Bo Wennström: Värdesystem i kollision

Det nya tänkandet som beskrevs i första delen av artikeln förankrades i reformen 1989. Särskilt då hur tänkandet fick juridisk form i kapitlen 29 och 30 i brottsbalken. Om man har uppfattningen att straff gör mer skada än nytta leder det lätt till att man ifrågasätter vad straffrätten överhuvudtaget kan göra åt kriminaliteten. Det var utifrån sådana ifrågasättanden som den så kallade defensiva straffrätten gjorde inträde i Sverige. Sammanfattat väl i detta citat av Nils Jareborg.

Det finns så många andra metoder än kriminalisering och bestraffning att tillgripa om man verkligen önskar nå resultat.[1]

Vad ”många andra metoder” syftar på här är något oklart men troligen brottsprevention och alternativ för straff med olika former av ”hjälp och stöd”, kriminalvård i frihet med mera. Man kan säga att hela utgångspunkten för 1989 års reform var just denna defensiva hållning. I direktiven till den utredning som låg till grund för ändringar var, som vi såg ovan, utgångspunkten att minska användningen av fängelsestraff. Argumenten var de som angetts ovan och formulerade så här av justitieminister Sven Romanus när det begav sig.

Av vad jag redan har anfört framgår att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. Med hänsyn till vikten av att bekämpa brottsligheten och att upprätthålla allmän laglydnad kan vi inte avvara fängelsestraffet, men det torde aldrig eller åtminstone endast i mycket speciella undantagsfall kunna ses som ett verkningsfullt medel i sig att anpassa lagöverträdaren till samhället eller ens att minska risken för återfall från dennes sida.[2]

Resultatet av denna ”beställning” blev brottsbalken 30 kapitlet 4§, en presumtion mot fängelse. Först skulle andra möjligheter övervägas innan fängelse utdömdes.

Kommittén som det talas om ovan var Fängelsestraffkommittén. Förutom detta skarpa krav på att minska användningen av fängelsestraff fanns inte så många andra hårda krav i direktiven. Men kommittén kom att leverera en hel del egna lösningar på vad den upplevde som straffrättens problem. Många av dessa förslag fanns redan skisserade i en Brå-rapport från 1977, Nytt straffsystem – Idéer och förslag. Till att börja med föreslog kommittén att ovan nämnda paragraf om val av påföljd i brottsbalken 1 kapitel 7 § skulle strykas. Den med syftesbestämningen där utgångspunkten vid påföljdsval skulle vara allmän laglydnad och att därutöver så skulle den dömdes återanpassning i samhället särskilt beaktas. Man sköt in sig på det senare och menade att det var uttryck för en vårdideologi eller behandlingsideologin som den också kallades för. Kritiken låg mest på ett principplan och det var svårt att belägga att den verkligen varit så dominerade rent faktiskt. Tidigare nämnda Bondeson var mycket kritisk till denna verklighetsbeskrivning. Hon menade att den utgick från en felaktig verklighetsbeskrivning av behandlingsideologin. Den hade inte präglat dömandet i så hög grad som dess motståndare hävdade. Först konstaterar hon att majoriteten dömda fick böter och då har behandlingssynpunkter inget utrymme. Och vidare:

Men även vid en stor del av fängelsestraffen föreligger det utöver strafflatituder, vilka sätter absoluta gränser för individualpreventiva hänsynstaganden, en relativt fast straffmätningspraxis varigenom brottets svårhet översätts till de aktuella frihetsstraffens längd.[3]

Hon var inte ensam om att påpeka denna felaktiga verklighetsbeskrivning. Som vi kommer att se nedan har denna felaktiga bild ätit sig fast och upprepas även i regeringens nu aktuella direktiv. Mer om detta nedan.

Vad man med ett penndrag gjorde var således att avskaffa två av de tidigare syftena vid val av påföljd, allmän laglydnad (avskräckning) och återanpassning i samhället (rehabilitering). Vad det ersattes med på ytplanet var ingenting. Paragrafen i 1 kapitlet 7§ gapar idag tom, upphävd står det bara. Men man ersatte den egentligen med ett nytt syfte som bara framgår indirekt. Men för att förstå detta och införandet av straffvärdestänkandet i svensk rätt måste vi bege oss över Atlanten och till mer eller mindre radikala kretsar där.

