Print Friendly

Bör jordbrukspolitiken omstöpas

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

202
BÖR JORDBRUKSPOLITIKEN OMSTÖPAS?
En ny jordbrukspolitik
måste gå beetydligt längre än
vad jordbruksutredningen
syftar till, anser fil. kand.
Gunnar Byttner, sekreterare
vid Svenska Handelsbankens
sekretariat: ».•. en jordbrukspolitisk nyorientering
syftande till att utan onödigt
dröjsmål friställa arbetskraft
och i någon mån kapital från
jordbruket för användning i
verkliga bristsektorer skulle
medföra både betydande besparingar och framför allt ändå större produktionsvinster
för ekonomin som helhet.»
1960 års jordbruksutredning har,
när detta skrives, ännu inte publicerats. Endast huvudlinjerna i betänkandet, som väntas inom kort,
har redovisats av utredningens ordförande, landshövding Gösta Netzen, vid Lantbruksveckans öppnande i Stockholm den 15 mars. Beträffande målsättningen för den
framtida jordbrukspolitiken hette
det därvid som följ er:
»Målsättningen för den svenska
Av fil. kand. GUNNAR BYTTNER
jordbrukspolitiken bör vara att till
minsta samhällsekonomiska standard åstadkomma en jordbruksproduktion av lämplig storlek, att
främja tillkomsten av rationella
jordbruk samt att göra det möjligt
för jordbrukets arbetskraft att i de
kvarvarande företagen följa med
i den allmänna standardstegringen.»
Formuleringarna är inte exakt
desamma, men innehållet och de
bakomliggande motiven i stort sett
identiska med vad som på sin tid
framfördes i 1942 års stora jordbruksutredning, vars värderingar i
stort sett fortfarande ligger till
grund för den första jordbrukspolitiken i vårt land. Det ramaskri
som unisont uppstämts från snart
sagt allt vad jordbrukarorganisationer heter med anledning av
landshövding Netzens tillkännagivande framstår därför som något
överraskande. Visserligen har det
förutskickats att utredningen skall
föreslå dels att målsättningen för
den totala produktionsvolymen
skall vara 80 procent av landets
försörjning med livsmedel mot nuvarande 95 procent, dels att takten
i prisstegringarna för jordbrukets
produkter skall något bromsas, relativt till den allmänna prisnivån.
Dessa förslag faller emellertid väl
inom ramen för den ovan angivna
allmänna målsättningen, och innebär i själva verket ingenting annat
än att vi äntligen, efter nästan
exakt tjugo år, skulle börja förverkliga vår egentliga jordbrukspolitiska målsättning. 1942 års utredning ansåg visserligen att den
inhemska produktionen normalt
skulle ligga kring 90 procent av den
inhemska konsumtionen, men då
var vår kaloriförbrukning per capita något annorlunda än den vi
har idag. framför allt därför att vi
under mellantiden starkt ökat konsumtionen av animalier på bekostnad av vegetabilier. Nedjusteringen kan, mot bakgrund av den under de senaste två decennierna inträffade ökningen av jordbrukets
produktionsvolym, därför knappast
betecknas som obillig. Vad vidare
beträffar den prispolitiska målsättningen måste man hålla i minnet,
att enligt ett under 1965 publicerat
delbetänkande från jordbruksutredningen rörande jordbruksprodukternas distributions- och marginalförhållanden (SOU 1965: 27)
har producentpriserna på jordbruksprodukter i stort sett hållit
jämna steg med konsumentprisindex’ stegring sedan början av
femtiotalet. Jordbruket har således
kunnat tillgodoräkna sig prisstegringar som legat vida över vad producenter av andra varor genomsnittligt fått nöja sig med. En viss
dämpning i prisstegringarna för
203
jordbruksprodukter förefaller därför allt annat än oskälig.
Jordbrukarnas särintressen
Frågan är i själva verket huruvida inte den Netzenska utredningen gått mycket för långt då det gäller att värna om jordbrukarnas
ekonomiska särintressen, huruvida
inte en avsevärt hårdare bantning
av jordbruksstödet och därmed
jordbruket borde vara på sin plats,
om man verkligen vill uppfylla den
angivna målsättningen med jordbrukspolitiken. Ä ven om man godtar det beredskapstänkande som
ligger till grund för jordbruksstö-
det över huvud taget – och det
finns ytterligt starka skäl att sätta
frågetecken för föreställningen att
en avspärrning av Sverige i händelse av en internationell konflikt är
en ens teoretisk möjlighet – är
det just av beredskapsskäl synnerligen tveksamt huruvida en åttioprocenlig självförsörjning med
jordbruksförnödenheter ger någon
verklig garanti för våra möjligheter att överleva en avspärrning, för
att inte tala om ett krigsfall. Den
inhemska jordbruksproduktionen
förutsätter nämligen, i långt högre
grad nu än under det senaste
världskriget, en fungerande livsmedelsindustri för att alls kunna
vara till någon glädje för konsumenterna. Den svenska livsmedelsindustrin är emellertid numera, sedan bygdekvarnar, bygdeslakterier
och landsortsmejerier mer eller
mindre fullständigt ersatts med till
204
de större industriområdena (läs utrymningsområdena) koncentrerade
storanläggningar, ett ytterligt tacksamt mål för sabotagehandlingar,
för att inte tala om deras sårbarhet
i händelse ·av öppen militär konflikt. Det framstår som rimligt att
man i den stundande jordbrukspolitiska debatten får en grundlig redovisning av möjligheterna att
kombinera olika alternativ för den
inhemska jordbruksproduktionens
storlek med lämpligt avpassade, ordentligt decentraliserade beredskapslager av mer eller mindre färdigprocessade livsmedel. Om något
har utvecklats inom livsmedelssektorn sedan det senaste världskriget
så är det förvisso lagringstekniken.
Innan kostnaderna och naturligtvis
de tekniska för- och nackdelarna
för olika lagringsalternativ grundligt penetrerats – vilket inte synes
ha skett – framstår det i realiteten som omöjligt att a priori acceptera den åttioprocenliga självförsörjningen som en lämplig målsättning för jordbrukspolitiken.
Jordbruksstödet – en belastning
Spelar det nu egentligen någon
större roll om vi bibehåller jordbruksproduktionen vid nuvarande
relativa storlek (95 procent), bantar den till åttio procent av konsumtionen eller krymper den ytterligare? Ja, förvisso. Det nuvarande
jordbruksstödet innebär en betydligt svårare belastning på samhällsekonomin än man i regel tycks fö-
reställa sig, och avsevärda vinster
kan göras genom förverkligandet
av en – låt oss kalla den blygsammare – jordbrukspolitik än den
nuvarande. Redan en nedskärning
av jordbruksproduktionen från nuvarande nivå med 25 procent skulle, eftersom gränsskyddet numera
i genomsnitt uppgår till 60 procent,
medföra en besparing av storleksordningen strax under l miljard
kronor per år – vid dagens jordbrukspriser och i dagens penningvärde. Om vidare, vilket man kan
förutsätta, en sådan nedskärning i
första hand innebar ett bortfall av
små och till evig olönsamhet redan
dömda brukningsenheter, vilka utgör en förkrossande majoritet,
skulle en radikal reduktion av antalet jordbruk, och därmed av antalet i jordbruket sys,selsatta, vara
genomförd. Det svenska jordbruket sysselsatte 1965 vid pass
265.000 personer, motsvarande 8
procent av de yrkesverksamma i
landet. En minskning med, förslagsvis, 165.000 personer, vilket
skulle lämna den nuvarande arbetsstyrkan på de verkligt stora
och utvecklingsbara jordbruken
skäligen intakt, vore liktydigt med
en vinst för samhällsekonomin som
helhet vars storlek inte kan uppskattas exakt men som i vart fall
inte gärna kan understiga värdet
av hela den nuvarande jordbruksproduktionen. Det är nämligen att
märka, att förädlingsvärdet per
sysselsatt inom jordbruket ligger
väsentligt högre inom industrin än
inom jordbruket. I en situation där
arbetskraftsbristen är det utan jämförelse allvarligaste samhällsekonomiska problemet – man räknar,
trots optimistiska antaganden om
immigration och yrkesverksamhet
hos gifta kvinnor, med en minskning av den totala arbetsinsatsen i
ekonomin med 0,3 % per år under
tiden 1966-1970 – innebär en
överföring av en betydande, i strikt
ekonomisk mening undersysselsatt
arbetskraftsreserv från direkt olönsam verksamhet till produktion av
lukrativ natur självfallet en fördel
av avsevärda mått.
Mot resonemang av ovanstående
typ brukar alltid invändas, att vi
befinner oss mitt i en generationsväxling i jordbruket, som innebär
att äldre jordbrukare försvinner ur
de aktivas skara utan att ersättas
med yngre. I viss mån är detta
sant, men det räcker inte för att
bortförklara mer än en del av de
vinster som erbjuder sig vid en radikal nedbantning av vårt utan tvekan alltför uppsvullna jordbruk.
Redan en överföring av 50.000 personer till nyttigare sysselsättningar skulle lösa många problem för
det svenska näringslivet.
Det nordiska samarbetet
En annan vanlig invändning som
man brukar möta då man pläderar
för en minskad inhemsk jordbruksproduktion är påståendet att de
priser som noteras för livsmedel
på världsmarknaderna inte är »riktiga» priser utan dumpingpriser på
en för övrigt tunn marknad, vilka
205
inte kan väntas gälla därest vi skulle öka vårt importberoende. Om
detta argument är till en början att
anmärka, att så länge praktiskt taget alla länder i Västeuropa för en
lika överskottsbefrämjande politik
som vi hittills har fört – och det
finns ingenting som tyder på att
de skulle sluta med det i brådrasket – så länge behöver vi inte befara några svårigheter att fournera
oss billigt på världsmarknaden. Vidare må påpekas, att vår jordbrukspolitik på sistone blivit en allvarlig stötesten i det nordiska ekonomiska samarbetet – ett samarbete som kan ge oss åtskilligt mer
i reda pengar än vi någonsin riskerar att förlora genom stigande importpriser på jordbruksprodukter.
Sammanfattningsvis kan sägas,
att en jordbrukspolitisk nyorientering syftande till att utan onödigt
dröjsmål friställa arbetskraft och
i någon mån kapital från jordbruket för användning i verkliga bristsektorer skulle medföra både betydande besparingar och framför allt
ändå större produktionsvinster för
elwnomin som helhet. Sedan storleken av vår jordbruksproduldion
fastställts, bör målsättningen för
den framtida jordbrukspolitiken
vara en anpassning av produktionen till den önskade nivån, vilket
bör ske i sådana former att något
slöseri med resurser inte kommer i
fråga. :Mycket talar för att den
Netzenska jordbruksutredningen
inte kommer att gå så långt i sin
omprövning av politikens utformning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner