Carl Björeman; Varför blir krigstribuner folktribuner
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL BJÖREMAN:
VARFÖR BLIR KRIGSTRIBUNER
FOLKTRIBUNER?
P
rofessor Erik Anners recenserade Hans von Hofstens
bok ”I kamp mot överheten.
Örlog och debatt” i nr 4/ 93
av SvT.
Anners såg positivt på boken: ”- I
och for sig nyttig och upplysande”.
Men han markerade, i ordval och
slutsatser, en starkt negativ inställning
tillatt ”enofficer, hög ellerlåg, engagerar
sig i en försvarspolitisk debatt med
utnyttjande av de speciella kunskaper
somhanfatt i sinutbildning ellerbetrotts
med, fast de var hemlighållna-.”
Sådana personerbetecknas av Anners
som ”folktribuner”. Det ordet har
numera ingen positiv laddning. Den
romerske härforaren Marjus var ett år
(119 f Kr) folktribun. Men då var han,
liksom en krigstribun, en ämbetsman
med givna uppgifter och maktbefogellheter, folktribunen till skydd av
folkets intressen. Numera uppfattas en
folktribun vara en person, som med
ordet som enda vapen tagit sig själv
rollen som talesman for förmenta
intressen – inte en bror men väl en
avlägsen släkting till demagogen
(folkledaren, folkuppviglaren, folkforforaren etc).
Anners formenar inte sidan folktribuner att framträda. Men skall de göra
det ställerhan mycket högakrav på deras
bevisföring. Det är ett självklart krav när
det gäller kritik av enskilda personers
agerande i den operativa verksamheten,
till exempel Hans von Hofstens kritik av
generallöjtnanten Torsten Engberg.
Obestyrkta anklagelser bör givetvis inte
framföras.
Men Hans von Hofstens kritik berörde inte bara den operativa verksamheten. Han, liksom många andra officerare, har kritiserat aktörerna i en
försvarspolitik, som misslyckats med att
ta fram medel for att kunna genomfora
erforderliga operationer, konkreta i
nuläget (t ex ubåtsskyddsoperationer)
ellerhypotetiskamenrimligaiframtiden.
Försvarsdebatt i denna mening kan
svårligen foras under sneglande på
bevisning i juridiska termer. Däremot
ställs det givetvis krav på substans och
saklighet i argumenten, men det är en
446 Sve NsK TJOsKRIFT
annan sak.Anners vill inte inse detta och
gör ingen skillnad på kritik av pågående
operationer och av rent försvarspolitiska
åtgärder. I det senare fallet kan lojalitet
mot saken mycket väl ta sig uttryck i
kritik mot överordnade, även sedandessa
senare lagt fram förslag i frågor där de
inte själva fattar de avgörande besluten.
Anners har ett varnande budskap till
en hugad folktribun: Följer Du inte
Kants kategoriska imperativ (”Ditt
handlingssätt skall kunna upphöjas till
allmänlag”) ärDu illa ute. Det ärallmänt
sett ett vist råd. Men Anners förbiser två
viktiga och närbesläktade frågor: l) Vilka
motiv har drivit ”krigstribuner” (officerare i högställning) till atti modern tid
bli folktribuner” ? 2) Vilka ”allmänna
lagar” var och är den svenska försvarspolitiken på 1980- och 90-talen
be~änt av?
Anners verkar se personliga skäl som
folktribunernas enda motiv. De många
officerare som de senaste åren skarpt
kritiserat de politiska och militära
ledningarnas agerande i försvarsfrågor
delar inte den uppfattningen. Av min
egen erfarenhet att döma var det främst
två forhållanden som motiverade att
man gick ut i den öppna debatten.
• Under huvuddelen av 80-talet
förträngde militärledningen bristerna i
krigsförbanden, trots militärbefälhavares
rapporter om det verkliga tillståndet.
• I och med Försvarsmaktsutredning
1988 (FU 88) blev det opportunt att
redovisa bristerna. Men när dessa skulle
rättas till tillgreps en märklig beslutsprocess. Den ekonomiska ramen fastställdes först. Fredsorganisationen (”produktionsapparaten”) förändrades innan
krigsorganisationen (det som skulle
”produceras”) hade klarlagts och de
strategiska motiven tillyxades allra sist,
eller uteblev helt. Det var och är en
bakvänd utredningsmetod, som strider
mot alllogikmen som inte desto mindre
inte fick kritiseras. (Metoden bildade
dessvärre skola. (s)- och (fp)-ledarnas
utspel i oktober 1993 om nedskärningar
av försvarsbudgeten med 10 miljarder
perårär ett exempel på att detta felaktiga
mönster fortfarande följs i svensk
försvarspolitik.)
Under 80-talets senare hälft efterlyste
militärledningen en aktiv försvarsdebatt
och uttalade sig för ett ökat inflytande
nerifrån i organisationen. Men den som
försökte delta i ensådan debatt avspisades
ofta med att deras inlägg låg fel i tiden
och handlade om fel saker. Ledningen
visade en påfallande valhänthet när det
gällde att ta till sig kritik som var positivt
menad men besvärlig.
Genom att agera på det ovan relaterade sättet, undergrävde militärledningen trovärdigheten i de militära
värderingar och synpunkter, som försvarspolitikerna behöver ta till sig for att
kunna bedriva en balanserad och hållbar
SVEN SK TIDSKRIFT 447
försvarspolitik. Det var inte forsvarsorganisationens egenintressen som blev
lidande. Det är en intern sak. Den stora
förloraren var, pisikt, forsvarsfunktionen
i säkerhetspolitikens tjänst.
Det rörde sig därtill om en tid då det
skedde eller förebidades stora forändringar i det säkerhetspolitiska och
strategiska läget. Vir egen strategi och
medlenfor denna behövde omprövas pi
ett forutsättningslöst sätt, utan att tyngas
av de organisatoriskt fastlista tankesätt,
somforsvarsgrenar ochförsvarsindustrin
inte sällan forser sig med efter att ha vant
sig vid ett tidigare läges mera stabila
villkor.
Detvar anledning nogfor officerarna
att bli folktribuner i Anners mening.
Om man vill vara lika högstämd som
Anners kan säga att det hade med Kant
att göra. Nämligen dennes plikttrohet
mot sak och sanning. Den drev honom
i konflikt med den världsliga överheten.
Dagens kritiker tvingas – som Kant
1794 – göra avbön inför hotet om
”ofelbart obehagliga åtgärder” men den
repressiva tystnad, som svensk överhet
forsöker tillämpa mot kritiker är också
till forflng för en välbehövlig analys.
Anners attityd mot uppåtriktade
kritiker uppmuntrar repressiva drag hos
överheten. Det är snarare uppmuntran
till konstruktiv kritik som behövdes pi
80-talet. Även 90-talet visar samma
behov: läget är svårbedömt; inom
forsvarsmakten forbereds övergång till
ett myndighets- och kommandosystern,
som säkert är ändarnålsenligt i krig men
inte medsäkerhetpositivtidetUngsiktiga
arbetet i fred.
ProfessorAnners tillämpningavKants
kategoriska imperativ på forsvarspolitiken och officerarna är inte invändningsfri.
448 SVENSK T IDSKR IFT
VARFÖR BLIR KRIGSTRIBUNER
FOLKTRIBUNER?
P
rofessor Erik Anners recenserade Hans von Hofstens
bok ”I kamp mot överheten.
Örlog och debatt” i nr 4/ 93
av SvT.
Anners såg positivt på boken: ”- I
och for sig nyttig och upplysande”.
Men han markerade, i ordval och
slutsatser, en starkt negativ inställning
tillatt ”enofficer, hög ellerlåg, engagerar
sig i en försvarspolitisk debatt med
utnyttjande av de speciella kunskaper
somhanfatt i sinutbildning ellerbetrotts
med, fast de var hemlighållna-.”
Sådana personerbetecknas av Anners
som ”folktribuner”. Det ordet har
numera ingen positiv laddning. Den
romerske härforaren Marjus var ett år
(119 f Kr) folktribun. Men då var han,
liksom en krigstribun, en ämbetsman
med givna uppgifter och maktbefogellheter, folktribunen till skydd av
folkets intressen. Numera uppfattas en
folktribun vara en person, som med
ordet som enda vapen tagit sig själv
rollen som talesman for förmenta
intressen – inte en bror men väl en
avlägsen släkting till demagogen
(folkledaren, folkuppviglaren, folkforforaren etc).
Anners formenar inte sidan folktribuner att framträda. Men skall de göra
det ställerhan mycket högakrav på deras
bevisföring. Det är ett självklart krav när
det gäller kritik av enskilda personers
agerande i den operativa verksamheten,
till exempel Hans von Hofstens kritik av
generallöjtnanten Torsten Engberg.
Obestyrkta anklagelser bör givetvis inte
framföras.
Men Hans von Hofstens kritik berörde inte bara den operativa verksamheten. Han, liksom många andra officerare, har kritiserat aktörerna i en
försvarspolitik, som misslyckats med att
ta fram medel for att kunna genomfora
erforderliga operationer, konkreta i
nuläget (t ex ubåtsskyddsoperationer)
ellerhypotetiskamenrimligaiframtiden.
Försvarsdebatt i denna mening kan
svårligen foras under sneglande på
bevisning i juridiska termer. Däremot
ställs det givetvis krav på substans och
saklighet i argumenten, men det är en
446 Sve NsK TJOsKRIFT
annan sak.Anners vill inte inse detta och
gör ingen skillnad på kritik av pågående
operationer och av rent försvarspolitiska
åtgärder. I det senare fallet kan lojalitet
mot saken mycket väl ta sig uttryck i
kritik mot överordnade, även sedandessa
senare lagt fram förslag i frågor där de
inte själva fattar de avgörande besluten.
Anners har ett varnande budskap till
en hugad folktribun: Följer Du inte
Kants kategoriska imperativ (”Ditt
handlingssätt skall kunna upphöjas till
allmänlag”) ärDu illa ute. Det ärallmänt
sett ett vist råd. Men Anners förbiser två
viktiga och närbesläktade frågor: l) Vilka
motiv har drivit ”krigstribuner” (officerare i högställning) till atti modern tid
bli folktribuner” ? 2) Vilka ”allmänna
lagar” var och är den svenska försvarspolitiken på 1980- och 90-talen
be~änt av?
Anners verkar se personliga skäl som
folktribunernas enda motiv. De många
officerare som de senaste åren skarpt
kritiserat de politiska och militära
ledningarnas agerande i försvarsfrågor
delar inte den uppfattningen. Av min
egen erfarenhet att döma var det främst
två forhållanden som motiverade att
man gick ut i den öppna debatten.
• Under huvuddelen av 80-talet
förträngde militärledningen bristerna i
krigsförbanden, trots militärbefälhavares
rapporter om det verkliga tillståndet.
• I och med Försvarsmaktsutredning
1988 (FU 88) blev det opportunt att
redovisa bristerna. Men när dessa skulle
rättas till tillgreps en märklig beslutsprocess. Den ekonomiska ramen fastställdes först. Fredsorganisationen (”produktionsapparaten”) förändrades innan
krigsorganisationen (det som skulle
”produceras”) hade klarlagts och de
strategiska motiven tillyxades allra sist,
eller uteblev helt. Det var och är en
bakvänd utredningsmetod, som strider
mot alllogikmen som inte desto mindre
inte fick kritiseras. (Metoden bildade
dessvärre skola. (s)- och (fp)-ledarnas
utspel i oktober 1993 om nedskärningar
av försvarsbudgeten med 10 miljarder
perårär ett exempel på att detta felaktiga
mönster fortfarande följs i svensk
försvarspolitik.)
Under 80-talets senare hälft efterlyste
militärledningen en aktiv försvarsdebatt
och uttalade sig för ett ökat inflytande
nerifrån i organisationen. Men den som
försökte delta i ensådan debatt avspisades
ofta med att deras inlägg låg fel i tiden
och handlade om fel saker. Ledningen
visade en påfallande valhänthet när det
gällde att ta till sig kritik som var positivt
menad men besvärlig.
Genom att agera på det ovan relaterade sättet, undergrävde militärledningen trovärdigheten i de militära
värderingar och synpunkter, som försvarspolitikerna behöver ta till sig for att
kunna bedriva en balanserad och hållbar
SVEN SK TIDSKRIFT 447
försvarspolitik. Det var inte forsvarsorganisationens egenintressen som blev
lidande. Det är en intern sak. Den stora
förloraren var, pisikt, forsvarsfunktionen
i säkerhetspolitikens tjänst.
Det rörde sig därtill om en tid då det
skedde eller förebidades stora forändringar i det säkerhetspolitiska och
strategiska läget. Vir egen strategi och
medlenfor denna behövde omprövas pi
ett forutsättningslöst sätt, utan att tyngas
av de organisatoriskt fastlista tankesätt,
somforsvarsgrenar ochförsvarsindustrin
inte sällan forser sig med efter att ha vant
sig vid ett tidigare läges mera stabila
villkor.
Detvar anledning nogfor officerarna
att bli folktribuner i Anners mening.
Om man vill vara lika högstämd som
Anners kan säga att det hade med Kant
att göra. Nämligen dennes plikttrohet
mot sak och sanning. Den drev honom
i konflikt med den världsliga överheten.
Dagens kritiker tvingas – som Kant
1794 – göra avbön inför hotet om
”ofelbart obehagliga åtgärder” men den
repressiva tystnad, som svensk överhet
forsöker tillämpa mot kritiker är också
till forflng för en välbehövlig analys.
Anners attityd mot uppåtriktade
kritiker uppmuntrar repressiva drag hos
överheten. Det är snarare uppmuntran
till konstruktiv kritik som behövdes pi
80-talet. Även 90-talet visar samma
behov: läget är svårbedömt; inom
forsvarsmakten forbereds övergång till
ett myndighets- och kommandosystern,
som säkert är ändarnålsenligt i krig men
inte medsäkerhetpositivtidetUngsiktiga
arbetet i fred.
ProfessorAnners tillämpningavKants
kategoriska imperativ på forsvarspolitiken och officerarna är inte invändningsfri.
448 SVENSK T IDSKR IFT