CARL BJÖREMAN: VARFÖR BLIR KRIGSTRIBUNER FOLKTRIBUNER? P rofessor Erik Anners recenserade Hans von Hofstens bok "I kamp mot överheten. Örlog och debatt" i nr 4/ 93 av SvT. Anners såg positivt på boken: "- I och for sig nyttig och upplysande". Men han markerade, i ordval och slutsatser, en starkt negativ inställning tillatt "enofficer, hög ellerlåg, engagerar sig i en försvarspolitisk debatt med utnyttjande av de speciella kunskaper somhanfatt i sinutbildning ellerbetrotts med, fast de var hemlighållna-." Sådana personerbetecknas av Anners som "folktribuner". Det ordet har numera ingen positiv laddning. Den romerske härforaren Marjus var ett år (119 f Kr) folktribun. Men då var han, liksom en krigstribun, en ämbetsman med givna uppgifter och maktbefogellheter, folktribunen till skydd av folkets intressen. Numera uppfattas en folktribun vara en person, som med ordet som enda vapen tagit sig själv rollen som talesman for förmenta intressen - inte en bror men väl en avlägsen släkting till demagogen (folkledaren, folkuppviglaren, folkforforaren etc). Anners formenar inte sidan folktribuner att framträda. Men skall de göra det ställerhan mycket högakrav på deras bevisföring. Det är ett självklart krav när det gäller kritik av enskilda personers agerande i den operativa verksamheten, till exempel Hans von Hofstens kritik av generallöjtnanten Torsten Engberg. Obestyrkta anklagelser bör givetvis inte framföras. Men Hans von Hofstens kritik berörde inte bara den operativa verksamheten. Han, liksom många andra officerare, har kritiserat aktörerna i en försvarspolitik, som misslyckats med att ta fram medel for att kunna genomfora erforderliga operationer, konkreta i nuläget (t ex ubåtsskyddsoperationer) ellerhypotetiskamenrimligaiframtiden. Försvarsdebatt i denna mening kan svårligen foras under sneglande på bevisning i juridiska termer. Däremot ställs det givetvis krav på substans och saklighet i argumenten, men det är en 446 Sve NsK TJOsKRIFT annan sak.Anners vill inte inse detta och gör ingen skillnad på kritik av pågående operationer och av rent försvarspolitiska åtgärder. I det senare fallet kan lojalitet mot saken mycket väl ta sig uttryck i kritik mot överordnade, även sedandessa senare lagt fram förslag i frågor där de inte själva fattar de avgörande besluten. Anners har ett varnande budskap till en hugad folktribun: Följer Du inte Kants kategoriska imperativ ("Ditt handlingssätt skall kunna upphöjas till allmänlag") ärDu illa ute. Det ärallmänt sett ett vist råd. Men Anners förbiser två viktiga och närbesläktade frågor: l) Vilka motiv har drivit "krigstribuner" (officerare i högställning) till atti modern tid bli folktribuner" ? 2) Vilka "allmänna lagar" var och är den svenska försvarspolitiken på 1980- och 90-talen be~änt av? Anners verkar se personliga skäl som folktribunernas enda motiv. De många officerare som de senaste åren skarpt kritiserat de politiska och militära ledningarnas agerande i försvarsfrågor delar inte den uppfattningen. Av min egen erfarenhet att döma var det främst två forhållanden som motiverade att man gick ut i den öppna debatten. • Under huvuddelen av 80-talet förträngde militärledningen bristerna i krigsförbanden, trots militärbefälhavares rapporter om det verkliga tillståndet. • I och med Försvarsmaktsutredning 1988 (FU 88) blev det opportunt att redovisa bristerna. Men när dessa skulle rättas till tillgreps en märklig beslutsprocess. Den ekonomiska ramen fastställdes först. Fredsorganisationen ("produktionsapparaten") förändrades innan krigsorganisationen (det som skulle "produceras") hade klarlagts och de strategiska motiven tillyxades allra sist, eller uteblev helt. Det var och är en bakvänd utredningsmetod, som strider mot alllogikmen som inte desto mindre inte fick kritiseras. (Metoden bildade dessvärre skola. (s)- och (fp)-ledarnas utspel i oktober 1993 om nedskärningar av försvarsbudgeten med 10 miljarder perårär ett exempel på att detta felaktiga mönster fortfarande följs i svensk försvarspolitik.) Under 80-talets senare hälft efterlyste militärledningen en aktiv försvarsdebatt och uttalade sig för ett ökat inflytande nerifrån i organisationen. Men den som försökte delta i ensådan debatt avspisades ofta med att deras inlägg låg fel i tiden och handlade om fel saker. Ledningen visade en påfallande valhänthet när det gällde att ta till sig kritik som var positivt menad men besvärlig. Genom att agera på det ovan relaterade sättet, undergrävde militärledningen trovärdigheten i de militära värderingar och synpunkter, som försvarspolitikerna behöver ta till sig for att kunna bedriva en balanserad och hållbar SVEN SK TIDSKRIFT 447 försvarspolitik. Det var inte forsvarsorganisationens egenintressen som blev lidande. Det är en intern sak. Den stora förloraren var, pisikt, forsvarsfunktionen i säkerhetspolitikens tjänst. Det rörde sig därtill om en tid då det skedde eller förebidades stora forändringar i det säkerhetspolitiska och strategiska läget. Vir egen strategi och medlenfor denna behövde omprövas pi ett forutsättningslöst sätt, utan att tyngas av de organisatoriskt fastlista tankesätt, somforsvarsgrenar ochförsvarsindustrin inte sällan forser sig med efter att ha vant sig vid ett tidigare läges mera stabila villkor. Detvar anledning nogfor officerarna att bli folktribuner i Anners mening. Om man vill vara lika högstämd som Anners kan säga att det hade med Kant att göra. Nämligen dennes plikttrohet mot sak och sanning. Den drev honom i konflikt med den världsliga överheten. Dagens kritiker tvingas - som Kant 1794 - göra avbön inför hotet om "ofelbart obehagliga åtgärder" men den repressiva tystnad, som svensk överhet forsöker tillämpa mot kritiker är också till forflng för en välbehövlig analys. Anners attityd mot uppåtriktade kritiker uppmuntrar repressiva drag hos överheten. Det är snarare uppmuntran till konstruktiv kritik som behövdes pi 80-talet. Även 90-talet visar samma behov: läget är svårbedömt; inom forsvarsmakten forbereds övergång till ett myndighets- och kommandosystern, som säkert är ändarnålsenligt i krig men inte medsäkerhetpositivtidetUngsiktiga arbetet i fred. ProfessorAnners tillämpningavKants kategoriska imperativ på forsvarspolitiken och officerarna är inte invändningsfri. 448 SVENSK T IDSKR IFT