Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Stockholm april 1950.
Bortre Indien i Med kommunisternas övertagande av makten på hela
storpolitiken. det kinesiska fastlandet ha oroligheterna i Bortre
Indien på ett helt annat sätt än förut kommit att bilda ett av de betydelsefullaste och mest oroväckande komplexen i den aktuella världspolitiken. Den kinesiska kommunismen företer i sina livsyttringar
en utpräglat expansiv karaktär. Och den riktning, i vilken fortsatt
maktutvidgning ter sig lättast och naturligast, är otvivelaktigt den
sydliga. Visserligen kan det mycket väl tänkas, att försök göras att
återställa den kinesiska överhöghet över Tibet, som sedan 1912 varit
i praktiken upphävd. Ett förverkligande av dylika strävanden skulle
otvivelaktigt utgöra ett ganska betänkligt latent hot mot bägge de
nya, sinsemellan starkt fientligt inställda indiska storstatcrna, liksom
det skulle innebära ökade möjligheter till kommunistisk infiltration
i Afganistan och därmed ett hot mot Indien även från nordväst, den
gamla invasionsvägen från Timurs och mogulernas dagar. Men riktningen söderut över Tonking och det övre Birrna är ur l\1ao-Tse-‘l’ungs
synpunkt både bekvämare och mera lovande vad omedelbara politiska
och ekonomiska vinster beträffar.
Läget på den Bortreindiska halvön har i själva verket varit oroväckande ända sedan krigets slut. Den japanska ockupationsregimen
efterlämnade vid sitt plötsliga sammanbrott en förvirrad situation
och beväpnade band av skilda slag. Kolonialmakternas prestige var
starkt undergrävd av deras katastrofala nederlag 1941-42 just på
denna krigsskådeplats. Den asiatiska självkänslan och oviljan mot
europeerna hade därtill målmedvetet stimulerats av japanerna. De
ekonomiska och sociala förhållandena lämnade mångenstädes det
allra mesta övrigt att önska. Det starka amerikanska inflytandet vid
den slutliga segern över Japan gjorde det omöjligt för de gamla kolonialmakterna att strama åt tyglarna igen, och den nya engelska regimen från sommaren 1945 framträdde med ett konsekvent anti-imperialistiskt program.
ställningen i de olika områdena på halvön har också utvecklat sig
därefter. Birrna fick ju tack vare labourregeringens statskonst helt
lämna imperiet. Dess följande självständiga tillvaro har tett sig minst
sagt stormig. En anmärkningsvärd landvinning för mera tidsenliga
och dynamiska politiska metoder var onekligen likvideringen medelst
automatvapen av en stor del av kabinettet under pågående sammanträde. Den kvarlevande regeringen under Thakin Nu har haft särdeles
svårt att upprätthålla sin auktoritet mot olika missnöjda element, och
i själva verket pågår sedan flera år ett permanent inbördeskrig, som
åtminstone tidvis föres ej alltför långt från själva huvudstaden. Det
uppges, att åtskilliga mera fördomsfria birmanska politiker numera
254
Dagens frågor
helst skulle se skilsmässan från imperiet ogjord och att ett återinträde ej kan anses alldeles uteslutet. Då Birrna har direkt landgräns
mot Kina, är dess läge obestridligen särdeles bekymmersamt.
Vida lugnare ha förhållandena hittills tett sig i Siam. Men iakttagarna synas vara rätt ense om att den rådande regimen skulle
komma att visa synnerligen ringa hållfasthet, om den utsattes för en
verklig påfrestning, och den mycket stora kinesiska befolkningen –
ungefär en tredjedel av hela invånarantalet – utgör en högst allvarlig fara i händelse av förvecklingar med den nya kinesiska regimen.
Ett av Englands svåraste bekymmer efter kriget har varit Malacka,
i och för sig ju en av de rikaste kolonier, som existera. Även här
finns det en mycket stor kinesisk befolkning, upp mot hälften av
hela folkmängden, och sedan flera år tillbaka pågår i halvöns djungler
ett segslitet inbördeskrig, som tvungit engelska armen att till Malaeka
sända till och med själva gardesförbanden. Den kommunistiska ledningen av guerillan är alldeles tydlig. Trots alla engelska åtgärder
är situationen enligt kompetenta bedömare, t. ex. lord Killearn (sir
Miles Lampson), som själv använts i viktiga missioner i såväl Kina
som Bortre Indien, f. n. snarast sämre än någonsin. Inte ens järnvägsförbindelsen mellan Singapore och Kuala Lumpur, huvudstaden i
Malaya, är säker. stämningen vid överhusets senaste debatt i frågan
var också mycket allvarlig.
I själva verket torde de så att säga aktiva rebellerna på Malaeka
vara relativt fåtaliga i jämförelse med de styrkor, som kunna sättas
in mot dem, men dels gynnas de av terrängen, dels ger den kinesiska
befolkningens traditionella benägenhet att låta sig helt terroriseras
av hemliga sällskap kommunisterna goda möjligheter att utnyttja
element, som egentligen stå dem mycket fjärran. Enligt den brittiska regeringens kritiker ha slutligen pacificeringsåtgärderna på
Malaeka i hög grad karakteriserats av systemet »för litet och för sent».
