Print Friendly

Brist på pengar är inte orsak till fattigdomen

Av Fredrik Segerfeldt | 17 augusti 2012

Genomgående i dessa nutidshistoriska romaner finns insikten att bristen på utveckling i fattiga länder inte primärt beror på brist på pengar. Det senare är snarare ett symtom på huvudproblematiken, ett resultat av människors beteende, som i sin tur är en konsekvens av de incitamentsstrukturer som samhällets institutioner skapar. Det skriver Fredrik Segerfeldt, som de senaste åren sett en trend i ett antal romaner som på ett eller annat sätt handlar om bistånd.

Det går en våg av skönlitteratur med biståndstema genom Skandinavien. Böckerna ger en bild av verksamheten som är mer komplex och samtidigt mindre tillrättalagd än i samhällsdebatten.

En föregångare i genren är Bengt Nilssons hårdkokta En bil åt Mister Singh, som kom redan 1990. Även om Göran Hägg nämner boken i sin 1001 böcker du måste läsa innan du dör gick den ganska obemärkt förbi. Tiden var uppenbarligen inte mogen för ett så öppet ifrågasättande av biståndets och dess arbetares motiv, för en så kritisk betraktelse av fenomenet.

De senaste årens utgivna verk har dock tagits emot väl. TV-programmet Babels första avsnitt med programledaren Jessika Gedin behandlande ämnet i vintras. Recensionerna har i allmänhet varit uppskattande.

Flera av böckerna utspelar sig ett par eller några decennier bakåt i tiden, på den tiden då svensk utrikespolitik var inriktad på att stödja socialismen i tredje världen. Så sent som under 1980-talet var exempelvis åtta av de tio största mottagarna av svenskt bistånd socialistiska enpartistater. Företeelsen problematiseras med den frihet som är den skönlitteräre författarens privilegium.

I Stefan Helgessons Leve fortsättarna trasar det misslyckade bidraget till byggandet av det tidiga 1980-talets afrikanska socialism sönder en svensk familj. Två decennier senare åker den nu vuxna dottern tillbaka för att repetera föräldrarnas misstag. Men nu har socialismen bytts ut mot rättvis handel och skuldavskrivningar.

Det uppstår en frustration när de människor som ska hjälpas inte beter sig så som ”solidaritetsarbetarna” förväntar sig. Mottagarna delar inte givarnas problembild och verklighetsbeskrivning. Inte heller ser de alltid med sympati på de föreslagna lösningarna. Och dessutom betraktar mottagarna givarna som en källa till självberikande.

När vi från den demokratiska socialismens alla starkast lysande stjärna är nere och hjälper dem att skapa ett solidariskt och rättvist samhälle, då är de styrande inte med på det, utan agerar precis lika illa som de forna kolonialherrarna. Besvikelsen blir stor när biståndsarbetarna inser att socialismen bara är en yta för att behaga givaren, och de djupt invanda, men destruktiva, beteendemönstren fortsätter oberoende av vilken politik som förs av staten.

”Fortsättarna” kan tolkas som både nästa generations biståndsarbetare och som nästa generations förtryckare, när interna utsugare ersatt externa. Och ”Leve” kan ses både som ironi och som uppriktighet. Estetiken och engagemanget är desamma i bägge generationer. Känslorna och slagorden väger tyngre än kunskap om utvecklingen, dess förutsättningar och hinder. Den politiska naiviteten är lika slående nu som då.

Helgessons bok reser frågan huruvida denna nya trend i litteraturen verkligen handlar om utvecklingsbistånd, eller om den speciella miljö som biståndet både verkar i och är med och skapar i stället utgör en effektiv fond att använda som bakgrund för det som nästan alltid är litteraturens verkliga tema: relationer.

Bistånd bygger alltid på ett ojämlikt maktförhållande. Mellan den som har och den som inte har. Huvudpersonen i Leve fortsättarna beskriver sig som ”den penningstinna övermaktens sändebud”. Inte bara ur det perspektivet är det intressant att två av genrens färska böcker har relationen mellan en vit respektive en svart pojke i centrum.

