Carl-Johan westholm; Lönebildning, skattebildning, idébildning


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LÖNEBILDNING,
SKATTEBILDNING,

IDEBILDNING
C ARL-JOHAN WESTHOLM
I Sverige tar regeriHge11 liten del i löneförhalldlingarna
men desto större del av lönerna.
S
vensk ekonomi utvecklas
sämre än genomsnittet i
Europa sedan mer än ett
kvarts sekel. Sedan länge
är relationerna goda mellan företagsledningar och fack på de
enskilda företagen i Sverige. Det är
alltså inte här problemen kan finnas.
”Lönebildning” förekommer mer i
den svenska diskussionen än kanske i
något annat land. l en fungerande
ekonomi är det viktigaste med löner
inte att de ”bildas”- utan att de sätts
och att de utbetalas. ”Wage formation” är den svenskifierade engelska
term för det fenomen som är en del
av den svenska problemet.
Vid sidan av den offentliga diskussionen om ”lönebildningen” har fyra
sprickor i den svenska muren blivit
tydligare de senaste åren.
Den första är att ett antal avtal i oliCARL-JOHAN WESTHOLM är VD i
Svensk Handel.
4
Det borde vara tvärtom.
ka branscher har medgivit större lokala ”avvikelser” eller rättare sagt
inga centrala avvikelser från det lokala självbestänm1andet i företagen. De
lokala facken och företagsledningen
själva har gjort upp i allt större utsträckning.
Klarspråk från Thalen
Den andra sprickan i muren är den
ökande andelen egenföretagare. l
1994 års valrörelses minst uppmärksammade men mest anmärkningsvärda uttalande – inte för att det var felaktigt utan för att det var klarspråk –
framhöll socialdemokraternas lngela
Thalen i ett svar på en fråga från allmänheten i en dagstidning- och frå-
gan gällde varför inte Sverige hade
lagstadgade minimilöner – att minimilöner finns i avtalen och de som
vill jobba tilllägre löner har full möjlighet att göra det i Sverige genom
att bli egenföretagare.
Ökningen av antalet engagerade
uthyrningsföretag är en tredje spricka
1 muren.
SVENSK TIDSKRIFT
En fjärde av massmedia föga uppmärksammad spricka är den ökade
förekomsten av vinstdelning till personalen i lönsanm1a företag. Sverige
har inte liksom en del sydliga europeiska länder en dubbellön i december, men flera svenska företag har genom vinstdelning kunnat lämna de
anställda dubbel lön en månad på
grund av vinstdelningen.
Sprickorna i muren är inte det enda som gör att muren bötjar visa
tecken på instabilitet. Muren blir
alltmer belastad. Den höga arbetslösheten i Sverige, där en femtedel av
den möjliga arbetskraften inte bidrar
aktivt till produktionen, frestar på
systemet. Sverige bötjar delvis likna
det a-kassebefåsta fattighuset. Den
andra påfrestningen på muren är den
så kallade globaliseringen. Tag bort
handelsinnehållet i globaliseringen
och det finns ingen globalisering,
som påverkar ekonomin. Om Finlands sak är vår, kunde svenska folket
och dess regering själv besluta om
under andra världskriget. Om Baltim
z
>
i”
”’m
s:
>
?
”’z
>
c;
o
(l
:t
O•
z
m
”’
r
z
z
Cl
kums löner skall bli våra, är däremot
ingenting som regeringen eller folket
beslutar om. Det är en fråga om ett
otal affarsmässiga beslut, grundade på
noggranna kalkyler.
Av detta skulle man kunna frestas
till slutsatsen att den svenska lönebildningsmodellen håller på att falla
samman. Men det är inte alldeles sä-
kert. En mur behöver inte längre vara så hög, om det som den skall skydda krymper tillräckligt. Uppfinningsrikedomen och skaparkraften i Sverige är stor, men också de mentala
blockeringarna, så det krävs vissa tydliga förändringar i landets ekonomiska och politiska ledning för att fundamenta ska ändras. Om och när det
sker, är svårt att ha en bestämd uppfattning om.
