Dagens frågor
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Oscar II:s Ett egendomligt inslag i sommarens pressdebatt har
utrikespolitik. varit den hetsiga fejden kring ett så föga aktuellt ämne
som Oscar II:s utrikespolitik. Dess utgångspunkt, docent Folke Lindbergs artikel i senaste häftet av Historisk Tidskrift, är en samvetsgrann och intresseväckande studie, som fyller ut redan förut kända
huvuddrag med en myckenhet nytt källmaterial, främst ur de beslagtagna tyska arkiven, och i flera avseenden ger bilden en rikare nyansering och facettering. Man lägger emellertid på några punkter
märke till att författaren knappast utgår från dåtidens egna förutsättningar utan betraktar händelser och personer genom glasögon, som
justerats efter den 30 januari 1933 och framför allt efter den 9 april
1940. Bedömningen blir därför här och där något anakronistisk, men
artikeln är alltigenom måttfullt och vederhäftigt hållen.
Så är däremot ingalunda fallet med de uppseendeväckande artiklar, som följde i Dagens Nyheter och Göteborgs Handels- och Sjö-
fartstidning. Där framträder den anakronistiska värderingen med
allra största skärpa. Orienteringen åt Tyskland blir eo ipso en förbrytelse, genomförd av kunglig privatdiplomati, och den medvetna
eller undermedvetna identifikationen av Bismareks Tyska rike med
Hitlers är uppenbar. De verkliga förhållandena voro helt annorlunda.
Tyskland på 1870-talet var så långt ifrån en despoti, att det vid Englands sida var den stora rättsstaten bland de dåtida stormakterna,
och i vissa avseenden, t. ex. den allmänna rösträtten, var det före sin
tid. De överväldigande segrarna över Österrike och Frankrike och den
tyska vetenskapens, folkundervisningens och administrationens ledande ställning gjorde Tyskland i många avseenden till 1870- och 80-
talens stora mönsterland. Den, som något känner Englands och
Frankrikes dåtida historia, vet hur starkt det tyska inflytandet under dessa år var även hos stora folk med lysande och helt annorledes artade traditioner. Den svenska tyskorienteringen – vad man
sedan subjektivt må tycka därom – skulle därför förvisso ha kommit även konung Oscar förutan. Den var vidare långtifrån någon
specialitet för konservativa kretsar utan gjorde sig förnimbar långt
ut på vänsterkanten, ej minst inom arbetarrörelsen och hos en man
som Bengt Lidforss. Danmark och Norge visa liknande företeelser;
man behöver blott påminna om vissa skeden i Brandes’ och Björnsons liv.
Vad sedan den konstitutionella sidan av saken beträffar, hade konungen ända fram till1885- den stora kursomläggningen skedde tio
år tidigare – ytterst vittgående och mycket formlösa befogenheter
på det utrikespolitiska området. Grundlagsändringen 1885 innebar
ingen principiell förändring – den kallades också på sina håll en
519
Dagens frågor
skenreform-ehuru den stärkte utrikesministerns ställning och ökade
ut den s. k. ministeriella konseljen. Att konung Oscars utrikespolitiska verksamhet skulle ha ägt rum i strid med hans ansvariga rådgivares uppfattning, har icke visats och är mycket litet sannolikt.
Det för både konungen och hans utrikesminister (0. M. Björnstjerna) centrala momentet i den utrikespolitiska omorienteringen vid
1870-talets mitt var den latenta faran från Ryssland och uppfattningen, att endast ett närmande till ett starkt Tyskland kunde ge oss
någon trygghet därvidlag, sedan av novembertraktatens bägge skyddsmakter Frankrike besegrats och England under den Gladstone-Granvilleska regimen förlorat mycket av sin yttre prestige. Det är uppenbart, att denna bedömning var riktig. Att konung Oscar senare såg
åtskilligt i Tysklands utveckling efter 1890 med bekymmer och då
kände ökat intresse för England, framgår av Lindbergs studie.
Det är särskilt två moment i Lindbergs uppsats, som uppmärksammats av sensationsskribenterna. Det ena är hans teori, att närmandet till Tyskland även skulle ha förestavats av inrikespolitiska skäl,
av tanken, att det skulle innebära »en värdestegring för monarkien
och de konservativa samhällsidealen», Det enda stöd, som anföres för
denna teori, är ett yttrande av kung Oscar till den tyske generalen
Loe 1874. Denne hade polemiserat mot Carl XV:s underskattning av
den militära disciplinens betydelse, och konungen svarade: »Ich theile
diese Ansicht vollständig, und es ist mein Bestreben, in dieser Beziehung nicht bloss auf militärischem Gebiete sondern liberall die Ziigel
wieder straffer anzuziehn, allein es ist nach den Vorgängen eine
schwierige Aufgabe.» Att dessa ytterst allmänt hållna ord – om de
äro riktigt återgivna av Loe – inte innebära någon konstitutionell
eller politisk deklaration, borde vara tydligt. Om man skall försöka
precisera deras innebörd, synes den vara ett hävdande av formernas
och disciplinens betydelse (»in dieser Hinsicht») även på det civila
området. Uppfattningens riktighet och behövlighet efter »Carl XV:s
glada dagar» torde vara svår att bestrida.
Det bör i detta sammanhang erinras om att Oscar II efter dåtida
politiska begrepp – och om andra kan det ej vara fråga – ingalunda
var »utpräglat konservativ i inrepolitiska och sociala frågor» utan
intog en moderat hållning. Vid sitt rådsbord ville han helst se män
från riksdagens centergrupper; med högkonservatismen kom han
emellanåt i konflikter, t. ex. i tull- och unionsfrågorna; hans mest
anlitade förtroendemän voro moderata politiker som O. R. Themptander och J. E. v. Krusenstierna; E. G. Boströms starka ställning hos
konungen under 90-talet berodde just på att han i n t e uppträdde
som konservativ partihövding; och i de sociala frågorna visade Oscar
II i sin diktamen den 12 oktober 1888 – f. ö. efter samtida tyskt
mönster – en framsynthet och reformvilja, som sträckte sig längre
än den dåtida svenska riksdagens.
Vad som vållat mest rabalder, med obehagligt återljud i dansk och
framför allt norsk press, är emellertid vissa formuleringar i slutet
av docent Lindbergs artikel, där det är fråga om de utrikespolitiska
520
·—- –·– —-
—
Dagens frågor
återverkningarna av unionskonflikterna. Dessa formuleringar äro
rätt oklara och sakna i motsats till uppsatsen i övrigt all källredovisning. Detta beror på utrymmesskäl, som i och för sig äro välförståeliga, men med den – visserligen svårförutsedda ·- vändning saken nu tagit, är det onekligen att beklaga, att dessa stycken blivit
framlagda i sitt nuvarande odokumenterade skick. Episoden Loe, som
nyss berördes, visar, att man ej kan vara absolut säker på att Lindbergs bedömningar alltid ha full täckning i källornas egen ordalydelse. Själv har han emellertid mycket riktigt framhållit, att tidpunkten för en vetenskaplig diskussion först är inne, när en kompletterande undersökning sett dagen. Vanlig ansvarskänsla borde över
huvud taget, med hänsyn till norrmännens ömtålighet och oförmåga
att se på unionskonflikterna med historisk objektivitet liksom till den
grannlaga situationen f. n., ha avhållit vederbörande redaktioner från
att ställa till detta oväsen i en sak, om vars verkliga sammanhang och
detaljer man alltjämt vet så litet.
Redan på sakernas nuvarande stadium torde det dock ej vara ur
vägen att påminna om att det på 1890-talet var den norska vänstern,
som var den aggressiva parten, vars machinationer även utanför den
skandinaviska halvön unionskonungen hade både rätt och plikt att
söka parera. Vad han framför allt befarade, var en rysk intervention. Det borde vara klart för var och en, att i 1890-talets maktläge
tyskt stöd var av största värde, om det kunde uppnås på villkor,
som ej i övrigt voro menliga. överraskande är Lindbergs uppgift om
svenska försök att få till stånd en tysk intervention i unionskonflikten även under 90-talets senare hälft. Aren närmast efter 1895 års
kris voro ovanligt fridfulla, och i och med Alfred Lagerheims utnämning till utrikesminister 1899 upphörde enligt Lindberg själv alla
dylika inviter i Berlin. Då återstår egentligen blott flaggstriden 1898
-99, där konung Oscar som bekant intog en vida mera eftergiven
ståndpunkt än hans svenska rådgivare. I detta sammanhang kan det
vara skäl att lägga märke till en viss motsägelse i Lindbergs egna
formuleringar. Medan det i Historisk Tidskrift hette, att de svenska
framställningarna under 90-talets senare hälft »väl att märka» inte
uteslutande togo sikte på eventualiteten av ett ryskt angrepp, skriver
han något senare – i festskriften för Nils Ahnlund – att under 90-
talets kriser kungahuset, tidvis också »den ansvariga utrikesledningen» försökte »utverka en utfästelse om tysk hjälp, i händelse
hotet från öster skulle aktualiseras genom en unionsupplösning».
Samstämmigheten är som synes långt ifrån fullständig. Det återstår
blott att avvakta vidare upplysningar om de tyska källornas vittnesbörd och att noga och utan förutfattad mening pröva såväl deras
ordalydelse som deras ursprung, vittnesgillhet och räckvidd.
Spanien och I kanske intet europeiskt land är historien så levande
världen. som i Spanien. Intet annat folk lever med i sitt förflutna
såsom det spanska. De stora namnen och händelserna äro en realitet
även för gemene man. Vid visningarna i Escorial finner man hög
521
Dagens frågor
och låg, ättlingar av de män och kvinnor, vilkas förfäder äro avporträtterade på väggarna, bredvid brunbarkade spanska bönder, vilkas matsäckskorgar stå uppstaplade i långa rader invid pelarna. Den
spanska nationen vägrar stolt och envist att erkänna, att något ändrats sedan den tid, då de spanska vapnen voro fruktade i hela Europa
och solen icke gick ned i Karl V :s rike. I spanska byar på den
kastilianska högslätten kan man få ett intensivare personligt intryck
av medeltiden än kanske någon annanstans på jordklotet.
Man kan kritisera spanjorens hållning och hans kärlek till det förflutna – ehuru de som själva kapat de flesta av trossarna till traditionen icke böra kasta någon sten. Men man kan icke undgå att räkna
med detta som en verklig realitet, som starkt påverkar Spaniens hållning i det närvarande.
Alltför ofta ha också utlänningar kritiserat Spanien med ringa kunskaper och ringa förståelse för betydelsen av annan miljö, annat
klimat och andra traditioner. Men oavsett detta är spanjoren extremt
känslig för kritik, även när denna är hovsam och baserad på obestridliga fakta. Detta är måhända oundvikligt, denna konflikt mellan
spanjorens känslighet och utlandets kritiska hållning till många
spanska företeelser. Men man upphör aldrig att förbluffas i detta
land, vilka psykologiska resultat, som inträtt genom utlandets hållning och i synnerhet Förenta Nationernas bojkott av Franco-regimen.
Intet har så gagnat denna som F. N :s politik, och intet kommer så
ofelbart och spontant varje spanjor att reagera dagligen och stundligen som detta. Man kan sitta långa stunder och höra den bittraste
kritik emot den sittande regimen från dennas fiender. Men man behöver endast kasta ut ordet F. N. förrän spanjoren i kritikern reser
sig och gör klart för en, att så snart utlandet uppträder emot regimen,
är han villig att dö för Franco. Ty då är Franco med ens likbetydande
med Spanien.
Det skulle vara intressant att veta, hur många av dem som hurrade
för Franco vid den jättelika massdemonstrationen i Madrid 1946, då
bortåt 500,000 människor voro på benen, som i själva verket voro
socialister eller anarkister eller vanliga, allmänt oppositionella. Men
de hyllade Spanien och dess statschef, Franco. De skulle ha gjort detsamma, om statschefen hetat något annat. Ty när Spaniens ära är
hotad, reser sig det spanska folket som en man.
Detta har sagts förut. Men man undgår icke att vid varje besök i
Spanien observera, hur allmän denna regel är, och hur litet man i
utlandet tycks förstå den.
I själva verket har också den diplomatiska bojkotten av Spanien och
dettas utestängande ur F. N. redan för lång tid sedan upphört att ha
någon förnuftig mening, om man nu vill förutsätta, att det någonsin
haft det. Ett stort europeiskt folk har utsatts för en i dess ögon förödmjukande behandling. Spanjorerna känna sig orätt behandlade.
Å ven om man icke godtager utan reservation deras skäl är det tillräckligt mycket i dem för att man nu med det snaraste borde göra
rent hus med den hittillsvarande politiken.
522
Dagens frågor
I Madrid resonerar man – och detta i de mest skilda kretsar – på
ungefär följande sätt:
Spanien, d. v. s. den segrande Franco-regimen, tog emot hjälp från
Tyskland och Italien före april 1939, då inbördeskriget avslutades.
Ingen bestrider det. Men vad gjorde exempelvis ryssarna i augusti
1939? Vad politiken under kriget beträffar är den åtminstone omstridd. Franco visade på flera sätt, att han ej gärna såg, att Tyskland och Italien krossades av en koalition, vars dominerande medlem
i Europa var Ryssland. Men börjar man inte tycka detsamma i Washington, undrar man i Madrid.
Att ställa Franco-regimen i undantagsställning efter krigets slut
och därigenom ställa Spanien i undantagsställning var ologiskt, eftersom detta ingalunda var den enda diktaturen och därtill omöjligen
kunde blåsas upp till något hot emot världsfreden, vilket däremot
mycket snart efter krigsslutet blev tydligt, att Ryssland var.
Det är lätt att rikta invändningar emot delar av detta resonemang.
Men ingen bör längre bestrida, att all logik kräver, att diskrimineringen av Spanien upphör. Icke minst bör detta eftersträvas av
dem, som önska se en annan regim i Spanien. Kritik från utlandet
kan lätt stärka Francos ställning.
Nu säger kanske någon, att en förändring kommer till stånd i alla
fall eftersom Spanien är i ett sådant nödläge f. n., att det måste acceptera utländsk hjälp till varje pris. Men detta skulle fullständigt strida
emot den mest elementära erfarenhet av spanskt tänkande. De förändringar, som t. ex. USA önskar uppnå innan en hjälp ges, måste
framföras utomordentligt varsamt och diplomatiskt. Annars riskerar
man att spanjorerna draga sig ännu mera in i sitt skal och hellre
svälta ihjäl än godtaga villkor, som de betrakta såsom oförenliga med
Spaniens ära.
»Praktfulla Den lilla ogräsrensning i löpsedelsrabatten, som företogs
löpsedlar.» i fjärde häftet av Svensk Tidskrift, framkallade i Expressen, som funnit sig särskilt uppmärksammad, ett diskussionsinlägg
(den 29 maj) under titeln P r a k t f u 11 a l ö p s e d l a r. Det är en
verkligt nöjsam artikel, som väl förtjänar studeras in extenso.
»Der langen Rede kurzer Sinn» kan med en lite illvillig tillspetsning anges sålunda: kvällstidningarnas löpsedlar äro bra och morgontidningarnas inte mindre dåliga! Det skall villigt erkännas, att den
senare delen av satsen i ett särskilt fall till fullo bevisas genom ett
främst i artikeln återgivet faksimile av Stockholms-Tidningens beryktade »Är svenskan sexuellt undernärd?» (jfr Expressen i höstas:
»Är svensken ’sexuellt lat’?»).
Tankegångarna i artikeln må för övrigt lämnas till den intresserades egen prövning. Här skall bara en av roligheterna utplockas och
ordagrant citeras: »Vad de ideligen förkättrade kvällstidningarna vidare bör hållas räkning för är att om ett mord är dagens största nyhet, så markeras även detta tydligt på löpsedeln. Det finns även utvägen att ’slå upp’ vad som på visst håll kallas en värdig sak och
37- 493447 Svensk Tidskrift 1949 523
Dagens frågor
låta mordet få en mera undanskymd plats i den förvissningen att det
säljer ändå. Sådant är rena hyckleriet.»
På den punkten skall ännu ett villigt erkännande ges ett par av
de förkättrade kvällstidningarna: deras löpsedlar för den 6 juli 1949
hyckla verkligen icke, de »sälja». Expressens »skyltfönster» kan betraktas härnedan.
Ogräsfloran frodas.
Aftonbladet kom denna gången något efter. I eftermiddagsupplagans löpsedel hade inte nyheten kommit in. Det blev alltså en extra
kvällsupplaga, affischerad på detta smakfulla sätt:
EXPRESSENOnsda~en den 6jnli 1949 Lösnummer 20 öre
Giftmord
18-årig flicka offer för
CYANKALIUM
Fästmannen tog sitt liv
DH1M1 eller HELIGmST M~TE
Expressen på badturne
FlYGPLAN och HELIKOPTER
Strålande bildsidor
Dagens ll)heters lrJtkeri, Slblm 19!9
AFTONBLADET
Extra 20öre
ONSDAGEN DEN 6 JULI19.49
KärleksDRAMAT
efter frälsningsmöte
18-Cirlga t•• •f dflickan orgl ta
i uniform
De kunde inte mer …
&nonbladels TrJtleri, Sto,lholm 1919.
Professor Simon Professor Simon Papp, ledaren för Ungersk-AmeriPapps sabotage. kanska Oljeindustri AB, anklagades för någon tid
sedan att ha saboterat oljeproduktionen i Lispe i Ungern och dömdes
för de därvid begångna handlingarna mot den demokratiska statsordningen till döden genom hängning. Enligt anklagelseskriften hade
han under två års tid föranstaltat 11 djupborrningar på sådana punkter, vilka inte gåvo ringaste hopp om nya oljefyndigheter. Han skulle
inte ha ekonomiskt utnyttjat de vid oljeproduktionen frig~orda gasmängderna och systematiskt strävat efter att utöva ett ur finansiell
synpunkt ofördelaktigt inflytande på företagets drift.
