Carl Albinsson: Våldet kan välta välfärdsstaten

En färsk mätning från Novus visar att nio av tio svenskar är oroliga för våldsutvecklingen. Resultatet är alarmerande, men knappast förvånande. Dagligen vaknar vi upp till nyheter om nya sprängningar och skjutningar.

Den här våldsnivån kan inte fortsätta hur länge som helst utan att samhället förändras. Om staten inte lever upp till sina mest grundläggande åtaganden som att skydda medborgarna mot yttre och inre hot är det ett brott mot samhällskontraktet. Allt fler kommer sannolikt att fråga sig varför jag ska leva upp till min del av avtalet när staten inte lever upp till sin?

Sverige har ett av västvärldens högsta skattetryck. Skatteintäkterna utgör över 40 procent av BNP. Varje vuxen svensk betalar i snitt hundratusentals kronor i skatt varje år för att finansiera alla offentliga åtaganden.

Men trots att vi betalar in så mycket i skatt fungerar inte de mest basala funktionerna i samhället. Polistätheten är långt under EU-snittet, tillgängligheten till vården är i de flesta regioner under all kritik och Försvarsmakten kan inte erbjuda konkurrenskraftiga löner.

På punkt efter punkt har det offentliga Sverige visat sig oförmöget att sköta de uppgifter som vi i demokratisk ordning har kommit överens om att överlåta från individen till det gemensamma. Att förtroendet för politikerna sjönk i senaste valet är knappast förvånande.

Varför det har blivit så här illa är inte enkelt att svara på. Gemensamt för de flesta av problemen är dock att de i grunden härrör ur politiska missbedömningar, senfärdighet och oförmåga att prioritera. Låt mig nämna några exempel. 

Trots att Ryssland invaderade Georgien redan 2008 är det först på senare år som vi har börjat rusta upp. Försvaret beskrevs som ett särintresse och inte ens efter ockupationen av Krim vaknade politikerna upp och anslog de medel som krävdes för att upprätta en rimlig militär förmåga.  

Samma senfärdighet har präglat hanteringen av gängvåldet. Varningssignalerna om att de segregerade miljonprogrammen och den dåligt fungerande arbetsmarknaden skapade en grogrund för en mycket farlig våldskultur var många, men en tydlig reaktion från det offentliga uteblev. Straffskärpningar släpade efter, polisreformen misslyckades och nu saknar vi både fängelseplatser och poliser för att möta utvecklingen.

Och inom sjukvården har vårdköerna blivit ett så stort problem att över tio procent av svenskarna i arbetsför ålder täcks av en privat sjukförsäkring. Samtidigt fortsätter regionpolitikerna att kräva mer pengar från både staten och medborgarna för att hålla dagens ineffektiva system under armarna. 

Sällan har väl frågan ”vad fan får jag för pengarna” varit mer befogad?        

Om man jämför med hur den privata delen av ekonomin och samhället har utvecklats på senare tid blir det offentliga misslyckandet ännu tydligare. Teknikutvecklingen går fort samtidigt som vi (innan inflationen) hela tiden fick mer för mindre. I dag kan jag och min fru sitta hemma och titta på film från hela världen för ungefär samma pris som det kostade mina föräldrar att köpa en film. Vi kan köra en bil som är säkrare och drar mindre bensin samt beställa mat direkt hem som kommer på utsatt tid utan att det ruinerar oss. 

Inom nästan alla sektorer, där politikerna inte styr, har utvecklingen varit positiv. Därför bör politikens makt och inflytande begränsas så mycket som bara är möjligt. Ju färre delar av samhället där politiken är involverad, desto bättre kommer utvecklingen att bli.

I takt med att politikens misslyckanden blir uppenbara för allt fler kommer förhoppningsvis den insikten att spridas. Det bör nämligen inte vara möjligt att över tid kombinera socialdemokratiska skattenivåer med latinamerikanska våldsnivåer utan att befolkningen sparkar bakut och kräver förändring. Men då krävs en konstruktiv borgerlig röst som fångar dessa strömningar.

Hittills är det Sverigedemokraterna som har fångat upp det befogade missnöjet. Men partiets lösningar bygger sällan på att minska politikens makt för att fokusera på statens kärnuppgifter. Sverigedemokraterna riktar relativt sällan kritik mot den stora staten och dess misslyckanden, trots att deras väljare står klart till höger i ekonomiska frågor.   

Jag tror därför att den mörka utvecklingen vi just nu bevittnar faktiskt ger utrymme för en borgerlig röst som erbjuder andra svar än folkhemsnostalgi och ständiga överbud för att finansiera välfärdsstatens alla åtaganden. Det kan faktiskt bli våldet som välter välfärdsstaten.

Carl Albinsson arbetar på Timbro