Två slags konflikter
När jag av Svensk Tidskrift tillfrågades om att skriva en artikel om den
framtida arbetsmarknaden och ”lönebildningen” gör jag det med viss tvekan om att kunna säga något i prognosväg. Däremot vill jag lämna några
enkla reflektioner.
Det har funnits två slag av konflikter som brukar tas upp. Den första är
arbete kontra kapital. Många hävdar
att kapitalet har blivit mindre viktigt,
istället är det kunskapen, humankapitalet, som blir allt mer dominerande.
Det är nog riktigt att humankapitalet
blivit viktigare. Men i så fall inte enbart på bekostnad av kapitalet utan
också av arbetet. Att tänka ut hur
kapitalet bäst skall förräntas och hur
arbetet bäst skall utföras, kan ge
oändligt mycket mer avkastning än
åratals jobb med kapital och slit med
arbete. Det paradoxala är att Sverige
sedan decennier tillbaka har satsat en
större andel av BNP på utbildning än
många andra länder men tycks inte
fatt ut särskilt mycket mer. För den
som anser att inte bara kvantitet utan
också kvalitet är viktigt är det ingen
överraskning. Men att innehav av realkapital eller finansiellt kapital skulle
ha blivit ointressant är lika fel som att
arbetet i sig skulle ha blivit ointressant. Den höga tekniska nivån, och
den ökade mängden kunskap sammanlagt, har däremot förändrat förutsättningarna för organisationen av
arbete och kapital.
Men en klassisk motsättning består.
Fackliga organisationers möjligheter
att vinna en arbetsmarknadskonflikt
genom strejker mot arbetsgivarsidans
lockouter är stora i Sverige. Obalansen mellan parterna är uppenbar.
Dels har vi i Sverige lagar som ger
facket övertag, dels har vi även här
den ökande specialiseringen i arbetslivet, vilket gör att grupper kan
nyckelstrejka, medan arbetsgivarna
inte har möjlighet att nyckellockouta
med samma effekt.
Jämsides med denna obalans mellan parterna pågår sedan länge en diskussion om graden av centralisering i
förhandlingarna om löner och anställningsvillkor. Dessa två saker hänger ihop, om än något mindre entydigt. Man kan nog säga, att så länge
den lagstiftningsmässiga obalansen
består, spelar det inte så stor roll om
förhandlingarna är centrala, förSVENSK TIDSKRIFT
hundsvisa eller företagsvisa. Eller rättare sagt, en facklig minoritet kan
driva fram en stor grad av centralism,
därför att obalansen i konfliktreglerna
ger minoriteten denna möjlighet.
Samtidigt skulle centrala avtal inte
kunna avvika alltför mycket från ett
marknadsmässigt utfall, om partbalansen var jämnare. Då skulle nämligen det centrala avtalet i sitt innehåll
vara tvunget att ta mer hänsyn till fö-
retagsvisa och individuella önskemål.
slutsatsen av detta är att det inte tjä-
nar så väldigt mycket till att – eller
åtminstone inte är lika viktigt – för
arbetsgivarsidan att försöka decentralisera förhandlingarna som att försöka
ändra konfliktreglerna. Det ena utesluter inte det andra, men det är bra
att veta vad som är hästen och kärran.
Eller åtminstone veta vilken häst
som är starkast.
Förändrad riksbanksroll
När det gäller utvecklingen av arbetsmarknaden är de viktigaste aktö-
rerna sannolikt riksbanken, regeringen, facket, arbetsgivarna och massmedia.
Riksbankens roll har förändrats.
Tidigare hette det vid avtalsrörelser
att höga löner gav bara luft i lönekuverten. Det stämde, därför att den
svenska riksbanken tryckte mer
pengar. Men som en absolut sanning
gäller det inte. Det är penningmängden och hastigheten i omloppet som
bestämmer penningvärdet. Sedan nå-
got år tillbaka har riksbanken med
riksdags och regerings medgivande
ändrat sin politik. Skulle lönerna öka
s
.,
o
m
z
V>
V>
$:
>
?
r:
z
>
o
o
n
:r:
r
r
o
z
z
C’l
mer än den reala ekonomin växer, procent! Orealistiskt? Javisst, men inkommer inte riksbanken att trycka te lika orimligt som att höja räntan
mer pengar. Istället kommer lönsam- till 500 procent, eller hur? Det oreaheten i foretagen att omedelbart listiska är alltid orealistiskt i forväg,
minska, och fler blir arbetslösa. det orimliga inträffar ändå ibland.
modellen är alltså att regeringen är
passiv åskådare till löneforhandlingarna men aktiv vid löneutbetalningstillfållet.
