Bo Siegbahn; Minnesruna över neutralitetspolitiken


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~~————————————~
BO SIEGBAHN:
Minnesruna över
”neutralitetspolitiken”
Bo Siegbahn gör en genomgång
av de senaste 200 årens utrikes- och säkerhetspolitik och
konstaterar att det vore djupt
ohistoriskt att, som påståtts,
hävda att hela denna period
präglats av ”neutralitetspolitik”
eller ens av neutralitet.
Bo Siegbahn har varit ambassadör.
M
an kan ha olika meningar om
när den svenska ”neutralitetspolitiken” i modern mening inleddes. En sak är dock alldeles klar: den
började inte, som t ex ambassadören
Sverker Åström i en artikel i Svenska
Dagbladet den 14 december 1991 har
sökt hävda, för 200 år sedan och inte, som
han och en del andra författare har på-
stått, ens under Karl XIV Johans tid.
(Ordet var inte ens i sin moderna mening
uppfunnet på den tiden).
Karl Johans utrikespolitik präglades
framför allt av två saker som inte alltid
gick ihop: hans lust att på samma sätt som
under Napoleonkrigen spela en utrikespolitisk roll och av hans medvetenhet om
att Sveriges militära resurser efterhand
blev alltmer otillräckliga.
Det enda exemplet på hans neutralitetsvilja som brukar anföras är då han, inför risken av att ett engelskt-ryskt krig
skulle bryta ut 1834 i Östersjön, utfårdade en neutralitetsförklaring i förhållande
till dessa stater. Denna neutralitet, som
Sverige med ”religiös” iver avsåg att följa
definierade han på följande sätt, vilket
han begärde att dessa stater accepterade:
ryska och engelska handels- såväl som
krigsfartyg skulle fritt få använda sig av
svensk-norska hamnar, med undantag för
några krigshamnar. Sverige skulle fritt
kunna få exportera varor till de krigförande, med undantag för ett begränsat antal
krigscontraband, och detta till alla hamnar utom de som var föremål för en deklarerad och effektiv blockad.
Det kan vara av intresse att nämna att
denna neutralitetsförklaring omedelbart
medförde protester från rysk sida. Friheten att använda sig av svensk-norska hamnar sades vara till fördel endast för eng- 124
elsmännen då ju Ryssland hade egna
hamnar i Östersjön. Det är givet att neutralitetsreglerna inte var så noggrant utformade vid denna tidpunkt, men i stort
sett följdes de. Karl Johans utrikespolitik
varierade dock med konjunkturerna och
hans sinnesstämning. Under många år
spökade hos honom – liksom under hans
efterträdare- hoppet att kunna återvinna
Finland eller att åtminstone slippa ryssarnas närvaro på Åland. Men vid andra tillfållen tog Karl Johans naturliga uppskattning av regimernas legitimitet överhanden, vilket t ex gynnade Ryssland vid det
polska upproret 1830. Vid ett annat tillfåile åter förklarade han inför den engelske ministern att han önskade bevara den
skandinaviska halvön som ”une partie integrale” av Storbritannien.
Trots sin tidigare neutralitetsförklaring
sade Karl Johan inför ett väntat krig mellan Ryssland/England och Frankrike/
Turkiet 1840 till de ryska och engelska
ambassadörerna att han var beredd att
ställa krigsfartyg till de förstnämndas förfogande samt att, för den händelse Frankrike drev fram ett krig, även förena sig
med de allierade. (Något senare när dessa
begärde preciseringar insåg Karl Johan
att han nog gått för långt och förklarade
att han endast menat att han var beredd
att stödja dem moraliskt).
Den flerhundraåriga motsatsställningen mellan Sverige och Danmark hade på
1840-talet ersatts av en skandinavisk
strömning. När den schleswig-holsteinska
frågan genom tysk och österrikisk försorg
blev aktuell genom tyska trupprörelser
förklarade svenska regeringen under
Oscar I:s ledning att man var beredd att
underteckna en överenskommelse med
danska regeringen av innehåll att man
skulle utrusta en militär hjälpkår, av vii
ken 4 000 man skulle överföras till F
och 15 000 man skulle hållas samlade ·
Skåne samt en norsk kår utgöra en reserv
Samtidigt överlämnade man en deklara
tion till regeringen i Berlin där man häv
dade Sveriges oförytterliga rätt att deltag
i avgöranden rörande Norden och att e
angrepp mot Danmark skulle medför
överförande till de danska öarna a
svensk trupp som skulle förena sig me
danska trupper till försvar mot invasion.