524
Dagens frågor
Simon Papp var en av de framstående, över hela världen kända
och aktade ungerska geologerna, en värdig efterföljare till Böck och
L6czy. Kort före det andra världskrigets utbrott betrodde en koncern
av amerikanska interessenter honom ledningen av ett statskoncessionerat företag för exploatering av eventuella oljefyndigheter i Västungern. Papp lyckades inom samma område, där femton år tidigare
verkställda engelska undersökningar givit fullständigt negativa resultat, öppna oljefältet vid Lispe. Trots sitt begränsade omfång räckte
detta fält till att förse hela landets inre behov, och under krigsåren
försåg det landet med oljeprodukter, som annars hade kostat landet
betydande materiella uppoffringar. En av landets mest efterblivna
och ödsliga trakter förvandlades som genom ett trollslag till en
blomstrande kulturareat Efter krigsslutet utgjorde oljan mer än nå-
gonsin landets enda värdetillgång, ett välkommet betalningsmedel,
när det gällde att importera oumbärliga livsmedel och maskinell utrustning, att pumpa nytt blod i landets näringsliv.
Oljefältet vid Lispe är av begränsat omfång, varför räntabilitetssynpunkterna spela en särskilt stor roll vid dess exploatering. Den i
jorden befintliga oljan kan alltid och under alla förhållanden endast
utvinnas till en del, resten får stanna kvar i jorden, då det är dels
oekonomiskt, dels tekniskt omöjligt att utvinna den. Det är jordgasen, som driver upp oljan till ytan, i fallet Lispe från ett djup på
över 1,000 m. Samtidigt med oljan frigöras även stora mängder jordgas ur brunnarna, vilket gör att gastrycket oavbrutet avtar. När trycket sjunkit under en viss gräns blir följden, att oljan inte längre
pressas upp till ytan utan får pumpas upp. Nästa fas är att oljan
inte ens kan utvinnas genom pumpning. Därför är det av största betydelse, att oljan och jordgasen ständigt hållas i sådan balans, att
gastrycket tryggas.
I Lispe togs denna uppgift mycket allvarligt. Med hjälp av en oerhört kraftig kompressoranläggning pressades en betydande del av
den befriade jordgasen åter ned i jorden, vilket gjorde att gastrycket
aldrig minskade mer än absolut oundgängligt. Man tillät heller aldrig
en hejdlös uppumpning av oljan och därmed följande hastigt avtagande av gastrycket. De av Papp framlagda ovedersägliga geologiska
och tekniska fakta gjorde, att till och med tyska armeledningen gång
på gång avstod från sina krav på en forcerad utvinning. Även krigstidernas ungerska regeringar stodo troget bakom honom och stödde
honom i hans strävanden att försvara Lispes produktion.
Efter kriget fingo dock både tekniska och ekonomiska synpunkter
vika för det allmännas katastrofbetonade och oundvikliga krav. Oljebrunnarna öppnades fullständigt, man pressade fram så mycket olja,
som någonsin möjligt för att ila till de svältande och plundrade stä-
dernas hjälp. Resultatet blev att gastrycket snabbt minskade. Dessutom förstördes under krigets sista skede även kompressoranläggningen, varigenom det blev så gott som omöjligt att återbörda gasen
till jorden. Papp påpekade gång på gång, att rovdriften oproportionerligt avkortade oljefältens produktionstid, och att man nu när som
37*-493447 525
Dagens frågor
helst kunde vänta sig, att det ena eller andra bäckenet helt och hållet
sinade. Men man tog ingen notis om fackmannens protester utan sammanfattade i stället följderna av rovdriften i en anklagelseskrift mot
honom. Brotten mot demokratin skulle bevisas av det faktum, att
oljeproduktionen i Lispe från tidigare 80-100,000 järnvägsvagnar
sjunkit till knappt 55,000 järnvägsvagnar under år 1947. En av anklagelsepunkterna säger vidare: »Papp underlät att sörja för ett fullständigt utnyttjande av de i samband med oljeproduktionen frigjorda
gasmängdertta». Nu är det ju självklart, att tillvaratagandet av jordgasen kräver särskilda och mycket kostsamma anordningar. Den bör i
fjärrledningar föras till större konsumentmarknader, i detta fall till
Budapest. Byggandet av en sådan långdistansledning kräver betydande investeringar med lång amorteringstid, som knappast kunde
anses föreligga vid ett oljefält av Lispes begränsning. Därför åtog
sig inte heller huvudstaden Budapest – utan att därför anklagas för
sabotage mot folkdemokratin – att bygga en fjärrledning till Lispe.
Enligt anklagelseskriften borde däremot Papp ha ansett det som sin
skyldighet att genomföra denna förlustbringande investering.
Anklagelsen talar även om »föranstaltandet av utsiktslösa borrningar». Nu är det ett faktum att Simon Papp alltid siktat på vederbörligt konstaterade, verkligen förefintliga underjordiska oljefyndigheter och även i förvånansvärt många fall lyckades nå fram till dem.
Forskningar genom djupborrning kräver framför allt fackkunskap,
omsorg och sinne för saken, men turen spelar därvidlag som på så
många håll en icke föraktlig roll. Sovjetexperterna ha sedan 1945 anställt resultatslösa borrningar på olika håll i Ungern, utan att därför anklagas för sabotage och försök att störta folkdemokratin.
Simon Papp var en av Ungerns störste välgörare. Hans belöning
blev att han släpades till den ekonomiska polisens tortyrkällare, där
man på känt sätt framtvingade en enfaldig »bekännelse» och sedan
dömde honom till hängning, utan att den civiliserade världen kunde
röra ett finger för att rädda eller hjälpa honom i den ojämna kampen.
Sovjet fullföljer sitt program med våldets metoder i Ungern och det
övriga Europa bakom järnridån.