Att en regering skulle vara aktiv
o
Regeringens roll kan enklast for- vid löneforhandlingarna och ta en li- z
”Riksbankens nya politik är bra, men riksbanken spelar rollen för
svagt. I själva verket
skulle riksbanksledningen ha kunuat tagit
scenen helt i anspråk.

Riksbankens nya politik är bra,
men riksbanken spelar rollen for
svagt. I själva verket skulle riksbanksledningen ha kunnat tagit scenen helt
i anspråk. Långt innan den så kallade
avtalsrörelsen böljat och under hand
när lönekraven böljar formuleras från
de fackliga organisationerna, hade
den kunnat kalla olika fackliga ledare
till möten på riksbanken, gärna ackompanjerat av presskonferenser i
massmedias strålkastarsken, där riksbanken ställt ett antal frågor hur lö-
nekraven både i procent och till utfonnning, hade varit forenliga med –
inte inflationen- utan utveckling av
svensk ekonomi när det gäller tillväxt, köpkraft och arbetslöshet. Tänk
om riksbanken hade varit lika i centrum for fotoblixtarna vid sådana arrangemang som när det for några år
sedan gällde att höja räntan till 500
6
muleras i forhållande till s k ”statlig
inkomstpolitik”. Men detta uttryck
avses inte att staten har vissa inkomster och forsöker fora en politik som
påverkar dessa.
En statlig inkomstpolitik innebär
att regeringen tar aktiv del i forberedelserna och utformningen av löneforhandlingarna. Under Fälldin-regeringens tid gjordes vissa forsök, bland
annat med löften om sänkta inkomstten del av resultatet är ovanligt. Det
logiska är väl snarare att om regeringen tar det mesta av ersättningen for
ett jobb, bör den också engagera sig i
löneforhandlingarna. När Sverige
blev rikt, och fortfarande under
Geijers och Kugelbergs era, gick det
mesta av ersättningen vid forhandlingsbordet till de forhandlande parterna själva. Regeringen tog då inte
heller särskilt stor del i forhandlingarskatter. Försöket foll inte väl ut och na. Slutsatsen om regeringens roll är,
anges fortfarande inofficiellt som ar- att en stor statlig inblandning i resu1-
gument for den svenska regeringen
att inte idag komma med sådana synpunkter. I stället kan regeringen
Persson komma att sänka inkomstskatten efter det att avtalsrörelsen är
klar. Hade ett sådant löfte givits i forväg, fore avtalsrörelserna eller under
dessa, hade kanske kraven från facken
kunnat justerats ned. skattebildningen är ett minst lika stort problem
som lönebildningen.
Paradox om statlig
inkomstpolitik
Men än mer paradoxalt är att medan
regering och allmän opinion tar avstånd från statlig inkomstpolitik i
Sverige, i bemärkelse att regeringen
blandar sig i löneforhandlingarna, så
accepteras det att regeringen tar det
mesta av resultatet av löneforhandlingarna, oavsett nivå. Den svenska
SVENSK TIDSKR.IFT
raten också lätt leder till stor statlig
inblandning i forhandlingarna. Verkligheten är till slut logisk.
Fackets roll kan vara trefaldig.
Facket kan vara advokat, forhandlare
och opinionsbildare. De svenska
fackliga organisationerna, LO och
andra, har i allmänhet varit duktiga
advokater och goda forhandlare, i
teknisk mening. Som opinionsbildare
är LO nännast ett politiskt parti. LOs
situation är allt annat än avundsvärd.
LO befinner sig i ett moment 22. För
att få påtagligt ökade reallöner for sina medlemmar över en längre tidsperiod, måste LO ändra sin analys och
sina rekommendationer. Det betyder
inte att LO måste ge upp sina fordelningspolitiska ambitioner, men LO
behöver överge sina fordelningspolitiska forntfattade meningar. Det borde for LO vara viktigare att skatten
>
?