Nu ledde situationen inte till svens
krigsdeltagande och i stilleståndsöverens
kommeisen nöjde sig Sverige med att e
svensk truppstyrka ersatte de tyska trup
perna i Schleswig. Förhållandet till Preus
sen förblev dock spänt och vid flera tillfål
len mobiliserade Sverige och hotade me
väpnat ingripande.
När några år senare Europa åter sto
inför en krigsfara – det sedermera så kal
lade Krimkriget 1853- erinrade man si
i Sverige 1834 års neutralitetsdeklaratio
och i samarbete med Danmark upprep
de Sverige med obetydliga ändringar de
na deklaration. Ryssland opponerade si
åter mot innehållet och begärde denn
gång att svenska hamnar skulle stäng
för alla främmande länders krigsfarty
Tsaren begärde också av kung Oscar e
förklaring att svenska vapen ”icke und
några förhållanden skulle användas m
Ryssland”. På det första kravet svara
Sverige att ett begärt förbud var omöjli
att upprätthålla med de begränsa
svenska resurserna och på det andra a
ett sådant löfte var ”oförenligt med neu
raliteten då det skulle innebära enform
allians med en stormakt”.
Att de ryska farhågorna inte var h
oberättigade visades sedermera då en
elska och franska flottstyrkor gemensamt
kryssade runt i Östersjön och efter förmåga brände ryska kustområden, bl a i
Finland, samt bombarderade Bomarsund
från sin bas i Fårösund.
Under Krimkrigets fortgång blev svenska regeringen, särskilt när det fanns risker för att krisskådeplatsen skulle flyttas
från Främre Orienten till Europa, intresserat av ett närmare samarbete med England och Frankrike om ett alliansfördrag.
Enligt regeringsformen hade tidigare utrikespolitikens utformning ansetts vara kungens privilegium.
Från svensk sida begärde man en utfästelse att Åland skulle återgå i svensk ägo
och att Finland skulle lösryckas från Ryssland för att bli självständigt eller ingå i en
personalunion med S:verige. Sverige skulle för sitt deltagande i kriget dessutom erhålla subsidier.
Genom Krimkrigets upphörande slapp
Sverige gå in i kriget utan fick nöja sig med
ett mindre omfattande avtal – den s k
Novembertraktaten. Enligt denna utfäste
sig England och Frankrike att, för den
händelse Ryssland krävde att få svenskt
territorium eller fiskerättigheter eller liknande på svenskt territorum, militärt ingripa till Sveriges förmån.
Under de följande åren var det huvudsakligen de nordiska problemen som åter
upptog utrikespolitikens intresse. Men
Karl XV, som upptog sin faders intresse
av att spela en roll i världspolitiken, gjorde åtskilliga uttalanden som innebar risker för Sverige: ”Jag behöver ett krig,
Europa behöver ett krig och ett krig skall
jag ha”.
125
Till hans yviga planer bidrog att han
med vissa förhoppningar kunde se fram
emot att efter den danske kungens, Fredrik VIII, frånfälle, som inte efterlämnade
några arvingar, utses även till dansk konung. Emellertid hade efter hand regeringen och speciellt utrikesministern, börjat få ett stigande inflytande på utrikespolitikens utformning som tidigare enligt
regeringsformen i princip ansetts vara
kungens privilegium.
Vid det fransk-tyska kriget 1870-1871
var Sverige – liksom f ö Danmark –
mycket profranskt men beslöt ändå att
tills vidare inta en neutral hållning, och en
förklaring härom utsändes. Ett privatbrev
från Karl XV, med starkt profranskt innehåll, uppsnappades emellertid av tyskarna och publicerades genom Bismareks
försorg. Vidare klagade tyske ministern
officiellt hos utrikesminister Wallenberg
över den starkt fientliga tonen i en del
svenska tidningar. Wallenbergs beklagande utlöste dock i vida kretsar en stark kritik.