526
….
Oscar II:s Ett egendomligt inslag i sommarens pressdebatt har
utrikespolitik. varit den hetsiga fejden kring ett så föga aktuellt ämne
som Oscar II:s utrikespolitik. Dess utgångspunkt, docent Folke Lindbergs artikel i senaste häftet av Historisk Tidskrift, är en samvetsgrann och intresseväckande studie, som fyller ut redan förut kända
huvuddrag med en myckenhet nytt källmaterial, främst ur de beslagtagna tyska arkiven, och i flera avseenden ger bilden en rikare nyansering och facettering. Man lägger emellertid på några punkter
märke till att författaren knappast utgår från dåtidens egna förutsättningar utan betraktar händelser och personer genom glasögon, som
justerats efter den 30 januari 1933 och framför allt efter den 9 april
1940. Bedömningen blir därför här och där något anakronistisk, men
artikeln är alltigenom måttfullt och vederhäftigt hållen.
Så är däremot ingalunda fallet med de uppseendeväckande artiklar, som följde i Dagens Nyheter och Göteborgs Handels- och Sjö-
fartstidning. Där framträder den anakronistiska värderingen med
allra största skärpa. Orienteringen åt Tyskland blir eo ipso en förbrytelse, genomförd av kunglig privatdiplomati, och den medvetna
eller undermedvetna identifikationen av Bismareks Tyska rike med
Hitlers är uppenbar. De verkliga förhållandena voro helt annorlunda.
Tyskland på 1870-talet var så långt ifrån en despoti, att det vid Englands sida var den stora rättsstaten bland de dåtida stormakterna,
och i vissa avseenden, t. ex. den allmänna rösträtten, var det före sin
tid. De överväldigande segrarna över Österrike och Frankrike och den
tyska vetenskapens, folkundervisningens och administrationens ledande ställning gjorde Tyskland i många avseenden till 1870- och 80-
talens stora mönsterland. Den, som något känner Englands och
Frankrikes dåtida historia, vet hur starkt det tyska inflytandet under dessa år var även hos stora folk med lysande och helt annorledes artade traditioner. Den svenska tyskorienteringen – vad man
sedan subjektivt må tycka därom – skulle därför förvisso ha kommit även konung Oscar förutan. Den var vidare långtifrån någon
specialitet för konservativa kretsar utan gjorde sig förnimbar långt
ut på vänsterkanten, ej minst inom arbetarrörelsen och hos en man
som Bengt Lidforss. Danmark och Norge visa liknande företeelser;
man behöver blott påminna om vissa skeden i Brandes’ och Björnsons liv.
Vad sedan den konstitutionella sidan av saken beträffar, hade konungen ända fram till1885- den stora kursomläggningen skedde tio
år tidigare – ytterst vittgående och mycket formlösa befogenheter
på det utrikespolitiska området. Grundlagsändringen 1885 innebar
ingen principiell förändring – den kallades också på sina håll en
519
Dagens frågor
skenreform-ehuru den stärkte utrikesministerns ställning och ökade
ut den s. k. ministeriella konseljen. Att konung Oscars utrikespolitiska verksamhet skulle ha ägt rum i strid med hans ansvariga rådgivares uppfattning, har icke visats och är mycket litet sannolikt.
Det för både konungen och hans utrikesminister (0. M. Björnstjerna) centrala momentet i den utrikespolitiska omorienteringen vid
1870-talets mitt var den latenta faran från Ryssland och uppfattningen, att endast ett närmande till ett starkt Tyskland kunde ge oss
någon trygghet därvidlag, sedan av novembertraktatens bägge skyddsmakter Frankrike besegrats och England under den Gladstone-Granvilleska regimen förlorat mycket av sin yttre prestige. Det är uppenbart, att denna bedömning var riktig. Att konung Oscar senare såg
åtskilligt i Tysklands utveckling efter 1890 med bekymmer och då
kände ökat intresse för England, framgår av Lindbergs studie.
Det är särskilt två moment i Lindbergs uppsats, som uppmärksammats av sensationsskribenterna. Det ena är hans teori, att närmandet till Tyskland även skulle ha förestavats av inrikespolitiska skäl,
av tanken, att det skulle innebära »en värdestegring för monarkien
och de konservativa samhällsidealen», Det enda stöd, som anföres för
denna teori, är ett yttrande av kung Oscar till den tyske generalen
Loe 1874. Denne hade polemiserat mot Carl XV:s underskattning av
den militära disciplinens betydelse, och konungen svarade: »Ich theile
diese Ansicht vollständig, und es ist mein Bestreben, in dieser Beziehung nicht bloss auf militärischem Gebiete sondern liberall die Ziigel
wieder straffer anzuziehn, allein es ist nach den Vorgängen eine
schwierige Aufgabe.» Att dessa ytterst allmänt hållna ord – om de
äro riktigt återgivna av Loe – inte innebära någon konstitutionell
eller politisk deklaration, borde vara tydligt. Om man skall försöka
precisera deras innebörd, synes den vara ett hävdande av formernas
och disciplinens betydelse (»in dieser Hinsicht») även på det civila
området. Uppfattningens riktighet och behövlighet efter »Carl XV:s
glada dagar» torde vara svår att bestrida.
Det bör i detta sammanhang erinras om att Oscar II efter dåtida
politiska begrepp – och om andra kan det ej vara fråga – ingalunda
var »utpräglat konservativ i inrepolitiska och sociala frågor» utan
intog en moderat hållning. Vid sitt rådsbord ville han helst se män
från riksdagens centergrupper; med högkonservatismen kom han
emellanåt i konflikter, t. ex. i tull- och unionsfrågorna; hans mest
anlitade förtroendemän voro moderata politiker som O. R. Themptander och J. E. v. Krusenstierna; E. G. Boströms starka ställning hos
konungen under 90-talet berodde just på att han i n t e uppträdde
som konservativ partihövding; och i de sociala frågorna visade Oscar
II i sin diktamen den 12 oktober 1888 – f. ö. efter samtida tyskt
mönster – en framsynthet och reformvilja, som sträckte sig längre
än den dåtida svenska riksdagens.
Vad som vållat mest rabalder, med obehagligt återljud i dansk och
framför allt norsk press, är emellertid vissa formuleringar i slutet
av docent Lindbergs artikel, där det är fråga om de utrikespolitiska
520
·—- –·– —-
—
Dagens frågor
återverkningarna av unionskonflikterna. Dessa formuleringar äro
rätt oklara och sakna i motsats till uppsatsen i övrigt all källredovisning. Detta beror på utrymmesskäl, som i och för sig äro välförståeliga, men med den – visserligen svårförutsedda ·- vändning saken nu tagit, är det onekligen att beklaga, att dessa stycken blivit
framlagda i sitt nuvarande odokumenterade skick. Episoden Loe, som
nyss berördes, visar, att man ej kan vara absolut säker på att Lindbergs bedömningar alltid ha full täckning i källornas egen ordalydelse. Själv har han emellertid mycket riktigt framhållit, att tidpunkten för en vetenskaplig diskussion först är inne, när en kompletterande undersökning sett dagen. Vanlig ansvarskänsla borde över
huvud taget, med hänsyn till norrmännens ömtålighet och oförmåga
att se på unionskonflikterna med historisk objektivitet liksom till den
grannlaga situationen f. n., ha avhållit vederbörande redaktioner från
att ställa till detta oväsen i en sak, om vars verkliga sammanhang och
detaljer man alltjämt vet så litet.
Redan på sakernas nuvarande stadium torde det dock ej vara ur
vägen att påminna om att det på 1890-talet var den norska vänstern,
som var den aggressiva parten, vars machinationer även utanför den
skandinaviska halvön unionskonungen hade både rätt och plikt att
söka parera. Vad han framför allt befarade, var en rysk intervention. Det borde vara klart för var och en, att i 1890-talets maktläge
tyskt stöd var av största värde, om det kunde uppnås på villkor,
som ej i övrigt voro menliga. överraskande är Lindbergs uppgift om
svenska försök att få till stånd en tysk intervention i unionskonflikten även under 90-talets senare hälft. Aren närmast efter 1895 års
kris voro ovanligt fridfulla, och i och med Alfred Lagerheims utnämning till utrikesminister 1899 upphörde enligt Lindberg själv alla
dylika inviter i Berlin. Då återstår egentligen blott flaggstriden 1898
-99, där konung Oscar som bekant intog en vida mera eftergiven
ståndpunkt än hans svenska rådgivare. I detta sammanhang kan det
vara skäl att lägga märke till en viss motsägelse i Lindbergs egna
formuleringar. Medan det i Historisk Tidskrift hette, att de svenska
framställningarna under 90-talets senare hälft »väl att märka» inte
uteslutande togo sikte på eventualiteten av ett ryskt angrepp, skriver
han något senare – i festskriften för Nils Ahnlund – att under 90-
talets kriser kungahuset, tidvis också »den ansvariga utrikesledningen» försökte »utverka en utfästelse om tysk hjälp, i händelse
hotet från öster skulle aktualiseras genom en unionsupplösning».
Samstämmigheten är som synes långt ifrån fullständig. Det återstår
blott att avvakta vidare upplysningar om de tyska källornas vittnesbörd och att noga och utan förutfattad mening pröva såväl deras
ordalydelse som deras ursprung, vittnesgillhet och räckvidd.
Spanien och I kanske intet europeiskt land är historien så levande
världen. som i Spanien. Intet annat folk lever med i sitt förflutna
såsom det spanska. De stora namnen och händelserna äro en realitet
även för gemene man. Vid visningarna i Escorial finner man hög
521
Dagens frågor
och låg, ättlingar av de män och kvinnor, vilkas förfäder äro avporträtterade på väggarna, bredvid brunbarkade spanska bönder, vilkas matsäckskorgar stå uppstaplade i långa rader invid pelarna. Den
spanska nationen vägrar stolt och envist att erkänna, att något ändrats sedan den tid, då de spanska vapnen voro fruktade i hela Europa
och solen icke gick ned i Karl V :s rike. I spanska byar på den
kastilianska högslätten kan man få ett intensivare personligt intryck
av medeltiden än kanske någon annanstans på jordklotet.
Man kan kritisera spanjorens hållning och hans kärlek till det förflutna – ehuru de som själva kapat de flesta av trossarna till traditionen icke böra kasta någon sten. Men man kan icke undgå att räkna
med detta som en verklig realitet, som starkt påverkar Spaniens hållning i det närvarande.
Alltför ofta ha också utlänningar kritiserat Spanien med ringa kunskaper och ringa förståelse för betydelsen av annan miljö, annat
klimat och andra traditioner. Men oavsett detta är spanjoren extremt
känslig för kritik, även när denna är hovsam och baserad på obestridliga fakta. Detta är måhända oundvikligt, denna konflikt mellan
spanjorens känslighet och utlandets kritiska hållning till många
spanska företeelser. Men man upphör aldrig att förbluffas i detta
land, vilka psykologiska resultat, som inträtt genom utlandets hållning och i synnerhet Förenta Nationernas bojkott av Franco-regimen.
Intet har så gagnat denna som F. N :s politik, och intet kommer så
ofelbart och spontant varje spanjor att reagera dagligen och stundligen som detta. Man kan sitta långa stunder och höra den bittraste
kritik emot den sittande regimen från dennas fiender. Men man behöver endast kasta ut ordet F. N. förrän spanjoren i kritikern reser
sig och gör klart för en, att så snart utlandet uppträder emot regimen,
är han villig att dö för Franco. Ty då är Franco med ens likbetydande
med Spanien.
Det skulle vara intressant att veta, hur många av dem som hurrade
för Franco vid den jättelika massdemonstrationen i Madrid 1946, då
bortåt 500,000 människor voro på benen, som i själva verket voro
socialister eller anarkister eller vanliga, allmänt oppositionella. Men
de hyllade Spanien och dess statschef, Franco. De skulle ha gjort detsamma, om statschefen hetat något annat. Ty när Spaniens ära är
hotad, reser sig det spanska folket som en man.
Detta har sagts förut. Men man undgår icke att vid varje besök i
Spanien observera, hur allmän denna regel är, och hur litet man i
utlandet tycks förstå den.
I själva verket har också den diplomatiska bojkotten av Spanien och
dettas utestängande ur F. N. redan för lång tid sedan upphört att ha
någon förnuftig mening, om man nu vill förutsätta, att det någonsin
haft det. Ett stort europeiskt folk har utsatts för en i dess ögon förödmjukande behandling. Spanjorerna känna sig orätt behandlade.
Å ven om man icke godtager utan reservation deras skäl är det tillräckligt mycket i dem för att man nu med det snaraste borde göra
rent hus med den hittillsvarande politiken.
522
Dagens frågor
I Madrid resonerar man – och detta i de mest skilda kretsar – på
ungefär följande sätt:
Spanien, d. v. s. den segrande Franco-regimen, tog emot hjälp från
Tyskland och Italien före april 1939, då inbördeskriget avslutades.
Ingen bestrider det. Men vad gjorde exempelvis ryssarna i augusti
1939? Vad politiken under kriget beträffar är den åtminstone omstridd. Franco visade på flera sätt, att han ej gärna såg, att Tyskland och Italien krossades av en koalition, vars dominerande medlem
i Europa var Ryssland. Men börjar man inte tycka detsamma i Washington, undrar man i Madrid.
Att ställa Franco-regimen i undantagsställning efter krigets slut
och därigenom ställa Spanien i undantagsställning var ologiskt, eftersom detta ingalunda var den enda diktaturen och därtill omöjligen
kunde blåsas upp till något hot emot världsfreden, vilket däremot
mycket snart efter krigsslutet blev tydligt, att Ryssland var.
Det är lätt att rikta invändningar emot delar av detta resonemang.
Men ingen bör längre bestrida, att all logik kräver, att diskrimineringen av Spanien upphör. Icke minst bör detta eftersträvas av
dem, som önska se en annan regim i Spanien. Kritik från utlandet
kan lätt stärka Francos ställning.
Nu säger kanske någon, att en förändring kommer till stånd i alla
fall eftersom Spanien är i ett sådant nödläge f. n., att det måste acceptera utländsk hjälp till varje pris. Men detta skulle fullständigt strida
emot den mest elementära erfarenhet av spanskt tänkande. De förändringar, som t. ex. USA önskar uppnå innan en hjälp ges, måste
framföras utomordentligt varsamt och diplomatiskt. Annars riskerar
man att spanjorerna draga sig ännu mera in i sitt skal och hellre
svälta ihjäl än godtaga villkor, som de betrakta såsom oförenliga med
Spaniens ära.
»Praktfulla Den lilla ogräsrensning i löpsedelsrabatten, som företogs
löpsedlar.» i fjärde häftet av Svensk Tidskrift, framkallade i Expressen, som funnit sig särskilt uppmärksammad, ett diskussionsinlägg
(den 29 maj) under titeln P r a k t f u 11 a l ö p s e d l a r. Det är en
verkligt nöjsam artikel, som väl förtjänar studeras in extenso.
»Der langen Rede kurzer Sinn» kan med en lite illvillig tillspetsning anges sålunda: kvällstidningarnas löpsedlar äro bra och morgontidningarnas inte mindre dåliga! Det skall villigt erkännas, att den
senare delen av satsen i ett särskilt fall till fullo bevisas genom ett
främst i artikeln återgivet faksimile av Stockholms-Tidningens beryktade »Är svenskan sexuellt undernärd?» (jfr Expressen i höstas:
»Är svensken ’sexuellt lat’?»).
Tankegångarna i artikeln må för övrigt lämnas till den intresserades egen prövning. Här skall bara en av roligheterna utplockas och
ordagrant citeras: »Vad de ideligen förkättrade kvällstidningarna vidare bör hållas räkning för är att om ett mord är dagens största nyhet, så markeras även detta tydligt på löpsedeln. Det finns även utvägen att ’slå upp’ vad som på visst håll kallas en värdig sak och
37- 493447 Svensk Tidskrift 1949 523
Dagens frågor
låta mordet få en mera undanskymd plats i den förvissningen att det
säljer ändå. Sådant är rena hyckleriet.»
På den punkten skall ännu ett villigt erkännande ges ett par av
de förkättrade kvällstidningarna: deras löpsedlar för den 6 juli 1949
hyckla verkligen icke, de »sälja». Expressens »skyltfönster» kan betraktas härnedan.
Ogräsfloran frodas.
Aftonbladet kom denna gången något efter. I eftermiddagsupplagans löpsedel hade inte nyheten kommit in. Det blev alltså en extra
kvällsupplaga, affischerad på detta smakfulla sätt:
EXPRESSENOnsda~en den 6jnli 1949 Lösnummer 20 öre
Giftmord
18-årig flicka offer för
CYANKALIUM
Fästmannen tog sitt liv
DH1M1 eller HELIGmST M~TE
Expressen på badturne
FlYGPLAN och HELIKOPTER
Strålande bildsidor
Dagens ll)heters lrJtkeri, Slblm 19!9
AFTONBLADET
Extra 20öre
ONSDAGEN DEN 6 JULI19.49
KärleksDRAMAT
efter frälsningsmöte
18-Cirlga t•• •f dflickan orgl ta
i uniform
De kunde inte mer …
&nonbladels TrJtleri, Sto,lholm 1919.
Professor Simon Professor Simon Papp, ledaren för Ungersk-AmeriPapps sabotage. kanska Oljeindustri AB, anklagades för någon tid
sedan att ha saboterat oljeproduktionen i Lispe i Ungern och dömdes
för de därvid begångna handlingarna mot den demokratiska statsordningen till döden genom hängning. Enligt anklagelseskriften hade
han under två års tid föranstaltat 11 djupborrningar på sådana punkter, vilka inte gåvo ringaste hopp om nya oljefyndigheter. Han skulle
inte ha ekonomiskt utnyttjat de vid oljeproduktionen frig~orda gasmängderna och systematiskt strävat efter att utöva ett ur finansiell
synpunkt ofördelaktigt inflytande på företagets drift.
524
Dagens frågor
Simon Papp var en av de framstående, över hela världen kända
och aktade ungerska geologerna, en värdig efterföljare till Böck och
L6czy. Kort före det andra världskrigets utbrott betrodde en koncern
av amerikanska interessenter honom ledningen av ett statskoncessionerat företag för exploatering av eventuella oljefyndigheter i Västungern. Papp lyckades inom samma område, där femton år tidigare
verkställda engelska undersökningar givit fullständigt negativa resultat, öppna oljefältet vid Lispe. Trots sitt begränsade omfång räckte
detta fält till att förse hela landets inre behov, och under krigsåren
försåg det landet med oljeprodukter, som annars hade kostat landet
betydande materiella uppoffringar. En av landets mest efterblivna
och ödsliga trakter förvandlades som genom ett trollslag till en
blomstrande kulturareat Efter krigsslutet utgjorde oljan mer än nå-
gonsin landets enda värdetillgång, ett välkommet betalningsmedel,
när det gällde att importera oumbärliga livsmedel och maskinell utrustning, att pumpa nytt blod i landets näringsliv.
Oljefältet vid Lispe är av begränsat omfång, varför räntabilitetssynpunkterna spela en särskilt stor roll vid dess exploatering. Den i
jorden befintliga oljan kan alltid och under alla förhållanden endast
utvinnas till en del, resten får stanna kvar i jorden, då det är dels
oekonomiskt, dels tekniskt omöjligt att utvinna den. Det är jordgasen, som driver upp oljan till ytan, i fallet Lispe från ett djup på
över 1,000 m. Samtidigt med oljan frigöras även stora mängder jordgas ur brunnarna, vilket gör att gastrycket oavbrutet avtar. När trycket sjunkit under en viss gräns blir följden, att oljan inte längre
pressas upp till ytan utan får pumpas upp. Nästa fas är att oljan
inte ens kan utvinnas genom pumpning. Därför är det av största betydelse, att oljan och jordgasen ständigt hållas i sådan balans, att
gastrycket tryggas.
I Lispe togs denna uppgift mycket allvarligt. Med hjälp av en oerhört kraftig kompressoranläggning pressades en betydande del av
den befriade jordgasen åter ned i jorden, vilket gjorde att gastrycket
aldrig minskade mer än absolut oundgängligt. Man tillät heller aldrig
en hejdlös uppumpning av oljan och därmed följande hastigt avtagande av gastrycket. De av Papp framlagda ovedersägliga geologiska
och tekniska fakta gjorde, att till och med tyska armeledningen gång
på gång avstod från sina krav på en forcerad utvinning. Även krigstidernas ungerska regeringar stodo troget bakom honom och stödde
honom i hans strävanden att försvara Lispes produktion.
Efter kriget fingo dock både tekniska och ekonomiska synpunkter
vika för det allmännas katastrofbetonade och oundvikliga krav. Oljebrunnarna öppnades fullständigt, man pressade fram så mycket olja,
som någonsin möjligt för att ila till de svältande och plundrade stä-
dernas hjälp. Resultatet blev att gastrycket snabbt minskade. Dessutom förstördes under krigets sista skede även kompressoranläggningen, varigenom det blev så gott som omöjligt att återbörda gasen
till jorden. Papp påpekade gång på gång, att rovdriften oproportionerligt avkortade oljefältens produktionstid, och att man nu när som
37*-493447 525
Dagens frågor
helst kunde vänta sig, att det ena eller andra bäckenet helt och hållet
sinade. Men man tog ingen notis om fackmannens protester utan sammanfattade i stället följderna av rovdriften i en anklagelseskrift mot
honom. Brotten mot demokratin skulle bevisas av det faktum, att
oljeproduktionen i Lispe från tidigare 80-100,000 järnvägsvagnar
sjunkit till knappt 55,000 järnvägsvagnar under år 1947. En av anklagelsepunkterna säger vidare: »Papp underlät att sörja för ett fullständigt utnyttjande av de i samband med oljeproduktionen frigjorda
gasmängdertta». Nu är det ju självklart, att tillvaratagandet av jordgasen kräver särskilda och mycket kostsamma anordningar. Den bör i
fjärrledningar föras till större konsumentmarknader, i detta fall till
Budapest. Byggandet av en sådan långdistansledning kräver betydande investeringar med lång amorteringstid, som knappast kunde
anses föreligga vid ett oljefält av Lispes begränsning. Därför åtog
sig inte heller huvudstaden Budapest – utan att därför anklagas för
sabotage mot folkdemokratin – att bygga en fjärrledning till Lispe.
Enligt anklagelseskriften borde däremot Papp ha ansett det som sin
skyldighet att genomföra denna förlustbringande investering.
Anklagelsen talar även om »föranstaltandet av utsiktslösa borrningar». Nu är det ett faktum att Simon Papp alltid siktat på vederbörligt konstaterade, verkligen förefintliga underjordiska oljefyndigheter och även i förvånansvärt många fall lyckades nå fram till dem.
Forskningar genom djupborrning kräver framför allt fackkunskap,
omsorg och sinne för saken, men turen spelar därvidlag som på så
många håll en icke föraktlig roll. Sovjetexperterna ha sedan 1945 anställt resultatslösa borrningar på olika håll i Ungern, utan att därför anklagas för sabotage och försök att störta folkdemokratin.
Simon Papp var en av Ungerns störste välgörare. Hans belöning
blev att han släpades till den ekonomiska polisens tortyrkällare, där
man på känt sätt framtvingade en enfaldig »bekännelse» och sedan
dömde honom till hängning, utan att den civiliserade världen kunde
röra ett finger för att rädda eller hjälpa honom i den ojämna kampen.
Sovjet fullföljer sitt program med våldets metoder i Ungern och det
övriga Europa bakom järnridån.
526
….