Churchill, Attlee och englands styrande klass


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

CHURCHILL, ATTLEE OCH
ENGLANDS STYRANDE KLASS
Av fil. lic. NILS ANDREN, Stockholm
DET är ett välkänt faktum inte blott för dem som närmare
studerat Englands politiska historia utan också för alla som överhuvud haft anledning att sätta sig in i engelska förhållanden, att
Englands styresmän sedan gammalt rekryterats från ett tunt
skikt i samhället, Englands ruling class. Ursprungligen bestod
denna utvalda överklassgrupp praktiskt taget helt av medlemmar
av den besuttna aristokratien, som inte blott var politiskt utan
även ekonomiskt och socialt tongivande. sjuttonhundratalets stora
whigsläkter avgjorde i mer än ett halvsekel genom politiska och
personliga klanintriger och allianser Englands politiska öden. Från
den yngre Pitt inträdde en förskjutning i den härskande klassens
rekrytering. Därigenom fick också den borgerliga magnatklassen,
som uppstått genom den industriella revolutionen, tillträde till
kretsen av Englands politiska ledare. Den borgerliga frammarschen accentuerades under adertonhundratalets lavinartade industriella utveckling i England. Endast undantagsvis lyckades dock
representanter för den nya borgerliga överklassen nå upp till rikets främsta ämbete. Under perioden från napoleonkrigens slut
till sekelskiftet bar premierministern med endast fyra undantag
lordtiteL Peel och Gladstone äro undantag i denna långa rad av
premierministrar ur den betitlade aristokratien -lika få som de,
Canning och Disraeli, vilka endast tack vare lysande talanger
lyckades nå upp till ledningen för partier, som dominerades av
en aristokrati med utpräglad motvilja att låta sig ledas av talang
utan börd. Av de tio – eller elva om man räknar Disraeli efter
upphöjelsen till överhuset som lord Beaconsfield till denna grupp
– premierministrarna med lordtitel, sutto endast två i underhuset, lord John Russell, vilken under större delen av sitt liv
blott var titulärlord och lord Palmerston, vilken hade en irländsk
viscounttitel.
Inte förrän under detta århundrade kan den gamla besuttna
bördsaristokratien sägas ha förlorat sitt privilegium till premierministerämbetet. När lord Curzons pärtitel 1922 berövade honom
470
Churchill, Attlee och Englands styrande klass
chefskapet för den konservativa regering, som efterträdde Lloyd
Georges krigskoalition, betydde detta, att pärtiteln, från att ha
varit en merit för en premierkandidat, numera helt diskvalificerade sin bärare till rikets främsta ämbete. Under de tjugu år,
som då förflutit sedan lord Salisbrrrys avgång, hade 1911 års parlamentsakt försvagat överhuset, och valsystemet demokratiserats.
Trots att det demokratiska genombrottet de facto gjort det
omöjligt för en medlem av överhuset att bli regeringschef, förblevo dock under hela mellankrigsperioden mycket stora delar av
både underhus och regering rekryterade ur de traditionellt härskande grupperna i det engelska samhället~ I all synnerhet gäller
detta om kabinettet. De härskande klassernas starka ställning förklaras i första hand av partistrukturen; underhusmajoriteten var
hela tiden borgerlig och med få undantag också stabilt konservativ.
Det är sannolikt att efter det nyligen timade systemskiftet i
England rekryteringen av landets ledare och lagstiftare ur ett
relativt tunt samhällslager hör till det förgångna. Även om det
ingalunda är uteslutet, att det konservativa partiet kommer tillbaka i majoritetsställning, torde det dock vara mindre troligt att
det kan göra det i samma skick som tidigare. Ungtoryledaren
Quintin Hogg har understrukit det försprång, som labour har –
och som de konservativa måste inhämta – tack vare den bredd
och stabilitet, som dess förankring i kooperations- och fackföreningsrörelse skänker. Om tories skola kunna vinna denna bredd,
torde det knappast kunna ske annat än på den gamla härskande
klassens bekostnad.
Hur stark var den klassens ställning under de sista åren~ Ett
svar på frågan kräver först en definition, som visar dess omfattning, men en sådan definition är svår att ge, ty gränserna äro
svävande och svårbestämbara. De som tillhöra en eller flera av
följande fem grupper torde dock kunna hänföras till the ruling
class, sådan denna så småningom utbildats sedan det adertonde
århundradet.
