Kultur

Veckopoeten skaldar om olika strider.

Manhattanprojektet var lika mycket en ingenjörsbragd som en vetenskaplig framgång. Medan grundprinciperna för atomklyvning och kedjereaktion i en kritisk massa var kända redan på 1930-talet, var ingenjörernas uppgift nu att konvertera tonvis med naturligt uran till gas och därefter reducera gasen till drygt femtio kilo klyvbart material. För detta ändamål krävdes byggandet av en fem miljarder dollar dyr fabrik i Oak Ridge, Tennessee. Anläggningen visade sig behöva tre gånger så mycket elkraft per år som hela Detroit.

Det var rapporten från Myndigheten för Kulturanalys som fick saker att hända på riktigt. I rapporten som kom på våren 2021 konstaterades det uppenbara: retoriken är vacker men praktiken oerhört mycket mer problematisk. På alla nivåer ställer tjänstemän och politiker allsköns politiska krav på den konstnärliga verksamheten. Från ständiga prioriteringar av genus och normkritisk analys till kvotering av kön och etniskt ursprung. Ibland är kraven mer oskyldiga – andra gånger styr de tydligt, avskräcker många från att över huvud taget försöka söka bidrag från det offentliga och främjar en tystnadskultur. Det är inte hälsosamt att bita den hand som i bästa fall kan göra fortsatt konstnärlig verksamhet möjlig.

Veckopoeten skaldar om naturens gång.

Osäkerheten om vad som egentligen skulle hända vid detonationen var så stor att testprojektets presstalesperson hade förberett flera olika pressmeddelanden beroende på utfallet. Det som kom till användning beskrev ett lyckat försök, men det fanns också en version som förklarade att samtliga forskare och ingenjörer omkommit i en stor olycka.

Varje år brukar några högljudda mångmiljonärer och miljardärer offentligt tillkännage att det inte finns något som de önskar sig mer än att få betala mer i skatt. Varje sådant upprop får stor uppmärksamhet i medierna. Det finns en regel som journalister lär sig mycket tidigt i sina karriärer: ”Hund bet brevbärare är inte en historia, men brevbärare biter hund är en historia.” Detta är en typisk ”brevbärare biter hund” nyhet.

Veckopoeten skaldar om nostalgi och makt.

Det är själva språket som är det viktigaste slagfältet. År 2003 förbjöds det uiguriska språket i skolorna, från 2017 trycks ingen litteratur alls. Kända författare har försvunnit i ”omskolningsläger”. Nu utger Narin förlag en samling uiguriska dikter i urval av Abdushukur Muhemmet. Bokens titel är Natten. Här kommer en för oss helt okänd diktning till tals.