Allra allvarligast har emellertid länge situationen tett sig i Franska
Indokina, det område som har de bekvämaste förbindelserna med
Kina, under vars överhöghet det åtminstone nominellt stod långt
fram mot 1800-talets slut. Det har aldrig efter kriget lyckats fransmännen, trots stora militära ansträngningar, att där återställa sin
auktoritet. Ett nationalistiskt och med tiden allt klarare kommunistiskt parti, Viet Minh, under ledning av Ho Chi-minh, behärskar
stora delar av landet. Fransmännen ha slutligen sett sig nödsakade
att försöka skapa ett slags dominion under ledning av Bao Dai, den
förre kejsaren av Annam, och denna stat, Vietnam, omfattar nominellt Tongking, Annam och Cochinkina, medan Kambodja och Laos
förvaltas på annat sätt. Bao Dais regim har emellertid inte lyckats
etablera sig som effektiv styrelse utanför det område, som behärskas
av de franska trupperna, och dess verkliga underlag bland själva befolkningen är alldeles ovisst. Därtill komma utrikespolitiska svårigheter. England och U. S. A. ha visserligen erkaYJ.t Bao Dai, men Indien
intar en ogillande hållning, då den i honom endast ser en europeisk
marionett. Ryssland och Kina åter ha numera formellt erkänt Ho
255
.::_..
Dagens frågor
Chi-minh och hans kumpaner som Vietnams regering, en grov utmaning mot Frankrike, med vilket ju Kreml formellt uppehåller vänskapliga förbindelser. Härtill kan läggas, att den franska kommunismen för en frenetisk kampanj mot sin regerings indokinesiska
politik och tillgriper direkta sabotageåtgärder mot den franska krigföringen. slutligen ha de indokinesiska förvecklingarna även på annat
sätt kommit att öva en olycklig inverkan på fransk inrikespolitik,
i det att skandalen kring ett par högre militärer, generalerna Revers
och Mast, ·- en korruptionsaffär av så att säga traditionell fransk
typ – allvarligt komprometterat flera framstående politiker, särskilt på socialdemokratiskt håll (Ramadier och Jules Moch), och även
hotat att kasta en viss skugga in i Elyseepalatset, eftersom presidentens son uppgivits vara inblandad.
Den allvarligaste faran är naturligtvis, att Indokina blir skådeplatsen för en upprepning i mycket större format av en direkt kommunistisk militärintervention av det slag, som förekom i Grekland före
brytningen mellan Stalin och Tito. Erkännandet av Ho Chi-minhs
regering är i detta avseende onekligen synnerligen illavarslande.
Skulle den franska ställningen i Indokina och därmed Bao Dais regim
bryta samman, blir faran akut för Siam, Birrna och Malacka, medan
Indien och Indonesien börja avteckna sig som hotade i andra hand.
Det får ej heller glömmas, att Bortre Indien är en av jordens stora
råvaruleverantörer, en omständighet, som man i London och Washington hade smärtsamma skäl att betänka under den japanska ockupationen. Det är jordens främsta producent av gummi liksom av tenn,
och det är den stora exportören av ris, det födoämne, som betyder mest
för Indiens och Kinas växande och ofta svältande millioner. Dess indragande bakom järnridån skulle därför få mycket allvarliga konsekvenser utöver själva prestigeförlusten för västmakterna.
Hur långt U. S. A. vill sträcka sig till Indokinas försvar utöver
ekonomisk och materiell hjälp till att göra jordmånen därstädes
mindre bördig för kommunismen, är obekant. Att Englands och Frankrikes resurser numera äro otillräckliga i händelse av en mera omfattande röd invasion, är blott alltför uppenbart.
Riksdagens Riksdagens utrikesdebatt onsdagen 22 mars inleddes
utrikesdebatt. liksom vid tidigare tillfällen av en deklaration från
regeringen, som upplästes i Första kammaren av statsminister Erlander och i Andra av utrikesminister Unden. Regeringsmeddelandet
omspände hela det utrikespolitiska fältet och berörde både försvarsoch handelspolitik, Sveriges engagement i Förenta nationerna och
Europarådet samt de nordiska problemen. En viss knalleffekt åstadkom meddelandet att regeringen som följd av den s. k. Hjelmaffären
uppsagt den svensk-tjeckoslovakiska utlämningstraktaten. Det förtjänar redan från början framhållas att debatten blev mera livlig
och nyansrik än vid föregående tillfällen. Den som kan tillskriva
sig största förtjänsten härav är den nye högerledaren Jarl Hjalmarsson, som nu närmare utvecklade sina tankar från remissde- 256
Dagens frågor
batten om ett skandinaviskt tekniskt försvarssamarbete, vilket blev
debattens huvudtema.
Vad som förlänade debatten ett särskilt pikant inslag var regeringens deklaration om Sveriges belägenhet mellan »ett kapitalistiskt
och ett kommunistiskt block». Regeringen har härmed velat förläna
den svenska neutraliteten en ideologisk motivering och med en minst
sagt kuriös formulering tilldelat Sverige en alldeles speciell roll i den
stora maktkampen mellan öst och väst. Man har spekulerat över vem
som är den verklige författaren till denna passus. Första kammarens
andre vice talman, socialdemokraten Harald Åkerberg i Örebro, sökte
under intryck av den starka kritik denna formulering väckte bortförklara den såsom författad av någon oansvarig tjänsteman i Utrikesdepartementet. Det finns ingen som helst anledning att sätta
tro till detta herr Åkerbergs påstående. Alla tecken tyda på att pennan
här förts av herr Unden, som givit uttryck för en av honom tidigare
omfattad tankegång, åt vilken även herr Wigforss häromåret gav sin
anslutning i ett VästeråstaL Iden om ett »tredje kraftens samhälle»
vid sidan av de stora världsmakterna Förenta staterna och Sovjetunionen har ej heller hemortsrätt uteslutande i Sverige; den har med
förkärlek omhuldats av Englands Labour Party och av den nyss
bortgångne franske socialistledaren Leon Blum. Vad beträffar statsminister Erlander, vilken under tiden närmast före utrikesdebatten
befann sig på torskfiske vid Lofoten tillsammans med sin norske
kollega Einar Gerhardsen, har han efter debatten för den norska tidningen Arbejderbladet uttalat att regeringens förklaring icke bygger
på världens uppdelning i ett kapitalistiskt och ett kommunistiskt block
och att Sverige borde klargöra att denna uppdelning är en ren mytbildning. Härtill måste med skärpa genmälas att världen är uppdelad
i tvenne block och att hela storpolitiken rör sig härom. Men skiljelinjen går icke, som herr Hjalmarsson med rätta framhöll, mellan
kapitalism och kommunism utan mellan demokrati och diktatur, mellan vilka ingen ideologisk neutralitetsförklaring är möjlig. Herr
Hjalmarsson ironiserade också över regeringens naiva tro att Sveriges
välfärdspolitik skulle kunna påverka diktaturernas tänkande. På
denna punkt sekunderades han av förstakammarhögerns ledare professor Georg Andren, som undrade hur den svenska tredje linjen så-
som »mönstergosse» skulle bli bekant för folken bakom järnridån;
Sovjetunionen har som bekant inte visat någon större villighet att
låta de verkliga förhållandena i den »kapitalistiska» västern bli bekanta inom sitt maktområde. På denna punkt iakttogo herrar Erlander
och Und{m en förlägen tystnad.