Omprövning av säkerhetspolitiken
Fransk-tyska krigets utgång föranledde
en omprövning-av Sveriges säkerhetspolitik. Betydelsen av en närmare anknytning
till Tyskland blev huvudtanken inte blott i
Oscar II:s säkerhetspolitik utan även i den
svenska regeringens. Vid ett av sina
många besök i detta land talade han om
förhoppningar om ett närmare vapenbrödraskap mellan svenska och tyska
trupper, (enligt en senare kommunike,
utfärdad av utrikesdepartementet nedtonad till att blott avse ”kamratskap”). I
samband med ett besök av kejsar Wilhelm
II förklarade Oscar II att ”Intet skall kunna åtskilja Tyskland och Sverige . . . Jag
126
skall aldrig vända mina vapen mot Tyskland.”
Över huvud präglades senare delen av
1880-talet av en stigande svensk oro över
vårt säkerhetspolitiska läge. Från norsk
sida kunde man konstatera en växande
fientlighet över unionen med Sverige.
Detta föranledde i sin tur stormakterna
att visa ökat intresse för denna utveckling.
På svenskt och även tyskt håll fanns farhågor för att Ryssland skulle bli frestat att
framtränga i Nordnorge för att där skaffa
baser. Detta skulle oroa engelsmännen
som därvid kunde svara med motåtgärder. Detta skulle inte ses med blida ögon
av Tyskland som man fruktade då skulle
vilja sätta sig fast i Sydnorge.
Man oroades i Sverige vidare av den
ryska politiken i Finland.
I nationalistisk anda ökade påtagligt
förryskningssträvandena i Finland. Något
mera underligt är, att en ganska påtaglig
finsk inflyttning till nordligaste Sverige
tolkades som resultat av rysk uppmuntran. Men även utbyggnaden av järnvägsnätet väckte svensk oro. De ryska sågfilarnas stora intresse för Sverige, som dock
kom något senare, bidrog därtill. Då de
ryska arkiven endast i mycket begränsad
omfattning ännu öppnats för forskningen
är det svårt att bilda sig en uppfattning om
hur berättigade de svenska farhågorna
var. Klart är emellertid att Sveriges säkerhetspolitiska läge tedde sig betydligt mer
prekärt än för de statsmän som 80-100
år senare hade att utforma vår försvarspolitik. Det är heller inte så underligt att
många därför såg sig om för att se om det
fanns möjligheter att försäkra sig mot dessa risker.
Under denna tid väcktes för första
gången tanken på att liksom några andra
länder öka vår säkerhet genom att förklara sig ”ständigt neutral”, med eller utan
andra länders erkännande eller garanti.
Först på plats, 1883, var riksdagsmannen
Arnoldson, sedermera mottagare av Nobels fredspris. Bakom hans förslag stod
även en allmänt pacifistisk inställning och
en rädsla för att en planerad förstärkning
av svenska försvaret kunde leda till en
äventyrligare utrikespolitik.
Den ganska påtagliga finska inflyttningen till nordligaste Sverige tolkades som resultat av rysk uppmuntran.
Förslaget föll men redan året därpå
väckte den kände nykterhetskämpen P P
Waldenström ånyo en liknande motion,
denna gång av innehåll att man skulle sö-
ka stormakternas försäkran om stöd för
tanken.
Även denna motion föll men åtföljdes
1899 av en ny motion i samma ämne av
Sven Adolf Hedin. Denna skilde sig i så
måtto från sina föregångare att han var en
varm försvarsvän men dessutom önskade
att alla de skandinaviska länderna skulle
enas om målsättningen.
Betydligt längre att söka säkra Sveriges
säkerhet gick den kände socialdemokraten professor Bengt Lidforss som 1900
föreslog att Sverige skulle söka inträde i
den tyska staten på ungefår sammavillkor
som Bayern.
De olika försöken – både från ansvarigt och mer privat håll – som riktades till
’TYskland i syfte att få en förpliktelse från
detta lands sida att garantera Sverige sä-
kerhet ledde inte till något resultat utan
stupade slutligen på kejsar Wilhelms deklaration att det givetvis stod Sverige fritt
att ansluta sig till trippelalliansen, sedan
han dock sökt åstadkomma ett neutralitetsavtal mellan ett flertal länder.
När däremot Ryssland som ända sedan
1860-talet visat ett påtagligt intresse för
mare ciausum”Östersjön ett fredens hav”
föreslog en pakt mellan Ryssland, Tyskland och Sverige, visade sig Tyskland positivt. Meningen var att pakten även skulle
Sveriges säkerhetspolitiska läge tedde sigbetydligtmerprekärtpå 1880-
talet än för de statsmän som
80-100 år senare hade att utforma
vårförsvarspolitik.
innehålla en artlkei som avskaffade förpliktelsen för Ryssland att inte befästa
Alandsöama. Saken föredrogs i svensk
allmän regeringskonselj i närvaro av bl a
kronprins Gustaf och Arvid Lindman.
Alla var medvetna om frågans betydelse:
den gällde om Sverige i längden hade
möjlighet att stå isolerat. Ingen hävdade
att alliansfrihet i framtiden kunde vara en
tillfredsställande garanti för Sveriges sä-
kerhet, men man beslöt, trots flera statsråds positiva inställning, att uppskjuta
ställningstagandet. De följande förhandlingama ledde så småningom 1908 till att
en Östersjötraktat undertecknades som
innehöll en ömsesidig garanti om medlemmamas integritet och utfästelse att
undersöka vad de gemensamt kunde göra
i händelse någon utsattes för angrepp.
Vi närmar oss nu första världskriget.
–…….–~~ – – –
127
Första världskriget
I en skrivelse från tyske generalstabschefen Helmuth von Moltke till tyska utrikesministeriet nämnde han vissa åtgärder
som från rysk sida vidtagits och som
kanske vore intressanta för Sverige att få
del av. skrivelsen resulterade i ett tyskt
förslag om att generalstabscheferna i de
båda länderna skulle träffas för att diskutera det ”effektivaste sättet för en eventuell samverkan i händelse av ett angrepp
på Sverigefrån öster”. Lindman ställde sig
tveksam men slutligen beslöts att generalstabschefen Bildt 1910 skulle oförbindligt
få samtala med von Moltke. Från rysk och
engelsk sida uttalades farhågor för att
samtalen var början till en svensk uppslutning på tysk sida.
. Vid krigets utbrott mellan till en början
Österrike-Ungern och Serbien utfärdade
svenska regeringen en neutralitetsförklaring. Vad däremot gäller krigets utvidgning till Tyskland, England och Ryssland
förklarade svenske utrikesministern för
deras ministrar i Stockholm, att Englands
inträde i kriget troligen skulle tvinga med
även Sverige, vilket dessa tolkade som
uppslutning på tysk sida. Det kan noteras
att liknande teknik kom till användning i
förhållande till Italien och Rumänien. I
båda fallen sades att deras ingripande i
kriget troligen skulle resultera i svensk
uppslutning på tysk sida.
Dessa uttalanden visade sig dock endast vara en lek med elden och Sverige
lyckades i stort sett bevara en neutralitet
som stod i överensstämmelse med de några år dessförinnan träffade Haagöverenskommelserna.
Men flera brott begicks (till Tysklands
fördel). Bl a upprättades på tysk begäran
minspärrar i södra delen av Öresund, den
\
l
128
s k Kogrundsrännan, vilket tillsammans
med motsvarande danska åtgärder korkade till Östersjön för engelsk sjöfart.
Vidare accepterade Sverige att låta tyskarna använda sig av det svenska telegrafnätet för alla sina transatlantiska
meddelanden i chiffer, vilket var en betydande fördel och vid dess upptäckt resulterade i den s k Luxburgaffären som beredde Sverige betydande bekymmer.
Efter kriget skapades Nationernas
Förbund, enligt vars stadgar medlemmarna var skyldiga att med olika medel automatiskt ingripa med olika sanktioner mot
en part som begick brott mot stadgan. Då
konsekvensen var att Sverige principiellt
skulle vara tvunget att vid anslutning uppge sin neutrala inställning var meningarna
mycket delade i frågan. Men så småningom vann anhängarna av denna ”den kollektiva säkerhetens princip” seger och
Sverige blev en trogen medlem.
Troheten varade dock icke länge. Redan i slutet av 30-talet förklarade Sverige
att då genom olika händelser det numera
stod klart att NF inte var berett att i varje
situation tillämpa sina krav på kollektiv
säkerhet förbehöll sig även Sverige rätten
att själv bedöma om man skulle tillämpa
NF-stadgan. Samtidigt beslöts om en begränsad upprustning. Det kan vara av intresse att den socialdemokratiske medlemmen av den tillsatta försvarsutredningen Elof Lindberg i sin reservation till
utredningen hävdade att det ”under 100
år icke har inträffat, att en fri, civiliserad
nation i Europa blivit underkuvad och det
förefaller ofattbart, att någon nation i
Europa skulle våga överfalla ett vapenlöst
land. Det kan å andra sidan icke alldeles
förgätas … att tillvaron av en militärorganisation i sig själv kan innebära en risk”.