Den första gruppen är den betitlade aristokratien och dess ättlingar, vilka många gånger sakna pärtitlar (eller baronettitlar),
eftersom engelska adelsnamn icke kunna bäras samtidigt av mer
än en person. Berömda exempel på detta äro William Pitt d. y.,
yngre son till Pitt d. ä., förste earl av Chatham, och Winston
Churchill, son tilllord Randolph Churchill, som var yngre son till
den sjunde hertigen av Marlborough. Den andra och tredje gruppen
omfatta den industriella överklassen samt framstående militärer,
35-45689 Svensk Tid.~lcrift 1945 471
Nils Andren
jurister, ämbetsmän och vetenskapsmän. De tre nämnda grupperna kunna icke helt hållas i sär, eftersom den betitlade aristokratien alltid delvis rekryterats och numera huvudsakligen rekryteras ur den andra och den tredje gruppen. En fjärde grupp
utgöres av söner till politiker, vilka icke tillhöra någon av de tre
första kategorierna. Som exempel härpå kunna nämnas David
Lloyd Georges son, den förutvarande bränsleförsörjningsministern
G. Lloyd George, samt Ramsay MacDonalds och Arthur Hendersons politiskt verksamma söner. Den femte gruppen är icke sidoordnad med de fyra första, ty de som höra till denna, höra i de
flesta fall samtidigt också till en eller flera av de fyra första.
Denna grupp omfattar f. d. elever vid public schools, den engelska
överklassens traditionella skolor, och de lika exklusiva universiteten i Oxford och Cambridge. För en undersökning av den styrande klassens styrka är parlaments- och regeringsmedlemmarnas
skol- och universitetsutbildning ett mycket användbart kriterium.
Ingående undersökningar häröver ha nämligen gjorts för mellankrigstidens parlament, dels av W. I. Jennings i hans redan klassiska standardarbete Parliarnent, dels av J. F. S. Ross i ett 1943
publicerat arbete betitlat Parliarnentar:IJ Representation.
A v de 1,823 personer, som under perioden 1918-35 sutto i underhuset, tillhörde 450 eller nära 25 procent genom egen upphöjelse,
börd eller ingifte betitlade adelssläkter. Mer än hälften av underhusets medlemmar rekryterades ur den industriella överklassen
och ur kategorierna officerare, jurister, ämbetsmän och akademiker. Antalet f. d. public school elever utgjorde mellan 50 och
60 procent. Det kan tilläggas, att av dessa nära hälften kommo
från de mest berömda av dessa skolor, Eton och Harrow.
Dessa data ge visserligen en föga exakt bild av styrkan hos de
grupper, som kunna räknas till den styrande klassen, under åren
mellan världskrigen. Trots sina brister visa de dock, att underhuset ännu under denna period kunde sägas ha en tämligen utpräglad överklasskaraktär, »Englands förnämsta klubb», eller i
varje fall att demokratiens genombrott icke på långt när hade
gjort representationen till en lika trogen avbild av elektoratet som
i andra demokratiska stater.
Det elitkoncentrat av parlamentets största parti, som utgöres
av kabinettet, är mindre omfattande och därför också mera lättanalyserat. Den sista konservativa partiministären före partiskiftet tory-labour, d. v. s. Churchills andra ministär, uppvisade en
mycket stor procent medlemmar, som t. o. m. för två hundra år
472
Churchill, Attlee och Englands styrande klass
sedan utan tvekan skulle ha betraktats som respektabla medlemmar av den yppersta politiska societeten. Av kabinettets sexton
medlemmar tillhörde icke mindre än sex genom börd gamla aristokratsläkter, vilka i sekler spelat en framträdande roll i Englands
politiska liv. Utom Churchill själv hörde till denna kategori utrikesministern Eden, handels- och produktionsministern Lyttleton,
kolonialministern Stanley, dominionministern lord Granborne och
ministern för Skottland, lord Rosebery. Churchill är ättling av
två av Englands mest berömda ätter, Marlborough och Spencer,
en gren av familjen Eden bär titeln lord Auckland och en gren
av släkten Lyttieton bär lordtiteln Cobham. Granborne är arvtagare till markistiteln Salisbury, och Stanley är son till den
sjuttonde earlen av Derby. Båda äro ättlingar till konservativa
premierministrar under drottning Victoria. Lord Rosebery, slutligen, är yngre son till drottning Victorias siste liberale premierminister. En sjunde medlem av kabinettet, flygministern Macmillan, är gift med en dotter till hertigen av Devonshire.