En centralpunkt i debatten intog som inledningsvis omnämnts frå-
gan om en militärteknisk samverkan mellan de skandinaviska länderna, varom meningsutbytet så gott som oavbrutet fortgått sedan
förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund i början av förra
året bröto samman. Regeringen ställde sig härvidlag i det väsentliga
på en rent negativ ståndpunkt; Sveriges alliansfria linje finge ej »komprometteras.» I detta avseende anmälde folkpartisterna herrar Ohlin
och Elon Andersson samt framför allt högerledaren herr Hjalmars- 257
Dagens frågor
son en avvikande mening. Herr Ohlin betonade att Sveriges politik
även i fortsättningen borde karakteriseras av militär alliansfrihet,
vilket dock ej utesläte en nordisk militär kontakt, som ej förenades
med någon som helst politisk förpliktelse för det ena landet att träda
till det andras hjälp om krig utbröte. Framhållas bör också att herr
Ohlin anmärkte på regeringens bristande intresse att klargöra den
svenska politikens drag av allmän västorientering vid sidan av den
militära alliansfriheten, varigenom fara förelåge att den svenska
opinionen känslomässigt bundes på sådant sätt att större eller mindre
modifikationer i denna politik bleve svåra att genomföra den dag
riksdagen kunde komma att förorda en dyl. modifikation. Herr Hjalmarsson gick ett steg längre än herr Ohlin och hans deklaration vann
till och med ett visst uppskattande hos Dagens Nyheter. .Även han
anslöt sig till den alliansfria linjen men konstaterade också att det
vid sidan härav förelåge starka skäl för en försvarssamverkan mellan
de skandinaviska länderna. Högerledaren uppräknade 5 punkter på
vilka ett dyl. samarbete omedelbart skulle kunna etableras: l. Civilförsvaret och omhändertagande av flyktingar. 2. Lagring av krigsviktiga förnödenheter. 3. Förbättrande av vägförbindelserna särskilt
mellan Sverige och Norge. 4. standardisering av vapen och ammunition. 5. Försvarsvetenskaplig forskning. Det gällde att efter de skandinaviska försvarsförhandlingarnas misslyckande hålla dörren öppen
åtminstone på glänt. Herr Hjalmarssons inlägg gav anledning till ett
livligt replikskifte mellan honom samt herrar Ohlin och Unden. Folkpartiledaren och utrikesministern trodde sig icke utan en viss belåtenhet kunna konstatera att högerledaren tagit tillbaka sin »nya giv»
från remissdebatten och nu syntes koncentrera sig på ett rent tekniskt
nordiskt försvarssamarbete. Högerledaren bestred detta och betonade
att han endast velat peka på de samarbetsmöjligheter, som enligt
honom förelåge vid sidan av det rent militära området; det sistnämnda ansåg han alltför ömtåligt att beröra i en riksdagsdebatt.
statsministern tyckte dock att Högern och Folkpartiet ej givit klart
besked rörande den rent tekniska försvarssamverkan och menade att
om denna samverkan verkligen skulle betyda ett stärkande av den
skandinaviska halvöns försvar komme man försvarsförbundet nära.
Han ansåg att här förelåg ett avvägningsproblem, om vilket debatten
finge gå vidare. Detta herr Erlanders yttrande kan ej tolkas på ann’lt
sätt än att han på denna punkt ej är helt ense med herr Unden. Det
är utan tvivel ett nationellt svenskt intresse att debatten om en skandinavisk försvarssamverkan får gå vidare, ty här rör det sig om ett
gemensamt nordiskt trygghetsproblem, som grundar sig på realiteter
ock icke på hårklyverier och teoretiserande i akademisk stil. Både
på danskt och norskt håll har man också förklarat sig intresserad av
en ny kontakt samtidigt som pressen i våra nordiska grannländer ej
dolt sin besvikelse över den svenska regeringens dogmatiska fasthållande vid neutraliteten.
Huvudintrycket av riksdagens senaste utrikesdebatt blir att alla de
stora partierna fasthålla vid den militära alliansfrihetens linje, men
att samtidigt tanken på en militärteknisk samverkan mellan de skan- 258
..
Dagens frågor
dinaviska länderna vunnit terräng både inom Högern och Folkpartiet.