En tankegång, som delvis, men också endast delvis, påminner om svensk neutralitetspolitik efter andra världskriget, vilket
jag längre fram skall återkomma till.
Andra världskriget
Inför det nya världskriget förklarade
Hitler att Tyskland inte hade några aggressiva planer mot sina grannar och erbjöd dem härför icke-angreppspakter.
Med undantagför en speciellepisod
med begränsad räckvidd 1834 kan
man i stortsäga att neutralitet varett
ganska teoretiskt spörsmålfram till
Oscar II.
(En sådan fanns redan med Polen). Danmark undertecknade en sådan, men Sverige påstod att man litade på Hitlers ord.
Resultatet blev som alla känner till, att
Danmark, i likhet med det neutralitetsförklarade Belgien under första världskriget,
invaderades.
De nordiska länderna bl a avgav vid
andra världskrigets utbrott neutralitetsförklaringar. Sverige gjorde sig dock skyldigt till upprepade brott mot neutralitetskonventionerna: man tillät Tyskland att
transportera tyska soldater med vapen i
järnväg genom Sverige från Tyskland till
Norge och senare även från Norge till Finland, detta utifrån bedömningen att om vi
gick med på vissa av de tyskafordringarna
skulle Sverige inte indragas i kriget.
Under det finsk-ryska kriget exporterades från svenska militärförråd vapen till
Finland osv. I förhållande till detta krig
hade vi dock inte förklarat oss neutrala
utan endast ”icke krigförande” för att
möjliggöra olika former av hjälp.
Ett teoretisk spörsmål
Efter denna, av nödvändighet med hänsyn till utrymmet, rapsodiska genomgång
av de senaste 200 årens utrikes- och sä-
kerhetspolitik kan man konstatera, att det
vore djupt ohistoriskt att som påståtts
hävda att hela denna period präglats av
”neutralitetspolitik” eller ens av neutralitet. Med undantag för en speciell episod
Unden var misstänksam mot hö-
gem för att efter en fredstida alliansfrihet vid krig inte vilja stå fast
vid vår neutralitet.
med begränsad räckvidd 1834 kan man i
stort säga att neutralitet var ett ganska
teoretiskt spörsmål fram till Oscar II och
den begynnande moderna demokratien.
Dessförinnan varierade de svenska ställningstagandena mellan ett faktiskt deltagande i stridigheterna (överförande till
Fyn av trupper), långtgående förhandlingar om deltagande i krig (Krimkriget)
mot en stormakt, understödspakt vid hot
om angrepp på Sverige (November-traktaten) och hot om att genom allians med
annan makt söka säkerhet. I intet fall förekom att man under djupaste fredstid deklarerade att man vid krig skulle bli neutral.
Under de två världskrigen förekom
upprepade brott mot de begränsade neutralitetskonventionema.
—-..__ ._ – — – –
129
Ett skandinaviskt försvarsförbund?
Efter det sista världskriget uppstod frå-
gan om Sverige skulle ansluta sig till
Förenta Nationerna. Unden, som snart
skulle bli utrikesminister och som varit en
trogen anhängare till kollektiv säkerhet,
uttryckte kritik mot att stadgan ej ansåg
att vapenmakt borde få användas mot de
fem ständiga rådsmedlemmarna.
Någon seriös diskussion om fördelar
och nackdelar med att gå med i det under
bildning varande Nato förekom, i motsats
till i Danmark och Norge, inte i Sverige,
vilket kanske mot bakgrund av våra historiska erfarenheter inte var så förvånande.
Däremot fördes till en tid förhandlingar
med Danmark och Norge om bildandet
av ett skandinaviskt försvarsförbund. Erlander var förespråkare för detta förbund
under det att Unden tydligen endast avvaktade att förhandlingarna skulle visa
sprickor. De stupade också på Norges
krav om att ett förbund måste få räkna
med samarbete med Förenta Statema för
upprustning.
Den officiella definitionen
Sverige förklarade sig härefter för ”alliansfritt med syfte att under krig förbli
neutralt”. Detta var i alla offentliga deklarationer definitionen på Sveriges säkerhetspolitiska ställning. Det kombinerades
efter hand med uttalanden om att det gällde att skapa ”förtroende”för vår framtida
neutralitet, på det politiska planet genom
vår utrikespolitik, och vad gäller vår förmåga härtill genom ett förhållandevis
starkt försvar, t ex Erlanders berömda
”metalltal”. I en artikel i FN-förbundets
tidskrift Världshorisont tillkom Undens
olyckliga komplettering att det vore klo- 130
kast att kalla vår politik för ”neutralitetspolitik”, detta med hänsyn till Undens
misstänksamhet mot högern för att efter
en fredstida alliansfrihet vid krig inte vilja
stå fast vid vår neutralitet.
Uttrycket ”förtroende” var inte så väl
valt. Det skulle ju innebära att ingen av de
krigförande hade något intresse av att
angripa Sverige men att endera parten
inte hade ”förtroende” till andra parters
avsikter och därför startade ett preventivkrig (samt självfallet även det fallet att nå-
gondera parten buktade att Sverige efter
att aldrig ha haft några aggressiva avsikter
plötsligt vid ett krig skulle sluta upp på
den andra sidan). Tankegången företer
som tidigare nämnts likheter med Elof
Lindbergs tankar att om vi var totalt nedrustade skulle våra risker för att råka i
krig försvinna. I så måtto var det nya dock
mer realistiskt som det inte (med undantag för fru Theorin och andra) utgick från
att de krigförande alltid kunde förväntas
respektera vår fredsvilja om vi inte hade
ett starkt försvar. Tanken att endera parten kunde ha ett egetintresse av vårt territorium fanns dock inte med. Så småningom insåg man bristen i tankegången och
man ersatte ”förtroendet” med att politiken skulle verka ”trovärdig”.
Ett nytt moment
Nu tillkom ett helt nytt moment i vår sä-
kerhetspolitik. Tidigare hade man, i bästa
fall, talat om neutralitet och eventuellt utfärdat en neutralitetsförklaring inför ett
hotande krig. Nu sade man att det gällde
att redan i fredstid skapa förtroende för
denna fredsvilja. Härmed var fältet upprivet för fria fantasier om vad trovärdigheten krävde. Det blev en omtyckt sport,
särskilt bland socialdemokratiska tidningar, att finna tecken på åtgärder eller
personer som ”utgjorde säkerhetsrisker”,
vad nu detta uttryck innebär. Ena gången
förbjöd Unden import från USA av en robot, andra gången krävde han att några
officerare som inbjudits till en militär fest
i Finland måste resa civilklädda. Ibland
var det enstaka borgerliga politiker som
utmålades som säkerhetsrisker, ibland var
det hela partier.
Denna smitta spred sig. Någon kanske
erinrar sig hur moderatledaren Gösta
Bohmans utgivning av sina tal inför valet
”Inrikes utrikespolitik” föranledde socialdemokratisk kritik för bristande neutralitetsvilja, en kritik som märkligt nog fick
eko även av de övriga borgerliga partiledarna.
Sitt politiskt mest utrerade uttryck fick,
inte oväntat, denna klappjakt genom Olof
Palme, som kritiserade Carl Bildt för att
genom en resa till USA vara en säkerhetsrisk och därvid lyckades få hela regeringen, mot all konstitutionell praxis, att utfårda en gemensam bannbulla mot honom.
Det är väl tur för Sverige att läget i världen
i dag ändrats. Det skulle ju ha sett betänkligt ut om Sverige haft en statsminister
som av ansvariga politiker ansågs vara en
säkerhetsrisk!
På samma nivå stod hans fördömande
av den moderata valskrift där det sades
att ingen verklig fred i Europa kunde tänkas så länge stora delar av kontinenten
var ockuperade av ett främmande land.
Det betecknades som ”tankar om ett
korståg mot kommunismen”. Även denna
polemik ter sig i dagens läge overklig.
Men det sakrosankta i denna politik
visas av att representanter för de borgerliga partierna och även en del vetenskapsmän på säkerhetspolitik också vid flera
tillfållen fångats av doktrinen.
Den nuvarande centerpartiledaren
OlofJohansson kritiserade Sveriges eventuella medlemskap i den under bildning
varande ”oljeklubben” för att tillvarata
oljeimportöremas intressen inför de drastiska oljeprishöjningarna 1973 som stridande mot vår neutralitetspolitik! Och en
framstående högerriksdagsman och medDet blev en omtyckt sport, särskilt
bland socialdemokratiska tidningar, attfinna tecken på åtgärder eller
personer som ”utgjorde säkerhetsrisker”.
lem av utrikesutskottet ifrågasatte i en
riksdagsdebatt om hjälpen till Kuba var
förenlig med neutralitetspolitiken. Kubahjälpen var visserligen en dålig utrikespolitik och kunde reta amerikanarna, men
den hade inte mycket att göra med vår
neutralitetspolitik.
Stor uppfinningsrikedom
Uppfinningsrikedomen var stor när det
gällde olika områden där neutralitetspolitiken krävde svensk anpassning. Palmes
trogne vapendragare, utrikesminister
Bodström, hävdade i en riksdagsdebatt,
att man på enskilda punkter hade rätt att
kritisera Sovjetunionen men inte generellt. En radikal författare ansåg att man i
svensk press måste ha lika mycket nyheter
från båda maktblocken för att kunna
betraktas som god neutral, (även om man
hade klart för sig att nyheterna från Öst
131
inte föreföll korrekta). En framstående
diplomat skrev en bok om Sovjet och
Norden där han hävdade ”Att blott
1-2% av den svenska utrikeshandeln går
med det väldiga grannlandet Sovjet är
onekligen en anomali som på lång sikt rättas till med förtroendefullt samarbete”,
detta trots att utrikeshandeln i Sverige är
fri och att den obetydliga handeln procentuellt är ungefår lika stor för andra jämförbara länder i Europa och beror på svå-
righeten att hitta ryska konkurrensmässiga varor.
I ett tal, som inte hölls på Norrmalmstorg men i riksdagen, tog Unden upp
Baltländernas problem på ett sätt som
oroade balterna och många svenskar men
säkerligen tillfredsställde Sovjet:
”Dessa förhoppningar är rena illusionspolitiken. Redan under mellankrigsperioden rådde på många håll i världen
ett starkt tvivel om dessa små nyupprättade republikers framtid … Den politiska
mogenheten hos dessa folk var inte heller
särskilt markerad”. Han ställde sedan frå-
gan om inte länderna kunde ”acceptera
det nya Ryssland och den politiska utformning som dessa länder fått såsom
anslutna till Sovjetunionens republiker”.
Men när vår neutralitetspolitik hotade
att bli för västinriktad enligt sovjetisk
uppfattning, som vid vårt avtal med EG,
krävde man mera neutralitet och en mer
”aktiv neutralitetspolitik”. Däri ingick bl a
mindre samröre med USA och försök att
slita loss Danmark och Norge från Nato.
Innehållet bestämmer vi själva
En av grundtankarna i vår politik var att
”neutralitetspolitikens innehåll bestämmer vi själva”.
132
Här förelåg onekligen ett logiskt dilemma. Man kan ju inte förklara att det gäller
att skapa förtroende för vår ställning samtidigt som man avvisar andra länders
deklarerade uppfattning om denna politik. Och härigenom hamnar man i en rävsax.
Men märkligt nog har vår ideologiska
och allmänna samhörighet med västvärlden aldrig dragits fram i detta sammanhang. Såväl Erlander som Torsten Nilsson
har i allehanda sammanhang framhållit
att det inte var fråga om en tankens och
ideologins neutralitet. Varför skulle dessa
domäner vara fritagna från neutralitetskravet? Vi minns ju bl a från sista kriget
hur diplomatiska protester av och till
framfördes med kritik av pressen för uppenbar ovänlighet mot endera sidan och
hur ett särskilt statsorgan hade till uppgift
att granska pressen med indragningar av
olika tidskrifter. Varför skulle inte detta
oerhört viktiga faktum, att Sverige måste
ha önskat att Västmaktema skulle vinna
ett eventuellt krig, ha spelat in på Sovjets
bedömning av vår neutralitet? Kanske
därför att det i fredstid skulle ha väckt en
storm av kritik, inte minst i pressen, om vi
hävdat att detta var en del av bedömningen utomlands om vår fasta neutralitet och
måste övervakas?
Det är även svårt att hävda att vi i 200
år fört samma fasta och orubbliga neutralitetspolitik, samtidigt som alla vet att vi
exempelvis under de två världskrigen vidtagit åtskilliga åtgärder som utan tvivel
faller under Haagkonventionerna för
neutralitetsbrott Det kan bara göra andra
länder skeptiska till vår inställning.
Men vad· är egentligen ”neutralitet”?
