Burmas symbol för frihetskamp

Jesper Bengtsson
Aung San Suu Kyi – En kamp för frihet
Norstedts

Burmas demokratikämpe med en blomma i håret har blivit ett välkänt ansikte för de flesta. Aung San Suu Kyi har nått ikonstatus för sin frihetskamp och de flesta känner till att hon fick Nobels fredspris 1991. Militärjuntans hårda grepp om landet och försök att tysta Aung San Suu Kyi genom att sätta henne i husarrest är också kända fakta.

Men de personliga uppoffringar som Aung San Suu Kyi fått göra är det färre som är bekanta med. Jesper Bengtsson, journalist och ordförande för Reportrar utan gränser i Sverige, ger i sin biografi över Aung San Suu Kyi en djupare inblick i hennes historia och kamp mot ett auktoritativt styre.

”Gud hade kommit till honom i en dröm. Klara bilder hade strömmat genom Johns huvud. Han såg sig själv simma över en mörk sjö och ta sig i land vid ett vitt stenhus. I skydd av mörkret hade han stått vid en dörr. Bakom den fanns kvinnan som han skulle rädda från att mördas.”

Så inleds andra kapitlet i Jesper Bengtssons uppdaterade biografi över Aung San Suu Kyi.

Genom sin simtur, våren 2009, bryter John Yettaw mot Aung San Suu Kyis husarrest och förlänger den med ett och ett halvt år. Då har hon suttit i husarrest i stort sett sedan 1989, året då militärjuntan insåg hennes roll som samlande kraft för Burmas demokratirörelse.

I november 2010 släpps hon dock fri och i januari 2011 får Jesper Bengtsson träffa henne för en intervju.

I intervjun berättar hon om sina försiktiga förhoppningar om ett demokratiskt Burma. Men risken för bakslag är påtaglig och det krävs hårt arbete. Aung San Suu Kyi är beredd att göra det arbetet men understryker att hjälp behövs. Till Bengtsson säger hon: ”Jag hoppas också att omvärlden fortsätter ge oss stöd. Att ni inte låter er luras av ytliga förändringar på Burmas politiska scen.”

Intervjun lyfter hela boken till en ny dimension. I den första utgåvan, som också den är välskriven och initierad, känns det att Aung San Suu Kyis egna ord saknas. Hon är den enda som kan sätta ord på varför hon är villig att göra så stora personliga uppoffringar för sitt land och hur hon ser på framtiden.

Jesper Bengtsson hade gärna fått låta Aung San Suu Kyi brodera ut orden mer. Kapitlet med intervjun är tunt och handlar till stor del om hur svårt det var att få en intervju.

Skildringen av demokratikämpens liv är desto utförligare.

Aung San Suu Kyi växte upp som dotter till Burmas frihetshjälte Aung San. Mannen som ledde kampen mot självständighet och nära nog enade landet innan han mördades 1947. Då var dottern bara två år gammal.
I drygt 40 år efter faderns död levde Aung San Suu Kyi ett liv utanför politiken. Jesper Bengtsson beskriver uppväxten i Burma och Indien, tiden i New York och i England där hon bildade familj med forskaren Michael Aris.

Vändpunkten kom 1988 när Aung San Suu Kyis, 43 år gammal, återvände till Burma i samband med att modern drabbats av sjukdom. Då hade Aung San Suu Kyi levt familjeliv i Oxford i ett antal år med maken och parets två söner.
Hon kastades in i den politiska hetluften eftersom hemkomst sammanföll med politiska protester i landet. Burma var vid tidpunkten klassat som en av världens tio fattigaste stater och militärjuntan hade ett hårt grepp om landet. Varje demonstration slogs ned med brutalt våld.

De unga protesterande studenterna satte snabbt sitt hopp till nationalhjältens dotter och hon kände sig kallad att kliva in i rollen som Burmas frihetskämpe. Föga anade hon då vilka konsekvenser kampen skulle komma att få.
Under stora delar av sin långa tid i husarrest fick Aung San Suu Kyi varken träffa make eller barn. När Michael Aris var döende i cancer fick han inget inresevisum till Burma. Militärjuntan föreslog istället att Aung San Suu Kyi skulle åka till honom i Storbritannien, vilket hon inte vågade eftersom hon befarade att hon inte skulle släppas tillbaka in i Burma. När maken dog 1999 hade de inte fått ta adjö av varandra.

Även sönernas uppväxt missade Aung San Suu Kyi till stora delar. De var 16 och 12 år gamla när hon sattes i husarrest första gången. Till en början hade pojkarna burmesiska pass men de drogs snabbt in av juntan som trodde att den kunde komma åt Aung San Suu Kyi om hon inte fick träffa sina barn.

I tidigare intervjuer har hon beskrivit åren utan sönerna som sitt största offer. Men samtidigt sagt att offret gjordes reservationslöst och utan att tveka.

Varje dag hon får tillbringa i frihet inger hopp om Burmas framtid. Om Aung San Suu Kyis fredliga kamp för demokrati kommer att lyckas återstår fortfarande att se.

Maria Andersson går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.