Bonden – Strykpojken i Jugoslavien


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

280
BONDEN – STRYKPOJKEN I JUGOSLAVIEN
Av f. d. mejeriinspektören EMIL LINDAHL
På senhösten 1963 företog
f. d. mejeriinspektören Emil
Lindahl i Kungl. Lantbruksstyrelsen en rundresa i Jugoslavien. Han besökte därvid
landets samtliga delrepubliker och ägnade särskilt intresse åt jordbruket och böndernas situation i det kommunistiska samhället, erfarenheter som redovisas i den
föreliggande artikeln.
Jugoslavien är sedan gammalt
ett utpräglat bondeland. Ända till
tiden närmast efter det senaste
världskriget spelade jordbruket en
dominerande roll i landets ekononomiska liv. Detta illustreras bl. a.
av att jordbruksbefolkningen fram
till mitten av 1940-talet utgjorde
omkring 75 % av den totala befolkningen. Jordbruksarealen, omkring
15 miljoner hektar, var uppdelad i
ett par miljoner brukningsdelar,
vilka i stor utsträckning brukades
enligt primitiva metoder.
Helt naturligt kom bönderna att
bilda kärnan i partisanförbanden,
som med sådan framgång bekämpade de tyska och italienska ockupationsarmeerna under kriget. Så
länge detta varade gjorde kommunisterna ingen hemlighet av sitt
dominerande inflytande, men de
dolde omsorgsfullt sina avsikter visavi socialisering. Detta självfallet
med tanke framförallt på bönderna, som traditionellt var konservativa och starkt bundna vid
jorden.
Jordkonfiskering
I augusti 1945, alltså bara tre
månader efter krigsslutet, kände
de kommunistiska ledarna sig
emellertid tillräckligt säkra i sadeln, för att utan större risk våga
avslöja sina planer. Då utfärdades
nämligen en lag om agrarreform
och kolonisering, som fick djupgående verkningar för det jugoslaviska jordbruket. Enligt denna lag
konfiskerades nästan all jord tillhörig den tyska minoriteten, institutioner m.fl. och även all jord
över en tillåten maximiareal av 25
-35 hektar, som tillhörde enskilda
jordbrukare. I kraft av lagen beslagtogs utan någon som helst ersättning över 1,5 miljoner hektar
jord från omkring 160.000 jordägare. Denna jord överfördes till
en fond, från vilken bl. a. statsägda jordbruk, en motsvarighet till
de sovjetryska sovchozerna, skulle
komma att organiseras.
Detta var emellertid bara början.
Efterhand hårdnade myndigheternas attityd mot bönderna alltmer.
Kollektivisering av jordbruket efter sovjetryskt mönster blev en
dominerande slogan. De bönder,
som ställde sig kallsinniga till kollektiviseringen, utsattes för diskriminering på olika sätt: priserna på
deras saluprodukter hölls nere,
möjligheten att få kredit försvå-
rades eller rentav omöjliggjordes,
deras maskinutrustning konfiskerades och överlämnades till nyinrättade maskinstationer, diskriminerande inkomstskatter infördes.
Härtill kom godtyckligt fixerade
tvångsleveranser av jordbruksprodukter och förbud mot att ha lejd
arbetskraft. Allt i avsikt att förmå
bönderna att ansluta sig till kollektivjordbruken, denna jugoslaviska avart av de sovjetryska kolchozerna.
De nämnda tvångsleveranserna
skulle fullgöras enligt en progressiv skala, alltefter brukningsdelarnas storlek. För arealer mellan 2
och 3 hektar uppgick de till 10-
20 Ofo av skörden och för arealer
mellan 3 och 10 hektar 15-55 Ofo.
Motståndare till tvångsleveranserna betraktades av myndigheterna som reaktionärer och behandlades därefter. För underlåtenhet att
fullgöra bestämd leverans utdömdes stränga straff. Fängelse och
konfiskation av gårdarna, helt el- 281
ler deltVis, kunde bli följden. Jag
vill nämna ett exempel från en by
några mil söder om Belgrad. Här
var en bonde ålagd att fullgöra en
större leverans än han mäktade
med. Vidare förpliktades han att
betala högre skatt än han kunde
punga ut med. För sin ”underlå-
tenhet att göra rätt för sig” dömdes han till fyra års fängelse. Fängelsetiden avkortades emellertid till
fyra månader. När han efter avtjänat straff återvände hem fann
han sin jord konfiskerad och såld.
Trots all diskriminerande och
provocerande behandling och trots
att medlemskap i kollektivjordbruken medförde många fördelar gick
anslutningen dock trögt. I femårsplanen 1947-1951 som var avsedd
att skapa en socialistisk industristat av Jugoslavien, hade planhushållarna uppställt som mål, att 50
Ofo av landets odlade jord skulle
vara inlemmad i kollektivjordbruken vid femårsplanens slut. Men
utvecklingen gick inte efter ritningarna.
Efter konflikten med Sovjetunionen 1948 förnyades ansträngningarna att fösa de motspänstiga bönderna in i de kollektiva fållorna.
Regeringen använde härvid all
tänkbar psykologisk, politisk, social och ekonomisk påtryckning.
Detta hade emellertid endast till
följd, att böndernas motstånd hårdnade ytterligare, vilket i sin tur resulterade i minskad produktion
och därmed minskat utbud av livsmedel. Utvecklingen gick mot en
282
akut kris 1951. Denna tvingade de
jugoslaviska ledarna till en senkommen och pinsam omvärdering
av sin jordbrukspolitik. Ingenting
kunde nu längre dölja, att kollektivjordbruken, kommunisthierarkiens skötebarn, hade blivit ett dundrande fiasko. Hösten 1951 upphävdes förpliktelsen för de talrika
bönder, som tvingats in i kollektivjordbruken 1949, att kvarstanna minst tre år. Massflykt från
dessa kunde stoppas endast tack
vare arresteringar eller hot om arrestering. Från ett maximum av
närmare 7.000 år 1950 sjönk antalet med varje år till endast 229 i
slutet av 1950-talet. Deras markinnehav beräknades då utgöra 1,2
OJo av den totala arealen.
Regeringens faktiska erkännande av fiaskot kom genom ett dekret
i mars 1953. Bönderna tilläts nu
lämna kollektivjordbruken och
återfå den utrustning och den jord,
som de tidigare medfört till kollektiven.
Nytt dråpslag
Bara ett par månader senare var
myndigheterna emellertid redo för
ett nytt dråpslag mot bönderna.
Den 27l 5 1953 utfärdades nämligen en lag om jordbrukets jordfond. Denna lag begränsar arealen
odlad jord för varje brukningsdel
i enskild ägo till högst 10 hektar.
I undantagsfall kunde arealen höjas intill 15 hektar, om jorden var
mager, såsom exempelvis i bergstrakterna. I kraft av denna lag exproprierades omkring 275.000 hektar mark från i runt tal 66.000 bönder. Som ersättning för jorden har
dessa fått räntefria statsobligationer, som kan inlösas efter 30 år.
Jordfondlagen kom att få avgö-
rande betydelse ifråga om äganderätten till jord i Jugoslayien. Av
myndigheterna var den bl. a. avsedd
att reducera de s. k. kapitalistiska tendenserna i byarna. Detta understrykes t. ex. av innehållet i en
skrift, som jag erhöll vid ett besök i regeringsbyggnaden i Belgrad
hösten 1963. På tal om påstådda
”betydande klassdifferenser bland
bondebefolkningen” konstaterar
författaren, att ”de inkomster bonden kan förtjäna på den areal, han
maximalt får förfoga ÖYer, är inte
så stora, att nämnvärda klasskillnader kan uppstå”. Liknande tongångar finner man i en annan
skrift, som distribuerats i Syerige.
På tal om påbudet att 10 hektar
skall vara maximum för bondens
markinnehav heter det, att denna
föreskrift ”eliminerade all fara för
utveckling av kapitalism inom jordbruket”. Med ohöljd cynism utsä-
ger man nu i klartext, att den befolkningsgrupp, som 15 år tidigare
utgjorde 75 OJo av hela invånarantalet, nu effektivt topphuggits.
År 1947 försäkrade regeringschefen, marskalk Tito, att någon
nationalisering av j ord icke skulle
komma att ske. Ett halvt dussin
år senare kom dock jordfondlagen
med expropriering och drastisk
begränsning av böndernas markinnehav. Att en djupt rotad misstro mot regimen därför är allmänt
utbredd i bondeleden är fullt förståeligt. Många bönder fruktar, att
skapandet av statsjordbruken endast är ett förspel till ytterligare
reformer, där deras jord över 5
hektar skulle komma i farozonen.
Jugoslaviens bönder har bister erfarenhet av otryggheten i det kommunistiska samhället.
Under mer än ett decennium
efter kriget var landets industrialisering i forcerat tempo det grundläggande temat för de styrande.
Detta ledde till att brorslotten av
alla investeringar hamnade i industrin och att särskilt jordbruket
blev styvmoderligt behandlat. Under perioden 1947-1955 erhöll
jordbruket, landets huvudnäring,
sålunda endast omkring 7 % av
det allmännas investeringar i nä-
ringslivet. Först 1956, sedan industrin nått en viss grad av utveckling, ”var Jugoslavien i stånd att
tänka på investering i jordbruket”,
som det heter i en av de ovannämnda skrifterna. Att en så orättvis
fördelning av investeringarna skulle leda till en svår snedbelastning
av folkhushållet var uppenbart.
Följderna uteblev inte heller. Jordbrukets produktion sjönk och import av livsmedel i stor skala
måste tillgripas. Under åren 1952-
1956 steg livsmedelsimporten till
en nivå sex gånger högre än under
åren närmast före kriget. Den allvarliga situationen, ytterligare förvärrad genom den katastrofalt då-
283
liga skörden år 1954, tvingade
regeringen till en ny omprövning
av sin politik gentemot jordbruket.
Nu som först nödgades man erkänna betydelsen av den privata
sektorn i denna gren av näringslivet. Man införde lättnader ifråga
om skatter, priser och kreditmöjligheter. Vidare introducerades ett
intimt samarbete mellan bönderna
och befintliga kooperativa föreningar, vilka fick ett alltmer breddat verksamhetsfält. Det uppdrogs
sålunda åt dem, att bistå bönderna
vid skötseln av deras jord, att tillhandahålla nödig ma.skinutrustning och förse dem med diverse
förnödenheter, för att nu nämna
några exempel.
Ny giv
Den nya given gav så småningom
resultat i form av ökad produktion
och relativ förbättring i böndernas
ekonomiska situation. Många bönder blev emellertid missnöjda med
de höga avgifterna för gjorda tjänster och de låga arrendeinkomsterna för den jord, som ställts till
förfogande och annullerade därför
avtalen med de kooperativa föreningarna.
I femårsplanen 1957-1961 fick
jordbruket en något förbättrad
ställning i förhållande till andra
näringsgrenar. Förbättringen gällde denna gång inte endast den socialiserade sektorn, som så ofta
tidigare, utan även bönderna.
Planen räknade bl. a. med ökade
investeringar, utbredd användning
284
av ameri’kansk hybridmajs och
högt avkastande italienskt vete.
År 1959 antogs en lag angående
jordens skötsel. Enligt denna kan
en bonde tvingas att sälja sin jord
till ortens kooperativa förening,
om han inte sköter den rationellt,
exempelvis beträffande det använda utsädets kvalitet och mängden
tillförd handelsgödsel. I kraft av
denna lag har en del jord övertagits av nämnda föreningar.
Trots dessa reformer, vilka
otvivelaktigt medfört en viss förbättring i böndernas situation, är de
dock styvmoderligt behandlade.
Den socialiserade sektorn av jordbruket, alltså statsjordhruken, kollektivjordbruken och de s. k. kooperativa föreningarnas jordbruk,
är privilegierad genom subventioner, investeringar, kreditgivning
o. s. v. De kan inköpa traktorer
och andra jordhruksmaskiner, reservdelar, drivmedel, smörjmedel
och handelsgödsel till nedsatt
pris. Prisreduceringarna kan uppgå ända till 50 %. Dessa favörer
har hl. a. resulterat i att denna
sektor, som inte disponerar mer än
något över 10 % av landets odlade
jord, förfogar över 90 % av hela
traktorbeståndet. Den socialiserade sektorn åtnjuter dessutom fördelarna av maximipriser vid leverans av sina produkter, priser betydligt högre än de, bönderna kan
tillgodoräkna sig. Vidare har den
även i skattehänseende en gynnad
ställning. Slutligen kan nämnas,
att denna sektor har förhandsrätt
vid köp eller arrendering av jord,
som utbjudes av bönderna.
Dessa favörer för den socialiserade sektorn innehär självfallet en
grov diskriminering av bönderna.
En bonde, som insisterar på att
självständigt sköta sin gård utan
inblandning från den socialiserade
sektorn, är allvarligt handikappad.
Han får exempelvis inte köpa en ny
traktor eller en ny skördemaskin
hur gärna han än skulle vilja. I
varje fall fick han inte göra ett
sådant nyförvärv för ett par år sedan. Och i regel har han väl inte
heller råd till det. Ibland lyckas
han komma över ett begagnat
exemplar hos en skrothandlare, vilket han med mycken möda sätter
i stånd. Till följd av dessa restriktioner är böndernas traktorbestånd, tillsammans omkring 3.500,
till största delen av förkrigsmodell.
Vissa år har restriktionerna fått
till följd, att en stor del av den
inhemska lantbruksmaskinproduktionen förblivit osåld, medan en
del importerade maskinerna fått
kvarstanna i packlårarna, i brist
på efterfrågan.
I en skrift från år 1961 omtalas,
i ett f. ö. ganska skrytsamt sammanhang, att ”jord i Brasilien,
Förenade arabrepubliken och Burma plöjes med jugoslaviska traktorer”. Samtidigt förmenas landets
egna bönder rätten att köpa och
bruka dessa maskiner. Detta kan
man kalla planhushållning i sin
prydno!
Monopol
Böndernas inköpsmöjligheter är
sålunda starkt beskurna. Detsamma kan sägas, när det gäller försäljningen av deras produkter. De
kooperativa föreningarna har praktiskt taget monopol på uppköpen
och bestämmer själv priserna. Endast under förutsättning att bonden bor i närheten av en stad eller
ett större samhälle har han någon
valfrihet. Han kan då sälja direkt
till konsumenten på stadens marknadsplats. De statsgaranterade priserna, som den socialiserade sektorn åtnjuter, är emellertid icke
tillämpliga på hans produkter.
överhuvud taget har priserna på
jordbruksprodukter kommit på efterkälken i jämförelse med priserna på varor, som bönderna behöver
köpa.
För otaliga bönder är likväl
marknadsplatsen i närmaste tätort
den viktigaste saluplatsen. Detta
förklarar de lämmeltåg av hästeller oxförspända fordon och klövjade hästar och åsnor i närheten av
tätorterna, som man inte kan undgå att stöta på, när man färdas på
de jugoslaviska vägarna. I många
trakter skickar nästan varje bondehushåll en eller två familjemedlemmar till marknaden i närmaste
stad varje vecka året runt. De
flesta produkterna saluföras i små
kvantiteter. En bonde kan fara miltals med en liten last av ved, grönsaker, frukt, en kruka ost, en korg
ägg eller några levande höns. En
svensk iakttagare kan inte undgå
285
att reflektera över, vilket oerhört
slöseri med tid och arbetskraft,
som denna tingens ordning innebär.
Under min vistelse i Belgrad i
höstas fick jag en påtaglig illustration till systemets avigsidor. Efter
en bussfärd i landsorten var jag till
fots på väg till en hållplats för resa
till bostaden i en av förstäderna.
Jag passerade förbi ett salutorg,
där bönderna brukar sälja sina
produkter. I skymningen såg jag
en del korgar på ett av borden.
Detta gav mig anledning att titta
närmare efter. Jag såg då ett gammalt par, av allt att döma bondfolk, som hade slagit sig ner på
marken, kvinnan under bordet med
korgarna och mannen vid sidan
om. De hade tydligen kommit till
staden redan på kvällen, för att
vara säkra på att vara på plats, när
affärerna börjar tidigt följande
morgon. Och säkerligen hade de
inte råd att skaffa nattlogi under
tak. Efteråt fick jag bekräftelse på,
att min iakttagelse ingalunda hörde
till undantagen. Det är ingen sinekur att vara bonde i Jugoslavien.
Under rundresan hade jag talrika tillfällen att konstatera den
diskriminerande prissättningen på
böndernas saluprodukter. Jag inskränker mig till att relatera ett
par exempel. J ag besökte bl. a. ett
antal mejerier i skilda delar av
landet. I sju mejerier av åtta, i
vilka jag erhöll närmare inblick i
tillämpad avräkningspraxis, betalades mjölk levererad av bönderna
286
med ett lägre pris än mjölk levererad av de statliga jordbruken. I
det åttonde, beläget i närheten av
den ungerska gränsen, uppgavs att
man inte gjorde någon åtskillnad
med hänsyn till ursprunget. De
andra sju mejerierna tillämpade
olika metoder för prisdifferentieringen, samtliga med det gemensamma syftet, att bönderna skulle
ha sämre betalt för sin mjölk. Prisdifferenserna höll sig inom vida
gränser. I det för bönderna mest
ogynnsamma fallet betalades ”bondemjölken” med ett inte mindre än
65 % lägre pris, än det som betalades för den ”statliga” mjölken. I
det mejeri, där prisrelationen var
minst ogynnsam för bönderna, var
skillnaden 11 %.
Det andra exemplet hämtar jag
från en by i södra Dalmatien, där
jag besökte ett par bönder i ett känt
vinodlardistrikt. De omtalade, att
den kooperativa föreningen i trakten betalade 30 dinarer pr kg för
blå druvor och 15 dinarer för gröna
(l dinar = ca O,72 öre). Med så-
dana priser kan det knappast vara
någon lysande affär att vara vinodlande bonde i detta land.
Ekonomiska bekymmer
Som synes är inkomstmöjligheterna för bönderna starkt beskurna. Deras utgifter är emellertid
höga. Detta gäller alldeles särskilt
ifråga om skatterna. Dessa synas
vara avvägda så, att de effektivt
skall hindra all förmögenhetsbildning. Inkomstskatten till staten bestämmes enligt en stark progressiv
skala. År 1963 utgick den med 10 %
på en inkomst intill 50.000 dinarer
och med inte mindre än 40 % på
inkomster över 800.000 dinarer.
Med en sådan skatteskala är ju
möjligheterna till nämnvärd förmögenhetsbildning praktiskt taget
obefintliga.
Under samtal med ett par bönder, far och son, i en by i Vojvodina fick j ag del av deras ekonomiska bekymmer. Fadern, som var
73 år gammal, talade om att han
ända till sommaren 1945 hade omkring 100 hektar jord. Nu har han
inte mer. än fem hektar kvar. Allt
det andra hade staten lagt beslag
på utan ersättning. Han var nu
tvingad att arbeta, så länge han
orkade. Någon folkpension existerar enligt hans uppgift inte för
jugoslaviska bönder. Av den lilla
inkomst, han lyckas skrapa ihop
på sina fem hektar, måste han betala mer än 200.000 dinarer i
skatt, medan sonen, som hade ett
något större jordbruk, måste punga
ut med 280.000 dinarer.
Någon ljusning i den jugoslaviske bondens situation är icke
skönjbar. Regimens önskan att stimulera den socialiserade sektorn
av jordbruket synes f. n. vara
starkare än någonsin och som vanligt torde det bli bönderna, som får
sitta emellan. Under sådana förhållanden är det inte förvånande, om
många bönder tappar lusten att
arbeta vid jorden och överger sina
gårdar eller länmar dem att skötas
av kvinnor och gamlingar. Växande bondeskaror önskar nu avyttra
sin jord; den socialiserade sektorn
kommer då in i bilden, eftersom
den har prioritet vid inköp. I själva
verket har jord erbjudits denna
sektor i större omfattning, än den
förmått inköpa, trots att den beviljats högst betydande bankkrediter
för ändamålet.
Ännu hälften
Denna utveckling har givetvis
medfört en stark minskning av
bondebefolkningens storlek. Från
75 % av landets hela befolkning
omkring mitten av 1940-talet beräknades den ha sjunkit till något
över 50 % år 1962. Och minskningen fortsätter. Med sina 50 %
är dock bondebefolkningen fortfarande landets största befolkningsgrupp. ~Ien dess inflytande står i
omvänd proportion till numerären.
För bönderna existerar exempelvis
287
ingen frihet att organisera sig politiskt för att formulera sina mål
eller för att försvara sina intressen. I dagens Jugoslavien är intet
parti utom det kommunistiska tilllåtet och i det partiet är böndernas
röst betydelselös. Det enda verktyg, som återstår för dem, är det
passiva motståndet. Bonden har
blivit strykpojken i efterkrigstidens Jugoslavien.
En västeuropeisk observatör har
välgrundad anledning att se med
skepsis på utsikterna för Jugoslaviens jordbruk, så länge flertalet
av näringens utövare diskrimineras och tvingas att leva i ofrihet.
En långtgående liberalisering och
en generösare inställning från
myndigheternas sida synes vara
nödvändigt, om jordbruket i detta
Balkanhalvöns största och folkrikaste land skall nå en utveckling,
som svarar mot dess naturliga förutsättningar.