Vad man hos regeringen främst saknade var en klar insikt om att de
intensiva ansträngningarna att trygga freden främst bottna i att
denna är i så hög grad hotad. Det finnes all anledning att varna för
en övertro på att en krigisk katastrof vore oundviklig. Men det har
på senaste tiden av prominenta politiker utomlands, vilka befinna
sig i händelsernas brännpunkt, fällts yttranden som vittna om en
annan uppfattning om krigsfaran än den som synes hysas av herr
Unden, en av de huvudansvariga för 1925 års medrustning och för
den felaktiga prognos om det framtida läget i Europa varpå denna
väsentligen vilade. Den västtyske förbundskanslern dr Konrad Adenauer yttrade till en amerikansk journalist att för Sovjetunionen varje
krig, som ger utsikter till herraväldet över Europa, lönar sig och
betonade särskilt de ohyggliga perspektiven av en rysk ockupation
av Västeuropa med åtföljande dekapitering av den europeiska intelligensen och av alla, som skulle kunna bilda kärnan i en motståndsrörelse. Det vore enligt Adenauer mer än tvivelaktigt om Amerika
skulle vara villigt att kämpa för att befria ett så dekapiterat Europa.
Man kan genmäla att Adenauer härvidlag i främsta rummet gav
uttryck för den ångest, som besjälar hans västtyska landsmän, vilka
vid en krigisk konflikt skulle bli det första målet för den sovjetryska
krigsmaskinen, och att han hyste vissa baktankar om att genom en
pessimistisk syn på läget övervinna de västeuropeiska folkens misstro
mot den tyska upprustningen, av vilken å andra siclan Adenauer
hittills ej varit någon starkare anhängare. Måhända finnes det större
skäl att dröja vid de uttalanden, som fällts av den schweiziske försvarsministern förbundsrådet Kobelt, vilken i slutet av mars höll två
föredrag i Basel och Bern om det världspolitiska läget. Kobelt lade
som realistisk politiker tyngdpunkten på att freden var i fara och
spekulerade ej över tidpunkten för ett krigsutbrott. Vad som särskilt
ingav honom oro, var att världen var delad i två läger med motsatta
livsåskådningar och statspolitiska system och att båda maktgrupperna
misstrodde varandra, därför att den ena kände sig hotad av den andra;
fara förlåge, att det pågående kalla kriget utan att någondera parten
ville det kunde övergå till blodigt krig. Denna realistiska och osminkade framställning av världsläget skiljer sig fördelaktigt från herr
Undens. Man efterlyser hos denne verklig förståelse såväl för att
Sverige befinner sig i det kanske allvarligaste militärpolitiska läget
i sin historia som för de demokratiska frihets- och humanitetsvärden,
som ytterst stå på spel.
Försvaret i Regeringens och riksdagens handläggning av försvarets
riksdagen. anslagsfrågor visar, att år 1949 betraktas som ett typiskt
mellanår. 5-årsplanen enligt 1942 års härordning utgick med budgetåret 1947/1948 och därefter har man »hankat sig fram» med diverse
provisoriska lösningar i avvaktan på resultat av den Nothinska försvarsutredningens arbete, som ju beräknas föreligga i sådan tid, att
en ny giv i försvarsfrågan kan föreläggas nästa års riksdag. Uppen- 259
Dagens frågor
barligen har man bedömt den utrikespolitiska händelseutvecklingen
och det snabba militärtekniska framåtskridandet så, att vårt försvar
icke skulle lida allvarligt men av denna avvaktande hållning.
Arets statsverksproposition är präglad av denna grundsyn. Sedan
myndigheternas äskanden beskurits med inte mindre än omkring 250
milj. kronor, upptog den under fjärde huvudtiteln anslag på 839 milj.
och för kapitalinvesteringar 37 milj. eller tillsammans 876 milj. kronor.
Motsvarande anslag under de båda senaste budgetåren ha varit 806
resp. 817 milj. kronor. Av driftbudgetens totala utgiftssumma gick
omkring 20 % till försvaret, medan motsvarande siffra för socialdepartementet var inte mindre än 34 %. Anslagssumman fördelade sig med
44 % på armen, 21 % på marinen och 34 % på flygvapnet. Av intresse
är, att de sammanlagda kostnaderna för avlöningar till fast anställd
och värnpliktig personal m. m. nå så höga siffror som 290 milj. kronor
eller 38% av försvarsanslagen. Motsvarande siffror för de mera direkt
kvalitetsavgörande kostnaderna för anskaffning och underhåll av tyg-,
fartygs- och flygmateriel samt för utbildning och övningar äro 361
milj. och 46 %.
Materielanslagen ge emellertid i och för sig inte klart besked om
kostnaderna för materielanskaffning. Numera fastställer som bekant
riksdagen särskilda utbyggnads- och anskaffningsplaner på längre
sikt och med ledning av dessa begär Kungl. Maj :t varje år av riksdagen vissa bemyndiganden att utlägga beställningar. Efter hand som
beställningarna effektueras, betalas de genom anslag under fjärde
huvudtiteln. Regeringens förslag i år ger följande bild av läget i detta
avseende. Bemyndiganden fram till1 juli 19511463 milj. kronor, varav
genom anslag och betalningsreserv skulle täckas 668 milj., medan 1/7
1951 skulle kvarstå beslutade anskaffningar, som ej täckas av anslag,
på sammanlagt 795 milj. kronor. Totalbeloppet av dessa bemyndiganden fördelar sig med 268 milj. på armen, 235 på marinen och 860 på
flygvapnet. Å ven i fråga om bemyndiganderamen har regeringen
kraftigt beskurit myndigheternas förslag.