Det skulle väl närmast vara det som inte
är förbjudet i Haagkonventionema. Härtill kommer kanske vad olika rättslärda
förordat samt Londonöverenskommelsen
1909, som dock aldrig ratificerats av nå-
got land och därför formellt inte har trätt i
kraft. I de förstnämnda sägs dock att
krigskontraband under vissa förhållanden får beslagtas av den andra parten.
Någon definition av vilka varor det gäller
fanns dock inte och den detiniton som
lämnades i Londonöverenskommelsen
(som sålunda inte är bindande) har sedan
längs överskridits av de stridande under
Uppfinningsrikedomen var stor när
det gällde olika områden där neutralitetspolitiken krävde svensk anpassning.
de två världskrigen. För att visa hur otillfredsställande dessa bestämmelser är kan
det här räcka med att nämna diskussionen för några år sedan om exporten i krig
från Sverige till Natoländer av Viggen där
det framhölls av försvararna härav att enligt Haagöverenskommelserna var endast
export från ett land till krigförande oneutralt om materielen kom från det neutrala
landets statliga förråd men inte från en
privat producent! Som om denna finess
skulle imponera på ett land som befinner
sig i krig.
Kärnfrågan
Och härmed är man inne på vad som
kanske kan betecknas som neutralitetens
kärnfråga. All historisk erfarenhet från
modem tid visar att om en neutral stat har
för den ena parten strategiskt eller ekonomiskt begärliga områden eller varor har
alltid den första åtgärden hos de krigfö-
rande varit att söka locka den neutrala
staten att helt eller delvis överge sin neutrala status, ibland med utfåstelser av storaförmåner vid krigsslutet. Detta har i det
förgångna även varit Sveriges erfarenhet.
Först om detta inte lyckats har man
kanske övervägt att bryta dess neutralitet.
Och härvid kommer den neutrales försvarskraft in som ett väsentligt moment:
Är de fördelar den krigförande hoppas
uppnå värda ytterligare en motståndare?
Och normalt gäller att varje krig karakteriseras av knapphetens kalla stjärna. I varje fall om man har att göra med en rationellt fungerande ledning för en krigförande part. Om det gäller en diktatur uppstår
ett osäkerhetsmoment, ty en diktatur behöver inte på samma sätt ta hänsyn till en
folkmening vid beslut om krig, och framför allt blir det svårare för den neutrala
staten att bedöma vilka dess verkliga intentioner är.
Nu kan det vara tid att mot bakgrund
av det sagda besvara den i inledningen
uppställda frågan om när vår neutralitetspolitik enligt numera gängse svensk definition började och när den slutade. Neutralitetspolitiken med innebörden att vi i
fredstid ställer hårda krav på vad vi i vårt
eget intresse kan respektive inte kan eller
bör göra. Denna började någon gång närmast efter sista världskriget och inte dessförinnan och slutade då vi begärde medlemskap i EG eller kanske med de tal som
stats- och utrikesministrarna hållit i olika
133
sammanhang om att vår utrikespolitik
inte på adekvat sätt beskrives med ordet
”neutralitetspolitik”, då vi enligt Sverker
Åström ”lämnade den fasta marken och
kastade oss ut på en bräcklig spång över
en avgrund”. Denna period kommer förmodligen att av historien betecknas som
ett naivt masoschistiskt självbedrägeri
och en sällsynt misslyckad utrikes- och
säkerhetspolitik, även om dess upphovsmän alla varit högt begåvade män med
landets bästa för ögonen.
Och var hamnar vi nu, vilken är den
nya, fasta mark som vi i enlighet med
Åströms uttryckssätt skall närma oss?
Åström lämnar själv ett märkligt förslag. Efter att ha konstaterat attNatointe
vill ha oss som medlemmar rekommenderar han ett återupplivande av den i och för
sig tilltalande tanken om ett nordiskt försvarsförbund. Antingen hoppas han att
Natoskall ändra uppfattning och medge
Sverige medlemskap eller också räknar
han med att Norge och Danmark skall
lämna Nato. Vore det inte lämpligt att i så
fall först ta reda på detta, innan Sverige
ger sig in på sådana tankar?
Jag anser, i.likhet med Sveriges statsoch utrikesministrar, att vårt mål nu måste
bli ett lojalt samarbete med övriga EGländer, allt under försök att tillvarata specifika svenska intressen. Borde inte detta
räcka en bra bit som ”fast mark” för Sverige?