”’
”’
z
>
o
o
()
o
z
”’
”’
z
z
Cl
sänks for de egna medlemrnarna än
att skatten höjs for höginkomsttagare.
Men for LO fOrefaller det vara tvärtom.
Med en tillväxt på 3,5 procent i
ekonomin fordubblas levnadsstandarden på 20 år. LO måste göra klart for
sig om det viktigaste är att minska rikedomen eller minska fattigdomen.
Det är en fråga om värderingar. Men
om värderingen är att det viktigaste
är att minska fattigdomen, då måste
LO ändra sin politik. Men LO kan
knappast göra det själv. Och LO
kornmer inte att lämna skyttegravarna om LO pressas allt mer ner i dem
på grund av omvärldens reaktioner. I
stället måste LO fa hjälp att öppna sig
mot omvärlden. Och LO är forvisso
inte den enda grupp i Sverige som är
isolerad och mest träffar de sina.
Ingen enkel arbetsgivarroll
Arbetsgivarnas roll är inte heller alldeles entydig eller enkel. För det forsta måste det göras skillnad om arbetsgivaren är ett privat foretag eller
offentlig arbetsgivare. Det sker alltfor
sällan. I en marknadsekonomi är rimligen det personliga ägandet lika viktigt att slå vakt om som arbetsgivarfunktionen som sådan. För det andra
bör man skilja mellan arbetsgivare
som verkar på en konkurrensutsatt
marknad och mellan offentliga ämbetsverk.
Men ett problem for arbetsgivarsidan är- for det tredje – avvägningar i det stora och det lilla perspektivet. Det stora är att forändra systemet, det lilla är att göra det bästa
möjliga av läget. Det senare kan studeras i 1998 års avtalsrörelse, där 2,9
procent blev det mål som så små-
ningom formulerades av Erik Asbrink.
Det är naturligtvis bra om en arbetsgivarsida har ett mål. Men om
målet är så fyrkantigt som en enda
siffra for en genomsnittlig löneökning, då beror det kanske på att alla
mer kvalificerade mål bedömts
omöjliga att kommunicera. Och det
är ju uppenbart for var och en att
strukturen på ett avtal kan vara väl så
viktig som procentsatsen. Vem köper
ett hus på 100 kvm men struntar i
om formen är 10X10 eller 1X100m?
Här ser manjust också ett annat fenomen, nämligen hur mellan avtalsrörelserna arbetsgivarforeträdare av
olika kategorier uttalar sig om obalansen mellan arbetsmarknadens parter, men när avtalsrörelsen börjar,
dämpar denna kritik och i stället iklä-
der sig den klassiska forhancllarrollen,
SVENSK TIDSKRIFT
som om partbalansen därmed for tillfåilet vore återställd. Det inbillar sig
naturligtvis ingen av de agerande,
men var och en tvingas agera utifrån
sitt manus som inte är anpassat till de
institutionella forhållandena. Hur
länge det är hållbart är omöjligt att
säga.
Fel skylla på massmedia
Massmedia, slutligen, speglar vad
riksbank, regering, fack och arbetsgivare gör – och kan också påverka
vad som görs. Men en stark ledarinsats från någon av dem skulle fa stort
genomslag i massmedia. Det är alltså
inte motiverat att skylla på massmedia i så stor utsträckning for sakernas
tillstånd, som ofta görs.
Som alltid när det gäller verkligheten är det en samverkan mellan ideer,
institutioner och enskilda individer
som avgör utvecklingen. Ideer kommer ofta fore institutioner, de senare
speglar gårdagens ideer. Individerna
foreträder institutioner och ideer.
Om tillräckligt mycket av framtidens
ideer finns hos tillräckligt många individer kommer forändringarna
snabbare. Om dessa individer dessutom har möjlighet att styra institutionerna, kan forändringar påskyndas
istället for att forsenas.
7
o
tn
z
V>
$:
;,.
”’;><;
z
;,.
o
o
()
J:
r
o
z
tn
to
r
o
z
z
Cl