Som var att vänta ha regeringspropositionerna gått tämligen oskadda
genom riksdagsbehandlingen. Intet av de stora partierna har velat
genom mera uppseendeväckande säraktioner äventyra den nuvarande
principiella enigheten i försvarsfrågan. De frågor, som främst varit
föremål för delade meningar, ha varit repetitions- och efterutbildningsövningarna, gruppchefernas utbildning, radaranskaffning för
luftvärnet, försvarets forskning och civilförsvaret. Sålunda yrkade
Högern i partimotion, att dc nya krigsförbandsvisa repetitionsövningarna skulle omfatta 70 000 man mot av regeringen föreslagna
40 000 – chefen för armen hade i överensstämmelse med värnpliktslagen föreslagit 70 000, men regeringen föredrog att begränsa övningarna till fältförband. Å ven Folkpartiet var intresserat av denna fråga
och föreslog, att 10 000 man i lokalförsvaret skulle kallas in utöver
regeringens förslag. I den viktiga frågan om gruppchefsutbildningen
har det blivit nytt uppskov genom att regeringen låtit den gå till ny
utredning. Högern föreslog i stället i partimotion bifall till 1948 års
värnpliktskommittes förslag om två månaders längre utbildning av
260
Dagens frågor
denna värnpliktskategori. övriga högermotioner begärde bl. a. 7 milj.
kronor till radaranskaffning, 3,7 milj. till försvarets forskningsanstalt
och 2 milj. till civilförsvaret utöver vad regeringen äskat. Bland övriga
motioner, som i allmänhet ej rörde så väsentliga problem, lägger man
kanske särskilt märke till socialdemokraten Rickard Lindströms begäran, »att frågan om högsta militärledningens organisation underkastas en ny, allsidig och förutsättningslös utredning». Det är ett avskaffande av öB-institutionen i fred, som föresvävat motionären.
Försvarsfrågorna behandlades i riksdagen den 29 mars. Härvid »segrade» regeringen över hela linjen. statsutskottet hade, egendomligt
nog, velat höja regeringsförslaget om anslag till det frivilliga skytteväsendet med 100 000 kronor (för anskaffning och underhåll av skjutbanor) men fick bakslag av riksdagen, som alltså ‘– dock med överraskande knappa röstsiffror – fastställde anslaget till1440 000 kronor.
Endast i fråga om anslaget till hemvärnets övningar framträdde
delade meningar. Första kammaren tog regeringens förslag om 975 000
kronor med 67 röster mot 62, medan Andra kammaren följde utskottet
och voterade l 075 000 kronor med 105 röster mot 93. I denna fråga,
som gäller en i och för sig närmast självklar kompensation för ökade
drivmedelskostnader m. m., blir det alltså gemensam votering. I debatten luftade ett par riksdagsmän gammal sur försvarsovilja på ett
sätt, som väckte förvåning och motsägelse – ett av många tecken på
att tiderna förändrats.
Den slutliga försvarshuvudtiteln har nu framlagts för riksdagen.
Den upptar anslag på sammanlagt 840 841100 kronor, d. v. s. 1,7 milj.
kronor mera än i den ursprungliga statsverkspropositionen. Förändringarna äro icke av större intresse; de bero på justeringar av avlö-
ningsanslagen.
Vad som främst väcker uppmärksamhet i årets behandling av försvarsanslagen är den mycket kraftiga beskärningen av de ansvariga
myndigheternas äskanden. Värst i det avseendet har civilförsvarsstyrelsen råkat ut, som begärde 52,9 milj. kronor, av vilka regeringen
tog upp endast 15,8 milj. mot 18,4 i löpande riksstat. I ett föredrag
nyligen angav generaldirektör Sundelin, att det skulle behöva bygg.as
atombombsäkra skyddsrum för mellan 600 och 800 milj. kronor. Detta
ger en antydan om vilka oerhörda kostnader, som är förenade med
det moderna och effektiva försvar, som vårt läge kräver och som
flertalet ansvariga politiker – åtminstone med läpparna – bekänner
sig till. Man har anledning att räkna med att nästa års riksdag får
försvarsproblem att handlägga av helt annan räckvidd och svårighetsgrad än årets.
skattefrågor i skattedebatten i landet företer inga tecken till avmattriksdagen. ning. Tvärtom! Föredrag och offentliga diskussioner
avlösa varandra. Stoff behöver heller icke saknas. Från 1949 års
skatteutredning har kommit den bekanta promemorian till finansministern med förslag om borttagande av pappersskatten och sänkning med 20 öre av den år 1948 beslutade extra bensinskatten på 27 öre.
261
-~ _..
Dagens frågor
Denna PM var åtföljd av ett enhälligt uttalande om den ofrånkomliga
nödvändigheten av »den största aktsamhet vid beslutande av nya statsutgifter eller av åtgärder, som i andra hand kan leda till ökade anslagsbehov».
Ortsavdragskommitten har levererat sitt betänkande om höjning av
de kommunala ortsavdragen. Proposition i anslutning härtill har avlämnats till riksdagen, som likaledes fått mottaga förslag från finansministern om pappersskattens avskaffande och sänkning av bensinskatten med 20 öre till 25 öre.
Slutligen ha vi sambeskattningssakkunnigas förslag eller, rättare
sagt, det särskilda yttrande som sakkunnigledamoten fröken Ebon
Andersson (h) fogat till betänkandet. Majoritetens hemställan liksom
den av från Ingrid Gärde-Widemar (fp) avgivna reservationen synes
nämligen ha kommit i bakgrunden. Den långa raden av remissinstanser har visat ett uppenbart intresse för Ebon Anderssons linje.
Kritiska synpunkter saknas visserligen inte här och var men man
understryker allmänt det friska greppet på problemet och den ovedersägliga tyngden i många av resonemangen.
