Carl Johan Ljungberg; En härlig tid för professorer
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
346
än den kantige pansarofficeren, men ändå
densamme. Hans företrädare Napoleon
m kunde aldrig förstärka sin karisma
genom att locka örnen att sväva ovanför
sig genom ett köttstycke gömt i hatten,
lika litet som den slagfärdige gamängen
CARL JOHAN UUNGBERG:
Ulf Adelsohn fick sin bild laddad genom
dramatiskt mörker och jublande massor i
sporthallar. Vem vet – Carl Bildts kommande karisma grundas kanske just på
hans torra, lite ämbetsmannamässiga iranier?
En härlig tid för professorer
N
i förstår, i Sverige intresserar sig
ingenför författningen. Ingen känner till den, skrev den tyskeförfattaren Hans Magnus Enzensberger i en reportagebok 1982.
Statsvetarporträtt. Svenska statsvetare
under 350 år. Red. Gunnar Falkenmark,
SNS 1992
Här belyses ocksåettkruxför svensk statskunskap: ingen känner till dess ämne, vari
vår statsförfattning ändå borde vara kärnan. Vi harlängeundgått skarpakonflikter
som hade kunnat få författningen att bli
kött och blod. Svenska författningsutredningar brukar ignoreras av allmänheten. I
en faktafylld och bitvis charmerande bok
Statsvetarporträtt: Svenska statsvetare under350ärvisas bl ahur smaltintressestatsvetamas frågor genom tiderna väckt, och
hur sällan deras ofta snävt offentligrättsliga verk väckt genklang utanför disciplinens innersta krets. Undantag bildar 1809
års författning samt det parlamentariska
och demokratiska genombrottet.
Vadärskälet?Intevardeherrarsomhär
passerar revy personligen slätstrukna- W
E Svedelius som införde källgranskning
och forskade om dalaupproret, Rudolf
Kjellen somansågsvaraenfantterribleoch
var lärofader bl a till Gunnar Myrdal, eller
den lärdeoch vältaligeGeorg Andren som
blev landshövding. Axel Brusewitz med
sin lågande radikalism och sin varma omsorg om studenterna, Fredrik Lagerroth
som imponerade på och retade så många
med sitt hetsiga försvar för frihetstiden,
ellerHerbertTingsten, somäraktuelligen.
Ändå frågar man sig, hur mycket distans
—
tillsitt ämne, staten,dessalärostolsinnehavare egentligen ägt. Och i vad mån de –
trots flit och skarpsinne – förmått se riskerna med de offentliga maktbefogenheterna, ellerförekomma statens expansion?
Någon svensk Tocqueville har vi knappast
haft. Det sägs i boken att det var en härlig
tid att vara professor i. Det var det säkert,
om mansertilldenauktoritetsomämbetet
länge ägde. Men borde inte professorerna
medjustdenna positionlätthakunnatställa än mer oberoende, långsiktiga frågor?
Den ofta pragmatiska forskningssynen
kan ha samband med, att den första lärostolen i statskunskap, en donation, präglades av en gestalt som kom ur de styrandes
led, riksrådet Johan Skytte, som därmed
ville göra blivande ämbetsmän kunniga i
politik och vältalighet. Så kom efterföljarnavisserligen att ha olikaåsikter omstyrelsesättet, men statens roll ifrågasattes mig
veterligt aldrig. Att Sverige saknat de obe- – – – – – – – –
347
roende institutioner som på andra håll
främjat mångfald i tänkandet kan även ha
bidragit. I Europa har kyrkan företrätt en
oberoende sociallära och en naturrättslig
syn, vilketnogsörjtävenför enviss tankens
mångfald. När svensk socialdemokrati ännu ägdemakt utveckladeen rad statsvetare
sympatier med denna.Är det en slump, att
1980-talets offentliga kris tycks ha tagit
många statsvetare i vårt land på sängen?
Till Svensk Tidskrift anknyter boken
naturligtnogofta.Elis Håstad varpå 1930-
talet redaktör, Georg Andren skrev
mycketiSvT, såiblandäven Lagerrothsom
dock även fick bannor i spalterna. Också
Gunnar Heckscher – ”underbarn” med
dubbla uppdrag enligt OlofRuin- verkade i ett halvsekel i SvT. Avsnittet om Axel
Brusewitz är signerat Nils Andren.
En informativ bok som väl fogar sig till
den SNS tidigare givit ut om svenska nationalekonomer.
än den kantige pansarofficeren, men ändå
densamme. Hans företrädare Napoleon
m kunde aldrig förstärka sin karisma
genom att locka örnen att sväva ovanför
sig genom ett köttstycke gömt i hatten,
lika litet som den slagfärdige gamängen
CARL JOHAN UUNGBERG:
Ulf Adelsohn fick sin bild laddad genom
dramatiskt mörker och jublande massor i
sporthallar. Vem vet – Carl Bildts kommande karisma grundas kanske just på
hans torra, lite ämbetsmannamässiga iranier?
En härlig tid för professorer
N
i förstår, i Sverige intresserar sig
ingenför författningen. Ingen känner till den, skrev den tyskeförfattaren Hans Magnus Enzensberger i en reportagebok 1982.
Statsvetarporträtt. Svenska statsvetare
under 350 år. Red. Gunnar Falkenmark,
SNS 1992
Här belyses ocksåettkruxför svensk statskunskap: ingen känner till dess ämne, vari
vår statsförfattning ändå borde vara kärnan. Vi harlängeundgått skarpakonflikter
som hade kunnat få författningen att bli
kött och blod. Svenska författningsutredningar brukar ignoreras av allmänheten. I
en faktafylld och bitvis charmerande bok
Statsvetarporträtt: Svenska statsvetare under350ärvisas bl ahur smaltintressestatsvetamas frågor genom tiderna väckt, och
hur sällan deras ofta snävt offentligrättsliga verk väckt genklang utanför disciplinens innersta krets. Undantag bildar 1809
års författning samt det parlamentariska
och demokratiska genombrottet.
Vadärskälet?Intevardeherrarsomhär
passerar revy personligen slätstrukna- W
E Svedelius som införde källgranskning
och forskade om dalaupproret, Rudolf
Kjellen somansågsvaraenfantterribleoch
var lärofader bl a till Gunnar Myrdal, eller
den lärdeoch vältaligeGeorg Andren som
blev landshövding. Axel Brusewitz med
sin lågande radikalism och sin varma omsorg om studenterna, Fredrik Lagerroth
som imponerade på och retade så många
med sitt hetsiga försvar för frihetstiden,
ellerHerbertTingsten, somäraktuelligen.
Ändå frågar man sig, hur mycket distans
—
tillsitt ämne, staten,dessalärostolsinnehavare egentligen ägt. Och i vad mån de –
trots flit och skarpsinne – förmått se riskerna med de offentliga maktbefogenheterna, ellerförekomma statens expansion?
Någon svensk Tocqueville har vi knappast
haft. Det sägs i boken att det var en härlig
tid att vara professor i. Det var det säkert,
om mansertilldenauktoritetsomämbetet
länge ägde. Men borde inte professorerna
medjustdenna positionlätthakunnatställa än mer oberoende, långsiktiga frågor?
Den ofta pragmatiska forskningssynen
kan ha samband med, att den första lärostolen i statskunskap, en donation, präglades av en gestalt som kom ur de styrandes
led, riksrådet Johan Skytte, som därmed
ville göra blivande ämbetsmän kunniga i
politik och vältalighet. Så kom efterföljarnavisserligen att ha olikaåsikter omstyrelsesättet, men statens roll ifrågasattes mig
veterligt aldrig. Att Sverige saknat de obe- – – – – – – – –
347
roende institutioner som på andra håll
främjat mångfald i tänkandet kan även ha
bidragit. I Europa har kyrkan företrätt en
oberoende sociallära och en naturrättslig
syn, vilketnogsörjtävenför enviss tankens
mångfald. När svensk socialdemokrati ännu ägdemakt utveckladeen rad statsvetare
sympatier med denna.Är det en slump, att
1980-talets offentliga kris tycks ha tagit
många statsvetare i vårt land på sängen?
Till Svensk Tidskrift anknyter boken
naturligtnogofta.Elis Håstad varpå 1930-
talet redaktör, Georg Andren skrev
mycketiSvT, såiblandäven Lagerrothsom
dock även fick bannor i spalterna. Också
Gunnar Heckscher – ”underbarn” med
dubbla uppdrag enligt OlofRuin- verkade i ett halvsekel i SvT. Avsnittet om Axel
Brusewitz är signerat Nils Andren.
En informativ bok som väl fogar sig till
den SNS tidigare givit ut om svenska nationalekonomer.