I USA på 1960-talet börjades det i radikala kretsar diskuteras det man såg som ett problem, enskilda tjänstemäns beslutsutrymme, så kallat diskretionärt utrymme. Poliser, fångvaktare, frivårspersonal, åklagare och domare har i det amerikanska system ett stort eget beslutsområde. Inte minst gäller det åklagare och den så kallade opportunitetsprincipen som medger att åklagaren kan göra en egen bedömning om åtal ska väcka eller ej. Till det kommer möjligheten till olika former av överenskommelser med den misstänkte. Alla dessa former av enskilda tjänstemäns stora beslutsutrymme menade man skapade en stor osäkerhet. För att komma till rätta med detta föreslog man att hela systemet skulle formaliseras och vad gäller straffrätten skulle den syssla med en begränsad del av individen, nämligen dennes brottsliga handling eller handlingar. Man argumenterade starkt mot synen på brott som orsakat av individuella brister hos förbrytaren och ville tidstypiskt lägga skulden på samhället och dess organisation. Rehabilitering såg de som en omöjlighet inom ett straffande fängelsesystem. För svensk del plockades dessa idéer upp framförallt via en engelskamerikans forskare, Andrew von Hirsch (1934 – ) Vi återfinner dem i brottsbalken 29 kapitlet 1§ med orden ”skada, kränkning eller fara” vid straffmätningen. von Hirsch menade att straff bara skulle grundas på de kriminaliserade gärningarnas grovhet. Det skulle finnas proportionalitet mellan brottets svårhetsgrad och straffet. På så vis menade von Hirsch att straffen kunde göras ”rättvisa”. Han kallade sin modell för straffmätning för the desert model, förtjänstmodellen på svenska. Straff efter ”förtjänst”. En mild form av retribution, straffet skulle se som ett klander i en kommunikation med den dömde. Så i stället för det tudelade syftet med allmän laglydnad i centrum och återanpassning i samhället som en viktig del, det vill säga ”avskräckning” och ”rehabilitering”, ersattes detta med ett syfte i form av en svag form av retribution. Det är ett typiskt exempel på en så kallad legal transplant. En juridisk lösning på ett problem i ett land som transplanteras in i en främmande rättsordning, i detta fall Sverige. Man kan säga att man därmed ”lagade ett problem” som inte var så stort i Sverige som i USA. Det vill säga det stora egna beslutsområde som tjänstemän och domare har där. Lösningen var en formalisering och inskränkning av syftet med straff till ett, ”förtjänst”.

Men det var en del till i 29 kapitlet 1§ brottsbalken som också hämtades från bland annat von Hirsch, straffvärde. Här är det specifikt domarnas och domstolarnas beslutsområde vid straffmätning som man vill komma åt. I sin ursprungliga form ser straffvärdestänkandet ut så här. Lagstiftaren, eller något särskilt organ utpekat av lagstiftaren, ska fastslå en standarddom för ett visst brott. Men utifrån denna standarddom ska det dock gå att avvika skärpande eller mildrande av straffet på ett av lagstiftaren angivet sätt. Det som sades vara en finess med arrangemanget var att utrymmet för domarnas och domstolarnas fria utrymme att göra egna bedömningar i det närmaste helt elimineras. Lite elakt har Nils Christie kallat vad man skapade för en ”räknemaskin för jurister”.[4]

29 kapitlet i brottsbalken är en god illustration av ett av lagstiftaren skapat straffvärdessystem. I första paragrafen anges att straffvärdet ska bestämmas utifrån straffskalorna som anges i andra avdelningen av brottsbalken. Den som har sina rötter i tysk straffrätt. Men där anges ju alltid bara ett spann, exempelvis fängelse i lägst sex månader och högst två år. Här kommer desert-modellen i svensk tappning in med ”skada, kränkning eller fara” som den brottsliga handlingen orsakat som grund för det straff som ska ”förtjänas”. I resten av kapitel räknas sedan främst upp de förmildrande och försvårande omständigheter som påverkar straffvärdet och därmed straffet.

