Print Friendly, PDF & Email

Bohman 2020: Konstitution med skydd för minoriteter

Av Krister Thelin | 25 september 2020



Gösta Bohman valdes till partiordförande för Moderaterna i en konstitutionell brytningstid. Två kammare blev en och en ny regeringsform författades. Hans agerande i de förhandlingarna bör vägleda partiet ännu, skriver Krister Thelin.

Gösta Bohman valdes till ordförande för Moderata Samlingspartiet (partiet hade bytt namn från Högerpartiet 1969)  i november 1970. Åren runt decennieskiftet var en konstitutionell brytningstid för Sverige. Tvåkammarriksdagen ersattes 1971 av en enkammarriksdag. Den förändringen var ett led i en författningsreform som ledde fram till 1974 års regeringsform.[1]

Bakgrunden till behovet av författningsreform var att avståndet mellan 1809 års regeringsform och den parlamentariska praktiken hade blivit för stort. 1809 års regeringsform vilade på en uttalad maktdelningsfilosofi: tre statsmakter balanserade varandra, den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Vid tiden för sin gravsättning 1974 var 1809 års regeringsform den näst den amerikanska författningen världens då i kraft  äldsta konstitution. Montesquieus konstitutionella maktdelningsfilosofi var ett resultat av de krafter som också ledde till franska revolution 1789, men den kom alltså först till praktisk tillämpning på andra sidan Atlanten, där den amerikanska revolutionen, självständighetsförklaringen 1776 och US Constitution 1789 återexporterade idéerna till Europa.

I svensk tappning var den verkställande makten monarken, Kungl. Maj:t, i vars namn också den tredje statsmakten, domstolarna, dömde. Domstolarna var den svagaste av statsmakterna ( domarna såg sig nog i första hand som Kungl. Maj:ts ämbetsmän) och kraftfältet fanns i relationen mellan Riksdagen, den lagstiftande makten, och Kungl. Maj:t.

År 1865 avskaffades ståndsriksdagen och ersattes med ett tvåkammarsystem.

Allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren genomfördes 1909.

Under trycket av den våg av revolutioner som skakade Europa vid slutet av första världskriget beslutade riksdagen om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män 1919. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

År 1917 ledde kraftmätning mellan Riksdag och Kungl. Maj:t till att den senare fick vika sig. Frågan gällde om Kungl. Maj:t skulle tvingas acceptera en regering stödd på parlamentet. Efter andrakammarvalet 1917 bildade liberalerna och socialdemokraterna en regering tillsammans. Detta var mot kungens vilja. Liberalernas ledare Nils Edén blev statsminister. Socialdemokraten Hjalmar Branting blev finansminister. Det stod klart och tydligt att kungen inte längre kunde påverka regeringsbildningen. 1917 räknas därför som året för parlamentarismens genombrott i vårt land.

1809 års regeringsform förblev dock oförändrad, inklusive den formella makt som tillkom Kungl. Maj:t. Efter andra världskrigets slut framstod demokrati som en obesegrad överideologi. [2]Trots den framryckning som skett vad gäller allmän rösträtt sedan första världskriget var den demokratiska övertygelsen inte uppenbar, särskilt inte i konservativa kretsar. 1909 års uppgörelse om rösträtten, under en konservativ regering med amiralen Lindman som statsminister, innebar också att vi övergick från ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar ( den ordning som bl.a tillämpas i Storbritannien och USA) till vår nuvarande ordning med ett proportionellt valsystem. Syftet med denna omläggning var – ur konservativ synvinkel- att dämpa det befarade inflödet av  socialdemokratiska ledamöter i andra kammaren, som skulle följa på kombinationen av allmän rösträtt och majoritetsval i enmansvalkretsar. Locktonerna från kontinenten från de fascistiska och nazistiska rörelserna på 30-talet fick aldrig något större genomslag i svenska val, men i vida borgerliga kretsar var den gamla beundran för Tyskland uppenbar. I ljuset av det tyska enandet, sedan Frankrike besegrats 1871, bytte Sverige fot från fransk till tysk förebild, något som var tydligt under första världskriget, då Gustav V, inte minst genom sin gemål Drottning Viktoria, var  klart tyskorienterad- och så som monarken, så också överklassen. Denna beundran för Tyskland, inte minst inom militära kretsar, slog igenom också under 30- & 40-talet, ända till krigslyckan vände. [3]Historikern Sverker Oredsson i Lund har myntat beteckningen ”El Alamein-demokrater” för de många i Sverige som  först sent  1942-1943 såg det demokratiska ljuset. På den socialistiska kanten gav Stalins roll som allierad med USA och Storbritannien och segrarmakt draghjälp åt inhemska kommunister, vilka i Sverige varit ett pålitligt parlamentariskt stöd år socialdemokratin. Den socialistiska uppenbarelsen kom först 1989 när Berlinmuren och kommunismen i öst kollapsade. Vår hållning under andra världskriget [4] och förmenta neutralitetspolitik därefter har inte bara skapat våra moderna sekulära helgon Dag Hammarskiöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte utan också grundlagt vårt intensiva FN-kramande och vår kompensatoriska självbild som Humanitär Stormakt.

Det är mot denna bakgrundsskiss som författningsarbetet skall ses vid tiden för Bohmans axlande av rollen som ordförande för Moderaterna 1970. Han satt då i första kammaren. På sommaren 1971 nåddes en avgörande punkt i det författningsarbete, som nystartat 1966, genom den sk Torekovkompromissen. På hotell Kategatt i Torekov slöts i augusti mellan grundlagsberedningens fyra företrädare [5]den uppgörelse som räddade kvar monarkin men till priset av att statschefens roll blev enbart ceremoniell. Palme kunde belåtet konstatera, att kungamakten reducerats till en ”plym” (underförstått, som närhelst kunde klippas av)

Den nya regeringsformen, som helt utmönstrade maktdelningstanken och vilar på folksuveränitet, antogs 1974 och gäller från 1975. Kritik fanns redan från början mot att den saknade rättighetsskydd. Den enskilde stod utan konstitutionella rättigheter, majoritetens primat gällde och minoriteten hade att foga sig. All offentlig makt utgår från folket med Riksdagen som folkets främsta företrädare. [6]

För Bohman var den enskildes väl, frihet och rättsstat grundläggande begrepp: land skall med lag byggas och överhetens makt begränsas[7]. Den nya regeringsformen innehöll mycket lite av detta.

Tidigt 1970-tal innehöll livliga diskussioner  gällande grundlagsskydd av fri- och rättigheter. De två huvudlinjerna kan sägas ha varit dels moderaternas och folkpartiets önskan att en del fri- och rättigheter endast skulle kunna inskränkas genom kvalificerad majoritet samt att lagprövningsrätten skulle skrivas in i RF, dels den socialdemokratiska ståndpunkten, vilken motsatte sig detta och som motvikt härtill ville införa målsättningsstadganden om ekonomiska och sociala fri- och rättigheter.

När 1974 års RF antogs var 2 kap. en kompromiss som innehöll visst skydd för fri- och rättigheter, men de kunde till stor del ändras genom vanlig lag.[8]  De borgerliga regeringarna 1976-1982, i vilka Bohman ingick som statsråd i de flesta, drev frågan om utveckling av rättighetsskyddet.Vid revisionen av RF år 1976 utökades antalet orubbliga, även kallade absoluta, fri- och rättigheter och restriktioner för hur övriga fri- och rättigheter fick begränsas infördes. År 1979  skrevs lagprövningsrätten in i RF. Den innebär en judiciell kontroll genom att domstol kan sätta åt sidan underordnad lag till förmån för överordnad, dock innebar kravet att det endast fick ske om saken var ”uppenbart” ett praktiskt hinder i tillämpningen. Ett återkommande tvistefrö under 70- och 80-talen var också frågan om Europakonventionens ställning. Sverige var som stat bundet av den, men den kunde inte åberopas i svenska domstolar, då den inte var gällande rätt. En serie med för Sverige negativa avgöranden i Europadomstolen i Strasbourg accentuerade denna brist, en domstol som av Palme avfärdades med ”Petréns lekstuga” med hänvisning till regeringsrådet Petrén som med växande stöd drev frågan i debatten.

Den stora förändringen kom i och med Sveriges medlemskap i EU 1994. Socialdemokratins motstånd  mot att göra Europakonventionen till  svensk rätt bröts, eftersom den insåg att medlemskapet ( med EUs rättighetsstadga som del av gemenskapsrätten) innebar att Europakonvention skulle komma in ”bakvägen” genom EU-rätten. Under Bohmans svärson som statsminister fick vi således Europakonventionen som en del av svensk rätt fr.o.m 1995, vilket var ett stort steg för det konstitutionella rättighetsskyddet. Arbetet med rättighetsskyddet har fortsatt därefter, något som Bohman, som avled 1997, dessvärre inte fick uppleva. År 2010 stärktes domstolarnas ställning i RF samtidigt som uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning togs bort. Vi närmar oss nu genom en rad delreformer alltmer en situation då maktdelning åter avspeglas i regeringsformen. [9]

När Bohman föddes 1911 hade steget mot allmän rösträtt och demokrati tagits två år tidigare. Då stod konservativa mot socialdemokrater och liberaler. När Bohman 60 år senare blev ordförande för arvtagaren till amiral Lindmans konservativa parti pågick en annan strid: frågan om vår författning och de konstitutionella rättighetsskyddet. I den striden stod konservativa och liberaler på samma sida mot socialdemokrater. På samma sätt som demokratin som överideologi kom att segra i och med andra världskriget slut förlorade socialister sin ideologiska klangbotten genom kommunismens kollaps för trettio år sedan, vilket banade väg för den svenska medlemskapet i EU och en förstärkning av synen på rättighetsskyddet. Den svenska regeringsformen vilar alltjämt på folksuveränitet som grundprincip, men delreformer har förstärkt inslaget av maktdelning. Det tog nästan 60 år att avhjälpa det gap som parlamentarismens genombrott 1917 skapat gentemot 1809 års regeringsform. Nu har vi ett annat gap: 1974 års regeringsform, som formellt vilande på folksuveränitet ( samma grundsyn som i de folkdemokratier vilka i Europa gick i graven med kommunismens fall) är ensam i sin uttryckliga avsaknad av formellt erkännande av maktdelning, något som den senare utvecklingen och delreformerna gjort påtaglig; vår regeringsform är i det hänseendet en arktefakt i EU.  Må det inte ta  60 år att avhjälpa det. Det hade inte Bohman, som genom sitt tal i Uppsala 1980 gav liberalkonservatismen [10]ett ansikten, alls tyckt om. Moderaterna har här ett arv att förvalta och en uppgift att utföra: stärk det konstitutionella rättighetsskyddet, domstolarna och rättsstaten. Bohman har visat vägen.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike.

[1] Redan år 1954 tillsattes en författningsutredning för delreformer, men när utredningen nio år senare lade fram sitt betänkande (SOU 1963:16-18) kunde riksdagen inte enas om ett beslut. I stället beslutades det att grundlagarna helt skulle skrivas om. En ny utredning tillsattes 1966, och genom SOU 1972:15 lades ett förslag om en ny regeringsform och ny riksdagsordning fram.

[2] Herbert Tingsten som chefredaktör för Dagens Nyheter drev på början av 50-talet tesen om ”ideologiernas död”. Jfr Fukuyamas ”Historiens död” när den liberala demokratin syntes oövervinneligt ha segrat när kommunismen föll 1990.

[3] En skärva som tidsdokument ges i Per Svenssons bok (2006) Han som aldrig fick bli kung : berättelsen om Carl XVI Gustafs pappa

[4] En engagerad skildring ges av Maria-Pia Boëthius i Heder och Samvete (1991)

[5] Bertil Fiskesjö (c),Allan Hernelius (m), Valter Åman (s) och Birger Lundström (fp)

[6] 1 kap 1 och 4 §§ RF. Genom ett JOs yttrande under remissbehandling en räddades en bugning åt rättsstaten genom att det i tredje stycket i 1 § lades till: ”Den offentliga makten utövas under lagarna”

[7] En glimt ges i dessa citat: https://sv.wikiquote.org/wiki/Gösta_Bohman

[8] Se Joakim Nergelius, Konstitutionellt rättighetsskydd (1996)

[9] Sittande grundlagsutredning kan ta ytterligare steg i den riktningen, se https://www.regeringen.se/4915d2/contentassets/2399f42ba83d48f4ad2e5ebb3ddb0e21/forstarkt-skydd-for-demokratin-och-domstolarnas-oberoende-dir-2020-11.pdf

[10] https://www.svensktidskrift.se/liberalkonservatism-ett-historiskt-arv/

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019