Bo E Karlsson; Sverige inför 1980-talet
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO E KARLSSON:
Sverige inför 1980-talet
De stigande kostnadernaför oljeimporten
minskar utrymmetför en ökning av
konsumtionen. Vi måste öka exporten och
begränsa den offentliga sektorn skriver
civilekonom Bo E Karlsson vid regeringens
samordningskanslier. Kommunerna måste
ljälpa till genom att begränsa den
imnmunala utgiftsexpansionen.
Sveriges ekonomiska problem sedan mitten,
av 1970-talet och inför 1980-talet hänger
nära samman med de kraftiga oljeprishöj-·
ningar som drabbat oss under denna period
– och som kan befaras för framtiden. Oljeprishöjningen i slutet av 1973 ledde till markant försämring av vår handels- och bytesbalans. Detsamma har skett till följd av förra
årets och årets nya stora prishöjningar.
Problemen till följd av de höjda oljepriserna delar vi med ·en stor del av den industrialiserade världen. För 1980 kan man räkna med att OPEC-Iänderna till följd av sina
oljeinkomster kommer att ha ett överskott i
sin bytesbalans på drygt 100 miljarder dollar
– mer än 400 miljarder svenska kronor. De
oljeimporteraode länderna kommer att ha
ett motsvarande underskott.
Sverige är ett av de mest oljeberoende länderna i världen. Nära 70 procent av vår energiförsörjning är baserad på olja. Därför
drabbas vi hårdare än jämförbara länder av·
de höjda oljepriserna. Förra årets oljenota
blev ca Il miljarder dyrare än året dessförinnan. Det motsvarar i runda tal 3 000 kronor
per förvärvsarbetande.
Inget land kan i längden fortsätta att ha
ett mycket stort bytesbalansunderskott, att
köpa mer än man säljer, att förbruka mer än·
man producerar. Det innebär en fortlö-
pande skuldsättning i förhållande till utlandet. Sverige kan visserligen inte förväntas få
några svårigheter att erhålla lån under de
närmaste åren, men att skjuta problem framför sig löser dem inte utan risken är tvärtom
stor att problemen förvärras. Inför hotet av·
ytterligare oljeprishöjningar måste anpassningsprocessen inledas nu.
178
Exportens roll
Det finns bara ett sätt att minska bytesbalansunderskottet. Vi måste begränsa vår import
och öka vår export. Det finns inte några
genvägar eller några ekonomisk-politiska
knep genom vilka den eftersträvade jämvikten på annat sätt kan åstadkommas. Och den
konventionella vägen att åstadkomma detta
är genom en stram, efterfrågedämpande
ekonomisk politik. Genom att hålla tillbaka
den inhemska efterfrågan dämpar man importen och tvingar samtidigt de utiandskonkurrerande företagen att i ökad utsträckning söka vinna avsättning för sina produkter på utlandet i stället för på hemmamarknaden. Men en sådan politik skapar
samtidigt ofrånkomligen andra svårigheter.
Den leder till nedgång i resursutnyt~andet
och därigenom till välfårdsförluster och växande arbetslöshetsproblem.
Målet för den ekonomiska politiken är att
undvika välfårdsförluster och arbetslöshet. I
det perspektivet är det självfallet önskvärt
att så långt som möjligt kunna lägga tyngdpunkten vid en ökning av exporten – med
de positiva sysselsättningseffekter som det
skulle kunna medföra – snarare än vid importbegränsning via åtstramning. Detta resonemang har utvecklats närmare i årets finansplan. Det är emellertid lätt att säga att vi
skall öka exporten. Det är mindre lätt att
genom enkla ekonomisk-politiska åtgärder
åstadkomma den ökningen. Det är självfallet
förenat med speciella svårigheter i det läge
med vikande internationell konjunktur, som
vi nu på grund av oljeprishöjningarna befinner oss i. En följd härav är den långsammare
ökningen av den internationella handeln, då
också andra länder med försämrad bytesbalans söker hålla tillbaka ~in import och stimulera sin export.
