort intresse», heter det på ett håll. >>Det
är bättre att öppet vidgå ett misslyckande, även om det är ett stort sådant,
än att envisas med att söka omvända dem, som ingen omvändelse önska»,
heter det på ett annat.
Nå, är detta dock icke att se alltför mörkt på tingen? Först och främst
är att observera att enighet dock uppnåddes om att samarbetsutskottet
skall fortsätta sina undersökningar och därom rapportera till rådets nästa
session, som skall äga rum i Helsingfors. Vidare må det vara berättigat
att hävda, att tiden arbetar för den stora tanken på en gemensam nordisk
marknad, en marknad för 16 miljoner människor, såsom ett medel för folken här uppe att bibehålla och helst förbättra levnadsstandarden. Men ett
villkor för en dylik utveckling är att de, som särskilt ivrigt engagerat sig
för planens realiserande, lära av vad som hänt i Köpenhamn. Det gäller
att visa tålamod – alla goda diplomaters främsta dygd. Man skulle också
med ett modernt svenskt uttryck kunna säga, att det gäller att »gå den
långa vägen>>.
Slutligen förtjänar påpekas, att Nordiska rådets fjärde session dock
icke bör ihågkommas blott för det, som man får hoppas, temporära misslyckandet i frågan om en nordisk tullunion. Resultat av positivt värde äro
också att notera. Främst bland dem skall då nämnas rådets enhälliga beslut att rekommendera regeringarna att genom ett samordningsutskott närmare undersöka möjligheterna att öka det nordiska samarbetet i fråga om
atomforskning och atomenergiens fredliga användning. Det var ett gott beslut med vida perspektiv framöver.
Kämpande kyrkofront >>Vad stor sker, sker tyst» – man har anledning
mot kommunismen. påminna sig detta bevingade ord av Erik Gustav
Geijer vid en underrättelse i januari frän Rom, att påven Pius XII mottagit ordföranden i östtyska evangeliska kyrkan, teol. dr. Otto Dibelius,
på väg till Sydney i Australien, där han som president i världskyrkorådet
skall delta i ett sammanträde. Meddelandet förekom å undanskymd plats
i svenska tidningar, om det alls omnämndes. I sin lutherska isolering, som
genom fortskridande sekularisering alltmer övergår till ren likgiltighet i
religiösa spörsmål, börjar även vår bildade allmänhet att förlora kontakten med både kristendom och kyrkorna. Kyrkohistorien betraktas som ett
avslutat kapitel, sedan dess studium avverkats i gymnasiet – ungefär som
vid sekelskiftet världshistorien föreföll avsomnad efter läroboken Pallin~
Boethius’ epilog med rysk-turkiska kriget 1878. Kyrkorna ha icke kunnat
uppvisa motstycken till sådana spännande skådespel som de ständiga krigen sedan mitten av 1890-talet med tvenne världskrig i följe.
108
‘~-~~-~~–~-~-~~-~—~—”–L
Dagens frågor
Eljest är detta sammanträffande mellan Pius och Dibelius en tilldragelse av sekulära mått, enär det är första gången sedan reformationen för
400 år sedan som en luthersk biskop fått företräde hos katolska kyrkans
överhuvud. Den har också tilldragit sig stor uppmärksamhet hos de båda
konfessionernas märkesmän och menigheter såväl inom som utom Europa.
Nyheten var så överraskande, att den i förstone betvivlades. Hade icke
påvestolen principiellt och konsekvent avböjt varje samverkan i den ekumeniska rörelsen – som lyckades tilldraga sig ett visst intresse i Sverige,
därför att ärkebiskop Nathan Söderblom påtryckte den sin rika personlighets stämpel och fick till stånd dess första kongress i Stockholm på sensommaren 1925? Var det tänkbart, att Pius och Dibelius skulle dryfta de
dogmer, som i lära och liv alltjämt hindra tillkomsten av >>en helig allmännelig kyrka»? Vatikanen har officiellt bekräftat, att audiensen ägt rum,
men samtidigt stillat alla farhågor, att fastän Dibelius är en av ekumenernas främste män och det evangeliska östtysklands »Summus episcopus», överläggningarna berört varken ekumeniska spörsmål eller omstridda trosfrågor, där kyrkans traditionella ståndpunkt är orubblig.