Ebon Andersson går ut ifrån det riktiga konstaterandet, att det nuvarande systemet innebär en hårdare belastning för äkta makar än
för ensamstående. Såsom i hennes reservation påvisas, föranleder vårt
gällande system för makars beskattning en sådan skärpning av den
för ensamstående gällande progressionen att verkningarna härav redan vid en inkomst för vardera maken av omkring 8 000 kr. bli desamma som om makarna vid särtaxering frånkändes varje ortsavdrag.
Vid högre inkomster bli verkningarna desamma som om makarna
påfördes negativa ortsavdrag.
För att komma till rätta härmed förordar fröken Andersson ett system för äkta makars beskattning av följande innehåll:
Åkta makars taxerade inkomster sammanlägges. Den sammanlagda
inkomsten delas därefter i två lika delar, å vilka skatt uträknas enligt
de grunder som gäller för icke gift person. Summan av de sålunda
för varje hälft beräknade skatterna utgör makarnas gemensamma
skatt, vilken fördelas å makarna i förhållande till deras taxerade inkomster. Förmögenhetsskatt för äkta makar beräknas efter samma
princip.
Bland de för Ebon Anderssons linje favorabla remissyttrandena
märkes icke minst det av TCO avgivna. TCO anser, att ett dylikt
skattesystem i princip på ett rättvist sätt avväger skatten mellan gifta
och icke gifta. Emellertid kan systemet enligt TCO :s mening knappast
anses skapa full rättvisa ur skatteförmågesynpunkt mellan sådana
makar, där den ena arbetar och sådana där båda makarna arbetar –
åtminstone icke i de fall, där minderåriga barn finnes. Emellertid kan
såsom även angivits i reservationen detta skattesystem kombineras
med särskilt förvärvsavdrag. TCO förordade en ny utredning rörande
beskattningen av äkta makar, »för vilken utredning det alternativ,
som angives i ledamoten Ebon Anderssons särskilda yttrande bör
läggas till grund».
Tudelningssystemet har med viss komplettering i fråga om för- 262

Dagens frågor
värvsavdraget upptagits i partimotioner från Högern i båda kamrarna.
Det föreslås, att den nya ordningen skall träda i kraft först den l
januari 1952. Man understryker dock samtidigt angelägenheten av att
riksdagen redan i år fattar beslut om systemets genomförande. Frågan
om avvägningen mellan gifta och ogifta bör nämligen, anser motionärerna, vara avgjord, innan man tar ställning till skatteskalornas
utformning.
Så kom finansminister Skölds framträdande inför Socialdemokratiska ungdomsförbundets förbundsstyrelse. Han underkände där majoritetens inom sambeskattningssakkunniga förslag, som han icke ansåg
innebära en principiell lösning. Han framhöll vidare, att frågan om
en förändrad skattelagstiftning för äkta makar på grund av den
skärpta progressivitete.n blivit »brännande» och tillkännagav, att frå-
gan om sambeskattningen komme att överlämnas till 1949 års skatteutredning för nya överväganden. Detta har senare skett.
Finansministerns direktiv till skatteutredningen har föranlett åtskillig polemik. A ena sidan anser man sig kunna konstatera en avog
inställning från finansministerns sida gentemot tudelningssystemet,
som påstås »gynna de rika». A andra sidan tycker man sig mellan
raderna kunna utläsa viss, kanske något motvillig sympati för saken
i form av, som det heter i direktiven, en »modifierad sambeskattningslinje», innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen »i lämplig proportion delas upp mellan makarna och skatt
beräknas särskilt på vardera delen av inkomsten».
Finansministern vill dock icke tillåta, att en sådan överflyttning av
inkomst från den ena maken till den andre äger rum »i obegränsad
omfattning» utan allenast »intill visst angivet belopp». Denna sköldska
»stoppbom» kommer förmodligen att räknas till de mera kontroversiella tingen vid den förestående översynen av sambeskattningen.
skatteutredningen skall emellertid vara oförhindrad att söka en lösning av sambeskattningsproblemet även efter andra linjer än den
angivna. Herr Sköld håller som synes åtskilliga dörrar öppna.
Av finansministerns diktamen till statsrådsprotokollet fick man
vidare veta, att en ytterligare utredning i fråga om inkomstbeskattningen skall ske genom tre särskilda sakkunniga. Det mål, som åsyftas
med denna revision, anges som en »anpassning av beskattningsreglerna till det nya uppbördssystemet». Ingen har självfallet något emot
att vårt »kinesiska» skattesystem förenklas och göres mera överskådligt. Men man får väl dock även i fortsättningen hålla fast vid att
det är uppbördssystemet, som skall anpassas till skattesystemet och
icke tvärtom. Finansministerns uttalande på denna punkt är onekligen
överraskande.
Bland de erinringar, som i den offentliga debatten brukat framföras
mot det Ebon Anderssonska förslaget, är den att det blir alldeles för
dyrt. Det skulle vid i övrigt oförändrade förhållanden leda till en
minskning av statens skatteinkomster med ungefär 135 milj. kr. Detta
låter säga sig. Såsom en följd av ett sådant systems införande måste
dock kunna förutsättas, att skatteunderlaget skulle komma att stiga
på grund av de minskade marginalskatterna. Det måste nämligen an- 263
Dagens frågor
ses bestyrkt, att de nuvarande höga marginalskatterna i betydande
utsträckning verka återhållande i fråga om arbetsvilja och sparvilja.
Hur stor del av de bortfallande skatterna, som härigenom skulle återvinnas, kan givetvis icke beräknas, men sannolikheten talar för att
skatteunderlagets ökning efter hand skulle bli betydande.