Förutsättningen för att Sverige skalllyckas
med det konststycket är, att vi kan erbjuda
attraktiva produkter till konkurrenskraftiga
priser och vinna nya marknadsandelar i den
internationella handeln. Och förutsättningen för detta är i sin tur att vi mer framgångsrikt än andra länder kan bemästra inflationen, undvika kostnadsökningar på produktionen samt att vi kan öka produktiviteten i
vår ekonomi. Efter 1973 års oljeprishö}
ningar inträffade motsatsen och det var bakgrunden till den krissituation som den svenska ekonomin befann sig i hösten 1976.
Löneförhandlingarnas roll
Det är i detta perspektiv, som utrymmet för
löneökningar i år och under de närmast
kommande åren ofrånkomligen är utomordentligt begränsat. Lönerna är generellt seu
den tyngsta kostnadskomponenten i produktionen. Det avtal som parterna på arbetJmarknaden kom överens om för åren 1978
och 1979 har i internationella sammanhang
lovordats och framhållits som en viktig faktor bakom den ekonomiska återhämtning,
som ägde rum i Sverige under dessa år efter
den föregående perioden av växande problem. Ju mer löneutvecklingen under innevarande och kommande år skulle avvika
från detta mönster, desto sämre blir förut·
sättningarna för en gynnsam exportutveck·
ling och för att vi skall kunna vinna mark·
nadsandelar i den internationella konkUI’
rensen. I desto högre grad måste tyngdpunkten i den ekonomisk-politiska strategin
förskjutas i riktning mot konventionell åtstramningspolitik för att vi skall kunna värna bytesbalansen.
Det har i diskussionen om den ekonomiska politiken gjorts gällande, att regeringen
genom detta resonemang lägger över ansvaret för och bördan av den ekonomiska politiken på löntagarna. Att ~rbetsmarknadsor?-
ganisationerna så länge vi inte bedriver statlig lönepolitik har ett stort ansvar är ofrånkomligt. Det gäller speciellt som statsmakterna förväntas ta ansvaret för den ökade
arbetslöshet, som kan bli följden av ett avtal
som går utöver det samhällsekonomiska
utrymmet. Härtill kommer att bördan på
löntagarna eller någon annan gru·pp i samhället inte blir lättare om vi får en för samhällsekonomin mindre gynnsam utveckling.
Det förhåller sig precis tvärtom. Det betyder
emellertid inte att frågan om bördans fördelning är irrelevant och jag återkommer till
den.
Man skulle med en annan formulering av
vårt ekonomisk-politiska problem kunna
säga, att vi har en bytesbalansbrist av storleksordningen 3 procent av bruttonationalprodukten. Balansbristen är till väsentlig del
att hänföra till höjda oljepriser. För att återvinna balansen måste vi avsätta en större del
av våra samlade resurser på export. Varifrån skall dessa resurser tas?
I första hand skall vi försöka upprätthålla
en ekonomisk tillväxt och av denna tillväxt
göra den erforderliga överföringen till exportsektorn. För att i det längre perspektivet
kunna upprätthålla en högre exportnivå,
måste vi också avsätta resurser för investe- 179
ringar i industrin. Det är alltså fråga om
resurser, som i annat fall hade kunnat användas för ökad konsumtion och som nu
måste överförås till exportsektorn. Utrymmet för konsumtion minskar med andra
ord.
Ingen konsumtionsökning
I årets finansplan räknade man med en ökning av bruttonationalprodukten under
1980 med 3,6 procent. Därav beräknades
l ,5 procentenheter tas i anspråk av ökad
privat och offentlig konsumtion. Resten
skulle gå till investeringar, lagerinvesteringar och export. Detta skulle väl att märka
inte vara tillräckligt för att minska bytesbalansunderskottet. I löpande priser skulle det
tvärtom öka med närmare 4 miljarder kronor.
Sedan finansplanen skrevs har våra ekonomiska utsikter för 1980 blivit ännu mindre gynnsamma än’man då räknade med. För
det första har oljepriserna fortsatt att öka.
Siffrorna i finansplanen utgick schablonmässigt från prisantagandena i OECD:s decemberrapport vilket innebar realt oförändrade
priser under året. I stället för det pris på ca
24 dollar per barrel, som detta innebar, har
emellertid prisnivån nu krupit upp mot 30
dollar. Oljenotan kommer därmed att öka
med ytterligare ca 4 miljarder kronor. Vi
måste alltså räkna med än större påfrestningar på bytesbalansen.
För det andra har de internationella konjunkturutsikterna ytterligare förmörkats.
Det betyder i sin tur att också vi måste räkna
med en mindre BNP-tillväxt och större prisl
180
stegringsimpulser till följd av de ytterligare
höjda oljepriserna. Därav följer att utrymmet för ökad konsumtion är mer begränsat.
Det finns återigen inte några knep eller genvägar genom vilka detta för~ållande kan förändras om vi inte vill ta på oss en än större
skuldsättning i utlandet. Det finns inte
längre utrymme att avsätta vad som motsvarar 1,5 procent av BNP till ökad ,konsumtion; det finns inte längre utrymme att som
man räknade med i finanspl~ne.n låta den
privata konsumtionen öka med 1,5 procent
och den offentliga samtidigt med 2,7 procent. Och om oljepriserna fortsätter att stiga
begränsas det utrymmet ännu mer.
Innebörden av detta ytterligare begränsade konsumtionsutrymme är givetvis att motsvarande utrymme för reala löneförbättringar efter skatt också blivit mindre. Vid
given nivå på den offentliga konsumtionsökningen och ökningen av tra,nsfereringarna
till hushållen har vi fått ett negativt utrymme
för reala löneförbättringar ,efter skatt dvs
sänkt inkomststandard. Den bilden förändras givetvis inte om man frå11 löntagarorganisationernas sida skulle skärpa sina kr;:1v på
löneförbättringar. Det skulle enbart leda till
att inflationen ytterligare ökade och att vårt
lands ekonomiska läge blev än mer prekärt.
Men är det rimligt att begära att löntagarna skall acceptera sänkta reallöner? Samtidigt som man ställer krav på ytterligare
produktiva insatser och på en ökning av produktiviteten? Från LO-håll säger man att
man inte längre accepterar att köpkraften
urholkas. ”Gränsen för vad våra medlemmar kan klara då det gäller åtstramning är
nu överskriden”, heter det i eq LO-skrift.
Och vidare: ”Den snabbt vi;ixande skaran av
medlemskåren som nu ej kan klara sina ekonomiska åtaganden såsom hyreskostnader,
räntor och amorteringar på lån till bostäder,
bilar och andra fasta kostnader kräver nu
snara kraftfulla åtgärder för att klara en allt
hopplösare ekonomisk situation. Huvudkravet i årets förhandling måste därför vara
kraftiga generella löneökningar.”
Begränsa offentliga sektorn
Det går emellerti.d inte att lyfta sig själv i
håret. Vi kommer inte ifrån oljeprishöjningarna. Vi kommer inte heller ifrån kravet på ökade industriinvesteringar och på au
avsätta resurser för export. Däremot är fördelningen av konsumtionsutrymmet mellan
privat och offentlig konsumtion inte orubblig. Ju mer vi kan begränsa den offentliga
konsumtionens ökning, desto större blir
utrymmet för ökad privat konsumtion och
desto bättre blir möjligheterna att skydda
inkomsttagarnas reallöner.
Det är inte rimligt att begära att lönta·
garna skall acceptera sänkta reallöner. Det
var en av utgångspunkterna i årets budget·
arbete och bakom strävandena att begränsa
den offentliga utgiftsökningen. Och det är
bakgrunden till regeringens krav på kommunerna att förverkliga tidigare gjorda åtaganden att bringa ned ökningstakten i den
kommunala utgiftsexpansionen.
