Björn von Der Esch; Ett fyrtioårigt hyckleri
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BJÖRN VON DER ESCH:
Ett fyrtioårigt hyckleri
Den svenska lagstiftningen har i
decennier präglats av socialismens ide om det starka samhällets förverkligande genom att
systematiskt utöka såväl statens
rättigheter som individens skyldigheter. Europakonventionen –
som vi ratificerade 1952 – har
utvecklats i motsatt riktning. Här
gäller det att skydda den enskildes rätt gentemot statsmakters
godtycke.
Det är hög tid för Sverige att
överge den s k transformationsdoktrinen enligt vilken en internationell överenskommelse för
att bli gällande som svensk rätt
måste införlivas genom en särskild svensk lag.
Ekon dr Björn von der Esch är
moderat riksdagsman och sitter
i konstitutionsutskottet.
ID
geringens kommentar till EGomstolens underkännande av
ES-avtalet blottade fundamentala skillnader mellan svensk och europeisk rättsuppfattning. De svenska kommentarerna slog fast att problemet var en
fråga för jurister och inte för politiker, de
hade ju gjort sitt. För svensk rättsuppfattning var det självklart att om ett politiskt
beslut visade sig stå i strid med lagstiftningen, om så självaste grundlagen, så var
det lagen och inte beslutet som måste
ändras.
En uppfattning som sedan deceniller
är djupt rotad i den svenska politikersjä-
len. Gustaf Petren beskrev fenomenet så
att: ”De politiska organen /får/ ej vara underkastade någon rättslig kontroll. De
skall som företrädande folket i varje
ögonblick vara suveräna att göra vad som
faller dem in. De står till svars härför inför
sina väljare och vill inte bli föremål för
censur av några rättsinstanser”. När yttrandefrihetsgrundlagen debatterades
klargjorde Olle Svensson som ordförande
i konstitutionsutskottet att : ”Det måste
vara vi politiker, inte jurister, som bestämmer gränserna för vad som är särskilt viktiga skäl för att införa en bestämmelse av
detta (ifrågasatt grundlagsstridigt, anm)
slag”.
Samma främlingsskap för europarätten
gav hovrättsassessorn och tillika sekreterare i den pågående grundlagsutredningen, Mats Melin, uttryck för (SDS 20/ 12).
Han hävdar där att begreppet mänskliga
rättigheter ”trivialiseras” om det används
för att beskriva de kränkningar av Europakonventionen om mänskliga rättigheter
som tillämpningen av vår nya yttrandefrihetsgrundlag medger. Att använda begreppet mänskliga rättigheter för annat än
–
förbud mot tortyr o d tyder enligt Melin
på ”bristande sinne för proportioner”. En
uppfattning lika bisarr som vanlig bland
svenska jurister och politiker och helt
främmande för Europakonventionen.
Syftet med konventionen är just att
bygga upp en europeisk rättsordning till
skydd för den enskildes rättigheter mot
politisk makt och myndigheters godtycke.
Den som hävdar att detta skydd för
mänskliga rättigheter kan åberopas endast mot tortyr o d lär inte vinna några juridiska lagrar i Strasbourg.
Vår officiella svenska rättsuppfattning
är i grunden oförenlig med den europeiska vad avser Europakonventionens
ställning som övergripande lagstiftning.
Ett för politikerna besvärande faktum
som man försökt dölja med juridiska
spetsfundigheter vilka resulterat i rent falsarium. Hårda ord men döm själv!
Sverige tillhör de länder som ivrigast
engagerat sig internationellt i frågor som
rör mänskliga rättigheter. Att Sverige såg
sig nödsakat att ratificera/ underteckna/
den Europeiska Konventionen om de
Mänskliga Rättigheterna förvånar därför
inte. Vid undertecknandet år 1952 ansågs
vår lagstiftning väl uppfylla de krav konventionen ställer och ratificeringen sågs
som en formell handling som inte påverkade våra möjligheter att även i framtiden
stifta de lagar vi ville. För oss var ju Sverige ett föregångsland då det gäller mänskliga rättigheter.
Transformationsdoktrinen
Sedan dess har vår lagstiftning under decennier präglats av socialismens ide om
det starka samhällets förverkligande genom att systematiskt utöka såväl statens
31
rättigheter som individens skyldigheter.
Europakonventionen har utvecklats i
motsatt riktning. Här gäller det att skydda
den enskildes rätt gentemot statsmakters
godtycke.
När svenska politiker blev medvetna
om detta dilemma gällde det att finna en
reträttväg bort från gjorda åtaganden
gentemot Europakonventionen. På sedvanligt storsvenskt maner helt utan moraliska skrupler fann man vad man sökte i
den s k transformationsdoktrinen.
Enligt transformationsdoktrinen måste en internationell överenskommelse t ex
Europakonventionen, för att bli gällande
som svensk rätt, införlivas i vår lagstiftning genom en särskild svensk lag. D v s
vi hävdar att det räcker inte att Sverige
förpliktigat sig att följa en internationell
konvention genom att underteckna den.
Dessutom kräver vi en särskild inhemsk
lag som bekräftar att vi faktiskt också tänker hålla ingångna avtal. Så länge den inhemska lagen saknas anser riksdagen att
avtalet kan negligeras. Dessa juridiska
spetsfundigheter har av våra politiker utnyttjats långt utöver anständighetens
gränser, genom att helt enkelt strunta i att
stifta erforderlig svensk lag. På så sätt
hoppas man kunna framstå som hedervärd utåt trots att man aldrig haft för avsikt att följa ingångna avtal om eller när de
inkräktar på vår egen suveränitet i lagstiftningsfrågor.
Vad de rättslärdes dispyt gäller är om
det krävs en transformation eller ej för att
internationella avtal som Sverige ratificerat skall bli gällande som svensk rätt.
För politikerna kan den problematiken
inte tillåtas vara avgörande. Anser man
nämligen att en transformation är nödvändig får man i anständighetens namn se
32
till att den kommer till stånd och stifta den
lag som behövs. Allt annat är djupaste politiska omoral. Ingen har ju tvingat Sverige
att ratificera de konventioner man förpHktigat sig att följa. Europakonventionen undertecknade vi för snart 40 år sedan och ännu har den inte införlivats med
svensk rätt. Jämför det med Finland som
av uppenbara skäl ej ansett sig kunna ratificera Europakonventionen förrän år
1990. När det väl var gjort blev konventionen också omedelbart finsk lag.
Vår lagstiftning fortsätter ostört fjärma
sig från den europeiska. De organ som
har möjlighet eller skyldighet att göra
riksdagen uppmärksam på när svenska
lagar står i strid med t ex Europakonventionen, föredrar numera allt oftare att tiga
still. Så ock våra domstolar där det är en
sensation om Europakonventionen överhuvudtaget nämns. Våra politiker har haft
all anledning känna sig nöjda med transformationsdoktrinen.
I dag saknas inte insikt om det ohållbara i Sveriges attityd gentemot europeisk
rättsordning. Även politiker börjar känna
sig besvärade över den uppmärksamhet
som framkallats av de ständigt återkommande processerna i Strasbourg där
svenska staten står som förlorare.
Borgerliga motioner
Samtliga borgerliga partier motionerade
före valet i syfte att åstadkomma överensstämmelse mellan svensk lag och de internationella konventioner Sverige ratificerat. Glädjande nog har justitieministern
tagit det ad notam och börjat utreda hur
man skall gå till väga.
Just det- börjat utreda! Efter snart 40
år börjar man utreda hur ett införlivande
av Europakonventionen med svensk lagstiftning kan ske. Tydligare kan inte visas
att Sverige aldrig tidigare haft för avsikt
att fullgöra sina förpliktelser. Att utredningen påbörjas nu behöver inte nödvändigtvis bero på ett nymornat rättsmedvetande hos våra politiker. Höstens riksdagsdebatter pekar dessvärre inte på det.
Däremot inser allt fler att den dagen EG:s
dörrar öppnas för Sverige gäller det att ha
sopat undan spåren från transformationsdoktrinens dagar. Säkert en vemodig omställning för många jurister och politiker
men inte desto mindre det mest omvälvande resultatet av svenskt EG-medlemskap. Det är ju trots allt rättsordningen
som utgör grunden i samhällsmaskineriet.
Aterstår att se hur man mentalt klarar
det nytänkande som krävs. Generationers
rättsmedvetande har formats av teorier
främmande för dagens europeiska rättsordning. Teorier, som trots att de åberopades som stöd för en numera havererad
socialistisk ideologi, fortfarande flitigt används i riksdagens debatter. Inte för att de
tjänade socialistiska syften utan för att de
i sig legitimerar att riksdagen ej får vara
underkastad någon rättslig kontroll- inte
ens den som Europakonventionen stadgar. En sådan teori är tilltalande för vem
som än makten haver.
Ett fyrtioårigt hyckleri
Den svenska lagstiftningen har i
decennier präglats av socialismens ide om det starka samhällets förverkligande genom att
systematiskt utöka såväl statens
rättigheter som individens skyldigheter. Europakonventionen –
som vi ratificerade 1952 – har
utvecklats i motsatt riktning. Här
gäller det att skydda den enskildes rätt gentemot statsmakters
godtycke.
Det är hög tid för Sverige att
överge den s k transformationsdoktrinen enligt vilken en internationell överenskommelse för
att bli gällande som svensk rätt
måste införlivas genom en särskild svensk lag.
Ekon dr Björn von der Esch är
moderat riksdagsman och sitter
i konstitutionsutskottet.
ID
geringens kommentar till EGomstolens underkännande av
ES-avtalet blottade fundamentala skillnader mellan svensk och europeisk rättsuppfattning. De svenska kommentarerna slog fast att problemet var en
fråga för jurister och inte för politiker, de
hade ju gjort sitt. För svensk rättsuppfattning var det självklart att om ett politiskt
beslut visade sig stå i strid med lagstiftningen, om så självaste grundlagen, så var
det lagen och inte beslutet som måste
ändras.
En uppfattning som sedan deceniller
är djupt rotad i den svenska politikersjä-
len. Gustaf Petren beskrev fenomenet så
att: ”De politiska organen /får/ ej vara underkastade någon rättslig kontroll. De
skall som företrädande folket i varje
ögonblick vara suveräna att göra vad som
faller dem in. De står till svars härför inför
sina väljare och vill inte bli föremål för
censur av några rättsinstanser”. När yttrandefrihetsgrundlagen debatterades
klargjorde Olle Svensson som ordförande
i konstitutionsutskottet att : ”Det måste
vara vi politiker, inte jurister, som bestämmer gränserna för vad som är särskilt viktiga skäl för att införa en bestämmelse av
detta (ifrågasatt grundlagsstridigt, anm)
slag”.
Samma främlingsskap för europarätten
gav hovrättsassessorn och tillika sekreterare i den pågående grundlagsutredningen, Mats Melin, uttryck för (SDS 20/ 12).
Han hävdar där att begreppet mänskliga
rättigheter ”trivialiseras” om det används
för att beskriva de kränkningar av Europakonventionen om mänskliga rättigheter
som tillämpningen av vår nya yttrandefrihetsgrundlag medger. Att använda begreppet mänskliga rättigheter för annat än
–
förbud mot tortyr o d tyder enligt Melin
på ”bristande sinne för proportioner”. En
uppfattning lika bisarr som vanlig bland
svenska jurister och politiker och helt
främmande för Europakonventionen.
Syftet med konventionen är just att
bygga upp en europeisk rättsordning till
skydd för den enskildes rättigheter mot
politisk makt och myndigheters godtycke.
Den som hävdar att detta skydd för
mänskliga rättigheter kan åberopas endast mot tortyr o d lär inte vinna några juridiska lagrar i Strasbourg.
Vår officiella svenska rättsuppfattning
är i grunden oförenlig med den europeiska vad avser Europakonventionens
ställning som övergripande lagstiftning.
Ett för politikerna besvärande faktum
som man försökt dölja med juridiska
spetsfundigheter vilka resulterat i rent falsarium. Hårda ord men döm själv!
Sverige tillhör de länder som ivrigast
engagerat sig internationellt i frågor som
rör mänskliga rättigheter. Att Sverige såg
sig nödsakat att ratificera/ underteckna/
den Europeiska Konventionen om de
Mänskliga Rättigheterna förvånar därför
inte. Vid undertecknandet år 1952 ansågs
vår lagstiftning väl uppfylla de krav konventionen ställer och ratificeringen sågs
som en formell handling som inte påverkade våra möjligheter att även i framtiden
stifta de lagar vi ville. För oss var ju Sverige ett föregångsland då det gäller mänskliga rättigheter.
Transformationsdoktrinen
Sedan dess har vår lagstiftning under decennier präglats av socialismens ide om
det starka samhällets förverkligande genom att systematiskt utöka såväl statens
31
rättigheter som individens skyldigheter.
Europakonventionen har utvecklats i
motsatt riktning. Här gäller det att skydda
den enskildes rätt gentemot statsmakters
godtycke.
När svenska politiker blev medvetna
om detta dilemma gällde det att finna en
reträttväg bort från gjorda åtaganden
gentemot Europakonventionen. På sedvanligt storsvenskt maner helt utan moraliska skrupler fann man vad man sökte i
den s k transformationsdoktrinen.
Enligt transformationsdoktrinen måste en internationell överenskommelse t ex
Europakonventionen, för att bli gällande
som svensk rätt, införlivas i vår lagstiftning genom en särskild svensk lag. D v s
vi hävdar att det räcker inte att Sverige
förpliktigat sig att följa en internationell
konvention genom att underteckna den.
Dessutom kräver vi en särskild inhemsk
lag som bekräftar att vi faktiskt också tänker hålla ingångna avtal. Så länge den inhemska lagen saknas anser riksdagen att
avtalet kan negligeras. Dessa juridiska
spetsfundigheter har av våra politiker utnyttjats långt utöver anständighetens
gränser, genom att helt enkelt strunta i att
stifta erforderlig svensk lag. På så sätt
hoppas man kunna framstå som hedervärd utåt trots att man aldrig haft för avsikt att följa ingångna avtal om eller när de
inkräktar på vår egen suveränitet i lagstiftningsfrågor.
Vad de rättslärdes dispyt gäller är om
det krävs en transformation eller ej för att
internationella avtal som Sverige ratificerat skall bli gällande som svensk rätt.
För politikerna kan den problematiken
inte tillåtas vara avgörande. Anser man
nämligen att en transformation är nödvändig får man i anständighetens namn se
32
till att den kommer till stånd och stifta den
lag som behövs. Allt annat är djupaste politiska omoral. Ingen har ju tvingat Sverige
att ratificera de konventioner man förpHktigat sig att följa. Europakonventionen undertecknade vi för snart 40 år sedan och ännu har den inte införlivats med
svensk rätt. Jämför det med Finland som
av uppenbara skäl ej ansett sig kunna ratificera Europakonventionen förrän år
1990. När det väl var gjort blev konventionen också omedelbart finsk lag.
Vår lagstiftning fortsätter ostört fjärma
sig från den europeiska. De organ som
har möjlighet eller skyldighet att göra
riksdagen uppmärksam på när svenska
lagar står i strid med t ex Europakonventionen, föredrar numera allt oftare att tiga
still. Så ock våra domstolar där det är en
sensation om Europakonventionen överhuvudtaget nämns. Våra politiker har haft
all anledning känna sig nöjda med transformationsdoktrinen.
I dag saknas inte insikt om det ohållbara i Sveriges attityd gentemot europeisk
rättsordning. Även politiker börjar känna
sig besvärade över den uppmärksamhet
som framkallats av de ständigt återkommande processerna i Strasbourg där
svenska staten står som förlorare.
Borgerliga motioner
Samtliga borgerliga partier motionerade
före valet i syfte att åstadkomma överensstämmelse mellan svensk lag och de internationella konventioner Sverige ratificerat. Glädjande nog har justitieministern
tagit det ad notam och börjat utreda hur
man skall gå till väga.
Just det- börjat utreda! Efter snart 40
år börjar man utreda hur ett införlivande
av Europakonventionen med svensk lagstiftning kan ske. Tydligare kan inte visas
att Sverige aldrig tidigare haft för avsikt
att fullgöra sina förpliktelser. Att utredningen påbörjas nu behöver inte nödvändigtvis bero på ett nymornat rättsmedvetande hos våra politiker. Höstens riksdagsdebatter pekar dessvärre inte på det.
Däremot inser allt fler att den dagen EG:s
dörrar öppnas för Sverige gäller det att ha
sopat undan spåren från transformationsdoktrinens dagar. Säkert en vemodig omställning för många jurister och politiker
men inte desto mindre det mest omvälvande resultatet av svenskt EG-medlemskap. Det är ju trots allt rättsordningen
som utgör grunden i samhällsmaskineriet.
Aterstår att se hur man mentalt klarar
det nytänkande som krävs. Generationers
rättsmedvetande har formats av teorier
främmande för dagens europeiska rättsordning. Teorier, som trots att de åberopades som stöd för en numera havererad
socialistisk ideologi, fortfarande flitigt används i riksdagens debatter. Inte för att de
tjänade socialistiska syften utan för att de
i sig legitimerar att riksdagen ej får vara
underkastad någon rättslig kontroll- inte
ens den som Europakonventionen stadgar. En sådan teori är tilltalande för vem
som än makten haver.