I danske Jakob Ejersbos Liberty – förmodligen den viktigaste moderna skandinaviska romanen i genren – försöker två tonårspojkar starta ett diskotek. Men det går aldrig riktigt bra. Det börjar med genuin och nyfiken vänskap, där såväl glädje som mål och syfte delas. Men efter ett tag leder ojämlikheten och det ömsesidiga utnyttjandet till slitningar. Trots att bägge är intelligenta och friska ungdomar är den ene där för att hjälpa den andre, vilket gör att relationen i längden blir ohållbar. Den ene vill inte hjälpa på det sätt som andre vill. Och den andre vill inte hjälpas på det sätt som den ene vill. Pojkarna är naturligtvis metaforer för givare respektive mottagare av bistånd, eller om man så vill, för civilisationer.

Precis som i Leve fortsättarna utspelar sig Liberty under den afrikanska socialismens era. Ju mer huvudpersonerna låtsas om att relationen mellan herrar och tjänstefolk inte finns, desto tydligare blir det att det inte går att samarbeta. I stället förvandlar uppgivenhetens cynism biståndsvärldens Afrika till en tillflyktsort för exotismsökande nordbor. Såväl biståndsarbetarnas som den lokala elitens maktmissbruk och övergrepp solkar ner och förstör. Det goda blir det onda.

Den andra romanen med relationen mellan en vit och en svart tonårspojke i centrum är Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. Denna utspelar sig dock under det mest radikala 1960-talets Liberia, i det Västafrika som är så ignorerat av de svenskar som intresserar sig för kontinenten. Och precis som i flera av de andra böckerna är biståndsmiljön mest en bakgrund snarare än själva huvudämnet för romanen. Ändå blir idealismens förvandling till cynism tydlig även här.

Liberia är ett kolonialt unikum i och med att landet grundades av frigivna amerikanska slavar, som dock snabbt bildade en elit, lade under sig ursprungsbefolkningen och upprättade utsugande institutioner för att berika sig på majoritetens bekostnad. Landet fick därmed samma utvecklingsproblem som de flesta andra afrikanska länder.

I Ardelius bok är scenen inte bistånd, utan ett gruvbolag som gör stora investeringar. Men det handlar mycket om samma relationer, samma uppgivenhet och samma missbruk. Och inte minst om misslyckad och naiv socialism.

Den trehövdade familjens son får stå för den renläriga ideologin. Han tuggar teser medan pappan arbetar som mellanchef på ett svenskt gruvföretag och mamman försöker göra sig hemmastadd som hemmafru. Sonens naivitet är ideologisk medan pappans dito är att han inte vill se de övergrepp han är med och administrerar.

I dessa böcker får begreppet post-kolonial sin verkliga innebörd. De enorma ekonomiska gapen gör relationen mellan svart och vit till en omöjlighet. När en skärva, en rest, något som kan kastas bort motsvarar en årsinkomst blir omgivningens reaktion beroende, en lismande undergivenhet. Man kan fråga sig hur Stockholm skulle se ut om där bodde tusentals människor med annan hudfärg, språk och kultur, med konstiga uppfattningar om rätt och fel, som är där för att hjälpa oss och som tycker att 50 000 kronor är drickspengar, eller som ser på en bil ungefär som vi ser på en CD-skiva eller en skjorta. Hur skulle vi reagera, bete oss? Många av oss skulle säkert förnedra sig, ljuga eller till och med stjäla för att just vi ska få den där två år gamla Mercedesen de ändå tänker göra sig av med. Och vi skulle anpassa oss till deras agenda på ytan, men utan att ta den på allvar på djupet.

På samma sätt blir det omöjligt för de vita att betrakta de svarta som jämlikar. De senares människovärde försvinner allt mer. Det är inte bara i gruvverksamheten som människoliv har föga värde i Frihetens förde oss hit. Den medföljande frun har till slut inte ens ambitionen att betrakta den unge afrikan som har som uppgift att hålla trädgården fri från ormar som en människa:

”Vad var ormpojken för henne? Ett stinkande köttstycke, ett kreatur, ett odjur, en tjuv, en best, en säck med kol, en tingest?”

Men den svenska pojken ställer sig genomgående på de svartas, inklusive på ormpojkens, sida. Och de två får uppleva konsekvenserna av samverkan mellan de utländska gästerna och de inhemska eliterna när de deltar i en demonstration/vild strejk som slås ned av regimens trupper. Den vite pojken klarar sig, medan den svarte dör. Detta samtidigt som pappan är personalchef för gruvan.

”Strejken var ingen revolution, det vara bara en vanlig vild strejk och det var inte några bakelseätande kungligheter som skulle upp på schavotten, de var vanliga svenskar som gjorde sitt jobb.”

Ett annorlunda bidrag till biståndets skönlitteratur är Magnus Zaars spänningsroman Den nakne ambassadören. Huvudpersonen Clara Fabre brottas med sina relationer samtidigt som hon avslöjar ett gigantiskt biståndssvindleri i det fiktiva Östkongo. Att afrikanska staters regeringar skor sig på biståndets bekostnad är väl känt, men i detta fall har bedrägeriet förgreningar långt upp i den svenska regeringen. Förutom spänningen är behållningen i Zaars bok den träffsäkra beskrivningen av afrikanska staters dysfunktionalitet.

Ett genomgående tema i böckerna är biståndsarbetarnas identitet, hur de slits mellan det nordiska och det afrikanska. Inte sällan blir flytten till det fattiga landet eskapism, en misslyckad jakt på det äkta. Det motsägelsefulla är att många av romanernas personer tycks ha ett behov av Afrika. Och de har ett behov att hålla de två världarna åtskilda.

På samma sätt är det svårt för de vita att hantera misären. Det handlar inte nödvändigtvis om att de själva lider nöd, även om det också är fallet då och då. Utan snarare om hur det är att leva i en omgivning som präglas av yttersta armod, hur man reagerar när en kvinna kommer hem till en och vill ge bort sina barn. När man kan rädda liv med fickpengar, men där liven är för många.

Det finns genomgående i dessa nutidshistoriska romaner en insikt i att bristen på utveckling i fattiga länder inte primärt beror på brist på pengar. Det senare är snarare ett symtom på huvudproblematiken, ett resultat av människors beteende, som i sin tur är en konsekvens av de incitamentsstrukturer som samhällets institutioner skapar. Det gäller inte minst dessa samhällens eliter.

Diana Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar handlar till skillnad från de andra böckerna inte om Afrika, utan om Afghanistan. Av någon anledning – kanske för att ex-post motivera den militära insats som är det starkaste motivet för byggandet – talar man i detta sammanhang om nationsbyggande, snarare än om bistånd i traditionell mening. Men det spelar mindre roll för det svåra – för att inte säga omöjliga – i idén att utifrån komma och bygga en stat. Det gäller särskilt så länge eliten inte strävar efter just det.

Om det handlar Janses bok. Det är inte en roman, utan snarare ett slags litterära dagboksanteckningar. Hon beskriver bland annat hur afghanska krigsherrar förhandlar med biståndsgivare om olika projekt, utan en tillstymmelse till äkta engagemang i de frågor som givarna driver. Det finns helt enkelt inte några verkliga gemensamma prioriteringar. I stället ses biståndet som ytterligare ett sätt att tillskansa sig makt och resurser.

Den nya biståndsvågen i litteraturen öppnar ett nytt fönster, gör det möjligt att se på utveckling och bistånd på ett nytt sätt, bortom det politiskt tillrättalagda, bortom intressenternas vinklade kommunikation. Ibland kan konsten vara mycket talande. Det gäller även i denna nya intressanta genre.

Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.

Läs mer om biståndsromaner:
När det dåliga samvetet krockar med verkligheten (10 augusti) av Lars Anders Johansson
Kriskaravan på villovägar (9 april 2010) av Fredrik Segerfeldt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner