Cecilia Skingsley; Krönika
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Cecilia Skingsley om JAPAN OCH EKONOMI
M
ed gigantiska finansstimulanser, finansierade med
lånade pengar, försöker den japanska regeringen vända konjunkturen ur
en mångårig kräftgång. Men Japans svårigheter beror i första hand på
dåliga strukturer, och utgör ett intressant exempel på problem som uppstår när ett
lands näringsliv och politiker sitter i knät på varandra.
Japan var länge symbolen för stora ekonomiska framgångar. Exportföretagen skördade stora framgångar,
befolkningen fick det allt bättre, nyckeltalen var lysande. Så kom 1980-talets kasinoekonomi. I likhet med
många andra länder i väst steg tillgångspriserna kraftigt på fastigheter, mark och aktier. Ekonomiska
beslutsfattare trodde- felaktigt- att ekonomins fundamentala utveckling motiverade
att högre värden tillskrevs tillgångarna.
IBÖRJAN AV 1990-TALET började
värdena sjunka. På samma sätt
som Sverige försökte kyla ned ekonomin med tvångssparande, särskilda regionala investeringsskatter och
penningpolitisk åtstramning gjorde
Japan liknande insatser. Resultatet
blev att Tokyobörsens index, Nikkei,
som nått nästan 40 000, halverades på
nio månader. Under hela decenniet har
japanska regeringar försökt att handskas
med problemen med följande varierande
strategier: blunda, stimulera och strama åt.
Sverige byggde grusvägar i inre Norrland,
medan Japan har byggt kostsamma broar till
öar med en handfull invånare, allt för att hålla
åtminstone byggsektorn igång.
Bankkrisen, som skapat en utdragen kreditåtstramning, hanterades valhänt och motsägelsefullt i
närmare sex år innan regeringen hösten 1998 sjösatte ett program för banksanering som påminner om
de svenska åtgärderna 1992/93.
EN RAD BRANSCHER PÅ HEMMAMARKNADEN är statligt reglerade och skyddade i det s k konvojsystemet, som i korthet innebär att företagen i en bransch
har överenskommelser om marknadsuppdelning.
Ingen konkurrerar hårdare än att det svagaste företaget i branschen klarar sig. Denna avsaknad av konkurrens har fördröjt det stålbad som också japanerna
måste genomgå.
fl lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
Regeringens hållning är att konvojsystemen måste
brytas sönder. Att det inte låter sig göras visar banksektorn. När stödsökande banker inkom med presentationer av sina framtida affärsstrategier (ett villkor från den japanska bankstödsnämnden) visade
affärsstrategierna fortfarande klara mönster av kartelltänkande.
NÄR JAPANS SVAR PÅ ROSENGRENS näringslivsgrupp lade fram sina förslag, ”Strategies for Reviving the Japanese Economy”, räknade man med omedelbart bättre utveckling av både tillväxt och arbetslöshet om strukturåtgärderna genomfördes. Det var
inte trovärdigt. Erfarenheterna från alla andra länder
där strukturförändringar har genomförts är att arbetslösheten stiger ytterligare innan strukturförändringar småningom ger effekter. Det måste bli sämre innan
det kan bli bättre.
Regeringen hoppas att det nuvarande stimulanspaketet ska vända hushållens framtidstro till det bättre, samtidigt som banksaneringen ska förbättra kreditförsörjningen och penningpolitiken är inställd på
stimulans. Det finns dock stor risk för att konjunkturen faller tillbaka igen mot slutet av det här året,
medan näringslivet genomgår en rationalisering med
ökad arbetslöshet som effekt.
U
NDER TIDEN sTÅR det politiska systemet vid sidan
och tittar på. I möjligaste mån försöker man hindra näringslivet från att minska personalen och rationalisera. På det sättet konserveras strukturerna eftersom det ligger i många politikers intresse att skydda
medborgarna från kortsiktiga smärtor. I Japans fall
har problemhanteringen istället dragit ut på tiden och
ingreppen förmodligen blivit sjufalt värre än om de
strukturella problemen hade hanterats från början.
Det är ont om modiga politiker också i Japan.
Cecilia Skingsley (cecilia.skingsley@se.abnamro.com)
är chefekonom på ABN AMRO bank och var tidigare journalist på
Dagens Industri.
M
ed gigantiska finansstimulanser, finansierade med
lånade pengar, försöker den japanska regeringen vända konjunkturen ur
en mångårig kräftgång. Men Japans svårigheter beror i första hand på
dåliga strukturer, och utgör ett intressant exempel på problem som uppstår när ett
lands näringsliv och politiker sitter i knät på varandra.
Japan var länge symbolen för stora ekonomiska framgångar. Exportföretagen skördade stora framgångar,
befolkningen fick det allt bättre, nyckeltalen var lysande. Så kom 1980-talets kasinoekonomi. I likhet med
många andra länder i väst steg tillgångspriserna kraftigt på fastigheter, mark och aktier. Ekonomiska
beslutsfattare trodde- felaktigt- att ekonomins fundamentala utveckling motiverade
att högre värden tillskrevs tillgångarna.
IBÖRJAN AV 1990-TALET började
värdena sjunka. På samma sätt
som Sverige försökte kyla ned ekonomin med tvångssparande, särskilda regionala investeringsskatter och
penningpolitisk åtstramning gjorde
Japan liknande insatser. Resultatet
blev att Tokyobörsens index, Nikkei,
som nått nästan 40 000, halverades på
nio månader. Under hela decenniet har
japanska regeringar försökt att handskas
med problemen med följande varierande
strategier: blunda, stimulera och strama åt.
Sverige byggde grusvägar i inre Norrland,
medan Japan har byggt kostsamma broar till
öar med en handfull invånare, allt för att hålla
åtminstone byggsektorn igång.
Bankkrisen, som skapat en utdragen kreditåtstramning, hanterades valhänt och motsägelsefullt i
närmare sex år innan regeringen hösten 1998 sjösatte ett program för banksanering som påminner om
de svenska åtgärderna 1992/93.
EN RAD BRANSCHER PÅ HEMMAMARKNADEN är statligt reglerade och skyddade i det s k konvojsystemet, som i korthet innebär att företagen i en bransch
har överenskommelser om marknadsuppdelning.
Ingen konkurrerar hårdare än att det svagaste företaget i branschen klarar sig. Denna avsaknad av konkurrens har fördröjt det stålbad som också japanerna
måste genomgå.
fl lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l
Regeringens hållning är att konvojsystemen måste
brytas sönder. Att det inte låter sig göras visar banksektorn. När stödsökande banker inkom med presentationer av sina framtida affärsstrategier (ett villkor från den japanska bankstödsnämnden) visade
affärsstrategierna fortfarande klara mönster av kartelltänkande.
NÄR JAPANS SVAR PÅ ROSENGRENS näringslivsgrupp lade fram sina förslag, ”Strategies for Reviving the Japanese Economy”, räknade man med omedelbart bättre utveckling av både tillväxt och arbetslöshet om strukturåtgärderna genomfördes. Det var
inte trovärdigt. Erfarenheterna från alla andra länder
där strukturförändringar har genomförts är att arbetslösheten stiger ytterligare innan strukturförändringar småningom ger effekter. Det måste bli sämre innan
det kan bli bättre.
Regeringen hoppas att det nuvarande stimulanspaketet ska vända hushållens framtidstro till det bättre, samtidigt som banksaneringen ska förbättra kreditförsörjningen och penningpolitiken är inställd på
stimulans. Det finns dock stor risk för att konjunkturen faller tillbaka igen mot slutet av det här året,
medan näringslivet genomgår en rationalisering med
ökad arbetslöshet som effekt.
U
NDER TIDEN sTÅR det politiska systemet vid sidan
och tittar på. I möjligaste mån försöker man hindra näringslivet från att minska personalen och rationalisera. På det sättet konserveras strukturerna eftersom det ligger i många politikers intresse att skydda
medborgarna från kortsiktiga smärtor. I Japans fall
har problemhanteringen istället dragit ut på tiden och
ingreppen förmodligen blivit sjufalt värre än om de
strukturella problemen hade hanterats från början.
Det är ont om modiga politiker också i Japan.
Cecilia Skingsley (cecilia.skingsley@se.abnamro.com)
är chefekonom på ABN AMRO bank och var tidigare journalist på
Dagens Industri.