TCO för sin del anser icke utan fog i sitt remissyttrande, att den
angivna kostnaden i och för sig icke kan utgöra något skäl mot förslaget, »om man därmed åstadkommer en rimlig och rättvis avvägning av skatterna mellan olika familjetyper».
I debatten har man rätt ofta från tudelningssystemets motståndare
fått höra, att det är ett »påhitt», »illa genomtänkt», »ett steg ut i det
ovissa» etc. Härtill må blott anmärkas, att detta system ingalunda
utgör en nyhet inom skatteteoriens område och icke heller ett oprövat
system. Sedan 1948 tillämpas det i Förenta staterna. Å ven i Frankrike
förekommer ett sådant system. Där går man emellertid ett steg längre,
i det man även tar hänsyn till förekomsten av minderåriga barn.
Den statliga Vid 1949 års riksdag fattades principbeslut om att J ordaffärsbanken. brukarbanken, vars aktier redan ägas av staten, skall
utbyggas till en landsomspännande statlig affärsbank och att med
denna skall införlivas flertalet av riksbankens avdelningskontor. Till
grund för beslutet låg ett betänkande av 1945 års bankkommitte samt
en ytterst summarisk proposition, som lämnade riksdagen utan vägledning i en rad praktiskt viktiga spörsmål. De olösta frågorna skulle
hänskjutas till en följande utredning, varefter Kungl. Maj :t avsåg
att återkomma till riksdagen med detaljerade förslag. Under utskottsbehandlingen reserverade sig Högern och Folkpartiet mot att ett principbeslut fattades på så lösa grunder och innan exempelvis frågorna
om affärsbankens organisation samt fördelningen av olika rörelsegrenar på denna bank och riksbanken blivit på ett tillfredsställande
sätt utredda. Riksdagens majoritet godtog emellertid, såsom var att
vänta, propositionen.
Den bebådade utredningen har numera kommit till stånd genom en
kommitte, som utgjordes av representanter för riksbanken och Jordbrukarbanken med generaltulldirektör Fahlander såsom opartisk ordförande. Redan inom denna kommitte slöt en majoritet, bestående
av riksbanksrepresentanterna och ordföranden, upp på en linje, som
betecknade ett väsentligt avsteg från de grunder, på vilka bankkommittens förslag vilar. Bankkommitten ansåg nämligen på sin tid att
den affärsbanksrörelse, som sedan längre bedrivits av riksbanken, praktiskt taget helt komme att förlora sin betydelse och att riksbankens
avdelningskontor bland annat av denna anledning icke längre hade
några verkliga uppgifter att fylla. I den nu verkställda utredningen
om gränsdragningen mellan den statliga affärsbanken och riksbanken
(affärsbankskommitten) hävda däremot riksbankens representanter,
att en kreditgivning direkt till allmänheten kan tjäna ett viktigt konjunkturpolitiskt syfte och i en lågkonjunktur komplettera övriga
penningpolitiska åtgärder, såsom diskontoförändringar och opera- 264
………._…
·—–~ —·~- ——·–
Dagens frågor
tioner i öppna marknaden. Riksbanken har hittills kunnat lämna så-
dana krediter åt allmänheten, låt vara att så icke skett i nämnvärd
utsträckning, men möjligheterna härtill skulle minskas, om riksbanken
komme att frånhändas sitt kontorsnät. Då riksbankens representanter
icke ville acceptera, att landets finansiella krisberedskap försvagades
och då de tillika kände sig bundna av fjolårets riksdagsbeslut om överflyttningen av avdelningskontoren, förordade de i stället, att den nya
statliga affärsbanken skulle utrustas med möjligheter att vid sidan
om vanlig bankmässig utlåning även bedriva kreditgivning i konjunkturpolitiskt syfte, något som uppenbarligen kan komma att innebära åsidosättande i större eller mindre utsträckning av sedvanliga
krav på säkerhet. I gengäld borde riksbanken få ett bestämmande inflytande över den statliga affärsbanken, nämligen så, att riksbanken
dels finge teckna bankens halva aktiekapital och dels tillsätta halva
antalet styrelseledamöter. Allt detta förutsatte, att för den nya banken
skulle komma att gälla särskilda rättsregler, i vissa hänseenden avvikande från dem, vilka normera de privata affärsbankernas verksamhet.
Emot en sådan lösning inlade J ordbrukarbankens representanter i
affärsbankskommitten en bestämd gensaga. De hävdade, att den vä-
sentliga förutsättningen för fjolårets riksdagsbeslut vore, att den nya
statliga affärsbanken skulle bedriva en rent kommersiell verksamhet
och därvid vara underkastad exakt samma lagstiftning och kontroll
som de privata affärsbankerna.
Över affärsbankskommittens förslag ha bankofullmäktige och sedermera riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket, statskontoret och Svenska Bankföreningen avgivit yttranden.
Inom bankofullmäktige voro meningarna delade. En knapp minoritet anslöt sig till den tanke, som framförts av affärsbankskommittens
flertal, dock med uttalad tvekan om lämpligheten av att riksbanken
skulle berövas sitt kontorsnät. En stark minoritet slöt upp kring riksbankschefen Böök och rekommenderade, att riksbanken bibehölle möjligheten att i krisbekämpande syfte lämna krediter direkt till allmänheten. I enlighet härmed borde banken få ha kvar sina avdelningskontor, vilkas organisation dock borde överses och rationaliseras. För
kontorsnätets bevarande ansågs även tala, att man genom överförande
till avdelningskontoren av administrationen av vissa statliga fonder
skulle kunna uppnå en rationalisering av den lokala statliga fondförvaltningen, en fråga som för övrigt är föremål för undersökning inom
länsstyrelseutredningen.
Övriga remissinstanser ha i stort sett gått på den inom bankofullmäktige framförda minoritetslinjen. Två problem stå här i centrum.
Det första och grundläggande av dessa är, vilken betydelse man kan
tillmäta kreditgivningen såsom konjunkturpolitiskt instrument. Detta
spörsmål har 1945 års bankkommitte icke haft anledning att gå närmare in på, men det är tydligt, att åtminstone en av kommittens ledamöter, nämligen f. riksbankschefen Rooth, härutinnan intar en skeptisk ståndpunkt. I en artikel i dagspressen har han nämligen hävdat,
att i en depression en lånesökande sannolikt ej skulle få svårt att få
265
Dagens frågor
krediter av den typ, som passar en affärsbank, varvid herr Rooth
torde förutskicka, att sedvanlig bankmässig säkerhet kan erbjudas.
Riksbankens kreditgivning torde, bortsett från vissa speciallån, enligt
herr Rooth i en krissituation få formen av att riksbanken övertar
relativt få men stora krediter från sådana affärsbanker, som eventuellt råka i betalningssvårigheter. Men herr Rooth menar – och
detta naturligtvis med all rätt- att riksbanken inte för detta ändamål
behöver någon lokal organisation. Erfarenheten från tidigare kriser
har nämligen, hävdar han, visat att avdelningskontorens verksamhet
varit skäligen betydelselös.
Inom fullmäktige har en i viss mån avvikande mening hävdats även
från borgerligt håll. Herr Sunden har nämligen i ett särskilt yttrande
uttalat farhågor för att kraven på bankmässig säkerhet kunna komma
att skärpas i en ekonomisk kris, samtidigt som ett behov kan komma
att göra sig gällande av en något friare kreditprövning, som bland
annat lägger särskild vikt vid lånesökandens förtjänstmöjligheter på
längre sikt. Enligt herr Sundens uppfattning synes det vidare naturligt, att i valen mellan olika konjunkturpolitiska instrument ge företräde åt dem, som medföra de minsta rubbningarna ifråga om arbetskraftens lokalisering, de minsta kostnaderna för det allmänna och de
minsta administrativa bestyren. Ur alla dessa synpunkter måste, enligt
reservantens åsikt, en företrädesställning ges åt sådana åtgärder, som
syfta att hålla en redan etablerad enskild rörelse i gång under en kris,
vilken bedömes ha endast övergående karaktär. – Det är intressant
att konstatera att denna tankegång nära ansluter sig till de synpunkter,
som nyligen framlagts i den stora amerikanska, av expresidenten
Hoover och utrikesminister Acheson ledda organisationskommitten,
vilken även haft att behandla den federala regeringens låneorgan.
Denna kommittes finansiella experter, vilka i stor utsträckning äro
verksamma inom näringslivet, ha nämligen enhälligt uttalat åsikten,
att regeringen bör ha möjlighet att lämna lån för att stimulera återhämtningen under perioder av finansiella och ekonomiska svårigheter
eller för att övervinna en allvarlig arbetslöshet, under förutsättning
att tillgängliga privata krediter äro otillräckliga för dessa ändamål.
Det är märkligt, att dessa rekommendationer avgivits trots den kritik,
som från många håll, ej minst organisationskommitten själv, riktats
mot det sätt, varpå en del av dessa »Lending Agencies», främst Reconstruction Finance Corporation, under vissa tider bedrivit sin verksamhet.
Den andra principiellt viktiga frågan i detta ärende gäller förhållandet mellan riksbanken och den nya statliga affärsbanken. Här
sätter bank- och fondinspektionen fingret på den ömma punkten, när
inspektionen i sitt remissyttrande framhåller, att om riksbanken, genom att få faktiskt principalskap över den statliga affärsbanken bleve
ansvarig för en verksamhet, direkt konkurrerade med övriga affärsbanker, komme riksbankens i och för sig grannlaga uppgift att fungera som en bankernas bank att ytterligare kompliceras. Riksbankens
möjligheter att i gott samarbete med affärsbankerna påverka kreditmarknaden bleve därigenom försvagad.
266
Dagens frågor
Det står i god överensstämmelse med den nuvarande finansministerns realistiska sinne, att den framlagda propositionen helt ansluter
sig till den uppfattning, som under ärendets tidigare behandling krävt
en klar boskillnad mellan riksbanken och den statliga affärsbanken.
Den sistnämnda skulle för övrigt enligt propositionen få det föga
pretentiösa namnet AB Sveriges Kreditbank Hr Sköld avvisar så-
lunda tanken på att de båda bankernas styrelser delvis skulle komma
att utgöras av samma personer. I fråga om den lokala organisationen
av de bägge instituten hyser hr Sköld en fullt förklarlig tvekan men
har icke velat gå emot den av riksbankens verkställande ledning förordade lösningen och föreslår alltså, att riksbanken alltjämt får ha
kvar sina avdelningskontor- ehuru under erinran om angelägenheten
av att rationaliseringen av bankens organisation intensifieras.
Vad slutligen beträffar frågan om kreditgivning såsom konjunkturpolitiskt instrument, anmärker hr Sköld med rätta, att det här gäller
att nå medverkan från samtliga kreditinstituts sida. Detta vittutseende
spörsmål avser finansministern att göra till föremål för särskild utredning.
När detta skrives, föreligger ännu ej riksdagens beslut, men behandlingen i bankoutskottet ger vid handen, att riksdagen med all sannolikhet kommer att följa den i propositionen utstakade vägen – den
som ur både principiella och praktiska synpunkter ter sig såsom den
enda framkomliga.
267

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism