Borgerlig idédebatt
Det är friheten, dumbom

Invandringsförespråkare som använder siffror som starkaste argument bör fråga sig hur de skulle agera om dessa förändrades. Skulle man ändra uppfattning om invandringen om den visade sig vara ekonomiskt ogynnsam? De samhällsekonomiska argumenten bör inte vara de främsta i en borgerlig strävan efter att betona individens värde och frihetliga värderingar. Det skriver Simon Hedlin Larsson.

Blickar man tillbaka på det senaste halvårets debatt som förts i massmedia om invandringen har den onekligen innehållit många siffror. Journalisten Gunnar Sandelin skrev i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet strax efter valet att främlingsfientligheten skulle minska ifall Sveriges ”politiska och mediala elit vågade tala klarspråk” om invandringen, som han hävdade kostar Sverige mellan 43 och 58 miljarder per år. Den invandringsvänliga delen av bloggosfären reagerade med rubriker som ”Ännu fler fel från Gunnar Sandelin” och ”Sandelin och myten om den förbjudna diskussionen” där inlägg efter inlägg citerade andra siffror för att försöka motbevisa Sandelins tes.

Repliken som SvD publicerade dagen efter Sandelins artikel bestod också till stor del samhällsekonomisk statistik i form av att ”en av fyra läkare i Sverige är invandrare” och att ”invandrarföretag anställer drygt 200 000 personer och omsatte förra året 65 miljarder kronor”. Och så har det fortsatt. Sverigedemokraternas skuggbudget och förslag på invandringsminskningar som uppgavs spara staten pengar möttes av andra uppskattningar och annan statistik. I vissa fall visade den på mycket mindre besparingar än de som Sverigedemokraterna hade kommit fram till. I andra fall tydde den på att minskad invandring till och med ledde till negativa effekter för landets ekonomi. Nationalekonomen Jan Ekbergs uträkningar och statsvetaren Robert Putnams socialkapitalteori har kastats fram och tillbaka. Frasen ”vad kostar invandringen” ger inte så blygsamma 38 000 träffar på Google.

För de som fascineras av denna typ av sifferexerciser borde en fråga vara viktigare än alla andra: Finns det – om man bortser från snuttifieringen i media – någon generell uppfattning bland akademiker om invandringens nettoeffekter på samhällsekonomin?

Det är en vanlig föreställning att man alltid kan hitta forskare som tycker olika vilken fråga det än gäller – i synnerhet när det gäller nationalekonomi. Harry S. Truman, exempelvis, förklarade att han önskade sig enarmade ekonomer för att han tröttnade på resonemang som inleddes med ”on the one hand” och fortsatte med ”on the other hand”. Men i flera frågor kan man hitta argumentationslinjer som är vanligare än andra och som åtminstone kan upplevas ha ett majoritetsstöd. De flesta menar exempelvis att det spelteoretiska ramverket för att analysera regeringschefers motvillighet att underteckna internationella avtal om det inte också leder till politiska vinster på hemmaplan har många relevanta poänger. Detsamma gäller bruttolönesänkningar som de flesta nog skulle hävda generellt sett har en positiv inverkan på sysselsättningen genom att minska företagens anställningskostnader. Man brukar även enas någorlunda om att demokratiska institutioner i de flesta fall gynnar den ekonomiska tillväxten – vilket kanske de flesta anser är en självklarhet i dag, men som knappast var fallet för femtio år sedan då Karl de Schweinitz, Joseph LaPalombara, med flera argumenterade för att diktaturer var överlägsna demokratier när det gäller att stimulera ekonomisk utveckling.

Därför åter till frågan: Kan man hitta någon form alls av akademisk enighet när det gäller invandringens påverkan på ett lands ekonomi? Nog för att det finns argument som är mer frekventa än andra – exempelvis att immigration tenderar att öka utbildningsnivån hos de inhemska ungdomarna eftersom invandring ökar konkurrensen på arbetsmarknaden. Men konsulterar man valfritt tidskriftsarkiv som JSTOR eller SwetsWise och söker på till exempel ”immigration” och ”growth” hittar man sannerligen de mest disparata uppfattningar.

Majoriteten av den nationalekonomiska forskning som rör in- och utvandring fokuserar på migrationens konsekvenser för arbetsmarknaden, vilket ju enbart är en liten del av hela det komplexa spindelnätet som bildar samhällets ekonomi. Och även om många argumenterar för att invandringen påverkar sysselsättningen positivt råder det på intet vis samstämmighet ens i den frågan.

Den före detta vice världsbankschefen Ian Goldin har skrivit om att Dubai haft en mycket hög tillväxt samtidigt som det där har funnits cirka nio gånger fler arbetare med utländsk än inhemsk bakgrund. När Goldin citeras om detta lyfts ibland även Schweiz, Luxemburg och Singapore fram som länder med liknande erfarenheter. Invändningar mot detta resonemang om utländsk arbetskraft som höjer tillväxten har påpekat att dessa fyra länder kanske har några andra saker gemensamt utöver hög arbetskraftsinvandring.

Spatiala korrelationsstudier – som jämför invandrar- respektive infödingstäta områden – finner i regel att immigration har en mycket liten påverkan på inhemska sysselsättnings- och lönenivåer. En liknande slutsats nådde FN:s omfattande Human Development Report för två år sedan gällande invandringens eventuella fiskala effekter; ”oavsett om de är positiva eller negativa /…/ är [de] inte stora”. Robert Rowthorn, professor emeritus i nationalekonomi vid University of Cambridge, pekar på att de flesta studier brukar uppskatta att invandringen långsiktigt har en total nettoeffekt inom intervallet ± 1 procent av BNP för västvärldens länder.

Albert Saiz vid Wharton School of the University of Pennsylvania har analyserat invandringens effekter på den totala konsumentefterfrågan. Invandring leder generellt sett till ökad efterfrågan, men detta saknar i princip betydelse långsiktigt för välståndet om det inte råder klara stordriftsfördelar.

Min personliga uppfattning i frågan är att invandringens största påverkan på samhällsekonomin är att den ökar den variabel som i klassiska makroekonomiska modeller brukar kallas N, det vill säga populationen. På ett generellt ekonomiskt plan är invandring förmodligen inte särskilt mycket mer spännande än andra typer av befolkningsökning, menar jag. I vissa fall är det bra för tillväxten och demografin. I andra fall inte. Avsaknaden av mirakelkurer gäller även för invandringsfrågan eftersom länder har så pass olika förutsättningar och utgångspunkter. Till största del blir invandringen makroekonomiskt därför vad man gör den till. Utnyttjar man potentialen hos nyfödda barn och nyanlända immigranter kan det säkert ha en liten, men positiv påverkan på exempelvis samhällets totala produktivitet. Gör man det inte – vilket tyvärr har varit fallet i Sverige med flera länder de senaste decennierna – riskerar man istället en liten, men negativ påverkan.

Det finns flera som inte delar min uppfattning om att invandringen inte har särskilt stor effekt på varken BNP per capita eller sysselsättningsgraden. Av dem som läser denna text lär de flesta av mina meningsmotståndare anse att invandring har en signifikant positiv effekt. De måste emellertid ställa sig frågan: Hur viktig är denna eventuella positiva effekt för deras fortsatta stöd för rörlighet över nationsgränserna?

Eftersom jag inte tror att man kan eller kommer att kunna dra mycket mer generella slutsatser än Rowthorns uppskattning på ± 1 procent av BNP i nettoeffekt för invandringen använder jag aldrig samhällsekonomiska argument när jag yrkar för öppnare gränser. Argumenten är i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt starka. De invandringsförespråkare – vilket i många fall är borgerliga debattörer och företrädare – som emellertid refererar till de läkare och nystartade företag som har invandrarkopplingar bör förklara hur de hade agerat ifall siffrorna hade sett annorlunda ut. Immigration kommer säkert spela en viktig roll för många länder som möter den typ av demografiska utmaningar som Nicholas Eberstadt beskrev i ett tidigare nummer av Foreign Affairs. Men ponera att vi i framtiden skulle få se ett nytt demografiskt läge som de flesta skulle enas om kräver minskad rörlighet över gränserna. Anta hypotetiskt att våra då mycket mer sofistikerade mätmetoder och modeller skulle kunna spåra invandringens komplexa effekter och dra slutsatsen att den internationella migrationen måste minska för samhällets bästa. Vilka av de som i dag talar varmt om öppna gränser skulle under sådana omständigheter ändra position och sluta upp med etnopluralisterna och nationalisterna som vill lämna EU och stänga gränserna?

Det är en fullt rimlig uppfattning att bara försvara invandringen så länge den går nationalekonomiskt jämnt upp, men detta synsätt bör knappast kunna vara förenligt med borgerliga strävanden efter att betona individens värde och efter att politik ska utgå från frihetliga värderingar. För det är vad invandring egentligen handlar om. Individer och frihet. Och det är något som såväl den borgerliga idédebatten och Alliansens partipolitiska utveckling bättre måste ta vara på.

Den tidigare nämnda jämförelsen mellan invandring och födslar har många poänger. Håller man allt annat lika leder båda till en befolkningsökning som enbart har marginella effekter på samhällets ekonomi. Men värdet av såväl nyfödda som nyanlända handlar inte om samhällspåverkan, utan om vad det betyder för individen och hans närmaste. För många invandrare, undertecknad inräknad, är emigration och möjligheten att söka lyckan i ett annat land ett viktigt mål i livet, vilket på många sätt faktiskt är jämförbart med drömmen om att få barn. Och på samma sätt som de flesta försvarar rätten att få barn oavsett demografiska effekter bör också rätten till in- och utvandring skyddas utan att man lägger för stor vikt vid samhällsekonomiska följder.

Borgerliga tyckare har under det senaste året, inte minst i eftervalsdebatten, förespråkat att man ska betona individens värde och inte kategorisera människor. Men många gånger då dessa värdefulla ståndpunkter framförs rabblas i samma veva siffror som att exempelvis en tredjedel av alla nya företag startas av personer med invandrarbakgrund. Om det nu är individperspektivet som ska tillämpas borde det inte spela någon roll om nyföretagarna är födda i Köpenhamn eller i Malmö. Denna borgerliga dubbelmoral handlar förmodligen i de flesta fall antingen om tankefel eller att man försöker övertyga andra med numeriska argument som man själv egentligen inte tycker spelar någon roll.

Men oavsett skäl riskerar det att göra ett intryck av intellektuell ohederlighet. Och just detta är en av anledningarna till att rörligheten över gränserna har varit svår att försvara, inte minst för den borgerliga alliansen. Det enda som spelar roll borde vara att Anna från USA och Stanislav från Ukraina vill bosätta sig i Sverige. Om de sedan av fri vilja väljer att sysselsätta sig genom utbildning, anställning, praktik eller egenföretagande bör samhället strunta i. Politiskt fokus ägnas istället bäst åt att garantera att Anna och Stanislav tillgodoses denna möjlighet att få välja sysselsättning själva och att man på så sätt återigen slår ett slag för friheten.

När Bill Clinton utmanade George Bush den äldre i presidentvalet 1992 hängde Clintons chefstrateg James Carville upp en skylt i kampanjhögkvarteret i Little Rock. På skylten stod bland annat den berömda frasen ”the economy, stupid” för att påminna om de viktigaste budskapen att föra fram i valrörelsen. Översätter man texten till svenska och byter ut ”ekonomi” mot ”frihet” kan det kanske vara en skylt värd att hänga upp på Alliansens kanslier i valet om tre år.

Simon Hedlin Larsson är utvandrare och student i nationalekonomi.

Läs tidigare inlägg i idédebatten här:
Borgerligheten är mer än en verktygslåda av Annie Johansson (10/12 2010)
Från koja till slott borde vara moderat rättvisa av Johnny Munkhammar (3/12 2010)
Länge leve arbetslinjen… men sen då? Av Markus Uvell (26/11 2010)