Orsaken till mötet var rent politisk. Men det väckte ogrumlad glädje
på bägge sidor, att Dibelius uppsökt påven för att övertyga sig om hans
uppfattning, att nödvändigheten av en gemensam kristlig front mot den
gudlösa och religionsfientliga kommunismen vore viktigare än de konfessionella motsättningarna. »Der evangelische Pressediensb betonar också,
att Vatikanen och den protestantiska kyrkan måste beslutsamt hävda trosfriheten mot den materialistiska marxismen och att det omedelbara upphovet till Dibelius’ mellanlandning i Rom för samtal med påven var ett
uppflammande av förföljelserna mot protestanterna i den tyska sovjetzonen. Redan vid dennas start hade Kremls marionetter i Pankow förklarat
kyrkan i akt, vilket var en omedelbar fortsättning av förföljelserna på
Tredje Rikets tid. Präster och kyrkligt verksamma lekmän blevo visserligen
icke som i det gamla Rom kastade för arenans vilda djur, som söndersleta
dem under blodtörstiga massors jubel; »den kalla terrorn» förmådde likväl
att på infernaliskt sätt försvåra de troendes existensvillkor. En lindring inträdde efter arbetarrevolten den 17 juni 1953 och i fjol sommar kunde
evangeliska kyrkomän ordna en kristen konferens i Leipzig, som besöktes
från såväl öst som väst i Tyskland av icke mindre än 650 000 människor,
den största sammankomst av detta slag, som någonsin registrerats. På senare tid har dock förtrycket skärpts, vilket bl. a. tagit sig uttryck i övergrepp på den lutherska och katolska missionsverksamheten vid större
järnvägsstationer. Före sin avresa protesterade Dibelius i en skrivelse till
ministerpresident Grotewohl mot de senaste häktningarna av flera präster och skrev »att det är ytterst beklagligt, att jag måste anträda min resa
till kyrkliga världsrådets sammanträde i Australien under det aktuella intrycket av dylika händelser».
Dibelius kunde med så mycket mera framgång vädja i denna angelägt>nhet till påven, som denne, då kardinal Eugenio Pacelli, under hela 1920-
talet var kurians nuntie först i Miinchen och sedan i Berlin, varunder han
lärt grundligt känna Tyskland. Den oförskräckta kamp, som höga katolska
prelater, såsom kardinal Faulhaber, ärkebiskop i Miinchen, ärkebiskopen
greve Galen i Munster och biskopen greve Preysing i Berlin förde mot den
8- 563442 Svensk Tidskrift 1956 109
,.;,
• o:.. ‘ … ~ . ‘ \
…._,.,..”……….,—~-.——-…..–==—·
Dagens {rdgor
totalitära nazismen, hade i Pius XII ett pålitligt stöd. Katolska prelaters
martyrium i »folkdemokratierna» Ungern, Polen, Tjeckoslovakien och
Jugoslavien med allt det trångmål och lidande det medfört för katolikerna i dessa stater mobiliserar alltjämt Rom som en »ecclesia militans»,
som nu i östtyskland räcker handen till sina protestantiska bröder.
Denna integration inom politiken gör det förklarligt, att Dibelius’ besök
förmedlades av västtyska beskickningen vid Vatikanen. Adenauers båda
regeringspartier, de kristliga demokraterna och dess parallell, den kristliga unionen i Bayern, besjälas av samma strävan att förena katoliker och
protestanter i syftet att lägga kristen tro och etik till grund för sin offentliga verksamhet. Vetskapen härom och förbittringen över det internationella uppseende, som mötet mellan påven och Dibelius vållat i Västerlandet, har utlöst våldsam ilska hos Pankowregimen. Den »borgerlige» ministern Nuschke, som låtsas representera de kristliga demokraterna i kommunistisk förklädnad, utgjuter sin vredes skålar mot Dibelius, som anklagas för »hyckleri och förtal mot tyska demokratiska republiken» i avsikt att genom påven få till stånd »en enhetsfront av protestanter och katoliker mot socialismens länder». Man iakttar på sistone flera hårdnande
friktioner emellan öst och väst i Tyskland. Strömmen av flyktingar till
Västberlin ökar oavbrutet – särskilt inför perspektivet av allmän värnplikt i tyska sovjetzonen — vilket så irriterat dennas styresmän, att två
östtyskar nyligen dömts till döden för att de hjälpt flyktingar, en barbarisk dom, mot vilken Västberlins myndigheter och befolkning upprört
protestera. Pankow hämnas med att genom sömnmedel kidnappa och till
östzonen återföra en officer i »folkpolisen», som sökt och fått en fristad i
Västberlin. Än mera märkligt är likväl, att en son till den västtyske kommunistledaren Max Reimann också flytt till Västberlin för att undgå en
hotande arrestering – en sensation, som torde uppväga den obalanserade
dr. Johns irrfärder fram och åter över zongränsen.
E n tröst har dock Pankow beskärts genom dr. Martin Niemällers alltmer besynnerliga beteende. Han ville först icke heller tro på Dibelius’ möte
med påven, men har nu avgått som president för evangeliska kyrkan i
Hessen. Den f. d. ubåtskaptenen var som bekant i egenskap av kyrkoherde i
Dahlem söder om Berlin en av den protestantiska >>Bekännelsekyrkans»
stridbaraste opponenter mot Hitler. Efter krigets slut har han övergått till
»den tredje ståndpunkten>> och vallfärdat till Moskva! Han har åtskilliga
meningsfränder utan politisk betydelse bland kyrkofolk och lekmän i Västtyskland, vilkas åsikter företrädas även av prosten Gruber i Berlin, en vedersakare till Dibelius. Dessa tendenser inge Pankow vissa förhoppningar
att måhända kunna konstruera en evangelisk kyrka, lika underdånig de
härskande som den grekisk-katolska i Sovjetunionen och med en ledning,
som skulle kunna fullfölja förebilden från den nazistiske »riksbiskopen»
Muller, visserligen aldrig apostroferad i sin osaliga åminnelse.
Nytt mysterium bakom Den 1 februari kungjorde Moskvas radio bland
Kremls murar. nyheterna en kort notis som samma dag stod
att läsa i Pravda. Den löd: >>Presidiet för Sovjetunionens Högsta Sovjet
har utnämnt kamrat Nikolai Pavlovitj Dudorow till inrikesminister och be- 110
‘—- _.. ..!_~
E&
$. e c.
Dagens frdgor
friat kamrat Sergei Nikoforovitj Kruglov från denna befattning.» Inom
några timmar avhördes lika många förklaringar till detta märkliga meddelande som det fanns beskickningar och utländska tidningskorrespondenter i Moskva. Den verkliga anledningen känna blott härskarna i Kreml
men de ha tills vidare tigit.
I en västerländsk demokratisk stat skulle inrikesministerns ..vgång i regel icke vålla något särskilt uppseende. Men inrikesministerns position i
en polisstat som Sovjetunionen är av ojämförligt större betydelse, och
skillnaden mellan regeringssättet i sovjetryska diktaturen och i t. ex. Förenta staterna är särskilt påfallande om man kunde tänka sig, att Eisenhower, trots presidentens stora maktbefogenheter, utan motivering skulle
avskeda chefen för den amerikanska säkerhetspolisen, Federal Bureau of
Investigation (FBI), den landsbekante Edgar J. Hoover. Vid närmare eftersinnande pliminde sig utlänningarna i Moskva att Kruglovs namn icke
sedan april månad i fjol förekommit i samband med den spaltparad av
sovjetpampar, som städse offentliggöres vid mera solenna tillfällen. En så-
dan tystnad brukar förebåda förändringar i vederbörandes officiella ställning. Man fäste sig dessutom vid att det inte med en stavelse antyddes att
Kruglov skulle tas i anspråk för andra statliga uppgifter, vilket i godartade fall eljest plägar ske. Denna ominösa omständighet förmildrades
dock därav att han alltjämt titulerades »kamrat», vilket näppeligen skett,
därest han skulle ställas till ansvar för förräderi eller andra »brott» mot
regimen, som kunde påkalla en process, mer eller mindre inhöljd i sekretess. Om efterträdaren Dudorow är ingenting känt.
För att finna någon klaven till denna kupp, som i sitt slag sedan Berias
avsättning är den mest sensationella efter Stalins död s. å. och Malenkovs
»frivilliga» degradering inför Högsta Sovjet i fjol vintras, har Kruglovs
karriär bragt’> i erinran. Han kom ursprungligen från industriförvaltningen och övergick 1938 som 40-åring till en hög post inom Berias säkerhetspolis med speciell uppgift att leverera offer på löpande band till slavarbetet i koncentrationslägren. Efter ådagalagda »Utomordentliga förtjänsten i denna barbariska bransch blev han året därpå suppleant som medlem av kommunistpartiets centralkommitte. Under kriget organiserade och
ledde han kontraspionaget samt avancerade till ställföreträdande inrikesminister och 1949 till inrikesminister, varvid Beria utåt förbehöll de egentliga polisärendena åt sin vän Abakumov, som fick dela sin gynnares öde
att på grund av »bekännelser» under en hemlig »rättegång» likvideras.
För utlandet blev Kruglov känd genom att ordna säkerhetstjänsten för de
främmande statsmännen vid konferenserna i Teheran, Jalta och Potsdam,
vilket inbragte honom Förenta staternas »Legion of Merit» och en så hög
brittisk orden, att han fick rang av baronet och skulle kunna kalla sig för
sir Sergei Kruglov, varav han veterligen icke fick ti11fälle att begagna sig,
enär han aldrig besökt Storbritannien. Kruglov satte nog mera värde på
titeln »generalöverste» och på ryska dekorationer, som gjorde honom till
en av Sovjetunionens mest stjärnbeprvdda civila toppbyråkrater.
Men när efter Stalins död i mars 1953 Beria, för att bättre kunna hävda
sig mot de två andra medlemmarna av det dåvarande triumviratet, Malenkov och Molotov, personligen övertog inrikesministeriet, fick Kruglov
träda tillbaka som vice inrikesminister, vilket anses ha gjort honom be- 111
Dagens frdgor
nägen att som ett av Bulganins och Krustjevs viktigaste verktyg uppgöra
och genomföra planen att störta Beria. Fastän Kruglov under tiden hunnit
bli ordinarie medlem av kommunistpartiets centralkommitte, ville de nya
duumvirerna icke dela makten med honom utan lät honom stanna som inrikesminister och utnämnde generalöversten Ivan Serow till chef för polisväsendet, ljjir han tjänat sina sporrar. De upprepade därmed Stalins taktik att »SÖndra och härska» genom att spalta upp ett viktigt ämbete på två
personer, som misstroget bevaka varandra. Sedermera har Serov varit den
MDV-chef, som senast vid Geneve-konferenserna i fjol sörjt för sina höga
förmäns trygghet och därmed fått en viss publicitet i utlandet.
Man misstänker nu att Kruglovs entledigande ingår i förberedelserna
till kommunistpartiets kongress under februari, vilken ej är att förväxla
med Högsta Sovjets, dvs. »parlamentets», regelbundet äterkommande sessioner. Tidigare ha två andra kommunistpartichefer i tvenne sovjetrepubliker i likhet med premiärministern i den största delstaten, den storryska, fått stryka på foten med antydningar att de kunde för litet. Om
Kruglov har man dock icke velat säga, att han visste för mycket, måhända
icke blott om konspirationerna våren 1953 mot Beria utan även om alltjämt dunkla händelser i samband med Stalins frånfälle.
Ingenting tyder dock på att någon ny palatsrevolution är att vänta.
Krustjev och Bulganin synas sitta fast i sadeln, och den frän högsta exekutiven avdankade Molotov tycks nöja sig med sin roll som utrikesminister, vilken ingen tycks göra honom stridig att döma av att han, jämte försvarsministern marskalk Sjukov, nyss företrädde Sovjetunionen vid den
konferens i Warszawa, där tyska östzonens stridskrafter införlivades med
östblockets enhetligt sammanfattade totalstyrkor under befäl av marskalk
Konjev. Kruglovs plötsliga avpolettering visar dock att mysterierna äro
länglivade bakom Kremls murar.
Ärftlighetsläran Var och en, som sysslat med vetenskaplig forskning,
bakom järnridån. vet hur viktigt det är att forskaren ständigt har tillfälle till fria informationer i sitt fack, dels genom att följa med utvecklingen av ämnet i andra länder dels genom att utan inskränkningar fä
tillfälle att själv framlägga sina forskningsresultat i lämpliga fackpublikationer, så att fackmän kunna taga ställning till och tillgodogöra sig resultaten. I själva verket bygger mycket av det, som vi med ett gemensamt
begrepp kunna kalla ~den västerländska civilisationen», på vad fri forskning under de sista århundradena lyckats åstadkomma. Principen om
»forskningens friheb accepteras också av de flesta bildade människor i
vår tid men inte alltid av de politiker, som under senare decennier tillvällat sig makten i flera länder. Ett skolexempel på hur det inte bör men
kan gå till, om vetenskapen utlämnas åt en diktaturs godtycke, visar
ärftlighetsforskningens läge i det kommunistiska Ryssland.
På en konferens är 1932 beslöts, att den ryska ärftlighetsforskningen
måste stå i samklang med de marxistiska läror, som hyllades av partiet.
Härmed hade de åsikter, som redan på 1920-talet framfördes av en rysk
trädgärdsodlare vid namn Mitjurin, fått offentlig sanktion. Mitjurin var
otvivelaktigt en skicklig fruktodlare och praktiker men han saknade dju- 112
Dagens frdgor
pare teoretisk skolning i såväl botanik som ärftlighetslära. Icke desto
mindre vunno hans åsikter, som helt allmänt sett kunna betecknas som
lamarckistiska, en utbredd popula:ritet i Moskva. Ett utslag av lamarekismens popularitet hos det kommunistiska partiet var också, att man är
1925 erbjöd den österrikiske biologen Paul Kammerer en lärostol vid universitetet i Moskva. Sedan denne tagit emot erbjudandet, upptäcktes emellertid, att hans forskningsresultat voro förfalskade och Kammerer begick
självmord.
Mitjurin dog år 1936 men hans fallna mantel upptogs med stor framgång av en annan praktiker, nämligen Trofirn D. Lysenko. Denne, som
var lärjunge till den berömde ryske botanisten N. L Vavilov, allierade sig
med professor Prezent från Leningrad och lyckades slutligen med partiets stöd tränga undan Vavilov, som blev avsatt från alla sina många
befattningar och dog 1942 i ett sibiriskt fångläger. Men Vavilov blev inte
ensam förjagad. Han fick sällskap med andra som Tjetverikov, Ferri,
Efroimson, Karpetjenko, Kolts, Serebrovskij och Levitskij. Xven den berömde fysiologen Orbeli, anatomen Schmalhausen och ärftlighetsforskaren
Dubinin avlägsnades från sina befattningar, trots att de alla voro kända
som dugande forskare. Samtidigt överhopades Lysenko med ärebetygelser.
Han övertog de flesta av Vavilovs befattningar, fick stalinpriset två
gånger, mottog Leninorden och utnämndes till Sovjetunionens hjälte. Ett
tag var han till och med vice ordförande i högsta sovjet. Man kan fråga
sig, vad Lysenko då lärde ut, som så eftertryckligt föll de kommunistiska
makthavarna i smaken.
Han föddes år 1898 och är alltså nu 58 år gammal, kom från ett fattigt
kollektivjordbruk, samt växte upp och uppfostrades i rent kommunistisk
miljö. Han beskrives som en blyg, nervös man med rufsigt, svart hår och
ett väderbitet ansikte. När han föreläser brinner han av en inre eld och
han angriper då konsekvent de i Västerns kapitalism fångna, främmande
forskarnas läror.
Lysenko har onekligen gjort den praktiska växtodlingen i Ryssland
stora tjänster. Särskilt har han ägnat sig åt den så kallade jarowiseringcn,
vilken innebär, att man till exempel kan – genom lämplig behandling –
så höstsäd först på våren och ändå få fullgod skörd följande höst. Detta
är av betydande värde i Ryssland, där klimatet i vidsträckta delar är
för kallt för att möjliggöra höstsädens övervintring på vanligt sätt. Ly·
senko har också ägnat sig åt försök med så kallade ymphybrider, men
hans resultat ha ej kunnat upprepas av västerländska forskare, och det
förefaller som om hans bristande bildning i botanisk, tillämpad forskning
här har spelat honom själv en serie spratt.
Fackmän inom ärftlighetsforskningen, som kommit i kontakt med Lysenko personligen, ha funnit honom mindre vederhäftig. Sålunda skriver
den bekante ärftlighetsforskaren S. C. Harland: »År 1933 … träffade jag
Lysenko i Odessa, ‘tenterade’ honom i flera timmar och granskade hans
praktiska arbete. Det var alldeles tydligt, att Lysenko var helt okunnig
om de elementära grunderna för både växtfysiologi och genetik … Man
kunde helt enkelt inte tala med Lysenko. Det var som att diskutera dif·
ferentialkalkyl med en person, som inte kan multiplikationstabellen.»
Lysenkosäger själv, att han inte tror på några arvsfaktorer eller gener.
113
r
‘ ‘

…..,;;:__
Dagens frdgor
När en växt utsättes för en plötsligt ändrad miljö, sker – säger han –
en skakning av dess ärftlighet, så att nyttiga förändringar lätt uppkomma,
som i sin tur gå i arv till avkomman. Skakningen eller chocken gör växten
på ett särskilt sätt formbar och mottaglig för förändringar. Det hela är
som vid en politisk revolution, som också formar människorna till nya
och bättre medlemmar i samhället.
Man skulle väl kunna säga, att både Lysenko och kommunisterna ha
den uppfattningen, att man genom lämpliga miljöförändringar kan förändra växtmaterialet, så att ökad avkastning blir följden. De västerländska
forskarna hävda däremot med all rätt, att miljön inte skapar något nytt
utan att först nya anlag eller arvsfaktorer måste till för att något väsentligt
nytt skall kunna skapas av miljön. Att Lysenko genom hybridiseringar
åstadkommit en hel del nytt, som visat sig värdefullt i den sovjetryska
växtodHngen, förklara de västerländska forskarna bero på hans orena
utgångsmaterial. I ett dylikt material kan man nämligen alltid genom
urval få fram avvikande växttyper, men urvalet kan ej drivas längre än
till den gräns, som sättes av de i materialet för handen varande arvsfaktorerna. Ty endast dessa – och ej miljön – äro i sista hand bestämmande för slutresultatet. Miljön kan ej skapa något nytt och därför måste
en växtförädling, som helt nonchalerar arvsfaktorerna, snart nå den
gräns, där ytterligare framsteg ej längre äro möjliga.
Då de ryska odlarna emellertid mestadels ännu odla sädessorter, som
varken blivit förädlade genom urvalsodling eller annan planmässig växtförädling, är det klart att de där nu verksamma växtförädlarna kunna
åstadkomma vissa resultat enbart genom en enkel urvalsodling. De så
vunna framgångarna kunna naturligtvis också av ett härskande politiskt
system basuneras ut som bevis på den ryska forskningens ojämförliga
överlägsenhet framför de kapitalistiska länderna. Men varje sakkunnig
observatör vet, att de ryska skördesiffrorna ligga långt under västerlandets. Detta beror inte enbart på det kommunistiska systemets kolchoser, utan på satsen att vad man sår, får man skörda.
Man kan fråga sig, hur länge de lamarckistiska ryska ärftlighetsforskarna skola kunna hålla sina på politisk makt vilande positioner? Skall
villfarelsen först försvinna med det rådande politiska systemet eller måste
Lysenko och hans medarbetare först komma i onåd vid en ny regimförändring i ledningen, innan den västerländska ärftlighetsforskningen
på nytt fått accepteras? Förvisso kan det inträffa, att lysenkolsmen i
Ryssland blir lika seglivad som nazismens rasläror i Tyskland och att
hela systemet först måste gå under, för att irrlärorna skola avskaffas.
Men även om kommunismen kan draga nytta av lamarekismens stora
tro på miljöns inverkan på människorna – precis som nazismen drog
nytta av raslärans tro på den ariska rasens överlägsenhet – kan en kommunism säkerligen också byggas på modern ärftlighetslära. Det kan därför inträffa, att Lysenko en dag får göra samma erfarenheter som Berija.
Men i väntan på den dagen måste det ryska folket varje år lida de avsevärda förluster, som orsakas av ett mindervärdigt utsäde, lämnat av en
mindervärdig forskning, som satts i högsätet av ett vilselett och vilseledande system.
S. F.
114
Dagens frågor
Mot vänster Utgången av valen till den franska nationalförsamlingen i
i Frankrike. början av januari gav som bekant icke någon anledning
förmoda, att bildandet av en ny regering skulle kunna försiggå utan långvariga och svåra förhandlingar. Den s. k. republikanska fronten, dvs. socialister och Mendes-France-radikaler, gjorde i första hand anspråk på
att få bilda den nya regeringen, för övrigt inte helt utan skäl då ett visst
ökat förtroende för denna gruppering kunde utläsas ur valresultatet. Under
alla förhållanden måste dock en dylik ministär bli en minoritetsregering
med stöd från blott omkring en tredjedel av de deputerade. Nationalförsamlingen består i övrigt till en tredjedel av antiparlamentariska element,
kommunister och poujadister, och till den återstående tredjedelen av
skilda högergrupper jämte de katolska folkrepublikanerna.
Inför detta till synes hopplösa parlamentariska läge Janeerades från
Mendes-Frances sida tesen, att den republikanska fronten under ledning
av honom själv och socialisten Mollet borde presentera ett politiskt program av ultimativt slag enligt metoden »lake it or leave ib. I detta program skulle långtgående planer rörande lösningen av Algerietfrågan,
Frankrikes ekonomiska problem etc. ingå. Om, som man kunde förmoda,
det inte skulle visa sig möjligt att uppnå majoritet, skulle republikanska
fronten jämte kommunisterna blockera varje annan tänkbar regeringskoalition, och i det sålunda framtvingade dödläget skulle endast lösningen med nyval enligt ett nytt system med enmansvalkretsar återstå.
Dessa Mendes-Frances propåer möttes dock av en viss skepsis från socialistiskt håll. Initiativet i de förberedande resonemangen gled allt mer
och mer över till socialisternas habile ledare Mollet, vilken kunde motivera sina anspråk på att själv få göra ett försök som regeringsbildare med
socialisternas majoritetsställning inom den republikanska fronten. Uppdraget att bilda den nya regeringen gick också till Mollet, och denne lyckades på förvånansvärt kort tid prestera en regering och ett regeringsprogram. Den 1 februari godkändes ministären Mollet av nationalförsamlingen med 420 röster mot 71 och ett 80-tal nedlagda. Denna kraftiga majoritet avspeglar dock ingalunda Mollets verkliga styrka utan får mera ses
som ett försök från de franska deputerandenas sida att putsa upp nationalförsamlingens skamfilade anseende genom att demonstrera en åtminstone
temporär enighet.
Mollets regeringsförklaring kan i korthet karakteriseras så, att han i vä-
sentliga avseenden, särskilt genom att deklarera en klart positiv inställning till de europeiska enhetssträvandena, gick de katolska folkrepublikanerna till mötes och därigenom förvärvade stöd från så gott som samtliga
företrädare för denna vänsterflygel inom det moderata blocket. Trots att
denna politik måste vara föga lockande för kommunisterna valde dock
även dessa att stödja Mollet. Den första regeringen av vänsterkaraktär i
Frankrike på mänga år kunde kommunisterna givetvis inte undandraga
sitt stöd, detta icke minst av taktiska skäl. De upprepade kommunistiska
erbjudandena om ett äterupptagande av 30-talets folkfrontssamverkan avvisades dock av Mollet.
Socialisterna ha i Mollets regering besatt flertalet av de viktigaste posterna. Sålunda är socialisten och anhängaren av europatanken Pineau utrikesminister, en post som Mendes-France eftersträvade men som Mollet
115
‘·’ ”” .
Dagens frdgor
inte ansåg sig kunna tilldela en så föga entusiastisk anhängare av de europeiska enhetssträvandena. I så fall skulle nämligen utsikterna att förvärva folkrepublikanernas stöd för regeringen varit i det närmaste obefintliga. Däremot erbjöds Mende-France av Mollet att bli ekonomiminister,
vilket denne dock avböjde varför han nu ingår i regeringen såsom minister utan portfölj.
Det mest brännande problemet av de många, som möta Mollet, är otvivelaktigt Algerietfrågan. Om det skall lyckas Mollet att uppnå ett modus
vivendi, som kan tillfredsställa såväl de arabiska nationalisterna och den
franska minoriteten i Algeriet som den franska hemmaopinionen, är det
ännu för tidigt att sia om. De redan skönjbara motsättningarna inom själva
regeringskretsen i fråga om Algerietpolitiken båda icke gott inför framtiden och regeringens ställning, svag redan på grund av dess egenskap av
minoritetsregering, är vacklande.
Om mot all förmodan regeringen skulle rida ut stormen i Algeriet ställer det sig knappast svårt för dess motståndare att förorsaka bekymmer
inom inrikespolitiken. Kommunisterna söka ständigt genom olika manövrar tvinga regeringen att begära stöd hos den yttersta vänstern för att
rädda sin existens. Det förefaller inte otroligt, att den alltid lika brännbara frågan om statligt stöd till de katolska skolorna skall kunna tjäna
kommunisternas syften. Om nämligen regeringspartierna nödgas aktualisera sitt i partiprogrammen inskrivna mål att göra ett slut på statens stöd
till dessa skolor, skulle de katolska folkrepublikanerna omgående övergå
till en intensiv opposition. Därefter skulle det kommunistiska stödet te sig
särskilt värdefullt och det är tvivel underkastat om Mollet, som dock är en
utpräglad antikommunist, kommer att kunna motstå frestelsen.
Frankrikes politiska rörelsefrihet är i det läge, som uppstått efter valet,
beklagligt begränsad. Det ligger mycket i omdömet om valet i januari att
»ingen vann men Frankrike förlorade».
116
\ .
.’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner