Print Friendly, PDF & Email

Bohman 2020: Den nya individualismen

Av Tove Lifvendahl | 16 oktober 2020



Många med kollektivistisk instinkt försöker ofta hävda att individualismen inte kan rymma värden som solidaritet eller gemenskap. Det är en vanföreställning. Samhällsutvecklingen visar motsatsen. Ju mer utrymme för människor att vara individer, desto fler frivilliga gemenskaper skapas, skriver Tove Lifvendahl i vår serie om Gösta Bohmans idéarv.

De är granna som smällkarameller i bokhyllan. På bokhandeln kan man till sig själv eller någon annan köpa läckert utformade böcker med samlade aforismer. En lilafärgad med pärlemorskimrande silvertryck syns: “Du är unik”.

På omslaget står det: “Ibland är det lätt att glömma bort vad det är som gör oss speciella. Den här lilla boken med upplyftande citat fokuserar på sådant som får dig att glittra och lysa som en stjärna. Du är unik, det finns ingen som du!” Sett till det läsarlöftet känns 79 kronor som ett överkomligt pris.

Men är påståendet att det är “lätt att glömma bort vad det är som gör oss speciella” verkligen sant? För som det visar sig i den ofta åkallade globala undersökningen World Values Survey, sticker Sverige ut från resten av världen på en karta där Y-axeln mäter traditionella värderingar där religiösa föreställningar och respekt för auktoriteter hamnar långt ned och sekulära, rationella värderingar hamnar högre upp på skalan. X-axeln anger synen på livet från ren överlevnad till livskvalitet, tillit och självförverkligande. Ju längre till höger ett land placerar sig, desto viktigare är individens frihet. Och när man lägger ut alla länder på kartan återfinner man Sverige lite för sig själv uppe i högra hörnet. En unik position.

Vi tycks alltså vara en samhällskultur som präglas av sekulära och rationella värderingar och ett stort tillerkännande av individens frihet. Det behöver förstås inte innebära att individerna kommer ihåg vad som gör dem så speciella. Och – vilket är grundpremissen när vi talar om alla samhällsfenomen – Sverige är inte ett land, utan många olika, beroende på vem som upplever det. Framväxten av så kallade parallellsamhällen och dithörande konkurrerande våldsstrukturer utgår från att det varit möjligt att skapa tämligen slutna system inom ramen för det svenska samhället.

Men stora delar av vårt samhälle har utan tvekan och med tiden fått en tydligare artikulation av budskapet “du är unik”. På arbetsmarknaden har det skett genom övergången från taylorismens löpande band och en allt större bredd och specialisering. Ett samtal med en möbeltillverkare i Norrland illustrerade tydligt skiftet som märks på många håll från formella kvalifikationer till reella kompetenser. “Man behöver inte kunna så mycket om trähantering, den kunskapen kan vi ge dem, om hur maskinerna fungerar. Det räcker om man har vanligt gymnasium bakom sig. Det viktiga, som vi tittar efter, är hur man är som person och fungerar i grupp.”

Det ökade utbudet i tillvaron – över hela linjen – mat, kläder och andra konsumtionsvaror, inredning, sport och rörelse, resor och boende, ger obegränsade möjligheter för individen att artikulera sig själv. Våra konsumtionsmönster används för att markera identitet.

Ett ord som myntades på 1970-talet var konsumism. Det var en (kritisk) beskrivning av västvärldens inställning att konsumtion gjorde människan lycklig. Fast det gör den ju, utifrån individens egen inställning. För även den som klagar över andras onödiga konsumtion, inte sällan åtföljt av illa dolt självberöm över ett uppfattat moraliskt mer högstående val, blir lycklig på sin fason eftersom det medför känslan att vara överlägsen andra. Och det är ett lika medvetet val att köpa slitstarka vandringskängor, torrvaror, trangiakök och tält för att tillbringa semestern på vandring i fjällvärlden, som att lägga samma mängd pengar på en efterlängtad charterresa till en strandfilt i Spanien. Att fler vill komma ifrån konsumtionen som kallats “slit och släng” har gjort att marknaden för återbruk – återvunna plagg, ting och material – har kommit för att stanna, numera med en lika stor skiktning i pris och status som på den för nyproducerat.

På utbudssidan finns en stor medvetenhet om individens behov av att manifestera sin identitet genom konsumtionen. Producenter av allsköns produkter och tjänster betonar ofta sådant som erbjuder individen ett moraliskt mervärde. Om du äter/dricker/klär dig i/reser med detta, blir du en bättre person. Nutidens skolkökschefer och kommunledningar har fått hantera det faktum att eleverna vill vara individer i skolmatsalen. Det är inte längre ett kollektiv som ska utfordras, utan en mängd identitetsmässigt, politiskt och etiskt kännande individer vars önskemål uttrycks vara av stor vikt för dem. Till oförställd oförståelse från somliga som betraktar sådana preferenser som tecken på bortskämdhet.

*

För individen i den lilla världen, de nära relationerna, har en stor del av det politiska projektet i Sverige syftat till att göra individen oberoende – för vänster har det handlat om att frigöra individen från familjen och från höger har projektet snarare handlat om frihet från staten. Detta har skett parallellt med och påverkat av en allt större tolerans för olika familjebildningar och livssituationer. Möjligheterna att leva på olika sätt utan risk för att behöva betala ett alltför högt socialt pris, skapat utrymme för individuella livsval. Det har hänt mycket sedan kvinnorna fick ta tåget till storstaden och föda sitt “oäkta” barn i hemlighet till de stjärnfamiljer, surrogatmödraskap, ensamadoptioner och homoäktenskap som nu är allt mer accepterad normalitet.

I majoritetssamhället, det vill säga. Där är normen att människor lever på olika sätt och toleransen generellt för livsstilar, bakgrund, livsresor, kulturer, religionstillhörighet är bättre än tidigare. Men som vi numera har omfattande kunskap om, upprätthålls i parallellsamhällen sedvänjor som tidigare har förkastats i Sverige. Upp till en kvarts miljon i Sverige lever idag i den ofrihet som hederskulturer medför. Unga människor är inte fria att förälska sig i vem de vill, och deras handlingsfrihet är kraftigt beskuren i en tillvaro där både psykiskt och fysiskt våld utövas av de allra närmaste. Men det som också pågår, i det kraftfält som integrationen kan utgöra, är en mängd frigörelseprocesser för människor som stegvis och, i de flesta fall, oåterkalleligt, erövrar makten över sitt eget liv, och som i Sverige funnit frihet som de i sitt hemland förvägrades.

Sett till utvecklingen över tid har många viktiga tabun försvunnit som har stått i vägen för frigörelse och utveckling. I den yngre generationen är det inte skamligt att söka hjälp för psykisk ohälsa på sätt som tidigare generationer knappt vågat viska om. Fler är öppna för att möta sig själv, och ett stycke från den färgglada presentbokshyllan i bokhandeln finns sektionen med böckerna som pryds av gräs, stenar, vatten och pastellfärger, litteratur om andligt sökande, meditation, yoga och annan hälsovårdande verksamhet. Att själen såväl som kroppen kan behöva omsorg är mer accepterat, vilket är en befrielse.

Med all utveckling kommer också alla avarter, överdrifter och vantolkningar. Generationerna som bygger en del av sin identitet i sociala medier vet inte alltid hur verktygen ska hanteras för att inte ta ägarskapet över tillvaron. De som likt Dorian Gray låter sig förtäras av sin egen spegelbild där den reflekteras från de sociala mediernas skärmar är förstås att beklaga – och i det fall det rör sig om barn, för den närmaste omgivningen att varsamt leda rätt. Krönikörer som tryfferar varannan mening med ordet “jag” är en plåga, men går sonika att negligera. Men detta är bara nutida illustrationer på villkoren för all mänsklig utveckling: snart förutsättningarna ändras måste människan orientera sig och hitta balans och botten i det nya. Över livets olika cykler, men också som art på jorden och över tid och genom utveckling.

Är barnen mer vilsna idag? Mer oroade och stressade över vad som ska komma? En sådan fråga kan besvaras med nej utifrån insikten att de yngre saknar referensramar till dåtiden, liksom de äldre alltid har saknat given auktoritet och kännedom på områden där nytt växer fram. Och så är vi ju… individer. Somliga kan vila tryggt i att det kommer att ordna sig medan andra oroar sig för hur det ska bli. Den stora fallgropen är att ta sina egna upplevelser som utgångspunkt för hur andra upplever det.

I nätets oändliga värld finns både vägar till utveckling och återvändsgränder. Gemenskaper som kan förlösa och utveckla, men också sådana som kan skada och vingklippa. Och vi är som mänsklighet mer kunniga och informerade än någonsin förr om hur andra människors livsbetingelser ser ut på andra platser, och i andra samhällen.

*

Allt detta som sker – den brokiga, färgrika och oordnade samhällsutvecklingen – är ingen slump. Det är inte politikernas verk, utan den gradvis friare människans. När hon får mer utrymme att vara just unik, skapas en större mångfald i hela samhället. Men utvecklingen hade haft svårare utan insiktsfulla politiker som insett värdet av att människan har utrymme att vara individ.

Rätten och möjligheten för varje människa att se sig själv och av andra betraktas som en individ, hennes frihet att själv definiera vem hon är och sina livsval – det är politikens uppgift att röja hinder för.

Gösta Bohman lanserade 1974 två begrepp: den nya otryggheten och den nya individualismen. Det förra var en beskrivning av upplevelsen av en alltför omfattande välfärdsstat där medborgaren, om än upplyst, modern, kritisk och medveten, hade blivit så omhuldad av staten att det individuella handlingsutrymmet hade minskat. Det gjorde människan mer otrygg eftersom hennes självtillit och känsla att kunna stå på egna ben hade minskat. Trots att staten bara expanderade blev den kollektivistiska politiken i sin utbredning både otillräcklig och otrygg.

Som motvikt framhölls det som skulle bli Moderaternas projekt, den nya individualismen, som syftade till “att vidga den enskilde medborgarens oberoende, möjlighet till eget ansvarstagande och till inflytande över sin och sina närmastes situation och miljö”.

Valet att skapa en politisk -ism i striden för individens rätt att hävda sin frihet gentemot staten var kommunikationsmässigt framgångsrik men var också viktig som intern tankefigur. Kanske var det nödvändigt för att kunna hjälpa politiken att förhålla sig till en fråga som i grunden är mer existentiell och filosofisk, än politisk. Det är ju så lätt för politiker att övertolka sitt ansvar och förledas tro att hen vet bättre än medborgaren hur livet bör läggas tillrätta.

Men den politiker som tar individualismen till sig får sannolikt svårare att betrakta medborgarna som “folket” eller hemfalla åt grupptänkande. Kanske blir det enklare att minnas att människan är ett mål sig, inte ett medel.

*

Men individens rätt att själv definiera och forma sitt liv möter återkommande motstånd, i olika skepnader. Frågan om oberoende, ansvarstagande och inflytande, såsom den artikulerades av Bohman på 1970-talet är alltjämt politiskt omtvistad, inte minst i den pågående striden om friskolor. Motståndarna vill kringskära möjligheterna till alternativ, och Widar Andersson, tidigare S-politiker och idag chefredaktör och ansvarig utgivare för Folkbladet, förklarade i boken ”Berättelser: verkligheter och möjligheter och sociala entreprenörer” (2001) varför:

”I grunden finns en konflikt om vad som är demokratins fundament. Det är faktiskt inte så ovanligt att man i de politiska partierna betraktar församlingarna av valda politiker som demokratins kärna. Har man det synsättet förvånar ju inte upprördheten över friskolor, egenmakt och självförvaltning. När medborgarna gör saker och ting själva, väljer mellan olika skolor och sjukhus och skapar sina egna rehabiliteringar, kan det ju från detta perspektiv uppfattas som odemokratiskt.”

Individernas egna viljor blir med dessa glasögon inte bara ett uttryck för fri vilja och mångfald, utan betraktas i förlängningen som ett hot mot den demokratiska samhällsmodellen.

På tal om hot mot demokratin är den pågående debatten om det identitetspolitiska synsättet är helt avgörande för vilket utrymme individer ska ha i samhället. Mot individualismen står tron på att kollektiv trumfar individ. Att arv är viktigare än miljö. Att arvsynden existerar. De som ansluter sig till identitetspolitikens tankegods vill få oss att tro att det sitter i könet. Eller i den etniska tillhörigheten. Att oavsett våra erfarenheter och våra kunskaper, är yttre sorteringsfaktorer ändå det som definierar oss individer tillräckligt mycket för att legitimera grava övergrepp på samhälleliga grundstenar som individens rätt att inte bli diskriminerad och äganderätten.

Genom att inta en förment offerposition bidrar förespråkarna av kvotering, särbehandling och representation baserad på etnicitet, kön eller andra yttre sorteringsfaktorer också till att vidmakthålla sådana fängelser som individer själva kan bära på, och som hämmar dem i deras utveckling.

Motsatsen till individualism är kollektivism, men Olof Palme valde i polemik med Bohman att göra “individualismen” synonymt med “egoism”, en tankefigur som återkommande görs i vänstern. Den vänsterpolitiska användningen av begreppet individualism har blivit en mädchen für alles. Är det inte “nyliberalismen” är det alldeles säkert “individualismen” som gjort människan olycklig, deprimerad, vilsen, våldsam och hänsynslös gentemot naturen.

Många med kollektivistisk instinkt försöker ofta hävda att individualismen inte kan rymma värden som solidaritet eller gemenskap. Det är en vanföreställning. Samhällsutvecklingen visar motsatsen. Ju mer utrymme för människor att vara individer, desto fler frivilliga gemenskaper skapas.

Vi ingår i oändligt många fler “vi” idag än generationerna någonsin tidigare, och vi har till skillnad från andra däggdjur en förmåga att omfamna gemenskaphetskänslor till många människor. Känslan av samhörighet kan skapas på en sekund, eller långsamt växa fram under år. I sociala medier tas dagligen en mängd initiativ för att uttrycka en åsikt, stödja en god sak eller kanske hjälpa någon att nå ett mål. Oreflekterade mobbar eller blodtörstiga drev uppstår när människor i alltför stor utsträckning låter sig utraderas som individer i kollektivet, och därmed slutar ta ansvar för helheten.

Nutida rörelser som Metoo, Black Lives Matters och den klimataktivism som Greta Thunberg företräder har haft kollektivets motstånd som budskap: vi förändrar tillsammans. Mängden anslutna skapar momentum. Att kraftsamla mot en sak är inget nytt, och i likhet med historiens tidigare massrörelser kännetecknas även nutidens av en enorm genomslagskraft och en uppenbar risk för äggknäckarmentalitet: för den goda saken (som det aldrig finns en enhetlig definition av annat än på en mycket övergripande nivå) kan somliga principer offras. Och även om sådana rörelser behöver galjonsfigurer, dröjer det inte länge förrän kollektivet seglar skutan själv, och där det personliga ansvaret för helheten inte står att finna.

*

Det borgerliga uppdraget nu är lika angeläget som när Gösta Bohman skrev om den nya individualismen för snart 50 år sedan. Det är i grunden samma – att arbeta för att individen får skapa sitt liv och sitt omgivande samhälle – men synfältet behöver bli bredare än vad som krävdes då. Befolkningen är större och mer heterogen, samhället mer mångfacetterat och fienderna till denna frihet utgör en brokigare skara.

Politiken varken kan eller ska befria individen, det är hennes eget val och arbete, men den politiska makten bör återkommande inventera frihetsgraden i de olika sfärer som samhället rymmer – och här kan sociologen Hans L Zetterbergs uppspaltning tjäna som struktur. Vilken frihet och vilket handlingsutrymme har individen i den sfär som staten upprätthåller – i termer av medborgerliga friheter, beskattning och lagar? I religionen – hur fri är hennes rätt att tro eller inte tro? Vilken frihet har hon att skapa kreativt i konsten, söka kunskap inom vetenskapen, utveckla rikedom i näringslivet och bygga etik och forma gemenskaper i civilsamhället?

Det leder till frågan: vilka människor kan skapa och upprätthålla frivilliga gemenskaper? Svaret är: den som är trygg i sig själv, och som kan balansera den frihet hon åtnjuter med förmågan att ta personligt ansvar. Frånvaron av detta tar sig uttryck i dysfunktionella gemenskaper, destruktiva livsval, ojämlika relationer, maktutövning och underkastelse. Tryggheten måste varje individ hitta och äga själv.

Den som vill åstadkomma ett fritt samhälle bör därför inte sträva efter att befria individen från ansvar för samhällets utveckling, utan tvärtom betona det.

I sitt tal “Om demokratin” vid partistämman den 11 november 1990 citerade Gösta Bohman psykologen Martin Seligman:

Värde, kompetens och självkänsla är inte något som man kan få till skänks. De måste förvärvas. Om man erbjuds dem utan motprestation, upphör de att vara värda något och upphör att bidra till individens värdighet. Om vi tar bort hindren, svårigheterna, oron och ansträngningen från barnens och de ungas liv, kan det hända att vi inte längre får se generationer av unga människor som har något av självrespekt, självtillit och egenvärde.

Bohman fann just detta citat vara “den nya individualismens starkaste moraliska fundament. Det är för människovärdets skull som vi kämpar för individen”.

Den insikten behöver bära det borgerliga samhällsbygget även framgent. Utan erkänsla för individen, blir det omöjligt att bygga samhället på ett sådant sätt att hon själv kan erövra sin värdighet. Politikens uppgift är inte att arrangera samhället som ett stort kuddrum, där inga svårigheter eller jobbiga känslor finns. Sådana mål kommer att radera ut möjligheten för människor att uppnå det som bara nås genom egen ansträngning. Självrespekten, självtilliten och egenvärdet kan inte ges av andra, eller fås av staten, utan måste vinnas i samspel med andra, och genom att överkomma och växa över sina egna hinder. Kanske skulle vi kunna kalla det den nya tryggheten?

Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019