Churchills kabinett innehöll utöver lorderna Rosebery och Granborne, vilken som baron Cecil of Eisendon är tories’ överhusledare, två pärer, lorderna Beaverbrook och W oolton. De ha båda
kreerats på grund av egna förtjänster; båda komma från big
business. Indienministern Amery är son till en förmögen ämbetsman i Indiens civil service och jordbruksministern Hudson kommer från en förmögen industrifamilj. Finansministern sir .J. Anderson och krigsministern sir .J. Grigg ha gjort karriär som
ämbetsmän och inrikesministern sir D. Somerwell som jurist.
Arbetsministern Butler, mera känd som den stora koalitionsregeringens energiske skolminister och upphovsman till 1944 års skolreform, tillhör en berömd familj av ämbetsmän och lärde. Han
är son till Mastern (ung. rektorn) vid Pembroke College i Cambridge och hans farbror hade den i Englands akademiska värld
åtrådda posten som Master of Trinity i Cambridge.
Elva medlemmar av Churchills partiregering ha gått genom
public schools. Eton och Harrow ha nära nog monopolställning.
Churchill, Somerwell och Amery äro harrovianer, medan Eden,
Lyttleton, Cranborne, Rosebery, Macmillan och Hudson ha gått
genom Eton. Den elfte, som är en public school man, är Butler,
vilken gått genom den nästan lika berömda skolan Marlborough.
Nio av dem som gått igenom public schools ha fortsatt sin utbildning i Oxford eller Cambridge. Av de övriga har en, Grigg, fått
sin utbildning i Cambridge.
473-
Nils Andren
Det vore av intresse att bredvid det sista konservativa underhuset och det sista konservativa kabinettet kunna ställa det första
labourunderhuset och det nya labourkabinettet. Någon fullständig
undersökning av det nya underhuset har dock av lättförklarliga
skäl ännu icke gjorts. Några siffror torde dock kunna tjäna till
vägledning för en ungefärlig uppskattning av förskjutningen i
underhusets sociala sammansättning. I 1936 års underhus funnos
221 konservativa medlemmar, som gått genom Eton, Harrow eller
någon annan av de stora public schools. Motsvarande antal bland
labour var nio. 184 tories men endast nio labourmedlemmar hade
legat vid universiteten i Oxford och Cambridge. Eftersom i 1945 års
underhus labour har omkring 200 av de platser, som tidigare innehades av de konservativa, måste en synnerligen djupgående förändring ha skett i husets sociala sammansättning:
I Attlees kabinett har den gamla betitlade aristokratien en
mycket svag ställning; endast sir S. Cripps, yngre son till den
femte lorden Parmoor, kan räknas till denna kategori. Kabinettets
tre pärer, dominionministern lord Addison, flygministern lord
stansgate och lordkanslern lord Jowitt ha samtliga själva kreerats
till sina titlar. Däremot äro f. d. public school elever tämligen
väl representerade, ehuru givetvis långt svagare än i Churchills
andra kabinett. Sex av kabinettets tjugo medlemmar ha gått genom public schools, premierministern Attlee, finansministern Dalton, handelsministern Cripps, lord J owitt, lord Addison och ministern för Indien och Burma, Pethick-Lawrence. Den sistnämnde
och Dalton ha gått i Eton; Harrow är däremot orepresenterat.
Cripps har gått genom den berömda skolan Winchester och J owitt
genom Marlborough. Oxford är representerat av Attlee och Jowitt
och Cambridge av Dalton, Pethick-Lawrence och inrikesministern
Ede. Fem andra kabinettsmedlemmar, Greenwood, Cripps, Addison, stansgate och skolministern Ellen Wilkinson ha också universitetsbildning. Två av dem ha legat vid London-universitetet.
Trots att Attlees kabinett i fråga om rekryteringen sålunda
ingalunda helt brutit mot engelsk tradition, är det dock mycket
olikt sina föregångare. Vad som utmärker det är icke, att det delvis är rekryterat på ett sätt, som icke alltför mycket skiljer sig
från dess företrädare, utan den starka representation, som fackföreningsledare och f. d. kroppsarbetare fått. Hälften av kabinettets medlemmar tillhöra denna grupp. Det är den första engelska
majoritetsregering, i vilken den gamla styrande klassen icke har
absolut dominans.
474