Kommunerna åtog sig i en överensko~
melse med statsmakterna att för 1979 och
1980 begränsa den kommunala konsum.
tionsökningen till 3 procent per år. I stället
blev d« <n ökning m<d 5 pcoc<m föm j
181
och den beräknas bli 4 procent i år. Bara den kort sagt till en allvarlig stagflationskris.
senare siffran innebär, att kommunerna tar i
anspråk en större del av de samlade resurserna än vad som motsvarar finansplanens
ökning av den privata konsumtionen med
1,5 procent. När utrymmet för ökad konsumtion ytterligare krympt till följd av ytterligare oljeprishöjningar blir disproportionen
mellan privat och offentligt än mer iögonenfallande. Det är en fördelning av tillgängliga
resurser som knappast kan antas svara mot
medborgarnas prioriteringar.
Kravet på en begränsning av den offentliga utgiftsexpansionen har också en mer
långsiktig aspekt. Den bristande jämvikten i
vår bytesbalans kan sägas innebära att vi har
kommit att få en allt för liten utiandskonkurrerande industrisektor i förhållande till vår
import. Det är i det längre perspektivet nödvändigt att den ekonomiska politiken medverkar till en utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn. Men det förutsätter att de
erforderliga resurserna i fråga om såväl arbetskraft som kapital inte i ställe.t’binds inom
den offentliga sektorn.
Det är nödvändigt om vi inte tror att det
svenska folket vill acceptera en fortl!~tt. \.!(-
veckling med ett utomordentligt begränsat
utrymme för reala löneförbättringar och
med ett fortsatt stigande skattetryck. Risken
är under alla omständigheter högst påtaglig
att en sådan utveckling skulle leda till accelererad inflation till följd av medborgarnas
strävan att kompensera sig för de stigande
skatterna, till en försvagning av vår internationella konkurrensförmåga, till fortsatt
svag eller utebliven ekonomisk tillväxt, till
ett ökat beroende av utländska långivare,
Missriktad debatt
Den debatt som kommit att föras om den
ekonomiska politiken och om finansplanen
har i betydande utsträckning gått förbi kärnfrågorna. Vi har fått en övervinstdebatt med
krav på fondering av företagens vinster. Om
parterna på arbetsmarknaden skulle kunna
enas om någon slags fondering som ett sätt
att underlätta en avtalsuppgörelse, finns det
givetvis inte någon anledning för regeringen
att sätta käppar i hjulen för ett sådant arrangemang så länge det inte står i motsatsförhållande till vad en lösning av våra långsiktiga problem förutsätter. Men det är en debatt som skjuter vid sidan av målet, eftersom
ett av våra problem i dagsläget är ett fortfarande otillräckligt lönsamhetsläge i näringslivet. Det är ~n viktig faktor bakom de senaste årens svaga investeringsutve~kling.
Det är också en debatt som skjuter vid
sidan a:v målet genom att den i så hög grad
kommit.att bortse från problemen med den
offentliga sektorns expansion och sambandet mellan dessa och löntagarnas standard .
Från socialdemokratiskt håll har man inte
ens velat infinna sig till regeringens överläggningar med kommunförbunden. Det är
för att använda en snäll metafor som att
stoppa huvudet i sanden. Det är för att vara
mind-re snäll att bedriva partitaktik mot bättre vetande och mot vad man rimligen också
på oppositionshåll inser ligger i nationens
intressen.
Det är e’n beklämmande debatt inte minst i
förhållande till det framtidsperspektiv, som
~————~———————-
182
allt fler befarar vad gäller den internationella oljesituationen. Världens oljetillgångar är
begränsade. Risken för fortsatta prishöjningar och utbudsbegränsningar framstår
för allt fler som en realitet. Har de rätt kommer nödvändigheten av en fortlöpande anpassning av vår ekonomi att vara en realitet
så länge vårt stora oljeberoende består. Allo
tingen vi har en borgerlig regering eller et
socialistisk eller någon annan variant koiJio
mer den att tvingas gripa sig an samma pl’Oo
blem och tvingas göra motsvarande ana)~:,
Det förhållandet kan inte ändras genom politiskt hokos pokus och aldrig så vackra ord.
ÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners
årssammankomst
torsdagen den 8 maj 1980 kll8.15
Nya Sällskapet, Västra Trädgårdsgatan 6, Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e General Carl Eric Almgren:
Det aktuella läget i några strategiska brännpunkter
Anmälan per telefon 08/67 59 55
Sverige inför 1980-talet
De stigande kostnadernaför oljeimporten
minskar utrymmetför en ökning av
konsumtionen. Vi måste öka exporten och
begränsa den offentliga sektorn skriver
civilekonom Bo E Karlsson vid regeringens
samordningskanslier. Kommunerna måste
ljälpa till genom att begränsa den
imnmunala utgiftsexpansionen.
Sveriges ekonomiska problem sedan mitten,
av 1970-talet och inför 1980-talet hänger
nära samman med de kraftiga oljeprishöj-·
ningar som drabbat oss under denna period
– och som kan befaras för framtiden. Oljeprishöjningen i slutet av 1973 ledde till markant försämring av vår handels- och bytesbalans. Detsamma har skett till följd av förra
årets och årets nya stora prishöjningar.
Problemen till följd av de höjda oljepriserna delar vi med ·en stor del av den industrialiserade världen. För 1980 kan man räkna med att OPEC-Iänderna till följd av sina
oljeinkomster kommer att ha ett överskott i
sin bytesbalans på drygt 100 miljarder dollar
– mer än 400 miljarder svenska kronor. De
oljeimporteraode länderna kommer att ha
ett motsvarande underskott.
Sverige är ett av de mest oljeberoende länderna i världen. Nära 70 procent av vår energiförsörjning är baserad på olja. Därför
drabbas vi hårdare än jämförbara länder av·
de höjda oljepriserna. Förra årets oljenota
blev ca Il miljarder dyrare än året dessförinnan. Det motsvarar i runda tal 3 000 kronor
per förvärvsarbetande.
Inget land kan i längden fortsätta att ha
ett mycket stort bytesbalansunderskott, att
köpa mer än man säljer, att förbruka mer än·
man producerar. Det innebär en fortlö-
pande skuldsättning i förhållande till utlandet. Sverige kan visserligen inte förväntas få
några svårigheter att erhålla lån under de
närmaste åren, men att skjuta problem framför sig löser dem inte utan risken är tvärtom
stor att problemen förvärras. Inför hotet av·
ytterligare oljeprishöjningar måste anpassningsprocessen inledas nu.
178
Exportens roll
Det finns bara ett sätt att minska bytesbalansunderskottet. Vi måste begränsa vår import
och öka vår export. Det finns inte några
genvägar eller några ekonomisk-politiska
knep genom vilka den eftersträvade jämvikten på annat sätt kan åstadkommas. Och den
konventionella vägen att åstadkomma detta
är genom en stram, efterfrågedämpande
ekonomisk politik. Genom att hålla tillbaka
den inhemska efterfrågan dämpar man importen och tvingar samtidigt de utiandskonkurrerande företagen att i ökad utsträckning söka vinna avsättning för sina produkter på utlandet i stället för på hemmamarknaden. Men en sådan politik skapar
samtidigt ofrånkomligen andra svårigheter.
Den leder till nedgång i resursutnyt~andet
och därigenom till välfårdsförluster och växande arbetslöshetsproblem.
Målet för den ekonomiska politiken är att
undvika välfårdsförluster och arbetslöshet. I
det perspektivet är det självfallet önskvärt
att så långt som möjligt kunna lägga tyngdpunkten vid en ökning av exporten – med
de positiva sysselsättningseffekter som det
skulle kunna medföra – snarare än vid importbegränsning via åtstramning. Detta resonemang har utvecklats närmare i årets finansplan. Det är emellertid lätt att säga att vi
skall öka exporten. Det är mindre lätt att
genom enkla ekonomisk-politiska åtgärder
åstadkomma den ökningen. Det är självfallet
förenat med speciella svårigheter i det läge
med vikande internationell konjunktur, som
vi nu på grund av oljeprishöjningarna befinner oss i. En följd härav är den långsammare
ökningen av den internationella handeln, då
också andra länder med försämrad bytesbalans söker hålla tillbaka ~in import och stimulera sin export.
Förutsättningen för att Sverige skalllyckas
med det konststycket är, att vi kan erbjuda
attraktiva produkter till konkurrenskraftiga
priser och vinna nya marknadsandelar i den
internationella handeln. Och förutsättningen för detta är i sin tur att vi mer framgångsrikt än andra länder kan bemästra inflationen, undvika kostnadsökningar på produktionen samt att vi kan öka produktiviteten i
vår ekonomi. Efter 1973 års oljeprishö}
ningar inträffade motsatsen och det var bakgrunden till den krissituation som den svenska ekonomin befann sig i hösten 1976.
Löneförhandlingarnas roll
Det är i detta perspektiv, som utrymmet för
löneökningar i år och under de närmast
kommande åren ofrånkomligen är utomordentligt begränsat. Lönerna är generellt seu
den tyngsta kostnadskomponenten i produktionen. Det avtal som parterna på arbetJmarknaden kom överens om för åren 1978
och 1979 har i internationella sammanhang
lovordats och framhållits som en viktig faktor bakom den ekonomiska återhämtning,
som ägde rum i Sverige under dessa år efter
den föregående perioden av växande problem. Ju mer löneutvecklingen under innevarande och kommande år skulle avvika
från detta mönster, desto sämre blir förut·
sättningarna för en gynnsam exportutveck·
ling och för att vi skall kunna vinna mark·
nadsandelar i den internationella konkUI’
rensen. I desto högre grad måste tyngdpunkten i den ekonomisk-politiska strategin
förskjutas i riktning mot konventionell åtstramningspolitik för att vi skall kunna värna bytesbalansen.
Det har i diskussionen om den ekonomiska politiken gjorts gällande, att regeringen
genom detta resonemang lägger över ansvaret för och bördan av den ekonomiska politiken på löntagarna. Att ~rbetsmarknadsor?-
ganisationerna så länge vi inte bedriver statlig lönepolitik har ett stort ansvar är ofrånkomligt. Det gäller speciellt som statsmakterna förväntas ta ansvaret för den ökade
arbetslöshet, som kan bli följden av ett avtal
som går utöver det samhällsekonomiska
utrymmet. Härtill kommer att bördan på
löntagarna eller någon annan gru·pp i samhället inte blir lättare om vi får en för samhällsekonomin mindre gynnsam utveckling.
Det förhåller sig precis tvärtom. Det betyder
emellertid inte att frågan om bördans fördelning är irrelevant och jag återkommer till
den.
Man skulle med en annan formulering av
vårt ekonomisk-politiska problem kunna
säga, att vi har en bytesbalansbrist av storleksordningen 3 procent av bruttonationalprodukten. Balansbristen är till väsentlig del
att hänföra till höjda oljepriser. För att återvinna balansen måste vi avsätta en större del
av våra samlade resurser på export. Varifrån skall dessa resurser tas?
I första hand skall vi försöka upprätthålla
en ekonomisk tillväxt och av denna tillväxt
göra den erforderliga överföringen till exportsektorn. För att i det längre perspektivet
kunna upprätthålla en högre exportnivå,
måste vi också avsätta resurser för investe- 179
ringar i industrin. Det är alltså fråga om
resurser, som i annat fall hade kunnat användas för ökad konsumtion och som nu
måste överförås till exportsektorn. Utrymmet för konsumtion minskar med andra
ord.
Ingen konsumtionsökning
I årets finansplan räknade man med en ökning av bruttonationalprodukten under
1980 med 3,6 procent. Därav beräknades
l ,5 procentenheter tas i anspråk av ökad
privat och offentlig konsumtion. Resten
skulle gå till investeringar, lagerinvesteringar och export. Detta skulle väl att märka
inte vara tillräckligt för att minska bytesbalansunderskottet. I löpande priser skulle det
tvärtom öka med närmare 4 miljarder kronor.
Sedan finansplanen skrevs har våra ekonomiska utsikter för 1980 blivit ännu mindre gynnsamma än’man då räknade med. För
det första har oljepriserna fortsatt att öka.
Siffrorna i finansplanen utgick schablonmässigt från prisantagandena i OECD:s decemberrapport vilket innebar realt oförändrade
priser under året. I stället för det pris på ca
24 dollar per barrel, som detta innebar, har
emellertid prisnivån nu krupit upp mot 30
dollar. Oljenotan kommer därmed att öka
med ytterligare ca 4 miljarder kronor. Vi
måste alltså räkna med än större påfrestningar på bytesbalansen.
För det andra har de internationella konjunkturutsikterna ytterligare förmörkats.
Det betyder i sin tur att också vi måste räkna
med en mindre BNP-tillväxt och större prisl
180
stegringsimpulser till följd av de ytterligare
höjda oljepriserna. Därav följer att utrymmet för ökad konsumtion är mer begränsat.
Det finns återigen inte några knep eller genvägar genom vilka detta för~ållande kan förändras om vi inte vill ta på oss en än större
skuldsättning i utlandet. Det finns inte
längre utrymme att avsätta vad som motsvarar 1,5 procent av BNP till ökad ,konsumtion; det finns inte längre utrymme att som
man räknade med i finanspl~ne.n låta den
privata konsumtionen öka med 1,5 procent
och den offentliga samtidigt med 2,7 procent. Och om oljepriserna fortsätter att stiga
begränsas det utrymmet ännu mer.
Innebörden av detta ytterligare begränsade konsumtionsutrymme är givetvis att motsvarande utrymme för reala löneförbättringar efter skatt också blivit mindre. Vid
given nivå på den offentliga konsumtionsökningen och ökningen av tra,nsfereringarna
till hushållen har vi fått ett negativt utrymme
för reala löneförbättringar ,efter skatt dvs
sänkt inkomststandard. Den bilden förändras givetvis inte om man frå11 löntagarorganisationernas sida skulle skärpa sina kr;:1v på
löneförbättringar. Det skulle enbart leda till
att inflationen ytterligare ökade och att vårt
lands ekonomiska läge blev än mer prekärt.
Men är det rimligt att begära att löntagarna skall acceptera sänkta reallöner? Samtidigt som man ställer krav på ytterligare
produktiva insatser och på en ökning av produktiviteten? Från LO-håll säger man att
man inte längre accepterar att köpkraften
urholkas. ”Gränsen för vad våra medlemmar kan klara då det gäller åtstramning är
nu överskriden”, heter det i eq LO-skrift.
Och vidare: ”Den snabbt vi;ixande skaran av
medlemskåren som nu ej kan klara sina ekonomiska åtaganden såsom hyreskostnader,
räntor och amorteringar på lån till bostäder,
bilar och andra fasta kostnader kräver nu
snara kraftfulla åtgärder för att klara en allt
hopplösare ekonomisk situation. Huvudkravet i årets förhandling måste därför vara
kraftiga generella löneökningar.”
Begränsa offentliga sektorn
Det går emellerti.d inte att lyfta sig själv i
håret. Vi kommer inte ifrån oljeprishöjningarna. Vi kommer inte heller ifrån kravet på ökade industriinvesteringar och på au
avsätta resurser för export. Däremot är fördelningen av konsumtionsutrymmet mellan
privat och offentlig konsumtion inte orubblig. Ju mer vi kan begränsa den offentliga
konsumtionens ökning, desto större blir
utrymmet för ökad privat konsumtion och
desto bättre blir möjligheterna att skydda
inkomsttagarnas reallöner.
Det är inte rimligt att begära att lönta·
garna skall acceptera sänkta reallöner. Det
var en av utgångspunkterna i årets budget·
arbete och bakom strävandena att begränsa
den offentliga utgiftsökningen. Och det är
bakgrunden till regeringens krav på kommunerna att förverkliga tidigare gjorda åtaganden att bringa ned ökningstakten i den
kommunala utgiftsexpansionen.
Kommunerna åtog sig i en överensko~
melse med statsmakterna att för 1979 och
1980 begränsa den kommunala konsum.
tionsökningen till 3 procent per år. I stället
blev d« <n ökning m<d 5 pcoc<m föm j
181
och den beräknas bli 4 procent i år. Bara den kort sagt till en allvarlig stagflationskris.
senare siffran innebär, att kommunerna tar i
anspråk en större del av de samlade resurserna än vad som motsvarar finansplanens
ökning av den privata konsumtionen med
1,5 procent. När utrymmet för ökad konsumtion ytterligare krympt till följd av ytterligare oljeprishöjningar blir disproportionen
mellan privat och offentligt än mer iögonenfallande. Det är en fördelning av tillgängliga
resurser som knappast kan antas svara mot
medborgarnas prioriteringar.
Kravet på en begränsning av den offentliga utgiftsexpansionen har också en mer
långsiktig aspekt. Den bristande jämvikten i
vår bytesbalans kan sägas innebära att vi har
kommit att få en allt för liten utiandskonkurrerande industrisektor i förhållande till vår
import. Det är i det längre perspektivet nödvändigt att den ekonomiska politiken medverkar till en utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn. Men det förutsätter att de
erforderliga resurserna i fråga om såväl arbetskraft som kapital inte i ställe.t’binds inom
den offentliga sektorn.
Det är nödvändigt om vi inte tror att det
svenska folket vill acceptera en fortl!~tt. \.!(-
veckling med ett utomordentligt begränsat
utrymme för reala löneförbättringar och
med ett fortsatt stigande skattetryck. Risken
är under alla omständigheter högst påtaglig
att en sådan utveckling skulle leda till accelererad inflation till följd av medborgarnas
strävan att kompensera sig för de stigande
skatterna, till en försvagning av vår internationella konkurrensförmåga, till fortsatt
svag eller utebliven ekonomisk tillväxt, till
ett ökat beroende av utländska långivare,
Missriktad debatt
Den debatt som kommit att föras om den
ekonomiska politiken och om finansplanen
har i betydande utsträckning gått förbi kärnfrågorna. Vi har fått en övervinstdebatt med
krav på fondering av företagens vinster. Om
parterna på arbetsmarknaden skulle kunna
enas om någon slags fondering som ett sätt
att underlätta en avtalsuppgörelse, finns det
givetvis inte någon anledning för regeringen
att sätta käppar i hjulen för ett sådant arrangemang så länge det inte står i motsatsförhållande till vad en lösning av våra långsiktiga problem förutsätter. Men det är en debatt som skjuter vid sidan av målet, eftersom
ett av våra problem i dagsläget är ett fortfarande otillräckligt lönsamhetsläge i näringslivet. Det är ~n viktig faktor bakom de senaste årens svaga investeringsutve~kling.
Det är också en debatt som skjuter vid
sidan a:v målet genom att den i så hög grad
kommit.att bortse från problemen med den
offentliga sektorns expansion och sambandet mellan dessa och löntagarnas standard .
Från socialdemokratiskt håll har man inte
ens velat infinna sig till regeringens överläggningar med kommunförbunden. Det är
för att använda en snäll metafor som att
stoppa huvudet i sanden. Det är för att vara
mind-re snäll att bedriva partitaktik mot bättre vetande och mot vad man rimligen också
på oppositionshåll inser ligger i nationens
intressen.
Det är e’n beklämmande debatt inte minst i
förhållande till det framtidsperspektiv, som
~————~———————-
182
allt fler befarar vad gäller den internationella oljesituationen. Världens oljetillgångar är
begränsade. Risken för fortsatta prishöjningar och utbudsbegränsningar framstår
för allt fler som en realitet. Har de rätt kommer nödvändigheten av en fortlöpande anpassning av vår ekonomi att vara en realitet
så länge vårt stora oljeberoende består. Allo
tingen vi har en borgerlig regering eller et
socialistisk eller någon annan variant koiJio
mer den att tvingas gripa sig an samma pl’Oo
blem och tvingas göra motsvarande ana)~:,
Det förhållandet kan inte ändras genom politiskt hokos pokus och aldrig så vackra ord.
ÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners
årssammankomst
torsdagen den 8 maj 1980 kll8.15
Nya Sällskapet, Västra Trädgårdsgatan 6, Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e General Carl Eric Almgren:
Det aktuella läget i några strategiska brännpunkter
Anmälan per telefon 08/67 59 55