I en anspråkslös liten tankebok om politik i allmänhet och kulturpolitik i synnerhet säger Bengt Göransson på blott 140 sidor mer av intresse än de flesta av Sahlin-generationens tänkare har gjort under en hel karriär. Mats Johansson recenserar Tankar om politik
I regel talas det dessvärre inte tillräckligt om det här gemensamma ursprunget, något som gör oss alla till mans lite fattigare än vad vi skulle behöva vara. Undantaget heter Johan Tralau som med boken ”Draksådd” gör den grekiska tragedin till en välbehövlig motvikt till det annars ömsom glättiga ömsom cyniska pr-material som publiceras under ett politiskt storår som 2010. Anna Rennéus Guthrie har läst Draksådd.
Arthur C Brooks, chef för AEI, har gett ut ”The battle – How the fight between free enterprise and big governmentwill shape America’s future”. Det är en frågeställning som är lätt att besvara: det finns inga politiska förutsättningar för ”big government” i USA. Janerik Larsson recenserar.
Richard McGregor, tidigare korrespondent för Financial Times i Peking, anser att den förbisedda sanningen är att Kina fortfarande styrs efter sovjetiska riktlinjer. Dagens politik är långt ifrån Mao Zedongs planekonomi och totalitära terror, men kommunistpartiet styr enväldigt. I sin just utkomna bok The Party: the secret world of China’s communist rulers, blickar McGregor in i denna hemlighetsfulla organisation och undersöker dess makt, både i Kina och globalt. Waldemar Ingdahl recenserar.
Politisk historia kan vara spännande och dramatisk. Åtminstone för de av oss som har varit i närheten av historiens mer omtumlande skeden. För andra blir det lätt abstrakt – mer som att läsa en skönlitterär text eller att se en fängslande film. Maj 1968 är ett bra exempel på bristen på verklighetsförankring. När det gäller att skingra det mest romantiska skimret kan den tidigare franske premiärministern Michel Rocards bok ”Si la gauche savait” fylla en viktig funktion. Mats Fält recenserar.
Hjalmar Hammarskjöld var, liksom de flesta av det tidiga 1900-talets statsministrar, inte i första hand politiker. Istället var han språkvetare och jurist, utnämnd till professor i civilrätt i Uppsala vid 28 års ålder. Men i den tidens ämbetsmannadominerade Sverige var den unge Hammarskjöld därmed också inne på den stora spelplanen. Gustaf Almkvist har läst Mats Svegfors biografi om Hjalmar Hammarskjöld i statsministerboxen.
Det är ingen vanlig reseskildring hon har skrivit, den unga diplomaten Diana Janse; vore hon legitimerad utrikeskorrespondent skulle hennes dagboksliknande noteringar från två år i Afghanistan tillhöra avdelningen klassiska korreböcker. Mats Johansson recenserar En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.
Swartz var svensk statsminister endast under ett halvår, men under det stormiga året 1917. Året kan beskrivas som ett av de mer oroliga genom 1900-talets Europa. Förutom ett pågående och i liv och kraft kostsamt världskrig, var det också året för ryska revolutionen. Andreas Wejderstam har läst Eva Helen Ulvros biografi om Carl Swartz.
Den som redan tycker att Elmbrant är för tendentiös i sin roll som politisk kommentator i Dagens arena lär inte förvånas vid läsningen av hans statsministerbiografi, vilken snarast är att betrakta som en vidräkning med alliansregeringens politik i allmänhet och Anders Borgs prestationer som finansminister i synnerhet. Lars Anders Johansson har läst Elmbrants biografi om Fredrik Reinfeldt.
Trots att Lindman besatte statsministerposten två gånger (1906-11 och 1928-30) och även hann med en karriär som framgångsrik industriledare (bland annat som chef för LKAB och Telegrafverket), är hans gärning märkligt bortglömd i svensk historieskrivning. I jämförelse med samtida mer kända politiska ledare som socialdemokraten Hjalmar Branting och liberalen Karl Staaff framstår Lindman som närmast osynlig. Axel Lindhe har läst Anders Edwardssons bok om Arvid Lindman.