Syftet med straffvärdessystemet är att formalisera dömandet, göra det mer, vad som ovan kallades för normrationellt. En dröm om att kunna formulera allt på toppen i lagen och komma bort från osäkerhet och skapa rättvisa domar med strikt proportionalitet mellan gärning och straff. Mellan brottslig handling och ”förtjänst”. Men alla sådana försök, ja, alla strikt formella system som försöker vara helt normrationella stöter på problem, eller rättare ett stort problem, verkligheten. Vem brottslingen är, vilket brottsoffer det rör sig om och en mängd andra omständigheter spelar in. Och än hur mycket man försöker specificera, lägger till och drar ifrån förmildrande och försvårande omständigheter eller gör nya indelningar som ”synnerligen grovt” i brottskatalogen, kvarstår problemet, ett strikt normrationellt system har svårt att hantera verkligheten. Räknemaskiner är inte särskilt bra på billighet och rimlighet. Det är däremot domare skolade till att laborera med.

Jag kallade det nuvarande straffrättssystemet ovan för något schizofrent. Andra avdelningen med sin utgångspunkt i intresseskydd har mer inbäddat i sig än bara gärningsbeskrivningarna. Det är val som har gjorts för vad som ska skyddas och mot vad och vilka. Sådant som borde och faktiskt också spiller över när straffmätning ska ske. Det är två helt skilda värdesystem som krockar här och det är också därför ständiga ändringar och förtydliganden måste göras av lagstiftaren. Bakvägen, så att säga, kommer därmed genom skärpningar och nya indelningar många av de allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynen tillbaka som man velat räkna bort med ”räknemaskinen”.

Nuvarande straffrättssystem har också därför ställt till stora problem för politiska majoritet som vela exempelvis skärpa straff. Bara för att man höjer ett straff, ändrar i andra avdelningen i brottsbalken, innebär det inte automatiskt att domstolarna kommer att börja använda den övre delen av straffskala. Det problemet sägs i det nya direktivet till straffrättsöversyn att utredningen ska ta tag i. Frågan är bara hur. För det är ett faktum att straffvärdesbedömningar oftast börjar, så att säga, längre ner. Och minustecknet, förmildrande omständigheter, har varit mycket större än plustecknet, försvårande omständigheter, på ”räknemaskinen”.

Beskriver förespråkarna för nuvarande system det som ett paradigm? Ja och nej, ofta har de talat om det som en ideologi. Exempelvis straffrättsprofessorn Per Ole Träskman (1944 – 2019) har framfört synpunkten att det rör sig om en ideologi och han menar att bestämmelserna måste tillämpas ”ideologitroget”.[5] En ideologi beskrivs ofta som bestående av tre delar. Ett ”vara”, en beskrivning av verkligheten, ett ”böra”, hur man vill att den ska gestalta sig och ett ”göra”, hur man ska nå dit. Vi har anledning att återkomma till detta nedan. För just verklighetsbeskrivningen som en ideologi utgår från går för det mesta att ha delade meningar om. I fallet med straffrätten är det exempelvis beskrivningen av ”behandlingsideologin” som har en tydlig ideologisk slagsida men också argumenten för en ”defensiv straffrätt” och ”humanitetsprincipen”, som vi kommer in på senare.

Försöker vi sammanfatta det mönster för tänkande, eller ideologin som förespråkarna själva talade om, som uppstod efter 1989 års reform kan först konstateras att utgångspunkten vad gäller kriminalisering hänger kvar. Därför kan man formulera ”mönstret för tänkandet” så här:

Kriminalisering sker för att skydda vissa intressen, ”godheter”, som liv, hälsa egendom etcetera. Vid val av påföljd ska fängelse i görligaste mån undvikas då dess skadeverkningar är stora och få fördelar finns. Vid straffmätning är utgångspunkten att det inte är personen utan gärningen som denne begått som ska klandras. Så strikt proportionalitet som möjligt mellan den skada, fara eller kränkning som den brottsliga gärningen åstadkommit och straffet ska eftersträvas.

Tidöavtalets paradigm

Regeringen och samarbetspartiernas nya ”mönster för tänkande” på straffrättens område framgår dels av de ingående partiernas program, dels av Tidööverenskommelsen. Intressantast här är den sistnämnda tillsammans med regeringsförklaringen. Men i förhållande till händelseutvecklingen under året kan också viss ledning fås utifrån de uttalanden som regeringsföreträdare gjort när de exempelvis kommenterat aktuella gängskjutningar. Exempelvis sade statsministern Ulf Kristersson på plats i Uppsala efter ett antal gängskjutningar den 13 september: ”De ska låsas in eller utvisas om de inte är svenska medborgare”. Det första ledet här ”låsas in” refererar direkt till inkapacitering, vilket också fram går av Tidöavtalet. Där sägs exempelvis ”Skärp straffen kraftigt för att låsa in de mest brottsaktiva personerna”.[6] Det här bryter ju klart mot det 1989 års reform stod för, att straff skulle bestämmas utifrån ”förtjänst”, hur allvarligt det var, och inte ha syftet inkapacitering i sig, låsa in. Man vill även införa förvaringsdom, vilket direkt har syfte att inkapacitera.[7] I dagens system uppstår också givetvis en form av inkapacitering när någon ”låses in” men det är mer en effekt av inlåsningen i stället för ett syfte i sig. Denna skillnad mellan syfte och effekt har vi anledning att återkomma till vid flera av förslagen i Tidöavtalet.

Går vi vidare i Tidöavtalet och de uttalanden som gjorts senare ser man att man vill bredda vad som här benämnts som restitution, gottgörelse, genom upprättelse för brottsoffer. Man uttrycker det bland annat i syftena och målen med förslagen i Tidöavtalet med ”att brottsoffren får ökad upprättelse”. Som vi såg inledningsvis när direktiven till den nya utredningen presenterades gjordes en direkt koppling mellan ökat fokus på brottsoffer och minskat fokus på gärningsmannen. I dagens system med sin begränsade form av om restitution, straff efter förtjänst, och ett starkt fokus på gärningsmannen blir upprättelse för brottsoffren, likt inkapacitering, inte ett syfte i sig vid straffmätningen utan möjligen en effekt av denna. Det framgår tydligt att regeringsunderlaget vill ändra på detta.

Det som inte sägs men som skymtar fram i Tidöavtalet och på andra ställen är en återgång till att tänka mer i allmänpreventiva termer. Hela inriktningen på att skärpa straff handlar inte bara om ”inkapacitering” riktat mot enskilda brottslingar utan om att påverka mer generellt. Det skymtar fram exempelvis i Tidöavtalets resonemang om ”brottslighet som hotar rättsstaten och samhällets fundament”.[8] Och helt tydligt i att man vill gå från 1989 års reforms defensiva straffrätt till en aktiv sådan. Helt tydligt tror man också på straffrättens påverkansmöjligheter.

Paradigmskiftet som åsyftas innebär i praktiken en vidgad syn på syftet med straffmätning och påföljdsval. Tre av de fyra klassiska syftena med ”straffande” återfinns i förslagen. Inkapacitering, restitution (i form av gottgörelse för brottsoffer) och allmän prevention i form av en aktiv straffrätt som syftar till att påverka den allmänna laglydnaden (avskräckning). Vad som inte behandlas är det fjärde syftet, rehabilitering.

Tyvärr är man helt okritisk till straffvärdestänkandet i sig och därmed omedveten om de paradigmatiska och ideologiska utgångspunkter som är inbäddat i det. Det är synd, mycket synd och visar på den tyngd som det nuvarande tänkandet har och indikerar hur svårt ett verkligt genomgripande paradigmskifte kommer att bli. För några av de saker man vill åstadkomma går stick i stäv med straffvärdestänkandet. Utvidgningen av restitutionen till tydligt fokus på brottsoffrens upprättelse är ett exempel. Inkapacitering, återigen, är ett annat exempel som strider mot tanken på ”straff efter förtjänst”.

En mer grumlig del av Tidöavtal och andra uttalanden är vilja att påföljdssystemet ska vara mer ”rättvist”. Som jag kommer att utveckla i förhållande till direktivet är det nog för politikernas del inte en strikt juridisk definition av begreppet ”rättvisa” som man åsyftar utan mer åt hållet med ”rättvisande” straff.

Man verkar däremot inte på något sätt ifrågasätta den gamla delen av brottsbalken med sin brottskatalog med utgångspunkt i intressetänkande.

Försöker vi sammanfatta det paradigm som Tidöavtalet ger uttryck för kan det få denna form.

Kriminalisering sker för att skydda vissa intressen, ”godheter”, som liv, hälsa egendom etcetera. Straffrätten ska vara en aktiv del i att lösa viktiga samhällsproblem med kriminalitet, gängbrottslighet och att förebygga att unga dras in i kriminalitet. Syften vid påföljdsval och straffmätning är att ge brottsoffer upprättelse, skydda samhället och därvid vid behov inkapacitera vissa individer för en längre tid. Påföljderna ska vara rimliga och rättvisande.

Kommittédirektivet

Nu över till kommittédirektivet. Det finns ett spänningsförhållande i direktivet som kommer göra det svårt att uppnå målen il Tidöavtalet. Det har att göra med just paradigm och ideologi. Jag ska visa på vilket sätt och vad som kommer att vara svårt.

Om vi först ser direktivet ur ett ideologiskt perspektiv så sa vi ovan att en del av en ideologi är ett ”vara”, en beskrivning, uppfattning, om ”verkligheten”. Den beskrivningen ger sedan konstrast till hur man uppfattar att det ”bör” vara och vad man ska ”göra” för att uppnå detta. Men just när det gäller ”varat” finns det i direktivet insmuget en hel del beskrivningar som är i högsta grad ideologiska och del av 1989 års reformparadigm. Det börjar på sidan 4 med en helt igenom falsk beskrivning av påföljdssystemets utveckling och principer. Man påstår att påföljdsregleringarna mellan 1965 och 1989 främsta syfte var individualpreventiva. Som vi såg ovan hade regleringen i brottsbalken 1 kapitel 7 § ett helt annat utseende och tog sin utgångspunkt i ”upprätthållande av allmän laglydnad”. Vidare så slår man fast också den tveksamma uppfattningen om behandlingstankens primat fram till 1989. Man bygger det man säger på prop 1987/88:120. Är detta då viktigt? Är det mer av akademiskt intresse? Jag skulle säga att det är viktigt. Särskilt om man vill skapa ett nytt ”mönster för tänkande”. Då kan kvarvarande ideologi från tidigare paradigm ställa till stora problem.

Vad sådana här beskrivningar gör är att de är en del av en väv som vävs just kring et paradigm för att försvara dess ståndpunkter. Kritiken av behandlingstanken, exempelvis, framträdde först i radikala kretsar och i med antologin Behandling som straff: 23 debattinlägg om nordisk kriminalpolitik [9] och blev till fienden nummer ett. Några tunga empiriska belägg för att behandlingstanken tagit över i dömandet ges inte i nämnda antologi eller i efterföljande statliga utredningar. Som påpekade ovan är de också rent faktiskt svåra att finna.[10] I stället var kritiken av behandlingstanken en viktig del av väven som vävdes kring paradigmet man skapade.

Fortsätter vi med sådana tveksamma ideologiska utgångspunkter som återfinns i direktivet gäller det exempelvis det försök till nyansering av den så kallade humanitetsprincipen som görs i direktivet. Principen sägs ofta vara argumentet bakom presumtionen mot fängelse. Med utgångspunkt i att fängelsestraff är skadliga menar man att just att välja annan påföljd än fängelse är mer humant än att sätta någon i fängelse. Det man bortser från då är de fruktansvärda omständigheter som de flesta kriminella lever under med drogmissbruk, hot, våld och ständig oro i en miljö utan några garantier för att inte när som helst utsättas för övergrepp. En verkställighet i fängelse med gott innehåll måste ställas mot detta. Det är inte det allmänna som är den kriminelles värsta fiende utan det är den kriminella världen med sin speciella form av maktmissbruk och ”justis”. Det är dock bra att det i direktivet försöker nyansera humanitetsprincipen. Då i förhållande till brottsoffer och samhällsskydd. Men det är på tiden att göra upp med tanken att placering i fängelse alltid är det värsta alternativet. Att ingripa med kraft kan vara det mest humana.

Går vi sedan mer specifikt in på vad det är som gör att det kommer att vara svårt att uppnå Tidöavtalets ambitioner handlar det främst om att man håller fast vid straffvärdessystemet. Vars syfte var, som sades ovan, att formalisera dömandet och göra det normrationellt med fokus på gärningsmannen. Det vill säga en dröm om att formulera allt på toppen i lagen med strikt proportionalitet mellan gärning och straff utifrån sådana begrepp som ”skada”. Tidöpartierna vill dock gå åt ett annat håll. Deras inriktning är materiell, innehållslig. Genom att erkänna behovet av att kategorisera brottslingar, utifrån sådant som exempelvis gängtillhörighet, erkänna behovet av inkapacitering och allmänt stärka både samhällsskyddet och brottsoffers ställningar rör de sig bort från det inskränkt formella. Att göra denna vändning inom ramen för nuvarande system genom att bara justera straffskalorna och vid straffmätningen ta mer utgångspunkt i den övre delen av dessa är inte en väg framåt. Justeringarna av straffskalorna kan få en viss inkapaciteringseffekt och ett visst mått av bättre upprättelse för brottsoffren men precisionen kommer inte att bli den samma som om valen sker utifrån tydliga syften.

Inledningsvis sade jag att orden ”översyn”, ”reformerat” och ”rättvist”, i direktivets rubrik, gör att tvivlet sätter in om detta är vägen mot ett paradigmskifte. Ett sådant skifte är mer än en ”översyn” och ”reformerat”. Ordet ”rättvist” i sammanhanget är dessutom tvetydigt. Vad Tidöpartierna visat i olika sammanhang, som sades ovan, är att de vill att straffen ska vara mer rättvisande. I det gamla systemet refererade ”rättvisa” till formella självklara krav på att lika fall ska behandlas lika etcetera. Gör man inte helt upp med det gamla systemet kommer man att få dras med dess nackdelar en lång tid framöver. En halvmesyr är inte en möjlighet. Men tyvärr är direktiven just det.

Hur skulle man då ha gjort? Behöver det verkligen ta 2 år att utreda dessa frågor? Krister Thelin har kommit med ett förslag på hur en snabb lagändring skulle kunna ske.[11] Hans utgångspunkt tycks vara att återföra makten till domstolarna och i stället för kapitlen 29 och 30 i brottsbalken ha en enda paragraf om straffmätning och påföljdsval som han formulerar så här

Vid val av påföljd skall fängelse normalt väljas. Vid straffmätning skall, om försvårande eller förmildrande omständigheter inte föreligger, straffet bestämmas till mitten av den strafflatitud som anges för brottet

Thelin menar att en sådan ändring skulle kunna genomföras på ett halvår.

För min del skulle jag förutom detta vilja återinföra en syftespargraf i brottsbalken 1 kap 7§. Den skulle kunna lyda ungefär så här.

Vid val av påföljd och vid straffmätning ska rätten, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, också särskilt beakta behovet av upprättelse för brottsoffren och samhällets behov av skydd.

Ett tredelat syfte, allmän laglydnad (avskräckning), restitution (för brottsoffren) och inkapacitering av vissa för att skydda samhället. Det sistnämnda måste givetvis formuleras tydligare. Men inriktningen på att ersätta dagens undanskymda syfte med tre tydliga är en viktig väg att gå för att kunna göra något åt dagens problem och förverkliga Tidöavtalet och åstadkomma det aviserade paradigmskiftet.

När det gäller översynen av straffskalorna är det givetvis något som också behövs men tar man där utgångspunkten i det ovan nämnda intresseskyddet som varje kapitel har bör inte heller det vara något som behöver dras i långbänk.

Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet

Detta är den avslutande delen av professor Wennströms artikel. Den fösta delen finns att läsa här.

---

[1] Jareborg N., Vilken sorts straffrätt vill vi ha?, i Varning för straff, red. Victor D. Fritzes, 1995.
[2] Anförande av justitieministern till regeringsprotokollet den 15 mars 1979.
[3] Bondeson U., aa., s. 100.
[4] Cristie N., Nyklassisismens skjulte budskap, i Straff och rättfärdighet s. 130 ff.
[5] Träskman P. O., Påföljd, proportionalitet och prioritering av samhällsstraff i SvJT 2003 s 173 – 194
[6] Tidöavtalet s. 20. https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf
[7] Tidöavtalet s. 24.
[8] Tidöavtalet s. 23.
[9] Behandling som straff: 23 debattinlägg om nordisk kriminalpolitik, red., Hans Nestius, Prisma 1969.
[10] Se vid not 7 i föregående del.
[11] Refererat i Smålandsposten 19 juli 2023 https://www.smp.se/ledare/full-fart-med-straffreform/